Redaktionen

— Stockholm Politik Reportage

Kategori ‘ettatopp’

2011
30/6
10:18

Hej då, Stockholm!

Av: Redaktionen, publicerad 30 juni, 2011.
City

Ta hand om er!

Stockholm City har lagts ner.
Nu vill vi tacka för all kärlek vi har fått från alla läsare i mejl, telefon och på internet, både på sistone och under de två år nya City har funnits.
Ni är 400 000 läsare som tömmer Citys tidningsställ varje måndag och torsdag och vi har förstått att ni kommer att sakna våra berättelser om allt det nya i den här stan.
Vi är inte det sentimentala gänget, men blev ändå rörda när läsare efter läsare sa hur fantastiskt mycket de gillat vårt nya sätt att tala till stockholmarna på.

Politikerna i Stadshuset och landstinget, som i många år haft lugn och ro medan morgontidningarna mest bevakat riksdagen, fick med ens en roligare vardag när vi ville diskutera biblioteksnedläggningar i förorten, chipspriser och hemlöshet med dem.
Även de medger nu att de kommer att sakna oss. Folk vill ju läsa om staden de styr.
Alla läsarundersökningar visar att tidningsläsare vill ha mer lokal journalistik på papper, bredvid de internationella medier de tar del av digitalt.
Många har sagt att vi är den bästa tidning Stockholm har haft. Vissa har till och med tyckt att vi var för bra för att vara gratis. Att vara gratis är det mest opretentiösa man kan vara – det är att säga varsågod – men samtidigt har vi stora pretentioner: Aldrig vara tråkiga. Alltid visa att Stockholm är större än du tror.
Tack för att du har läst!
Redaktionen

Mathias Gurestam, chefredaktör. Warda Khaldi, nyhets-och samhällschef. Malena Rydell, kultur- och nöjeschef.

REPORTRAR:
Emil Arvidson, samhälle, mat. Jenny Damberg,
kultur & nöje. Hannes Delling, samhälle. Klas Ekman, kultur &
nöje. Agnes af Geijerstam, kultur & nöje. Andreas Nordström,
kultur & nöje. Jessica Ritzén, samhälle.

FORM: Ida Berg, redigeringssamordnare. Tobias Rydin, art director.

FOTO: Åse Bengtsson Helin, bildredaktör. Sara Mac Key, fotograf. Sofia
Runarsdotter, fotograf.

Tipsa andra:
 
2011
23/5
10:32

Stadens skräck har blivit big business

Av: Admin, publicerad 23 maj, 2011.

City

Konstnären Cilla Ericson har tillsammans med Peter Tucker arbetat med lagliga väggar. Under 20 år har barnen i Alby fått måla på betongväggarna. "Ingen har taggat på de väggarna! Den här metoden fungerar."

Nu växer kritiken mot graffitiförbudet. På bio går filmen om Banksy, gatukonstnären som säljer för miljoner. Det råder högkonjunktur för graffiti på stans gallerier. Samtidigt debatterar Stockholms politiker stadens nolltolerans-policy – som förbjuder till och med laglig graffiti.

Det är onsdag eftermiddag och på andra våningen i en 60-talsbyggnad sitter Nils Waldemarson, 9, och målar akvarell.
– Graffiti är bokstäver som man skriver bara för att det ska se fint ut, förklarar han.

Cilla Ericson, hans lärare på Brommaplans kulturskola, skulle gärna lära honom mer om graffiti. Om hon fick. Men Stockholms rekordhårda policy förbjuder inte bara klotter utan även allt som ”kan väcka intresse” för klotter. Som undervisning om graffiti.

Nolltoleranspolicyn innebär ett förbud mot en viss sorts bilder. Om man vill ha en sådan inskränkning i demokratin måste man kunna visa att det är motiverat, säger konstvetaren Jacob Kimvall, som doktorerar i graffiti och gatukonst vid Stockholms universitet. Han är kritisk till att Stockholms stad aldrig provat att tillåta graffiti på utvalda väggar.

Trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) tror att lagliga väggar skulle skapa mer klotter. I nolltoleranspolicyn, som antogs 2007, beskrivs klotter i sin tur leda till ”skolk, missbruk och kriminalitet”.
Dan Östman, chef för klottergruppen i Söderorts polisdistrikt, tror inte heller på lagliga väggar:
– Det är ju 99 procent drogmissbrukare som ens 10–12-åring kommer att träffa där.
David Shannon, som doktorerat i kriminologi med en avhandling om stockholmska graffitimålares kriminalitet, vill nyansera bilden:
– Graffiti lockar till sig olika typer av ungdomar. En del av dem är redan kriminella. Men graffitikulturen är framför allt heterogen.

För Stockholms gallerister är graffiti inget problem. Tvärtom är det en guldgruva. På Lauritz graffitiauktion i Slakthusområdet böjer sig kostymklädda spekulanter för att kika på prislappen för en trafikskylt dekorerad av den världsberömde Banksy. Graffitimålaren Ruskig ställer just nu ut på samma auktion, och på galleri Couture på Östermalm. Han tycker att politikerna ska avdramatisera sin syn på klotter:
– Man borde se på tags som man ser på ett slängt bananskal eller hundbajs. Annars skapar man bara mer problem.

Nolltoleransen har under våren debatterats i Stadshuset. SL och Stockholms stad lägger 200 miljoner årligen på klotter-
bekämpning – något som Ann Mari Engel (V), vice ordförande i kulturnämnden, ifrågasätter nyttan av. Hon vill tillåta lagliga väggar.
– Det är bara saneringsföretagen som tjänar på nolltoleransen. Klottret minskar ju inte, säger hon.

Det tiotal graffitimålare som City har pratat med drar ingen skarp gräns mellan graffiti och klotter. Men det gör trafikborgarrådet.
Vad är graffiti för dig?
– En tavla på väggen, säger Ulla Hamilton.
Staden har en klotterpolicy, men har man något mål för graffitin?

Vi har inget mål för graffitikulturen från Stockholms stads sida sett. Där-emot har vi ett mål när det gäller klotterpolicyn och det är att det ska vara tryggt och snyggt i Stockholm.

På Brommaplans kulturskola har föräldrarna kommit för att hämta sina barn.
– Vilken konstform han än tar till sig så är jag jätteglad. Jag tycker att graffiti är spännande, säger Nils pappa.

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se

.

City

Daniel Diaz aka Ikaroz känner inte igen sig i bilden av att klotter leder till "skolk, missbruk och kriminalitet" som det står i Stockholms policy från 2007. Brottsförebyggande rådets egen undersökning från 2003 visade att "klottret i sig inte skapar brottslingar".

