Foto: Thomas Karlsson.
Miljonprogramsområdet ”Henkan” ligger högt uppe på berget vid Danvikstull. Invånarna beskriver det som en bubbla, en by med utsikt över omvärlden. Här gick en epok i graven när Nacka kommun sålde ut sin sista allmännytta.
Men hur påverkas gemenskapen när alla plötsligt blir lägenhetsägare? Vi träffade sju personer som berättade om Henkans förändring.
BYGDENS SON:
”Det är som en bubbla här uppe”
Bilal ska precis flytta hemifrån. Närmare exakt femton portar bort, från sin mammas lägenhet där han är uppväxt. Redan som liten lekte han kurragömma med sina kusiner och vänner, barn från Gambia, Thailand och Afghanistan, över hela Henkan. När han går över gården eller sitter på bussen hejar gamla bekanta som precis som Bilal har bott här i decennier.
Foto: Sara Mac KeyBilal Khan. Tid på Henkan: 21 år.
- Jag tyckte att det var svårt att komma in i ”ghettokulturen” i tonåren, jag var nog inte lika tuff som de andra utan gick i skolan inne i stan och blev mer av en outkast, säger Bilal.
Men trots bränder, bråkstakar och rykten om sprängda bordeller har han aldrig någonsin känt sig rädd här.
- Jag älskar Henriksdalsberget! Vi har som en egen bubbla här, och jag tror att alla som bor här håller med om det, säger han.
Den mjuka mattan går i ton med vaniljfärgade möbler och lampfötter med gulddekorationer. Hans mamma är ensamstående med tre utflugna barn, och ville först inte köpa när
lägenheten skulle bli bostadsrätt. Men Bilal övertalade henne.
- Jag försökte få henne att stanna, kanske av nostalgi över mitt barndomshem. Jag är ju född i den här lägenheten!
Foto: Sara Mac KeyBo Bäckman och Annie Broberg Bäckman. Tid på Henkan: 4 månader.
NYKOMLINGARNA:
”Jag dog lite – här kan vi inte bo”
Första gången de kom hit från Gåshaga på Lidingö för en lägenhetsvisning fick Annie panik.
- Det såg sunkigt ut, med paraboler och nerdragna persienner. Jag höll på att dö; här kan vi ju inte bo tänkte jag!
Men utsikten och läget nära sommarstället fick avgöra. Det slutade med att de köpte den dyraste bostadsrätten i området, för rekordpris kring 3 miljoner. Nu har de gjort sig hemmastadda på sina 96 kvadratmeter, bytt ut köket och satt upp Jan Håfström-tavlorna på väggarna.
Det var just i den här trerummaren med milsvid utsikt över staden som en av arkitektbröderna Ahlsén själv valde att bo i när Henkan stod färdigt 1969. Då byggdes det stora bostadsområdet på berget vid Danvikens inlopp som en del av miljonprogrammet. Standardmått, likadana skära balkonger, samma planlösning. Men när det gäller invånarna är det tvärtom, menar Annie och Bo
- På Lidingö ser ju alla likadana ut, alla är vita. Men här är det chilenare, små zigenartanter som är 1,50 höga_… På fotbollsplanen spelar alla färger med varandra, och de verkar ha kul tillsammans, säger Annie.
Bo, som sitter i bostadsrättföreningens styrelse, hoppas att det dåliga ryktet kring Henriksdalsberget försvinner med ombildningarna.
- Jag kan tänka mig att det kommer bli trendigt att bo här. Dessutom kommer lägenheterna ju att bli värda mer och mer ekonomiskt. Vi jobbar med en vision som vi kallar ”de tre V:na”: Vänligt, Vackert och Värdefullt.
Foto: Sara Mac KeyLiber och Beatriz Rodrígues-Florez, Tid på Henkan: 8 respektive 1 år.
FAMILJEN:
”Vi ville bo nära varandra”
Liber Rodrígues-Flores visar stolt upp den storslagna utsikten mot norr från sitt fönster. Långt borta ser man Strandvägen. Himlen är full av luftballonger.
- Titta, det är som att man är en del av staden, säger han.
Under Libers uppväxt bodde familjen i Jordbro, i motsatt väderstreck. Där höll alla sig för sig själva, turkar, jugoslaver, chilenare. Medan övriga samhället kändes långt borta.
- Henkan är inget ”ghetto” på det viset. Alla accepterar varandra här. Ingen skulle störa sig på en kvinna i slöja till exempel, säger mamma Beatriz.
- Där jag bodde förut var jag periodvis den enda svartskallen, och folk var liksom kalla, distanserade. Jag kände mig så ensam, på många vis, säger Beatriz.
Liber har bott på Henriksdalsberget i åtta år.
Beatriz flyttade hit från Trångsund i fjol. Dels för att hon kände sig ensam, men mest för att få vara nära sin son, säger hon och sneglar kärleksfullt på Liber.
Han har satt upp mammas färgstarka konstverk på väggarna i varenda rum. Förut kunde det gå två-tre månader utan att de sågs, nu träffas de minst en gång i veckan.
