Natalia

Nu tillhör konstskatterna inte längre bara gamla rika yuppies. 
I den 29-årige samlaren Valdemar Gerdins etta trängs runt 150 verk.

Dagen efter att vi träffar Valdemar Gerdin hoppas han kunna köpa ett nytt verk till sin samling, en pannå av konstnären Lars Hillersberg på Auktionsverket. Utropspris ligger på runt 100 000 kronor. Men Valdemar är lite orolig att en känd konsthandlare ska buda över honom.

– Det är alltid lite krig i lokalen mellan samlare och handlare. Jag vill väldigt gärna ha den här, en av de bästa bilder som Hillersberg har gjort!

Han köpte sitt första konstverk som 17-åring, en affisch av proggkonstnären Sture Johannesson. Sen dess har han specialiserat sig på just svensk, politisk 60-talskonst.

–Den är så hård, aggressiv och direkt. Verken avspeglar samhället då, den kollektiva känslan kring motståndet mot Vietnamkriget till exempel. De här konstnärerna får minnena att leva kvar. De visas alldeles för lite i dag, säger han.
Valdemar Gerdin tycker att det är ”ointressant” att prata om prislappar, och vill inte berätta hur mycket pengar han har lagt ner på sin samling. Där-emot är han noga med att konsten ska komma till användning. Han lånar ut sina verk till kompisar och använder dem i sitt jobb som curator, när han gör utställningar på krogar, antikvariat och gallerier.

– Konsten ska ses, och inte stå undanstoppad i något lager. Verk som står i garderoben längre än ett par år säljer jag. Då köper jag hellre något
annat i stället.

Eftersom den upproriska 60-talskonsten ofta stämplats som daterad och delvis fallit i glömska, kan man fortfarande göra riktiga fynd. Men Valdemar Gerdin menar bestämt att han inte ser på sin samling som en 
investering.

– Jag tror inte att det är så många i vår generation som köper dåligt målade blomsterstilleben eller naturlandskap. Vi vill ha något som känns mer nyskapande, och inte konst som bara är till för att säljas, säger han.

Hur det gick sen? Det var tyvärr någon annan som la vantarna på Hillersberg-verket. Men Valdemar verkar ändå inte särskilt knäckt efterå:

– Det verkar som om det är fler än jag som börjar gilla honom, vilket jag tycker är i rätt riktning. Så jag är kanske mer tillfredsställd nu än om jag hade köpt den!

Foto: Holger EllgaardSkapa ett kvinnomuseum på Strömsborg mittemot riksdagen, enligt föreningen Dea.

Det finns redan i London, Buenos Aires och Århus. Men i Stockholm har striden för ett museum om det andra könet hittills inte gett några resultat. Man tror att det redan är så jämställt här i Sverige att det inte behövs, säger Ebon Kram, från föreningen Dea.

I höst ska ett förslag om ett lokalt kvinnohistoriskt museum utredas av Umeå kommun. Tidigare har flera partier lagt liknande motioner i riksdagen, senast kristdemokraten Désirée Pethrus Engström 2008.
Men regeringen har ansett att genustänket på de existerande institutionerna räcker.

– Det är klart att vi tycker att det bästa vore om alla museer visade kvinnors liv. Men det går för trögt. Det är fortfarande männen som skildras överallt, säger Ebon Kram, som är ordförande i Dea.
Föreningen har lobbat för ett museum i Stockholm i 15 år, bland annat genom att sprida sin karta där man märkt ut viktiga kvinnohistoriska platser.

Till exempel huset i Gamla stan där Sophie Sager bodde, hon som
vågade anmäla sin man för våldtäkt på 1800-talet. Eller gynmottagningen på Fleminggatan, som startades av Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström.

Frauenmuseum i Bonn och Kvindemuseum i danska Århus är förebilder.
– Kvinnor kommer från hela världen för att besöka dessa. Det är en enorm publiktillströmning som även har genererat speciella kvinnoavdelningar på andra museer. Det är ju de kvinnliga besökarna som bär upp kulturen, säger Ebon Kram.

För fem år sen kom den statliga utredningen ”Genus på museer” fram till att det trots allt låg rätt bra till med kvinnorepresentationen runt om i landet.
I Stockholm har bristen på minnesmärken över kvinnor uppmärksammats och lett till att staden i dag har ett ”medvetet genusperspektiv” när man beslutar om nya offentliga verk.

– Visst finns kvinnorna, men de tillmäts inte så stor betydelse. När vi hade besök från Tyskland och tog en guidad busstur i staden nämndes inte ett enda kvinnonamn! Och när kvinnor skildras på museerna är det alltid som mor, maka, hora eller madonna, säger Ebon Kram.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) menar att Med-eltidsmuseet och Stadsmuseet arbetar kontinuerligt med att lyfta fram historien ur kvinnors perspektiv, både genom separata utställningar och genom att bredda historieskrivningen. Ett separat kvinnomuseum är därför inte aktuellt.
– Detta är ett vägval. Kvinnors historia är en del av historien och inte  en egen frånskild del, säger hon.

Här finns andra kvinnomuseer:

Tantmuseet i Hovra i Hälsingland. Privat museum med fokus på hantverk.