Hallå där… graffitimålaren Daniel Diaz, alias Ikaroz, som har flera bidrag med på den pågående graffitiauktionen i Slakthusområdet.

Vad tycker du om nolltoleransen?
– För mig är den mest sorglig men den är inget problem, för jag är inte aktiv. Det var friare när vi var yngre, så min generation har nog lite svårt att anpassa sig till de nya spelreglerna.

– Vill man måla kan man lika väl åka någon annanstans. Det är bara bekvämlighet som gör att man stannar kvar i den här stan. Men för en 13-åring? Det är dem det är synd om.

Som flera andra från den äldre generationen målare menar han att nolltoleransen har präglat graffitin på ett negativt sätt. Större, genomarbetade målningar har blivit sällsynt.
– Stockholmsstilen har blivit simpel och snabb. Det behöver inte bara vara dåligt.

I dag döljer flera framgångsrika konstnärer i hans bekantskapskrets sin bakgrund inom graffitin.
– Om man inte kan stå för det har samhället vunnit. Men jag är likadan. När jag jobbade som dagiskock frågade en: ”Vad målar du?” och jag fegade och sa: ”Lite olika”. Om man säger att man målar graffiti kan man plötsligt bli sedd som en helt annan person.

När han håller i workshops visar han hela spektrat av sin graffiti.
– Om man inte står upp för den illegala graffitin kan man inte stå upp för graffitin. Den illegala graffitin har inte varit negativ för mig. Tvärtom, det är den som har gjort mig till den jag är. Den är liksom bara: pang! De som går förbi ser det. Det är det mest direkta som finns.

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se



 

Tipsa andra:
 
2011
31/3
10:18

Farsor på plan

Av: Redaktionen, publicerad 31 mars, 2011.
110331allsvenskan

Daniel Tjernström, AIK, och Mattias Jonson, Dif, är rutinerade, men inte äldst i allsvenskan. Patrik Rosengren i Mjällby, snart 40, vinner med tre år över de båda 37-åringarna.

Äldst i laget – och börjar se slutet på karriären.
– Det är viktigt att ge allt på träningarna, annars blir man ju omsprungen av de yngre, säger Mattias Jonson, 37, Dif.
City träffar honom och rivalen Daniel Tjernström, AIK, inför vårens första
fotbollsderby.

Få spelare kan sägas vara så intimt förknippade med sina lags klubbmärken som Mattias Jonson med Djurgården och Daniel Tjernström med AIK. Båda har just fyllt 37 år och har mycket gemensamt, trots att de är tunga rivaler på planen.
Det återstår bara några dagar innan det smäller. Måndagens fotbollsderby mellan tvillingklubbarna Djurgården och AIK, är en premiär som andas rejäl rivstart på säsongen. Både Mattias Jonson och Daniel Tjernström blickar förnöjt ut mot Råsundas nylagda fotbollsmatta.
– Planen ser ju riktigt fin ut, säger Daniel.

Det märks att de har mötts
många gånger tidigare. Stämningen är uppsluppen.
– Vi tillhör ju samma generation, säger Mattias.
Kanske trivs de med att snacka fotboll med en jämnårig, då de är betydligt äldre än de flesta av sina medspelare.
– Det skiljer sex år mellan mig och nästa spelare i ålder, Joel Riddez är ju bara 31 år, säger Mattias.
– Och det är fem år mellan mig och Kenny Pavey, säger Daniel och skrattar till inför insikten att det springer runt lagkamrater som är födda 1995 på samma träningar.
Är den här säsongen sista resan?
– För mig är det definitivt sista säsongen, det här blir mitt sista hemmaderby mot AIK, slår Mattias fast, medan Daniel inte har tagit något beslut ännu.
– Jag vill inte stänga några dörrar, jag tar fortfarande ett år i taget, men det närmar sig ju slutet, säger han.

Båda spelarna är eniga om att de numera mest lever för matcherna, men att det inte känns lika kul att motivera sig för träning.
– När karriären är över kommer jag nog att sakna att spela match men har fått nog av allt omkring. Det är inte lika spännande med omklädningsrum och att sitta på en buss fram och tillbaka till Trelleborg, säger Mattias och Daniel håller med.
– Du står väl inte heller och nöter extra efter träningarna, säger Daniel till Mattias som skakar på huvudet till svar:
– Men det är viktigt att ge allt på träningarna,
annars blir man ju omsprungen av de yngre.
Båda är kända för sin inställning att ge hundra procent i varje match, och båda vet att de har en speciell plats i fansens hjärtan.
– Om man ser på innebörden av ordet ”järnkamin”, tror jag många supportrar tycker att jag passar in på det begreppet, att jag alltid ger allt, säger Mattias.
– Och jag har ju spelat i AIK sedan 1999, det betyder så klart en hel del, säger Daniel.
Men ingen av de två veteranerna vill trots sin ålder och rutin kalla sig ”pappor” i sina lag.
– Visst ställer jag upp om någon kommer och frågar om hjälp, men annars är jag är redan en pappa hemma, säger Mattias och får medhåll av Daniel.

Andreas Johansson
redaktion@city.se

_________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Fyra snabba
Mattias Jonson om Daniel Tjernströms fotbollskvaliteter:
– Daniel är en krigare som gör oerhört mycket jobb i skymundan.

Och Daniel om Mattias fotbollskvaliteter:
– Mattias alla landskamper talar för sig själva, men han är rejält kraftfull och inger respekt ute på planen.

Båda två om avsaknaden av Hammarby i allsvenskan:
– Två derbyn färre och tio miljoner mindre på kontot, sedan är det roligare att spela derbyn än andra matcher.

Vilka är favoriter till SM-guldet?
– Elfsborg!

_________________________________________________________________________________________________________________________________________________

City tippar allsvenskan
1 Malmö FF
2 Elfsborg
3 Helsingborg
4 Örebro
5 AIK
6 Kalmar
7 Djurgården
8 IFK Göteborg
9 Häcken
10 Trelleborg
11 Halmstad
12 Mjällby
13 GAIS
14 Syrianska
15 Gefle
16 Norrköping

Tipsa andra:
 
2011
25/1
16:28

När snyggsexet tog över fulporren

Av: Redaktionen, publicerad 25 januari, 2011.
sexdesign

Gulddildon Inez kostar 96 000 kronor.

Lifestyle-trenden sköljer över staden. Stockholmarna vill ha det vitt och fräscht. Även i sängkammaren. City guidar dig till det snyggsexuella Stockholm.