- Mamma är min enda släkt här i Sverige. Nu när hon också bor här slipper man pressen på att ses, hela ”varför ringer du aldrig”-grejen, säger han.
Beatriz lilla tvåa ligger tvärs över gården, på andra sidan berget. Egentligen är hon mot utförsäljningen av allmännyttan, rent ideologiskt.
- Jag tycker inte att man ska sälja ut statlig egendom, för vart går pengarna i slutändan? Men det här var enda chansen att få bo närmare varandra.
Foto: Sara Mac Key Konstantin Irina. Tid på Henkan: 10 år.
LOKALPATRIOTEN:
”Ombildningarna splittrar oss”
Henkankarnevalen, Dialogen, brännbollsturneringen, nattvandrarna, 40-årsjubileet, hyresgästföreningen, webbsidan, sommarfesten_… Man kan alltid lita på att Konstantin Irina ställer upp.
- Folk tycker att det är konstigt att jag till exempel är med i Hembygdsföreningen. Men det här är ju mitt hem nu! säger han.
Konstantin beskriver Henkan som en by, isolerad både geografiskt och socialt. Allt som händer här påverkar genast alla – busstiderna som ändras, snöröjning som uteblir, gatubelysning som inte lagas.
Men med ombildningarna förändrades något.
- Man kände på en gång att vi inte gick samma väg längre. Plötsligt var alla splittrade, även inom familjer. En del ville vänta, andra ville köpa. Men vi satt inte längre i samma båt.
Henkan byggdes för att vara en enhet, berättar Konstantin. I början fanns till och med bibliotek och vårdcentral i centrum. Nu investerar alla bara i sin egen lägenhet.
- De tre separata bostadsrättsföreningarna har varsin del av gården, och gränsen kan gå mitt i en sittgrupp! Man kan se hur en förening har renoverat sin parkbänk, medan den andra står orörd_…
Med sina 318 hushåll är Konstantins bostadsrättsförening jämförbar med ett storbolag. Styrelsemöten hålls minst 2-3 gånger i månaden, och pågår ibland halva natten. Allt som kommunen tidigare skötte automatiskt har hamnat i de boendes egna händer. Den gemensamma upphandlingen av elleverantör blev till exempel så komplicerad och långdragen att alla frös inomhus i vintras.
Och ”Gula huset”, samlingslokalen mitt i parken, har sålts till ett vårdföretag.
- Jag minns när vi firade 40-årsjublieum där, och hade gjort en tårta i form av Henkans hus. Men nu finns det inget ställe där vi kan träffas längre.
Foto: Sara Mac KeyJerk Fehling. Tid på Henkan: Minst 20 år.
ORIGINALET:
”Att flytta hit var som en dröm”
Firman som river ut badrummet i Jerk Fehlings lägenhet tror knappt sina ögon. Inredningen kan i stort sett betraktas som museiföremål, skrattar de. Den kommunala värden Stockholmshem har inte bytt toalettstolarna på över 30 år, och på slutet la man alla renoveringar på is i väntan på ombildningarna.
- De som slarvade med sina saker fick nytt, men vi som skötte oss genom åren brydde de sig inte om. Spisen är också gammal – det tar en timme innan ugnen är varm, skrockar Jerk.
Han är numera pensionerad underrättelsechef på Försvarets flygtekniska avdelning, och flyttade hit som ung, nybliven småbarnspappa i en japansk sportbil på 80-talet.
- När vi kom hit till Henkan första gången var det som en dröm, det var himmelriket. Vi satt med vår dotter på berget, åt matsäck och tittade på djuren och båtarna. Jag har sett ett duvhökspar här ute! Men sedan kom staden för nära – det är då kråkor och skator tar över.
Jerk och hans fru tvekade inte att låna ihop en miljon kronor för att köpa sin lägenhet förra året, även om han egentligen tycker att politikerna säljer ut för mycket i_dag. Men pensionen som gammal statsanställd är skruttig – ” inte den överenskommelsen jag hade med Gunnar Sträng” – och det är bara en tidsfråga innan hyrorna stiger, befarar han.
- Sen har jag förmaksflimmer, det spelar också in. En bostadsrätt kan ju de yngre ta över efter en sen.
FAKTA: Från miljonprogram till bostadsrätt
- På fyra år har 37 000 allmännyttiga lägenheter blivit bostadsrätter i Stockholms län.
- Kritikerna: menar att man skapar klyftor och rear ut våra gemensamma hus. På Henriksdalsberget har priserna till exempel legat på cirka 10 000 kronor per kvadratmeter, långt under marknadsvärdet.
- Förespråkarna: lyfter fram att ombildningar leder till att människor blir mer ansvarsfulla. Man tar hand om sitt och engagerar sig i bostadsrättsföreningen.”Trygghet och självständighet och goda möjligheter att göra bostadskarriär”, som bostadsborgarrådet Joakim Larsson (M) uttrycker det. Nu vill han se fler utförsäljningar av miljonprogrammen – för att öka integrationen.
LÄS MER: Vi behöver någonstans att bo.
Permalänk