Foto: Laura MendelinKonstnären Cilla Ericson har tillsammans med Peter Tucker arbetat med lagliga väggar. Under 20 år har barnen i Alby fått måla på betongväggarna. "Ingen har taggat på de väggarna! Den här metoden fungerar."
Nu växer kritiken mot graffitiförbudet. På bio går filmen om Banksy, gatukonstnären som säljer för miljoner. Det råder högkonjunktur för graffiti på stans gallerier. Samtidigt debatterar Stockholms politiker stadens nolltolerans-policy – som förbjuder till och med laglig graffiti.
Det är onsdag eftermiddag och på andra våningen i en 60-talsbyggnad sitter Nils Waldemarson, 9, och målar akvarell.
– Graffiti är bokstäver som man skriver bara för att det ska se fint ut, förklarar han.
Cilla Ericson, hans lärare på Brommaplans kulturskola, skulle gärna lära honom mer om graffiti. Om hon fick. Men Stockholms rekordhårda policy förbjuder inte bara klotter utan även allt som ”kan väcka intresse” för klotter. Som undervisning om graffiti.
Nolltoleranspolicyn innebär ett förbud mot en viss sorts bilder. Om man vill ha en sådan inskränkning i demokratin måste man kunna visa att det är motiverat, säger konstvetaren Jacob Kimvall, som doktorerar i graffiti och gatukonst vid Stockholms universitet. Han är kritisk till att Stockholms stad aldrig provat att tillåta graffiti på utvalda väggar.
Trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) tror att lagliga väggar skulle skapa mer klotter. I nolltoleranspolicyn, som antogs 2007, beskrivs klotter i sin tur leda till ”skolk, missbruk och kriminalitet”.
Dan Östman, chef för klottergruppen i Söderorts polisdistrikt, tror inte heller på lagliga väggar:
– Det är ju 99 procent drogmissbrukare som ens 10–12-åring kommer att träffa där.
David Shannon, som doktorerat i kriminologi med en avhandling om stockholmska graffitimålares kriminalitet, vill nyansera bilden:
– Graffiti lockar till sig olika typer av ungdomar. En del av dem är redan kriminella. Men graffitikulturen är framför allt heterogen.
För Stockholms gallerister är graffiti inget problem. Tvärtom är det en guldgruva. På Lauritz graffitiauktion i Slakthusområdet böjer sig kostymklädda spekulanter för att kika på prislappen för en trafikskylt dekorerad av den världsberömde Banksy. Graffitimålaren Ruskig ställer just nu ut på samma auktion, och på galleri Couture på Östermalm. Han tycker att politikerna ska avdramatisera sin syn på klotter:
– Man borde se på tags som man ser på ett slängt bananskal eller hundbajs. Annars skapar man bara mer problem.
Nolltoleransen har under våren debatterats i Stadshuset. SL och Stockholms stad lägger 200 miljoner årligen på klotter-
bekämpning – något som Ann Mari Engel (V), vice ordförande i kulturnämnden, ifrågasätter nyttan av. Hon vill tillåta lagliga väggar.
– Det är bara saneringsföretagen som tjänar på nolltoleransen. Klottret minskar ju inte, säger hon.
Det tiotal graffitimålare som City har pratat med drar ingen skarp gräns mellan graffiti och klotter. Men det gör trafikborgarrådet.
Vad är graffiti för dig?
– En tavla på väggen, säger Ulla Hamilton.
Staden har en klotterpolicy, men har man något mål för graffitin?
Vi har inget mål för graffitikulturen från Stockholms stads sida sett. Där-emot har vi ett mål när det gäller klotterpolicyn och det är att det ska vara tryggt och snyggt i Stockholm.
På Brommaplans kulturskola har föräldrarna kommit för att hämta sina barn.
– Vilken konstform han än tar till sig så är jag jätteglad. Jag tycker att graffiti är spännande, säger Nils pappa.
Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se
.
Foto: Sara Mac KeyDaniel Diaz aka Ikaroz känner inte igen sig i bilden av att klotter leder till "skolk, missbruk och kriminalitet" som det står i Stockholms policy från 2007. Brottsförebyggande rådets egen undersökning från 2003 visade att "klottret i sig inte skapar brottslingar".
Hallå där… graffitimålaren Daniel Diaz, alias Ikaroz, som har flera bidrag med på den pågående graffitiauktionen i Slakthusområdet.
Vad tycker du om nolltoleransen?
– För mig är den mest sorglig men den är inget problem, för jag är inte aktiv. Det var friare när vi var yngre, så min generation har nog lite svårt att anpassa sig till de nya spelreglerna.
– Vill man måla kan man lika väl åka någon annanstans. Det är bara bekvämlighet som gör att man stannar kvar i den här stan. Men för en 13-åring? Det är dem det är synd om.
Som flera andra från den äldre generationen målare menar han att nolltoleransen har präglat graffitin på ett negativt sätt. Större, genomarbetade målningar har blivit sällsynt.
– Stockholmsstilen har blivit simpel och snabb. Det behöver inte bara vara dåligt.
I dag döljer flera framgångsrika konstnärer i hans bekantskapskrets sin bakgrund inom graffitin.
– Om man inte kan stå för det har samhället vunnit. Men jag är likadan. När jag jobbade som dagiskock frågade en: ”Vad målar du?” och jag fegade och sa: ”Lite olika”. Om man säger att man målar graffiti kan man plötsligt bli sedd som en helt annan person.
När han håller i workshops visar han hela spektrat av sin graffiti.
– Om man inte står upp för den illegala graffitin kan man inte stå upp för graffitin. Den illegala graffitin har inte varit negativ för mig. Tvärtom, det är den som har gjort mig till den jag är. Den är liksom bara: pang! De som går förbi ser det. Det är det mest direkta som finns.
Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se
Permalänk