LYXSEX/östermalm
Vi lyfter på glaslocket. På en piedestal i svart plast ligger de guldglänsande korvarna som märkesklockor i ett skyltfönster. Gulddildon känns tung i handen. 18 karats guldplätering gör ytan ”glossy”. Priset? Runda 96 000 kronor.
– Vi äter gott, reser och renoverar våra bostäder. Varför ska vi inte lägga pengar på vår njutning och hälsa? säger Eva Ellekrans från svenska företaget Lelo nära Stureplan.
Lelo är inte ett sexföretag. Lelo säljer ”lustobjekt”; verktyg till njutning och sensualitet. På hemsidan står det att kundkretsen är ”insiktsfull, designmedveten och dedikerad”.
Företagets vision är att snuskiga och vulgära sexleksaker ska ersättas av föremål som snarare kittlar känslan för stil. Lelo har ett motto: sex är en livsstil.
– Vad vi anser vara intimt och hur vi väljer att dela njutning och glädje med andra bidrar till att definiera vilka vi är och hur vi formar oss själva som individer. Sex har alltid varit en livsstil, säger Eva Ellekrans.

På Lelos vita kontorsväggar hänger en serie fotografier med smakfulla stilleben. En svart analplugg vilar på en bädd av latte-färgade fjädrar. Bredvid ligger en osnoppad cigarr. Långt ifrån mörka källare och ljusskygga män i trenchcoats som tidigare associerats med ordet sexleksak.
Och något har hänt. Acceptansen ökar. Det vill säga acceptansen för det sensuella lifestyle-sexet.
Året var 2008. Sexleksaker blev plötsligt hälsoatrapper när Apoteket ställde massagestavar på hyllorna bredvid hostmedicin och skavsårsplåster. Vibratorer i avskalad skandinavisk design tornade upp sig i stockholmarnas hälsomedvetande.
I livsstilsmagasinen tipsas det ständigt om sex som vägen till både psykisk och fysisk hälsa. Sex är en väldesignad idé som går hem. Även på de mest öppna platserna.

SNYGGSEX/City
Masker med exklusiva fjädrar, tajta sidenfodral och ett jättelikt snygg-franskt gayporrseriealbum med titeln ”Tom of Finland” pryder ingången till sexbutiken Pom pom parlour som ligger mitt i PUB-huset.
När varuhuset ändrade profil från tantigt till ungt och hippt märkes-
varuhus, fick också en exklusiv sexbutik plats.
– Vi älskar snygga och vackra saker. Vårt mål är att vi ska vara ”high end”. Vi säljer allt från leksaker till business-fashion, säger Robert Bohman, en av grundarna till Pom pom parlour.
Butikens strumpbyxor produceras exklusivt i Frankrike, i en maskin från 50-talet. En designer i London sätter Swarowski-kristaller på BDSM-piskor och ”Eyes wide shut”-liknande masker som kostar dryga tusenlappen. Får det här fler att våga ge sig in i en sexbutik?
– Om föremålen är vackra och väldesignade så blir det inte lika skrämmande. Jag tycker att attityden har förändrats enormt. Det här gör att sex blir mer tillgängligt och öppet, säger Maria Möller, som jobbar på Pom pom parlour.

För några år sedan pratade man om en porr-kris. Internetporren tog en stor bit av sexbutikernas verksamhet, ”porr-bilarna” brändes på Stockholms gator och sexbranschen sågs som både skämmig och kvinnofientlig.
Försnyggningen av sexbranschen verkar alltså göra att sexleksaker blir mer accepterade – samtidigt som de verkar ha ännu mindre med sex att göra. Gulddildon kan misstas för en telefon, tändare eller snyggt krimskrams på finbyrån. Inga löspenisar här alltså.
– Sex är det finaste vi har. Fler människor känner sig mer bekväma att prata om sexleksaker och sex generellt. De kommer fortsätta att skala bort ”smutsiga” kopplingar  till sex och sexleksaker till förmån för hälsoinriktade tankar och känslor, säger Eva
Ellekrans på Lelo.

(R)EKOSEX/Södermalm
Hälsosex, snyggsex – och ekosex? Carina Eiche driver butiken Lovestore på Södermalm. Med hennes hjälp kan de ekosexuella stockholmarna göra det grönt. Här finns miljövänliga dildos och kondomer, och leksaker i glas.
– Jag får frågor som jag aldrig fått tidigare, som ”går det att återvinna dildon?” Mina kunder är medvetna och tänker på materialens kvalitet och människovärdet i porr. Jämlikhet och feministisk porr kommer stort nu, säger hon.
Stilrent, fräscht och etiskt vitt. Moralsexet skulle lätt kunna avfärdas som ytterligare en fåfäng storstadstrend. Men för vissa är synen på sexleksaker som hjälpmedel till hälsa och komplement till livsstilen, snarare än som snuskiga och perversa föremål, en livslång dröm som blir sann.
– En av mina bästa stamkunder är 83. Det är en kvinna som aldrig kunnat uttrycka sin sexualitet men som nu äntligen kan leva ut på riktigt. Senast hon köpte något i butiken utropade hon: ”Nu kan jag dö lycklig!” säger Maria Möller.

FAKTA/Fulsex
* Porrklubb
* Latex
* Playboy-kanin
* Lös-vagina/ löspenis

FAKTA/Finsex
* Massageolja
* Stilrena vibratorer
* Feministisk porr
* Biologiskt nedbrytbara kondomer

2000
Sexleksakspartyn kommer till stan. Dildoförsäljare samlar tjejgäng på ”house parties”.
2002
Porrklubben Club privé på Hagagatan i Stockholm eldhärjas.
2004
Vänsterpartiet polisanmäler två ”porrbilar”, bilar med porr-reklam i Stockholm.
2007
90-talets femininstklassiker ”Fittstim” får en uppföljare i boken ”Könskrig” som handlar om sex, könsroller och jämställdhet.
2008
Apoteket börjar sälja massagestavar och vibratorer som hälsoprodukter.
2010
Sexleksaker visas upp som konsthantverk i utställningen ”Sex, love and design” på Designgalleriet.
Berns hotell erbjuder handbojor, stay-ups och vibratorer på hotellrummen, men får skäll av Stockholmspolisen och anklagas för att glorifiera prostitution.

Louisa Cullhiem

redaktion@city.se

Tipsa andra:
 
2010
6/12
11:31

Grön kamp längs gröna linjen

Av: Redaktionen, publicerad 6 december, 2010.
City

Svante Tidholm, Josefine Hasselberg med sonen Elias, Sanya Falkenstrand och Peter Platesjö ingår i nätverket Linje 17, som organiserar de boende längst tunnelbanans södra gröna linje.

Sociala, miljömedvetna och föreningsaktiva. Så ser Norra Djurgårdsstadens framtida idealinvånare ut. Men de medborgarna finns redan – i förorten. Linje 17 heter nätverket som involverar folk längs gröna linjen – från Skärmarbrink till Skarpnäck.

