En gång var Café Opera ett disko där folket kunde mingla med Björn Borg, kolla på yuppies eller få en skymt av the Scorpions fylleorgie. 30-årsjubileet förra veckan blev en sorglig nostalgitripp.
Den obehagliga känslan av tidigt 90-tal som nu sprids över landet försvinner inte direkt när man ser Ace of Base återförenas på Café Operas scen. Att Ulf Ekberg och Jonas Berggren kunde ha varit pappor åt de nya sångerskorna, två knappt myndiga och blonda Idol-Claror, säger väl i och för sig lika mycket om de patriarkala traditionerna på ”Caféet” som om tidsandan. 30-årsfesten, som gick av stapeln förra veckan, befäste klubben status som Stockholms sämst bevarade ställe.
Redan efter ett decennium, 1991, var ju detta ett solkigt gubbparadis. Stället där Ian Wachtmeister valde att fira Ny Demokratis intåg i riksdagen och där sossepampen Björn Rosengren förfestade innan han tog limousinen till porrklubben Tabu.
Tio år tog det. Inte ens partylejon på Östermalm rasar lika snabbt.
I begynnelsen på 80-talet beskrevs Café Opera som vårt enda riktiga stadshotell, festligt men ändå demokratiskt, med krogkö bakom sidenband, möten mellan högt och lågt vid en milslång bardisk.
Nu påminner det snarare om Nya Moderaternas valvaka.
I torsdags kväll vimlade Per Unckel samt Kristina Alvendal och Christer G Wennerholm med det samlade Svenska programledarförbundet och dess ord-förande Martin Timell.
Jubileumskvällen förlöpte likt ett ödesdrama i form av tre avsnitt. Först smakfullt, med kvinnlig stråkkvartett. En knapp halvtimme senare flockades Börje Salming med Ankie Bagger och Noppe kring minisnittarna medan dj:n scratchade till Absolute 80-talshits-
skivan på repeat.
När det var dags för finalen hade det hela snarast utvecklats till ett urspårat firmaparty för stadens bankanställda. ”En bilhandlarfest” som Jan Myrdal, av alla människor, en gång har sagt.
Kanske som vilken kväll som helst på Café Opera, vid närmare eftertanke.
Saknaden efter den folkglamour som en gång var dess unika kännetecken kändes i alla fall gigantisk.


Permalänk