Redaktionen

Mulle Meck är en barnboksfigur som berättar hur olika maskiner funkar. Skördetröskor, pistmaskiner. Såna grejer. Vilket förstås är en välsignelse för en pappa som inte kan förklara hur en penna fungerar.

2008 fick Mulle en egen park i Järvastaden. Jag har tvekat länge inför att åka dit. Dels på grund av Mulles klädstil. I hängselbyxa och plommonstop ser han ut som om han klivit direkt ut ur en Red Hot Chili Peppers-video. Men framför allt på grund av att det är gratis inträde. Enligt min världsuppfattning är gratis ett kodord för trasigt och smutsigt.

Därför blev jag häpen när det visade sig vara en av de finaste lekparker jag besökt. Mest fascinerande var den trevliga stämningen. Alla var så glada.

Jämför det med Stockholms så kallade lekland. Där alla skriker, både föräldrar och barn. Och där det kostar en hel del att komma in.

Det här komplicerar min gratistes. Det krånglar även till debatten om privatfinansierade lekparker. Mulles park är sponsrad ner till minsta nubb, och den är ett utmärkt exempel på att det går att korsa amerikansk gladkapitalism med gråsossig allemansrättsmentalitet.

 I lördags stängde det queera vardagsrummet Högkvarteret vid Nytorget med en ”skilsmässa”. Som en av grundarna, Hanna Wildow, tidigare förklarat i en intervju i City, känns det som ett sunt beslut. Queer ska vara motsatsen till institution. Därför försvinner frizonen, precis när folk har börjat vänja sig. Många stammisar kan berätta om hur Högkvarteret har varit en lättnad i ett uteliv som oftare är könsnormativt än särskilt galet.

Kitschen är queerkulturens signum. Även det stramare Roxy, som nu kommer att ta över Högkvarterets källarlokal, har en porslinssvan på bardisken och en utvikningsdam i tomteluva över toalettstolen. Kan man tänka sig ett queert vardagsrum utan provdockor, broderier och guld? Det återstår att se. När ljuset tändes i lördags natt var det mer mördande än vanligt. Människor såg vilsna ut. Det var inte Askungen som flydde sedan hennes vagn förvandlats till en pumpa. Det var hela det prinslösa palatset som kollapsade.
Dags för rollbyte! Många av gästerna smidde redan på avslutningsfesten planer på att bjuda igen genom att skapa något ännu mer annorlunda.

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se

Hellre aska än snö. Det kan ju ha att göra med att askan befinner sig på tryggt tiotusenmeters avstånd. Och att jag inte flyger till jobbet.
Vulkanutbrott på Island är en rätt hanterbar naturkatastrof för stockholmare. Krävs både otur och regn för att svavelosande aska ska hamna på Sveavägen.
Ändå följer jag askmolnet timme för timme. Som på film. Surfar på vulkanhemsidor och spanar efter rökplymer över Riddarfjärden. Är inte det minsta oroad.

Flygbranschen har till skillnad från SL lärt sig läxan. När katastrofen går igen är varnings-
systemen förfinade, trafiken samordnad och incheckningsdiskarna fyllda av vulkanvikarier som tar hand om passagerarna.
Jag hoppas att SL tittar och lär. Efter förra årets snökaos tillsattes en snögeneral som övade snökaos från speciella warrooms. Ändå förlorade man snökriget, en dag ställdes alla bussar in i ren panik. Jag har slutat räkna med spårtrafik vintertid och planerar för tre timmars försening även vid smärre väderförändringar.
I dag litar jag mer på Ryanair än på SL. Visst är det horribelt?

Jessica Ritzén
jessica.ritzen@city.se

Jag växelläser Nuri Kinos bok ”Den svenska Gudfadern” om Milan Sevo och Jens Lapidus nya roman ”Livet deluxe”, som släpps i juni. Och blir lite förvirrad. Vänta, vem är egentligen ”Radovan”? Det är inte bara namnet på Lapidus gangsterboss, utan även Milans mellannamn. Och i ”Radovans” närmsta krets finns namnen som en gång omgav Milan.Det kan vara en slump, men Jens Lapidus har också suttit uppe många sena nätter och pundat domar.

Det är svårt att skilja verklighet från fiktion, och vad som kommer först, när det gäller brott. Bossar började klä sig som Don Corleone, unga mafiosos härmade Tony Montana. I Neapel sköts fler förbipasserande när de kriminella började hålla pistolen på sniskan som på film. När Nuri Kino pratar om sin bok om Milan Sevo, drar han paralleller till fiktionens ”Snabba cash”, och hoppas på samma succé.Vår fascination är enorm för gangsterlivet. Både fiktionen och verkligheten påminner oss om hur oglamorös den undre världen är.Milan Sevo sitter i en dyr kostym på omslaget. En ny generation, verkliga unga, drömmer om just hans kostym. Jag kan bara tänka på alla hans vänner och fiender som sedan länge dött en ytterst verklig och meningslös död.