Stockholms stad förbereder för en ny, miljötekniskt avancerad stadsdel som ska ta över efter Hammarby sjöstad som miljöskrytstad. Det är i lyxiga, klimatsmarta Norra Djurgårdsstaden som framtida prominenta gäster kommer att guidas runt. Bygget har redan fått raljanta kommentarer – mest på grund av prat om önskvärda karaktärsdrag hos de boende.
Parallellt med stadens planering av en ny miljöstadsdel bildas hållbara nätverk i förorterna.

Linje 17 är en reaktion mot innerstadens gentrifiering. Runt valet var allt fokus på den välbärgade medelklassen i stan, men för förorterna fanns ingen vision, säger Svante Tidholm, en av initiativtagarna till Linje 17.

I ett kollektivhus i Skarpnäck träffas delar av nätverket för att äta potatis- och purjolökssoppa. Över matbordet pratas det om förskolans stora barngrupper. Senare under kvällen ska det hållas ett möte under rubriken ”normativ kritik”.
– Det är uppmuntrande och kul att jobba ihop. Tidigare har jag fått gå själv på nämndmöten, men i nätverket hittar jag folk som är engagerade i samma frågor som jag, säger Josefin Hasselberg.

Linje 17 organiserar stormöten en gång i månaden, mötesplatsen roterar mellan tunnelbanestationerna.
– Att samarbeta mellan olika stadsdelar har en poäng, eftersom vi ofta dras med samma problem. Vi kan inspirera varandra. Folkodlingen i Skarpnäck har till exempel spritt sig längs gröna linjen, säger Peter Platesjö.
Med sin engagerade och hållbara livsstil skulle de vara drömgäster i den planerade stadsdelen Norra Djurgårdsstaden.
– Nej, där vill jag inte bo. Ju mer pengar du har, desto mer avskärmar du dig mot andra människor, säger Sanya Falkenstrand.
– Norra Djurgårdsstaden känns mer som något staden vill visa upp, en plats för rika människor, säger Peter Platesjö.

Per Ankersjö (C), stadsmiljöborgarråd i Stockholm, ger honom delvis rätt:
– Norra Djurgårdsstaden sätter Stockholm på kartan som miljöstad i världen. Det är vårt nästa Hammarby sjöstad, en plats som vi gärna visar upp för besökare och utländska gäster.
Ett hållbart samhälle kan inte en-sidigt planeras fram av experter och myndigheter, utan måste också växa fram underifrån – från medborgarna själva, menar Marie Larsson som är landskapsarkitekt och doktor i agronomi på SLU i Alnarp.
– Det är stor skillnad på regler som införs uppifrån och på normer som växt fram spontant och har en förankring bland dem som berörs. Människors behov att vara kreativa och skapande i sin närmiljö är ofta förbisett i stadsplaneringen.
Det handlar om att inte i alla lägen förse medborgarna med färdiga miljöer, utan att lämna plats för männi-skans kreativa förmåga, till exempel genom att uppmuntra stadsdelsträdgårdar, som är självorganiserade.
– De blir komplement till kommunalt planerade och anlagda parker och torg. Och de reser en intressant diskussion som är närbesläktad med Reclaim the streets-diskussionen. Vem har rätt att använda marken?, säger Marie Larsson.
Linje 17 har ett ekotänk, men fyller dessutom en social funktion.

– Genom nätverket lär man känna nya människor, men också varandras stadsdelar. Folk i Skarpnäck vill ju inte åka in till Söder för att fika, säger Svante Tidholm.

Anna Wahlgren
redaktion@city.se

Fakta:

I Norra Djurgårdsstaden har de boende utvecklat hållbara livsstilar och upplever en hög livskvalitet. Hushållen använder hållbar teknik för att hushålla med energi och råvaror och minska sin miljö- och klimatpåverkan. (…) De boende är aktiva och skapar sociala nätverk och trivsel för sitt välbefinnande. (…) Norra Djurgårdsstaden är en stadsdel med ett rikt socialt liv som bygger på en god planering av mötesplatser för de boende och verksamma i området. Den goda tillgången till samlingslokaler har gjort att föreningslivet fått en renässans.
Utdrag ur Norra Djurgårdsstadens miljöprogram.

Uppifrån VS Nerifrån

Uppifrån: Norra Djurgårdsstadens miljö-stockholmare
* Följer regler som kommer uppifrån.
* Har hamnat i en miljö som är planerad från ett expert- och myndighetsperspektiv.
* Får information om hur ett hållbart boende och en ekologisk livsstil ser ut.

VS.

Nerifrån: Nätverket Linje 17:s miljö-stockholmare
*Tillhör ett nätverk som växt fram spontant.
* Engagemanget har initierats och förverkligats ”underifrån”.
* Har inte hamnat i en färdig miljö, utan måste själv vara kreativ.

FAKTA// Andra gräsrots-initiativ i Stockholm
1. Folkodlingen i Skarpnäck
Ett 20-tal personer driver en
gemensam trädgårdspark. Odlar främst ätbara växter. Parken är öppen för alla – både för dem som arbetar där och för dem som
bara vill vistas där. Anser att en lokal omställning är nödvändig.

2. Tillväxt
Med spaden i handen vill de göra Stockholm till en mer hållbar stad. Planterar träd och buskar i parker, på trottoarer, gator och innergårdar. Har tagit fram en skördekarta över Stockholm, och ett ”Busplanteringens ABC”.

3. Guerilla Gardening
En rörelse som föddes i New York på 1970-talet, då en grupp aktivister anlade en trädgård på en över-given markplätt. Aktionerna sker både på allmän och privat mark, oftast på ödelagda tomter.

4. Mykorrhiza
Praktiskt inriktat nätverk som jobbar för förändring genom lokal försörjning. Vill skapa mötesplatser för kunskapsutbyte och inspirera till förändring. Ordnade soppkök på egenodlade grönsaker under klimatmötet i Köpenhamn.

Tipsa andra:
 
2010
6/12
10:04

Krossade hjärtan och finsk tango

Av: Redaktionen, publicerad 6 december, 2010.
Månskensorkestern

Sverigefinskt flow. ”Jag tror att folk kan bli lite nervösa eller ovana vid att vi sjunger om olycklig kärlek i två och en halv timme och menar vad vi sjunger”, säger Viktor Littmarck i Darya och Månskensorkestern. Uppe från vänster: Love Lundqvist (trummor), Oscar Nygren (kontrabas), Viktor Brobacke (trombon). Sittande: Amanda Fritzén (dragspel), Darya Pakarinen (sång), Daniel Rossetti (gitarr) och Viktor Littmarck (fiol).