Kvindemuseet i Århus. Grundades 1980, har både fasta och temporära utställningar – just nu visas till exempel en docksamling.

Women´s Library i London. Har ett enormt arkiv, och grundades från början av suffragetternas efterföljare i en nedlagd pub.

Museo de la Mujer, Buenos Aires, Argentina. Nu hänger en utställning om kvinnor som arbetat inom filmen.

International Museum of Women, IMOW i San Fransciso, USA. Engagerande utställningar om kvinnor i olika delar av världen.

Southern Women Museum, Ho Chi Minh City, Vietnam. Har precis byggt ut lokalerna och säger sig ha hundratusentals besökare om året. Visar mycket traditionella vietnamesiska dräkter och hantverk.

Foto: Thomas Karlsson TRIO. Gaby Borglund, Grete Qviberg och Tone Oppenstam ses i TV4 plus från torsdag.

De arbetar hårt, vägrar vara hemmafruar och kritiserar skönhetsidealen. En ny tv-serie gläntar på dörren till de lyxiga damrummen öster om Stureplan.

Tre olika sorters dekorerade mini-cupcakes står uppdukade på bordet i våningen på Strandvägen. Varje kaka representerar en kvinna. De tre damerna minglar omkring i leopard-scarfar och strassörhängen.
– Nej, jag hoppas verkligen inte att vi blir nya ”Anna Anka” säger Gaby Borglund, societetsdrottning och boutiqueägare, med ett glittrande leende.
Nya tv-serien ”Ladies på Östermalm” har felaktigt jämförts med just ”Hollywoodfruar”, ”Skånefruar” och ”New York-fruar”, eftersom det är tv om rika kvinnor. Men Gaby Borglund, Tone Oppenstam och Grete Qviberg är till skillnad mot alla uttråkade lyxhustrur varken gifta, märkbart skönhetsopererade eller hemmafruar.
Svensk Damtidning-favoriten Gaby Borglund jobbar extra som jurist åt Datainspektionen och bor tillsammans med en väninna. Tone Oppenstam har varit särbo, skild och förlovad fyra gånger, är småbarnsmamma, fastighets-ägare och tidigare vd för storföretaget Telenor. Och i en scen i programmet pratar Grete Qviberg till exempel om hur snyggt det är med rynkor och hur ”b” det är med stora bröst.

HUR MYCKET man än gläds åt att de svenska jämställdhetsidealen även har slagit igenom kring Karlaplan, är det inte dessa tre sympatiska cupcakes som står i centrum i serien ”Ladies”.
I första programmet, som sänds på torsdag, blir det tydligt att huvudpersonen snarare är – Östermalm. Detta mytomspunna land, en bermudatriangel mellan noder som Stureplan, Djurgården och Nybroviken, där en väsentlig del av Sveriges BNP årligen går upp i rök.
Grete Qviberg kom till Östermalm som nygift 23-åring, efter uppväxten i Gubbängen på motsatta sidan av staden. Mamman var sömmerska och pappan styckmästare. Som ton-åring modellade Grete i Paris och blev Fröken Sverige.
Hennes förste make, kungens vän Aje Philipsson, propsade på att hon skulle sluta arbeta och ägna sig åt hushållet på heltid i stället: ”Men det var bustråkigt att bara vara hemmafru”, säger Grete. Skilsmässan dröjde inte länge.
Hon tror dock inte att hemmafruidealet lever kvar på Östermalm i dag:
– Tjejer är så kreativa nu, jag tror att många tycker att det är viktigt att inte vara beroende utan att ha ett eget jobb. Det är vad jag har lärt mina barn också.
Hur var det att flytta hit utifrån?
– Visst var det folk som satte näsan i vädret, ”och var kommer du ifrån då?”. Jag har sett mycket. Folk på Östermalm kan vara väldigt imponerade av varandra, av pengar och titlar, säger Grete Qviberg.
Hon hävdar att det inte har någon betydelse om man kommer från Östermalm, klär sig i cardigansset och pärlhalsband. Stil och klass är snarare ”något man föds till”:
– För mig handlar stil och klass om ett uppförande, om att vara ödmjuk. Jag tycker inte att det är stil att vara snobbig och sätta sig på folk.

”LADIES PÅ ÖSTERMALM” ses med fördel som en antropologisk fältstudie snarare än en skandalsåpa. Damerna rör sig kors och tvärs i ett pyttelitet men fascinerande universum, mellan rum som är slutna för de flesta av oss andra.
Luncher på Eriks bakficka, Pucciklänningar för 70 000 kronor i omklädningsrum på Sturegatan, tjejkvällar på konceptbutiken Les Chambres på Nybrogatan och konstvernissager där överklasskvinnor visar upp sitt hobbymåleri.
Är det viktigt att ha mycket pengar på Östermalm?
– Det kostar ju en del att bo här, så är det ju. Sen är det såklart trevligt att ha pengar. Alla människor arbetar ju egentligen för att få en bra inkomst och ett bra liv, det är så det funkar. Vi tittar hela tiden uppåt, säger Grete Qviberg.