Det finns i alla fall en yrkesgrupp som är mer intresserade av släppet för ”Den svenske Gudfadern” än Lapidus fiktion.
– Vi kommer självklart att läsa boken noggrant, säger Bengt Nylander, underrättelsechef på Länskriminalen till City.

Hannes Delling
hannes.delling@city.se

SL-kortet höjs med hundra kronor, från 690 till 790 kronor, meddelade det moderatledda landstinget som äger SL i går.

– Hundra kronor, det är tre chipspåsar, säger finanslandstings­rådet Torbjörn Rosdahl (M) när jag frågar hur han vill svara en barnfamilj med två tonåringar som nu får en ökad årskostnad på 4 080 kronor. Han tillägger att alla utgifter ökar.
– Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken.

Men hade SL-kortet ökat i pris som andra varor, med 40 procent sedan 1991, hade det i dag kostat 378 kronor.
– Jag antar att det i familjen är två vuxna som jobbar, då har de fått två månadslöner extra också. Med den här regeringens jobbskatteavdrag har till exempel en sjuksköterska fått en trettonde månadslön.
I dag, torsdag, planerar några självlärda programmerare att släppa en ny app som kan skapa falska sms-biljetter.
– Det är illojalt. Det är oschysst, omoget och oansvarigt, kommenterar Torbjörn Rosdahl.
– Det finns inga gratisluncher.
Inga gratis chips heller.

Sofie Nohrstedt
redaktion@city.se

Min farfar var misstänksam mot judar, trodde att Olof Palme ville konfiskera all privat mark, och var övertygad om att utomjordingar placerat oss på jorden som ett experiment. Jag vet inte hur han fick ihop det sista med sin tro på Jesus. En annan sak han var säker på var att det fanns alldeles för många vargar i Sverige.
Vi hade kanske inte en enda gemensam åsikt, men jag älskade min farfar. Kanske just för att han inte var som jag. Min farfar hade tio syskon. Jag hade inget. Huset min farfar växte upp i hade jordgolv. Vårt hus hade golvvärme. Vissa av hans syskon utvandrade till USA. Vi flög på weekendresa till New York. Min farfar jagade harar till middag som barn. När jag själv var barn var jag svår att få i någon mat överhuvudtaget.
Han dog av cancer när jag var tonåring. I stället för att uppsöka läkare låste han in sig på toaletten, där han la sig på golvet tills smärtorna klingat av. När jag läser om vargrädsla tänker jag på min farfar. Hade han levt, åh vad vi skulle ha bråkat!

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se

Min pappa kallar miljöpartister för ”gröngölingar” eller ”muppar”.
Han är således inte mer miljövän än någon annan, går omkring med en mössa krönt av ett rävhuvud på vintrarna, älskar att köra skoter och tar, liksom det flacka norrbottniska landskapet erbjuder, bilen nästan överallt. Och så skjuter han gärna på bisamråttorna när de äter upp båtmotorns startkablar.
Egentligen är han riktigt pragmatisk i sitt förhållande till miljön – ändå har han, så länge jag kan minnas, källsorterat och separerat matavfall från övriga sopor.
För det är så man gör där jag kommer i från.
Man sorterar allt – även matrester. Och så har man gjort så länge jag kan minnas.

Att strunta i det där som de lite främmande kallar för ”Den Bruna Påsen” här i Stockholm är ungefär som att bryta mot lagen, att trotsa ett parkeringsförbud.
Böterna är dryga. Innehållet i kompostpåsen fotograferas som bevismaterial.
Enda skillnaden är kanske att det tycks finnas fler sopspanare vid miljöförvaltningen än poliser, allt för att inte förstöra framställningen av bland annat biogas.
Trots att det är fem år sedan jag flyttade får jag fortfarande ont i magen när jag öppnar sopnedkastet.
Varje år låter  stock-holmarna 122 000 ton matrester försvinna samma väg.
Inte konstigt att pappa kallar er för ”08:or”.

Alexandra Sundqvist
redaktion@city

Är det högkonjunktur nu? Alltså, hur märker man det som vanlig medborgare? Är det meningen att man ska känna det i näsborrarna när man sticker ut huvudet genom samtidens fönster? 
På Ekonomiekot säger de att det går bra för Sverige. Morgon efter morgon. Som en ramsa. Men det finns också tecken på att kärvare tider lurar runt hörnet. Enligt en finansiell tes byggs det nämligen aldrig så många hotell som i slutet av en högkonjunktur.

Dan Hallemar, klok redaktör för tidningen Arkitektur, förklarar på sin blogg att hotellbranschen samlar pengar på hög under sötebrödsåren. Sedan börjar man bygga lite för sent. Här i stan byggs det med ett sånt ursinne att det snart finns ett hotell för varje stockholmare.

Mitt problem är att alla dessa malliga monument är så fula. I bästa fall ser de ut som prisstatyetterna som delas ut vid europeiska filmfestivaler. I sämsta fall som en korsning mellan miljonprogrammet och Mio-katalogen. Jättestora och mellanbruna. Högkonjunkturshotellen är faktiskt så själlösa att jag börjar längta efter en lågkonjunktur.

Andreas Nordström
andreas.nordstrom@city.se