Älska. Lid. Och glöm. Alla som lockas av de ledorden är välkomna till den populära klubben Tango­palatsi som samlar både 20-åriga hipsterkids från ­Söder och 75-åriga pensionärer från Upplands Väsby. Finsk tango är det som lindrar hjärtesorgen.

Damer i prickiga klänningar, män i kostym. Kulörta lampor, par som koncentrerat glider över dansgolvet till solisten Darya Pakarinens melankoliska altstämma i den finska sången ”Satumaa” (”Sagolandet”). Mellan låtarna violinisten Viktor Littmarcks mellansnack på svenska om olycklig kärlek.
–Det ska vara som att kliva in i en annan värld, beskriver han för City.
Bandet Darya och Månskensorkestern har nu funnits i sex år, bildat av medlemmar från punk- och indiepopkretsar. Klubben är den fasta punkten mellan spelningar på festivaler i Finland och Sverige.
Kägelbanan på Södra teatern andas dansbana från mitten av förra seklet och orkestern är noga med kostymerna, vattenkamningen, handskarna, valkarna i håret. Till detta den vemodiga tangon.

Jag vill göra underhållning som kanske inte är glad och glättig utan handlar om allvarligare saker som olycklig kärlek och sådant. Man hör inte det sorgliga så mycket i svensk underhållningskultur. När folk dansar är det glatt, säger Viktor Littmarck.

Om schlagern eller dansbandet är stommen i den breda svenska nutidsmusiken är tangon dess finska motsvarighet. Från att först ha lånats in från Argentina utvecklades musiken självständigt, med en stackatorytm som passar ihop med mångstaviga finska ord och en dansstil med ett foxtrotliknande finskt flow, utan förföriska manér eller flashiga spagater. När svenskarna byggde folkhem och firade med schlager efter kriget återuppbyggde finländarna i stället ett land med tangon som terapi.
Men Darya och Månskensorkestern är mer än ”bara” ett coverband, understryker Darya Pakarinen och Viktor Littmarck, för övrigt de enda sverigefinnarna i orkestern. I likhet med flera andra yngre sverigefinnar har de båda återupptäckt det sverigefinska i 20-årsåldern och har kanske inte någon superstark relation till Finlands självständighetsdag eller nationalsången – däremot till finländares inofficiella nationalsång, tango-dängan ”Satumaa”.
– Det har varit svårt att synliggöra vad sverigefinskhet är. Vi är uppvuxna på 90-talet och då skulle man utplåna sin bakgrund, assimileras och bli svensk. Nu känner fler att ”fine, jag kan ta min bakgrund och göra
något bra”, säger Darya Pakarinen.

Det handlar om att göra något sverigefinskt, att vara ett svenskt indiepopband som spelar sverigefinsk tango, bestående av medlemmar med olika etnisk, klassmässig och geografisk bakgrund.
Erfarenheter som sätter sin egen prägel på bandet i stället för att fastna i ett kylskåp som för evigt konserverar den finska kulturen som den var 1972. Därtill gästspel av artister som Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Shima Niavarani, Markus Krunegård och M.A. Numminen. På ”vårbalen” i maj drog klubben, som också erbjuder karaoke och introlektion i finsk tango, 400 personer. Många kom specifikt för chansen att dansa pardans i innerstan.

Vi trodde först att det var alla fantastiska gästartister som gjorde att folk kom till Tangopalatsi men sedan hade vi klubben en gång utan några kända, och folk kom ändå, konstaterar Darya Pakarinen och skrattar.

Den ”kreddighet” som vissa skulle tillskriva bandet vill de inte kännas vid. Och även om Darya Pakarinen som har en teaterbakgrund kan tycka om att leka med sin scenpersona som tangodiva så är mellansnacken om hjärta och smärta blodigt allvar för Viktor Littmarck.

Han kan se hur Kent, förankrat i ”finnestaden” Eskilstuna började med ”de där ganska grundpatetiska texterna om hur dåligt man mår”. Och hur sverigefinska artister som Anna Järvinen och Markus Krunegård sedan följt efter med en melankoli med rötter i det sverigefinska bagaget. En typ av sverigefinsk kultur som sedan influerar svensk main­stream.
Eller som Darya Pakarinen uttrycker det:
– I Sverige går man i terapi. I Finland går man och dansar.

Yasmine El Rafie
redaktion@city.se

Fakta: City reder ut begreppen

● Finländare: Person från Finland/finsk medborgare oavsett etnicitet.
● Finne: Finländare med finska som modersmål.
● Finlandssvensk: Finländare med svenska som modersmål.
● Sverigefinländare: Person från Finland i Sverige oavsett modersmål.
● Sverigefinne: Nationell minoritet i Sverige med anknytning till finskan.
● Sverigefinlandssvensk: Finlandssvensk i Sverige.

Fakta: Sverigefinska kulturhändelser i Stockholm

JUST NU: ”Min mormors svarta ögon”, rosad pjäs på Dramaten med och av sverigefinska Tanja Lorentzon. Slutsålt fram till januari.
I BÖRJAN AV 2011: Tangopalatsi, tangoklubb på Södra teatern med Darya & Månskensorkestern 8 jan och med ”Tango on ice” i Kungsträdgården den 13 februari.
SENARE 2011: Musikfestivalen Mokoma, musikförening som sprider finsk pop som svenskarna inte ännu upptäckt. Tangokarneval i Upplands väsby. För elfte året i rad.

LÄS MER: ”Man kröp ihop av kollektiv skam om en full finne härjade på stan”

Tipsa andra:
 
2010
22/11
10:34

Kyrkans nya skilsmässa

Av: Redaktionen, publicerad 22 november, 2010.
Markuskyrkan_web

På Markuskyrkan kan man bland annat spika i kors, tända symboliska ljus och knåda lera.

Rekordmånga stockholmare skilde sig förra året. Svenska kyrkan förändras och inför nya ritualer. Kan spika i kors läka ett brustet hjärta? City bad en skeptisk Stig Larsson ta tunnelbanan till Björkhagen och delta i skilsmässo-mässan i Markuskyrkan.

Nu är det två år sedan jag och Natalie skilde oss. Det känns som om jag har kommit över det. Fortfarande skulle det nog kännas lite jobbigt om jag stötte på henne på gatan. Men om kanske ett halvår kommer det nog att vara helt okej. En känsla som kärlek är något som tonar bort. Lite grand som sorg.
Det finns nu en skilsmässoritual som förrättas i Svenska kyrkan. Då jag hörde det kände jag mig ganska kluven. Samma ängsliga ’jag-vill-vara-mer-populär’-attityd som har präglat Socialdemokraterna på senare tid, kännetecknar även kyrkan. Men å andra sidan, vi är rätt många som har skilt oss det senaste decenniet. Kan människor bli hjälpta i sin sorg, sin vrede, sin vilsenhet – ja, då ska väl också Svenska kyrkan vara där.

