Natalia

Foto: Thomas KarlssonDen yngsta deltagaren på vernissagen är under 30, den äldsta över 80.

På lördag ställer 22 kvinnor ut sina verk på Klaragården. En av dem är Helene, som kommer hit flera gånger i veckan.
- En del målningar blir aldrig klara. Ibland får man stoppa sig och börja på en ny, säger hon.

Helene visar oss några av sina målningar i ateljén. Flera är abstrakta, och ett disigt ljus skapas med pastellfärger i många lager.

- Folk tänker olika saker om tavlor. Det är det som är det spännande! För mig själv symboliserar den här till exempel något ruskigt, säger hon och pekar på en ljust rosa akrylmålning.

Helene är en av deltagarna i utställningen på Klaragården, där alla verk är till försäljning. Intäkterna får konstnärerna själva, förutom 10 procent som går till material, nya penslar och färger. Ateljén där konsten föds är redan full med målningar på stafflier och väggar.

Man slås av hur idylliska många är, med motiv som regnbågar, katter och röda stugor.

- En kvinna har levt på Stockholms gator i 20 år, och man ser direkt på hennes målningar när hon mår dåligt. Det är skräckslagna ansikten med vidöppna munnar. När hon mår bra målar hon blomvaser, berättar Gill Edin, chef på Klaragården.

Verksamheten, som drivs av Stadsmissionen, är öppen för utsatta kvinnor, hemlösa och missbrukare på vardagar från klockan 8 på morgonen. Den senaste tiden har man märkt en stor ökning av fattiga pensionärer och utförsäkrade, ensamstånde kvinnor.
- Ibland har de inte råd med mat till familjen. Om barnen är sjuka och stannar hemma från skolan har inte mammorna någon möjlighet att ge dem lunch, säger Gill Edin.

I dag är det svårare att få tunnelbanebiljetter från socialen, berättar hon, och det gör att många utsatta kvinnor blir ännu mer isolerade och stannar hemma i tomma lägenheter, ofta med mycket ångest. Då blir det lätt att halka in i missbruk igen.
Förutom konstgruppen anordnar Klaragården även kurser i skrivande och matlagning.
- Här är vi noga med att man ska delta i aktiviteter, så att alla får något att göra. Står man och målar tillsammans i en grupp blir det lättare att prata också, det kommer mer naturligt. En del kanske blir lite polare, tar en sväng på stan efteråt. Sakta men säkert byggs det upp nätverk, säger Gill Edin.

Det krävs dock mod för att ställa ut sina verk till allmän beskådan. På lördag ska konstnärerna närvara på vernissagen. Fast en del är vana – konstutställningarna hålls vanligtvis varje år på Kvinnodagen, den 8 mars.

- För en del blir det ett sätt att fly från sitt övriga liv, att bli någon annan. När det är vernissage är de inte hemlösa eller missbrukare, utan konstnärer. Folk tittar på en på ett annat sätt,
säger Gill Edin.

Vernissage på Klaragården, Klara västra kyrkogata 20 B, vid Centralen, lördag kl 11-15. Verken är till försäljning, men glöm inte att ta med kontanter.

En gång var Café Opera ett disko där folket kunde mingla med Björn Borg, kolla på yuppies eller få en skymt av the Scorpions fylleorgie. 30-årsjubileet förra veckan blev en sorglig nostalgitripp.

Den obehagliga känslan av tidigt 90-tal som nu sprids över landet försvinner inte direkt när man ser Ace of Base återförenas på Café Operas scen. Att Ulf Ekberg och Jonas Berggren kunde ha varit pappor åt de nya sångerskorna, två knappt myndiga och blonda Idol-Claror, säger väl i och för sig lika mycket om de patriarkala traditionerna på ”Caféet” som om tidsandan. 30-årsfesten, som gick av stapeln förra veckan, befäste klubben status som Stockholms sämst bevarade ställe.

Redan efter ett decennium, 1991, var ju detta ett solkigt gubbparadis. Stället där Ian Wachtmeister valde att fira Ny Demokratis intåg i riksdagen och där sossepampen Björn Rosengren förfestade innan han tog limousinen till porrklubben Tabu.

Tio år tog det. Inte ens partylejon på Östermalm rasar lika snabbt.

I begynnelsen på 80-talet beskrevs Café Opera som vårt enda riktiga stadshotell, festligt men ändå demokratiskt, med krogkö bakom sidenband, möten mellan högt och lågt vid en milslång bardisk.
Nu påminner det snarare om Nya Moderaternas valvaka.
I torsdags kväll vimlade Per Unckel samt Kristina Alvendal och Christer G Wennerholm med det samlade Svenska programledarförbundet och dess ord-förande Martin Timell.
Jubileumskvällen förlöpte likt ett ödesdrama i form av tre avsnitt. Först smakfullt, med kvinnlig stråkkvartett. En knapp halvtimme senare flockades Börje Salming med Ankie Bagger och Noppe kring minisnittarna medan dj:n scratchade till Absolute 80-talshits-
skivan på repeat.