Att göra någon glad, eller i alla fall lite gladare, är bättre än att göra någon ledsen.
Markuskyrkan ligger i Björkhagen. När jag kommer ut från t-banestationen noterar jag först att det är så tyst, jämfört med Lilla Essingen där jag bor. Ändå är det bara tre stationer från Gullmarsplan. Klockan är halv fem. Det har hunnit bli mörkt under resans gång. En klar och krispig kväll. Tydligt ser jag månen som nu är halv mot det klarblå ovanför en mörk tegelbyggnad.
Inne i kyrkan träffar jag Ingela Bendt som har författat mässan jag ska delta i. I väntan på att den ska börja läser jag lite här och där i hennes bok ”Skilsmässa. Ritualer vid separation”.  Många kloka ord. Framför allt uppfattar jag att hennes engagemang är äkta. Redan det gör mig mer positivt inställd.

För jag menar, jag är kristen och allergisk mot allt sånt här som luktar New Age.

Runt tjugo personer sitter där då jag kommer in. Ytterligare några tillkommer. Tystnad. Allvar. Några är tårögda, någon rent av rödgråten.
Mässan inleds med att en kvinna lyfter upp en kruka som hon med ett kras släpper ner till att bli skärvor på det mattsvarta stengolvet. Så följer inspelade röster, omväxlande en mans och en kvinnas. Kort redogör de sina reaktioner på skilsmässan. För om du tänker efter, det finns ju oräkneliga sätt att reagera på en skilsmässa.

Så träder två präster fram. En manlig, Mats Eliasson. En kvinnlig, Ewa Munther. Det är böner som jag inte känner igen. Även psalmerna som vi sjunger är nya för mig. Jag får sedan veta att det är taizésånger, tillkomna i det franska klostret Taizé. Men trots att jag är konservativ när det handlar om såna här saker, kan jag inte hitta något stötande i dem.
Efter en halvtimma vidtar så den rit som Ingela Bendt utformat.
Det handlar om de fyra elementen. Nu känner jag av min reflexmässiga motvilja mot New Age. Men jag måste ju ändå kolla in vad det rör sig om. Till höger längst fram i kyrkan är två kärl utplacerade. Det ena är till hälften fyllt av svartfärgat vatten. I det andra är det vanligt, klart, genomskinligt. Meningen är att man ska tända ett värmeljus och få det att flyta omkring där. Ja, okej, som symbol för att lysa upp det mörka i ens själ är det inte så tokigt, tänker jag och tänder ett. En kvinna är före mig, men hennes ljus vickar till och slocknar.
Försiktigt ställer jag ner mitt. Jo, det lyckas, konstaterar jag lite nöjt och ser hur det flyter där. Snart i sällskap med några andra som också de lyser i det svarta vattnet.

Jag vänder mig om och går fram till vad jag till slut ser är några uppställda blöta lerklumpar. Jaha, det här ska föreställa jordens element. Men jag vill varken bli smutsig eller hamna där nere i jorden. Jag är, som ni säkert redan förstått, mycket vidskeplig. När jag nästa morgon läser hennes bok, förstår jag att meningen är att man ska göra sig en bild av sorgen i lera, att händerna ibland kan uttrycka det som orden är oförmögna till.
Och det ligger mycket i det. Utformar man någonting med sina händer är man mer tanklös. Det kan komma fram något som man tidigare inte har tänkt på.
Nästa station passerar jag bara som hastigast. Det handlar om luft. Man ska ge luft åt sin ilska och frustration. Men själv känner jag mig varken arg eller frustrerad. Så varför skulle jag ställa mig ner där och spika i en planka? Jag uppfattar det alltså som en massa utlagda plankor och inte som kors, som jag har hört att det skulle vara. Att slå in spikar i ett kors är ju som om man identifierade sig med någon av dem som spikade upp Kristus på korset. Och detta i en kyrka. Stötande, tycker jag. ”Tur att det i alla fall inte var kors”, tänker jag på väg ut för att tända en cigarrett och titta på det som ska symbolisera eldens element.
Men när jag nästa dag kontrollerar hur det var med den saken, visar det sig att det faktiskt var kors. Det säger väl något om hur ouppmärksam jag emellanåt kan vara.

Eld är något som jag inte vill befatta mig med. Jag tycker att det är obehagligt att människor säger att de brinner för något. Så jag står där och röker och tittar på när en kvinna böjer sig ner vid en marschall och bränner upp ett papper på vilket hon har skrivit något.
Ja, månen är verkligen halv i kväll, ser jag på nytt och kommer på att det kanske vore en idé att gå tillbaka till kärlen med vatten. Att avsluta seansen med att tända ett ljus i det klara vattnet. När jag kommer fram lyser det redan ett tjugotal värmeljus där. Jag är lite rädd att mitt ska vippa till och slockna. Inte darra på handen nu. Jodå, det flyter. Jag reser mig upp och tittar ner på de lysande värmeljusen och konstaterar att visst är det vackert. Och vidare, på väg tillbaka till min bänk,  att det också fanns något vackert i min impuls. Det var som om någonting i och med det slöts.

Stig Larsson
redaktioncity.se
08-586 222 60

Stig Larsson är en av Sveriges främsta författare och dramatiker. Han separerade för snart två år sedan och bor på Lilla Essingen.

Fakta: Skilsmässor ökar
l Skilsmässorna ökade för fjärde året i rad år 2009. Totalt skilde sig 22 211 par i Sverige under 2009. Det är en ökning med 800 skilsmässor jämfört med år 2008.

l Såväl antal giftermål som skilsmässor har ökat i Stockholm det senaste decenniet. 2009 både skilde och gifte sig rekordmånga: 12 524 par gifte sig. 5 021 skilde sig – det är tusen fler än år 2004.

l Stockholm är den kommun som har kortast varaktiga äktenskap i hela landet. I snitt hade Stockholmsparen som skiljde sig åren 2005–2009 varit gifta 9,1 år.

l Under 2009 var medelåldern vid första giftermålet 32,5 år för kvinnor och 35,1 år för män. Det var i stort sett oförändrat jämfört med året före.

l De flesta skilsmässor inträffar ett fåtal år efter vigseln. Drygt hälften av skilsmässorna under 2009 gällde äktenskap ingångna under 2000-
talet.

Källa: SCB


Tipsa andra:
 
2010
1/11
11:34

Här blir folk arga av cupcakes

Av: Redaktionen, publicerad 1 november, 2010.

råttan_cupcakes_web

En muffin med färgglad grädde har snirklat sig innan­för tullarna. Eftersom det amerikanska bak­verket sällan smakar speciellt mycket, eller speciellt gott, måste vi stockholmare ha en annan kontext kring det för att tillåta oss att importera det.
På nyöppnade Cupcake STHLM vid S:t Eriksplan ser man cupcakes som något ”kvinnligt, sexigt” och något som ”hör ihop med vintagetrenden”. Det kan möjligtvis låta en smula fånigt, men ännu fånigare är den ilskna debatt som uppstått kring före­teelsen och dess många fans. Cup­cakesfäblessen uppfattas enligt slentrian­arga Aftonbladet-bloggare, twittrare och tidningen Fokus som ett allvarligt hot mot landets kvinnor. Försök att dra det resonemanget i Lidköping …

Och om City tillåter sig att kasta sten i glashus så vill vi gärna problematisera folk vars enda fritids­syssel­sätt­ning är att racka ned på andras fritidssysselsättningar. Cyklar, surdegsbakning, löpning – vad man än tar sig till är det förtryck, tecken på livskris eller konsoliderande av maktstrukturer. I det här fallet blir förstås kritiken i sig ett kvinnoförtryck. Kvinnor får nämligen inte uppföra sig hur som helst. Låt dem äta kaka! Och skaffa er en avkopplande hobby, om det över huvud taget går att hitta någon som inte är problematisk.

Slentrianåsikt för:
Det är bara bakverk ju.

Slentrianåsikt emot:
Allt som går att förknippa med hemma­fruar, oavsett om det bara är att romantisera deras bullar, är på något sätt ett förtryck.

Tipsa andra:
 
2010
21/10
10:51

Syrianska – en fotbollssaga

Av: Mathias Gurestam, publicerad 21 oktober, 2010.
syrianska_1

På lördag kan Syrianska FC bli historiskt. Minst en poäng mot Väsby och ”det syrianska landslaget” tar sig för första gången upp i allsvenskan. "Det går verkligen inte att beskriva hur vi känner, den svenska ordboken räcker inte till", säger sportchefen Ghayath Moro.

På lördag kan Syrianska FC bli historiskt. Minst en poäng mot Väsby och ”det syrianska landslaget” tar sig för första gången upp i allsvenskan.
–Det går verkligen inte att beskriva hur vi känner, den svenska ordboken räcker inte till, säger sportchefen Ghayath Moro.

Det finns omkring en miljon syrianer runt om i världen, de flesta bosatta i Europa.
Hur många av dem som i helgen riktar sitt fokus mot en anspråkslös fotbollsanläggning i Upplands Väsby norr om Stockholm är svårt att veta.
– Men det är många. En del kommer att åka hit, från Tyskland och Holland, men många kommer att försöka följa matchen via nätet eller telefon. Intresset är helt otroligt stort, vi pratar ju om alla syrianers eget lag, säger Ghayath Moro.
Han har funnits med i klubben sedan 1992, då som materialförvaltare och alltiallo, i dag som sportchef och lagledare.
–Det är så mycket titlar nu för tiden. Här hjälps vi åt med det mesta.

Han pratar om sitt Syrianskas resa i sagotermer, som en dröm som kanske kommer att gå i uppfyllelse.
– Vad som händer med mig kvart i sex på lördag om vi klarar det här, det vet jag inte. Men det kommer att komma mycket tårar och det kommer att bli fest, stor fest, säger han.
– Det är så många som har arbetat otroligt hårt. Och det säger jag, Syrianska är unikt.
Ghayath Moro säger att Syrianska går före allt och att det är den attityden som har tagit laget hit.
– När det går dåligt lider, gråter och grubblar vi. På så sätt är det mer än passion, det är religion och det är tro.

Laget som startade
i Korpen för 33 år sedan började ge eko runt om i fotbolls-Sverige först kring millennieskiftet. Men det dröjde till 2008 innan laget tog sig upp i superettan, och bara två år senare kan allsvenskan bli verklighet.
– Vi har trott på det här. Jag sa redan i våras att vi går upp. Vi var nära förra året och har förstärkt i år, så jag är egentligen inte så överraskad, säger Ghayath Moro.
Syrianska FC vill också spela en social roll. Klubbens ungdomsverksamhet är hela Södermanlands största och ständigt tvingas man neka tonåringar.
– Vi har inte tillräckligt med ledare, det är trist att vi måste säga nej men kul att så många vill hit. Ungdomar från Stockholm och Eskilstuna hör också av sig.
– Och för oss handlar vår ungdomsverksamhet om att stödja. Vi vill ta folk från gatan, ge dem något meningsfullt vid sidan av skolan som ändå är viktigast. Om vi samtidigt kan få fram stora talanger så är det en bonus, säger Ghayath Moro.
En av Syrianskas största stjärnor är Sharbel Touma, nu i allsvenska Djurgården. Han följer med spänning sin före detta klubb.
– Tyvärr kan jag inte åka och titta mot Väsby, jag måste fokusera på Djurgårdens match mot Elfsborg. Men jag kommer följa den hemifrån. Det skulle vara otroligt om de klarade det, det drömmer hela vårt folk om.

Lämnar du Djurgården för Syrianska om de går upp?

– Hör Syrianska av sig så får jag lyssna på dem, men jag är i Djurgården nu och förhandlar om ett nytt kontrakt, så det känns inte aktuellt.

Mathias Gurestam

FAKTA/Syrianska FC:s historia

1977: Grundas under namnet Suryoyo i Södertäljestadsdelen Geneta av syrianska ungdomar. Spelar i division 7.
1984:
Klubben till division 6.
1985-1991:
Avancerar från till division 5 till 2. Ändrar namn till Syrianska FC.
1993: Blivande landslagsspelaren och utlandsproffset Sharbel Touma värvas
från Motala AIF.
1994: Släpper Sharbel
Touma till Djurgården.
1995: Åker ur division 2.
1997: Förlorar kvalet till division 2.
1998: Blivande landslagsspelaren, svenska mästaren och utlandsproffset Louay Chanko, debuterar i Syrianska.
1999: Flyttas upp i division 2.
2000: Louay Chanko säljs till Djurgården.
2001: Vinner division 2, men förlorar kvalet till superettan.
2005: Vinner division 2, men förlorar kvalet till superettan.
2008: Vinner division 1 och flyttas upp i Superettan för första gången.
2009: Förstärker med spelare som Suleyman Sleyman (Hammarby) och Joakim Hagernäs (BP). Lyckas sånär nå allsvenskt kval, men hamnar till slut en ynka poäng bakom Assyriska.
2010: Förstärker med rutinerade spelare som Abgar Barsom och inte minst Peter Ijeh. Ijeh öser in poäng under debutsäsongen, men det är försvarsspelet som imponerar mest. Och efter en strålande höst räcker det med en poäng i slutomgången mot Väsby för att ta sig upp i allsvenskan.