När det var dags för finalen hade det hela snarast utvecklats till ett urspårat firmaparty för stadens bankanställda. ”En bilhandlarfest” som Jan Myrdal, av alla människor, en gång har sagt.
Kanske som vilken kväll som helst på Café Opera, vid närmare eftertanke.
Saknaden efter den folkglamour som en gång var dess unika kännetecken kändes i alla fall gigantisk.

Foto: Thomas KarlssonAllvaret på scenen bryts av, som med Luciascenen: ”Jag var tolv år och hade queerfasoner för mig”.

Med ljuskrona på huvudet spelar Staffan­ Westerberg, 76, upp en scen ur sin barndom, när han som liten lussade hemma. Pappan reste sig upp ur sängen: ”Pojkjävel, du ska bli ingenjör!”.

”Han har försökt utnyttja oskyldiga barn för att sprida ett politiskt budskap. Storpotäten, det är ju den stora elaka kapitalisten som hoppar på de små i samhället”

Citatet från Expressen 1994 är signerat den då 22-åriga moderaten Kristina Alvendal, före detta stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, och syftar på  ”Vilse i pannkakan”. Staffan Westerberg har många gånger anklagats för att ha förstört 70-talistgenerationen med sina tv-program. Men den här gången är det hans egen barndom som synas på scenen. Föreställningen ”Elvaåringen” är en mörk historia, som börjar i den ödsliga disponentvillan utanför Luleå.
– Jag har en bild ur fotoalbumet med en julgran ute på terrassen. Det är så jag minns det – det var ensamt och kallt trots att det var jul, säger Staffan Westerberg.
Fadern var uppsatt chef inom LKAB, en av kungarna i Norrland. Modern fick rollen som värdinna, men sov sig genom livet efter den stora tragedin – storebror Lasse dog i en bilolycka när Staffan var fem år gammal.
Alla i familjen stängde in sig i varsitt rum, och tystnaden var kompakt: ”man hade inte myskvällar”.
– Den där borgerliga miljön är en stor fiende för mig. Att man ska veta hur man sätter kniven och gaffeln och hur man uppför sig väl, vad nu det är för något. Jag kan fortfarande inte gå på stora bjudningar, säger Staffan.
Vilse i pannkakan har kritiserats för att vara antikapitalistisk. Var det tanken?
– Absolut inte. Det handlade om att drämma till drummeln Storpotäten, att sticka upp de stora och dumma. Men det var populärt att tolka det politiskt på den tiden. Jag fick stå för hela ”pekpinne”-kulturen. Kanske handlade aversionen mot mig egentligen om att jag förekom så väldigt mycket på tv? Man kan ju bli trött!
– Fast i dag är det mest tummen upp. De som är mellan 30 och 40 år minns nästan varenda replik.
Finns det något som präglat din egen barndom så mycket?
– Kanske Allers familjejournal. Jag klippte ut bilder och gjorde dockor och spelade kartongteater för mig själv, i hemlighet. Det var nog med viss sorg min pappa lät mig hållas. Han var besviken för att jag inte också blev disponent på LKAB …

– Det har alltid funnits en sorg i mitt liv. Kanske är det därför jag tycker att det är så kul att underhålla andra.

Staffan Westerberg lever sedan över 20 år tillbaka med sin nuvarande make, och berättar att han kom ut redan som 19-åring. Det fanns viss tolerans i Stockholms teaterkretsar på den tiden. Men fadern började gråta när Staffan kom hem med en pojkvän efter en resa till Teneriffa.
– Fast det där med homosexualiteten har inte varit något problem för mig, det finns svårare saker i livet. Jag har aldrig haft behov av att prata ut om det.
Har du någonsin längtat efter att ha egna barn?
– Nej, det har jag inte velat ha. Jag har ju gjort teater för barn, och det har räckt för mig. Jag kanske är lite egoist också, jag vill vara barn själv!

bild
staffan stalledräng. I föreställningen sitter Staffan Westerberg ensam på scenen, läser högt ur sin kommande självbiografi och visar svartvita diabilder ur familjealbumet. Fast allvaret bryts av, till exempel med Barbara Streisand-cover, eller Luciascenen: ”Jag var tolv år och hade queerfasoner för mig”. foto: Thomas Karlsson

Staffan Westerberg om…
… sin självbiografi, som kommer ut i december:

– Man minns ibland fel, men det kan bli rätt ändå. Summan av kardemumman gör att det stämmer. Som författare har man ju rätt att fabulera också. (Boken utkommer på
Luleåförlaget Black Island Books.)

… att bli äldre:

– Det är förfärligt att bli gubbe! Men jag upplever mig som evigt ung på scenen.

… 11-åringen Staffan:

– Som elvaåring är man nykter och klar, man är klok och har förmågan att se och iaktta livet omkring sig. Man drabbas av livet i den åldern. Jag var ett blygt och lite mesigt barn, som ville vara alla till lags.

Vem gömmer sig i lådan? Koll vilken plats dansplattformen Weld har på Prettotopplistan.

Ni kanske tror att Stockholm har blivit ett kallt ställe med nyrenoverade ytskikt. Nu när happeninghösten drar i gång för fullt vill City passa på att lyfta fram alla de underbara pretentioner som lever och frodas i staden. Varsågoda: Kulturpretton vi älskar.

PRETTOTOPPEN

Plats  7: Klädmärket Hope
l Efter att Hope gjort en hel Fårö-kollektion inspirerad av
Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” blev ”du ser så karg ut” plötsligt en komplimang.
Var: Hope shop, Norrlandsgatan 12

Plats 6: Rumänska kulturinstitutet
l Anordnar konserter där manskörer sjunger bysantisk
kyrkomusik och marknadsför sina konstutställningar som ”en epilog till fjärde Bukarestbiennalen”. Och då har vi inte ens nämnt Herta Müller-rummet.
Var: Skeppsbron 20

Verkar det svårläst? Lugn, det är bara språkmaterialism.

Plats 5: OEI-redaktionen
l Lyriktidskriften OEI har gått i bräschen för det Nya All-
varet, med sin vurm för svårbegriplig efterlanguagepoesi. Fast
själva skulle de nog beskriva sig som ”postpretto”, för sakens skull.
Var: Lövholmsgränd 12, Liljeholmen

Plats 4: Weld
l Mötesplats för dansare som virvlar runt och uttrycker
politiska budskap med kroppen. Just nu aktuell med en estnisk koreograf och en föreställning om ”att fånga vågen, hitta linjen och möta framtiden”.
Var: Norrtullsgatan 7

Plats 3: Goethe Institut
l På hemsidan presenteras olika pappersformat: ”Att man
håller i en tysk uppfinning som förenklar livet för miljontals människor är det kanske få som är medvetna om varje gång de håller
i ett A4-papper”. I övrigt anordnas under hösten en filmklubb,
inriktad på Ruhrområdet.
Var: Bryggargatan 12 A

Plats 2: Forum

Jean Claude Arnaults mytomspunna källarklubb är en klassisk institution i sammanhanget. Alla evenemang på Forum har freudianska undertoner, och att prata flytande franska och tyska är ett måste för att få komma in. Proustsöndagarna och konstutställningen ”Guide till grått” är höstens dragplåster.
Var: Sigtunagatan 14

OCH VINNAREN ÄR….

Plats 1: Stockholm Fringe Fest
l Att studera programmet till Fringe Fest ger en känsla av att gå på olagliga substanser. Här hittar man en mimare som spelar dockteater med knulldockor, en Beckett-inspirerad butohdansare från Iran, en vitrysk performanceartist som tror att hon är ett träd, en engelsman som äter läppstift … Inte mindre oroad blir man av de små varningsskyltarna: ”viss nakenhet kan förekomma på scen” och ”innehåller starkt språk av sexuell karaktär”.

hallå där…
…Adam Potrykus, en av initiativtagarna till Stockholms Fringe Fest, som hålls i helgen.
Vad är Fringe egentligen?
– 1947 hölls en kulturfestival i Edinburgh, som skulle läka Europa efter kriget. Men det var många artister som inte fick plats på festivalen, och de bildade Fringe i stans utkant, som ett alternativ. Fringe betyder just utkant, utanför. Sen spreds konceptet jorden runt, och är nu i Stockholm för första gången. Vi vill fylla vakuumet för konstnärer och artister som kommer ut direkt från skolor, men som inte är en del av etablissemanget än.
Vad kommer att hända i helgen?
– I festivallokalen kommer man att mötas av ett smörgåsbord av allt möjligt – dans, konst, teater, performance, liveinstallationer … Vi har medverkande från 23 olika länder, som alla jobbar ideellt. Nyckelorden för de utvalda artisterna är ”cutting edge” och innovation. Tanken är helt enkelt att bjuda stockholmarna på kultur som de inte kan se någon annanstans.
Finns det inga gränser i detta gränslösa? Vad får INTE vara med på Fringe?
– Den enda begränsningen vi känner är egentligen bristen på pengar. Men okej, cabaret har vi inte haft plats för just i år.
Tycker du att ordet pretto passar in på Fringe?
– Nej, för Fringe handlar om att ha kul. Vi ifrågasätter etablissemangets kultur, och vi har valt ut artister som inte tar sig själva på så stort allvar. Jag tycker inte pretto passar in alls på det.

Stoff, Stockholms Fringe Fest, hålls på Teater Replica, Hantverkargatan 78,
fredag–söndag. Se hela
programmet på:
www.stockholmfringe.com