Tipsa andra:
 
2010
3/10
23:40

Vi behöver någonstans att bo

Av: Redaktionen, publicerad 3 oktober, 2010.
City

Moa Larsson sover på soffan hos en vän.

Varannan stockholmare mellan 20 och 27 saknar bostad. Nya bolånetaket drabbar förstagångs-köpare extra hårt. ”Nu är situationen värre än någonsin, säger Tobias Olsson, Länsstyrelsens bostadsenhet, om ungas bostadsbrist.”

Under hösten har studenter tältat utanför universitet och antalet bostadslösa unga i Stockholm är rekordstort.
– Det har bara blivit svårare för unga de senaste tio åren, säger Tobias Olsson på Länsstyrelsens bostadsenhet.
Alliansens vallöfte är cirka 15 000 nya bostäder i Stockholms stad, hälften av dem hyresrätter. Men den politiskt obundna lobbyorganisationen ”Jag vill ha bostad” tror inte på politikernas lösningar. Det nya bolånetaket som infördes i fredags betyder också ett bakslag.
– Viljan är god men åtgärdspaketet ser verkligen inte bra ut. Politikerna måste bli hårdare. Det krävs till exempel många fler hyresrätter i Stockholm, säger Vanda Kehr, från ”Jag vill ha bostad”.

Moa Larsson, 26, bor hemma hos en kompis på en madrass på golvet.
– Jag tror inte att jag kommer att hitta ett permanent boende den närmsta framtiden, säger hon.
Hon är student och det är hennes sjunde boende på de tre år som hon har levt i Stockholm.
– Ett tag bodde jag i en kompis vardagsrum, problemet var att rummet inte hade någon dörr så jag fick aldrig vara ifred. Jag trivs inte med att ha det såhär. Jag har aldrig haft ett eget kontrakt, säger Moa.

Den långsamma byråkratin gör att det kan ta upp till tre år mellan politiskt beslut och byggplan. Dessutom drar sig byggherrarna för att bygga hyresrätter, eftersom ett hyreshus blir lönsamt först efter tio år.
– Politikerna måste lägga betydligt mycket mer press på byggindustrin. De måste bli pressade att bygga små hyresrätter till unga säger Oscar Lavelid, ordförande för Stockholms studenters centralorganisation.
Men att bygga bort bostadslösheten hjälper nödvändigtvis inte de unga.

Var tredje 20-27-åring i Stockholm kan högst betala 3 800 kronor i hyra varje månad. Nybyggda hyresettor har i genomsnitt nästan dubbelt så hög hyra, ca 5 400 kronor i månaden.
Hyresnivån i Stockholm har ökat med 180 procent sedan 90-talet, samtidigt som konsumentprisindex bara gått upp med 40 procent.

En av mina första lägenheter i Stockholm var en liten pigkammare på 15 kvadratmeter, med ett litet fönster med utsikt mot en tegelvägg och ett badrum som hade duschen rätt ovanför toaletten. Hyran låg på strax under 4000, berättar Moa Larsson.

Den pågående trenden på bostadsmarknaden är att lägenheter med hög hyra får fortsätta som hyresrätter och de med lägre hyra omvandlas till bostadsrätter. Lägenheter som unga kommer att få ännu svårare att köpa med det nya bolånetaket.
– Jag har inte sparat tillräckligt för att kunna köpa, jag pluggar och har inget fast jobb. Det känns i princip kört, säger Moa Larsson.

City

Emilia Hallin.

EMILIA:  Jag är trött på att leva i en kappsäck

Jag flyttade nyligen för sjätte gången i år, jag har slussats runt mellan kompisar och mina föräldrar ett par månader i sträck. Nu bor jag hemma hos en kompis i andra hand. Nu i oktober måste jag flytta härifrån igen när hon kommer tillbaka. Jag vet inte vart jag ska ta vägen då.
Jag älskar rött och har alltid haft en dröm om att inreda med röda möbler och prydnadssaker. För tio år sedan köpte jag ett rött pärlhänge som  jag tänkte sätta upp i min framtida lägenhet. Jag har aldrig packat upp det. Vad ska jag göra, pyssla och ha det fint? Hänga upp foton och vattna blommor? Det här är inte mitt hem. Jag bara sover här.

Jag har inga förhoppningar om att det kommer att förändras. Jag tror inte att jag kommer att hitta en egen lägenhet, men jag är så trött på att  undra var jag ska bo nästa månad. Jag är trött på att leva i en kappsäck. Min dröm är en etta, eller en tvåa, eller vad som helst som är mitt. Som jag kan bo i så länge jag vill.

FAKTA/Emilia Hallin
Ålder: 29.

Gör: Arkitekt.
Bor: Bor i  andra hand i en möblerad lägenhet utan plats för egna saker.
Hoppas på: Att känna sig vuxen och slippa behöva flytta in hos föräldrarna igen.

City

Thilak Reddy Enugala fick tälta.

THILAK: I Indien var jag kung, här är jag tiggare

Jag kom till Sverige från Indien den 14 augusti i år för att plugga, och fick flytta till ett tält utanför Stockholms universitet. När jag kom hit förväntade jag mig inte att bo i ett tält. Jag kunde inte laga mat i tältet och tvättade mig på toaletterna i universitetet. Jag hade tröja och jacka på mig när jag skulle sova.

Jag är väldigt besviken på hur det har blivit. I mitt hemland kände jag mig som en kung och här är jag en tiggare. Det är en väldigt konstig situation för mig,
i Indien hade det här aldrig hänt. Där finns det alltid bostäder till studenterna.

Jag står i kö i Stockholms studentbostäder, men jag har bara stått där i hundra dagar och jag kan därför inte få något.  Men jag antar att det är så det är, ett nytt land och en ny upplevelse. Välfärden är kanske bara till för svenskarna, och inte för mig. Nu bor jag hemma hos en kompis som pluggar på KTH, jag har tur som har någonstans att bo.

FAKTA/Thilak Reddy Enugala
Ålder: 24.
Gör: Studerar på Stockholms universitet. Student från Indien.
Bor: Har bott i tält på Frescati, nu inneboende hos en kompis i Gröndal.
Hoppas på: Att få en lägenhet genom studentbostadskön.

Lovisa Cullheim

redaktion@city.se

LÄS MER: Natalia Kazmierska: Livet efter allmännyttan

Tipsa andra: