Natalia RSS

Natalia

— Stockholm & Kultur

2011
28/3
10:47

Permalänk

Lokalpatrioter i storstaden

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 28 mars, 2011.
Hembyggd

Foto: Sofia Runarsdotter”Arkitekturen här bidrar till hemkänslan tror jag. Det är varken storstad eller förstad, utan något mittemellan”, säger Gunlaug Östbye, som startat hembygdsföreningen i Sjöstaden.

Ju snabbare Stockholm förändras, desto starkare växer sig kvarterspatriotismen. Vi träffade den nystartade hembygdsföreningen i Sjöstaden.

Många förknippar hembygd med murriga arv, folkdräkter och rötter. Men man kan känna hemhörighet även i en überfräsch stadsdel som Hammarby sjöstad, menar nya hembygdsföreningens grundare Gunlaug Östbye. Vi träffar henne på Sjöstadskapellet, som precis som allt annat i området är ljust, skinande nytt och välputsat.
– Jag tror inte att man behöver ha gamla hantverksredskap och lämningar för att skapa hemkänslor. Hembygd kan vara något annat än knätofs. Det är viktigt att veta var vi kommer ifrån, men lika viktigt att vara med och forma hembygden här och nu, säger hon.
Gunlaug fick idén att göra en utställning om Lugnet, slummen som jämnades med marken när Sjöstaden planerades i mitten av 90-talet. På gamla foton är kontrasten till dagens perfekta livsstilssamhälle slående – hamnområdet med halvsjunkna pråmar, smedjor, skrotbilar, gummiverkstäder och mc-klubben Björnligans lokaler i ett rostigt plåtskjul … Ett ställe för ”suspekta båtar och folk som inte ville parkera på rätt ställe” som Gunlaug beskriver det.

– Det var prat om att spara lite plåt och skrot, och göra offentliga konstverk av, som minnesmärken. Men så blev det tyvärr inte. Många som bor här nu vet ju ingenting om historien, säger hon.

Luma-kranen på kajen där den gamla glödlampsfabriken låg är i dag en av få lämningar. Den skulle också ha skrotas, men räddades av entusiaster och har numera fått en egen Facebookgrupp. Enligt arkitekturprofessorn Klas Tham är det viktigt att spara minnesmärken för att boende ska känna förankring i ett nybyggt område. Men också stadsplanerare och byggherrar lägger ner mycket omsorg och kärlek.
– Människor är mycket observanta på om någon har brytt sig om att de ska ha det fint. Det handlar om små detaljer, som känslan av handräcket i trapphuset, hur det känns att gå genom dörren med två trötta ungar och tunga matkassar, säger han.
Lyftkranen i Sjöstaden är bara ett tecken på att lokalpatrioterna tar spjärn mot gentrifieringsvågen. Hägerstens hembygdsförening, med över 500 medlemmar, har till exempel kämpat förgäves mot rivningen av bensinmacken, bryggeriet och badhuset i Aspudden. Nu hoppas de kunna bevara sista utposten – Midsommarkransens gamla brandstation.

– Självklart vill vi att ungdomar ska få bostäder. Men det vi inte tycker om är att man hela tiden förtätar, och tar bort byggnader som fungerar som samlingslokaler, som hör ihop med områdets struktur. Då reagerar vi våldsamt, säger ordförande Brigitta Biesheuvel.

I Stockholms län finns faktiskt nära ett hundratal hembygdsföreningar, som arbetar tålmodigt med att bevara forna slöjdtekniker och anekdoter från närområdet. Botkyrka hembygdsgille har till och med en egen sockendräkt, designad av en kontorist på 40-talet. Kanske inte direkt i takt med det mångkulturella samhället – men den moderna lokalpatriotismen bryter i alla fall mot bilden av flyktiga, rotlösa och vilsna storstadsbor.
Även i Hammarby sjöstad finns en gemenskapssträvan, som på det välbesökta nätforumet, där allt från störiga skateåkare till överfulla papperskorgar dryftas kollektivt. Lokala bloggare som André Johansson skriver målande om den speciella andan som växer fram bland glashusen i Stockholms ”Pleasantville”, en hatkärlek till det vita och fräscha. Som en sorts ironisk hembygdskänsla:
”Titta bara på den här paraden av parkerade bilar: Alla nya. Ingen exklusiv. Ingen skrotig. Alla praktiska. Där har du Sjöstadsmänniskan. Sådana är de, allihop!” skriver André Johansson på bloggen.
Är det just familjebilarna och Bugaboo-barnvagnarna som kommer att bli framtidens kulturarv i Sjöstaden? Inte otroligt, menar hembygdsföreningens Gunlaug Östbye.
– Just nu pratar Sjöstadsandan bebisspråk. Men vi får se hur det blir sen när alla de här barnen växer upp, det finns ju inget att göra på kvällarna. Det är också frågor för hembygdsföreningen, säger hon.

—————————————————————————————————————————————

Heimat-vurm i modern tappning:

Södermalm – en egen stad?
Tidningen Södermalmsnytt lanserade nyligen idén om att utropa Söder till en egen utbrytarkommun, och lät läsarna på skoj rösta om stadsvapensköldar, prydda av Bajen-märken och ölsejdlar. ”Äntligen” skrev en anonym läsare i kommentarspalten.

Stureplan.se
Webbplatsen som startade 2004 har i flera år dokumenterat livet kring krogarna på Stureplan i mingelbilder och bloggar. En guldgruva för framtida folklivsforskare.

Love Tensta
l Med Guleed Mohamed i spetsen försöker några studenter sprida en positiv bild av sin hembygd. Bland annat har de lanserat ett manifest, med punkter som ”Tensta ska bli nya Söder, nya Harlem” och förslag om att UD:s diplomater ska göra praktik i förorten.

Skarpnäcks community garden
Tanken bakom folkodlingen i Skarpnäck är att skapa en social trädgård. Till skillnad från koloniträdgårdarna, där alla påtar på sin egen täppa, gräver och planterar Skarpnäcksborna tillsammans och anordnar skördefester.

Ockupanterna
l Dokumentärfilmen ”Ockupanterna – från unga maskerade till äldre pensionär” av Fredrik Carlsson handlar om den våg av lokala husockupationer som drog fram över Stockholm under 2009. Bland annat skildras den omskrivna striden om Aspuddsbadet.

Sjöstadsbloggarna
l André Johansson är Sjöstadsbo sedan några år tillbaka och bloggar på: www.andrejohansson.blogspot.com. Forumet finns på www.hammarby­sjostad.info

100 hus
l Med gatufesten ”En skön kväll i Hornstull”, den årliga loppmarknaden, begrepp som ”hornstullish” och olika fasadkonstprojekt jobbar föreningen 100 Hus för att skapa en gemytlig anda i några kvarter på Södermalm.

Tipsa andra:
 
2011
28/2
11:50

Permalänk

Påldansen upprör

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 28 februari, 2011.
City

Foto: Maja BrandDet är främst kvinnor som tränar pole dance i dag, även om ett fåtal killar har visat intresse. Däremot får man många bokningar från svensexor. Jenny (på bilden) började öva med en egen stång hemma för två år sedan, och är nu en av instruktörerna på studion Dancing queen.

Varför attackerar nazister en dansstudio på Östermalm? Och när började kvinnor installera egna strippstänger hemma i vardagsrummet? Vi tog ett varv runt den blanka totem­pålen som väcker så starka känslor.

En morgon för några veckor sedan möttes receptionisten på dansstudion Dancing queen av nedklottrade dörrar när hon kom till jobbet. Bakom hotet låg Nordisk ungdom, en grupp med nazistsympatier som även filmat attentatet och publicerat det på sin hemsida.
– Först blev jag orolig, eftersom de hotade med att det var ”första varningen”. Sen blev jag arg. Polisen sa att de förmodligen bara ville ha uppmärksamhet, säger Petra Larsson, som äger Dancing queen tillsammans med sin mamma.
Här utövas den senaste trendsporten – så kallad pole dance, strippstångsgymnastik.
Nazistgruppen hade reagerat på en artikel i tidningen Metro, som påstod att studion även lär ut strippdans till barn, något som Petra Larsson bestämt tar avstånd från. Nu har studion slutat med ”Kids acro”, en barngympa som snarare påminner om redskapsgymnastik, menar hon. Åldersgränsen för strippklasserna är strängt 16 år.

– Det är för att man inte ska skada kroppen, det kan till viss del vara tuff träning. Men sen tycker vi inte att man ska börja med pole dance innan man hittat sig själv. Som barn har man inte omdömet att avgöra vad man egentligen vill göra eller inte.

I salen med ljusslingor längs golvlisten står polerade stångar, likt spikraka furor på rad. Några kvinnor slingrar muskulösa armar runt stången, och hjälper varandra att häva sig upp och ner med komplicerade lyft. Det liknar delvis gymnastik – skillnaden är att alla oavbrutet kollar på sig själva i speglarna.
I dag finns flera gym i Stockholm, som erbjuder allt från strip´n´robics till ”exotisk dans” med paraply. På nätet kan man köpa speciella rosa träningskläder eller sin egen bärbara hemmastång, färdig att montera i vardagsrummet.

En del menar att strippträningen har utvecklats ur tusenårig kinesisk kampsport. Andra hävdar att det är en form av akrobatik som spridits via cirkusgrupper som Cirque du Soleil i Las Vegas. Men kopplingen till sex vill ingen riktigt sudda ut.
I USA, där pole dance funnits som work out i tio år, kombineras den tvärtom ofta med raffset och stilettklackar. Nybörjare kallas ”kittens”, proffs för ”lejoninnor”. Kända gurus som Sheila Kelly på studion S Factor (där bland annat Oprah lärt sig dansa) pratar om att kvinnorna ska ”ta striptease från porrklubbarna till sovrummen”.
Samtidigt försöker paradoxalt nog ”traditionella” strippklubbar, alltså de med svarta fönsterrutor och privata dansbås, att skaffa sig en glammigare aura.

Club Kino, som legat i över 25 år på Döbelnsgatan i Stockholm, skriver på sin hemsida att deras strippor inte pysslar med erotik, utan presenterar en ”konstform” mellan 21 och 07 varje natt. Och när en ny strippklubb nyligen öppnade i Göteborg jämförde fastighetsägaren med den confettisprakande Hollywoodfilmen ”Moulin Rouge”.
I USA har strippgympan väckt debatt bland feminister, som menar att den normaliserar porrindustrin. Här i Sverige blir vi mest upprörda om politiker går på porrklubb. Eller som när burlesquedansösen Miss Cookie uppträdde med endast V-märken på tuttarna på en Vänsterpartifest i Järna i höstas. Då tog flera vänsterpartister avstånd från den sexistiska ”stripp­showen”.

– Jag tror vi ser på stången med känsligare ögon här i Sverige. Den enda pole dance många känner till har man sett på film, där det alltid är lättklädda tjejer i skumma lokaler, säger Petra Larsson på Dancing queen.

Hon menar att det finns vissa sensuella inslag även i sporten, men att det aldrig får bli porrigt – ”man ska känna sig ungefär som i en häftig musikvideo med Beyoncé”.
För att undvika fel associationer har dansstudion dock infört regler – man får till exempel inte ha lackskor. Bland utövare i New York och på pole dance-VM används samma sorts skyhöga platåklackar som på vanliga strippklubbar.
– Vi kör inte med ”hooker-heels” här. För mig är det en signal att vi har gympaskor, det visar att det här verkligen handlar om träning, säger Petra Larsson.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

”Det är jättebra träning”
Författaren Caroline Jensen, uppmärksammad för den självbiografiska boken ”Champagneflickan”, om sin tid som strippa på en porrklubb i Köpenhamn:
– Man blir jättevältränad, det märkte jag fort när jag började. Man använder ju alla muskler. Många tycker fortfarande att stången i sig representerar rent ondska – när jag skrev min bok tyckte folk att jag glamouriserade. Men det finns både bra och dåliga saker med strippvärlden. Den främsta anledningen till att jag slutade var att det var så enformigt. Det stimulerar ju inte så många sidor hos ens person.

”Cyniskt att normalisera sexbranschen”
Nina Lekander, debattör och kulturskribent på Expressen:
– Nya löjliga träningsformer med löjliga namn på utländska avlöser numera varandra så snabbt att en som håller på med normala grejer som ridning inte orkar hålla reda på dem. Om den här modellen innebär att brudarna ska se sexiga ut medan de svettas verkar det inte bara fånigt utan dessutom förnedrande och är sannolikt uppfunnet av nån man.

”Fånigt och  förnedrande”
Kajsa Ekis Ekman är författare och debattör, skriver bland annat för DN och är krönikör här i City:
– Man undrar ju hur långt det ska gå, snart är tjejerna supersexiga, supersmarta, evigt unga och kan sminka sig som sminköser, laga mat som stjärnkockar, dansa som strippor, jobba som tre män. Och killarna går runt med ölmage och kan fortfarande inte betala en räkning på egen hand. Slutar det inte med massa besvikna tjejer och bortskämda killar? Detta då bortsett från det jävligt cyniska i att normalisera en bransch som är ojämlikhetens själva kärna.

”Bränn kalorier med dammsugning i stället”
 Jenny Westerstrand är doktor i juridik och bloggare, och har skrivit om bland annat prostitution och trafficking:
– Det är naturligtvis lökigt detta med pole dance. Sen tror jag inte att det med nödvändighet är sexigt – det ser säkert larvigt, eller svårt eller bara obegripligt ut. Men som träningsidé framstår det som hopplöst fångad i en kontext som man hade kunna vända bort huvudet från. Man kan bränna mängder av kalorier med dammsugare också, i svåra moves med rundning av soffhörn och snabba hopp över slang och sladd …

Tipsa andra:
 
2010
15/11
11:32

Permalänk

Foto är inkörsporten

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 15 november, 2010.

Varför har Stockholm invaderats av fotogallerier? Det finns en enkel anledning. Fotografi är konstvärldens hasch. Inkörsporten till ett tyngre, i vissa fall livslångt konstsamlande.

När DN Kultur nyligen (28/10) försökte reda ut orsakerna bakom fotoboomen i staden missade man det mest väsentliga. Nämligen att foto är billigt. ”Lyxfällan” borde höja ett varningens finger inför hur prisvärda, ”lätta” fotoverk lockar in oerfarna konstentusiaster på marknaden.

Det börjar med något fint svartvitt att hänga på väggen, utvecklas snart till ett växande intresse för utropspriser och slutar för somliga med att man står och stuvar in guldinramade Karin Mamma Andersson-tavlor i ett inbrottssäkert förråd i Frihamnen.
Har man en gång tagit det första steget finns ingen återvändo, hävdar folk i branschen; man kan bara inte sluta samla.
Som yuppien Carl-Eric Björkegren sa efter börsyran 1990: ”Jag har inget speciellt mål, utom att jag vill äga tavlor”.
Då ägde han konst till värdet av en halv miljard.

Nu börjar dock bilden av konstmecenaten som en girig miljonär med scarf och konservativ smak att suddas ut. I spåren av finanskrisen har Bukowskis till exempel bytt ut sina ostron-vip mot hipp samtidskonst och onlinebudgivning, för att nå nya kundkretsar. Den senaste tiden har det dessutom dykt upp en ny form av konstboutiquer som riktar sig direkt till ungdomar som får ångest av stela gallerier.

I galleristen Jonas Kleerups tillfälliga experimentbutik Villa på Biblioteksgatan försökte man till exempel under tre höstveckor att fila ner trösklarna för osäkra förstagångsköpare med tydliga prislappar och enkla trähyllor. Som galleriernas H&M, ungefär. Affärerna gick så bra att han nu letar efter en permanent lokal kring Stureplan – och det var just foto och skulptur i mellanprisklassen, från 8 000 kronor och uppåt, som sålde bäst.

Visst blir man upprörd över att oskuldsfulla nybörjare på detta cyniska vis dras ner i konstkapitalismens träsk. Men det finns en positiv aspekt – äntligen hamnar samtids-
konsten i händerna på andra än gamla, vita, rika män.

Konstrådgivaren Karolina Bertorp ger sina tips till förstagångsköparen:

1. Ta reda på vad du tycker om. Det bästa är att börja med att ta sig runt och se mycket konst på våra gallerier, konsthallar och museer.

2. Tänk inte på konst som en inrednings-
detalj, utan leta efter 
något som även är intellek-
tuellt stimulerande. Ha också respekt för att din smak kan förändras över tid.

3. Ju mer konst man ser desto lättare är det att bedöma kvaliteter i ett verk. Bra verk för mig är ofta komplexa, precis som bra film och 
fascinerande människor.

4. Ett tips är att följa ett antal konstnärskap du gillar under en längre period. Det ökar förståelse och ger starkare intryck.

5. Ta kontakt med 
kvalitetsgallerier. Där kan du vara säker på att galleristerna är kunniga. Det är ofta också billigare än att köpa vid budgivning, där en 
del av pengarna går till 
auktionshusen.

6. Glöm inte att man kan hitta jätteintressanta verk på konstskolornas slututställningar och på Vårsalongen, där många av dagens mest ansedda samtida konstnärer dök upp för 10–15 år sedan. Bra verk kan kosta mellan 10 000–20 000 kr här.

7. Tänk inte på att du ska 
göra en smart investering. I längden blir du inte road av att hela tiden ha det 
i åtanke. Det kan dock vara bra att känna till hur marknaden 
funkar rent allmänt.

INKÖRSPORTAR:  om du får ångest av kala gallerier

Department
l Konstbutiken Department på Grev Magnigatan 6 på Östermalm, säljer multiplar, det vill säga signerade konstverk som gjorts i flera exemplar, av kända popkonstnärer. En porslinshund av Jeff Koons för 3 000 kr, Martin Wickströms lampor eller Maria Fribergs vaxdukar är några fynd.

Konsthandeln
l Nyöppnade Konsthandeln, i Konstnärshuset på Smålandsgatan 7 förmedlar originalkonst till folk med ganska tjocka plånböcker. De ska ha sett ett ökat intresse för Hans Hammarskölds svartvita 50-talsfoton, tänk tidningen Life, bland kunder i yngre modekretsar. Pris: från ca 12 000 kr och uppåt.

Konstbar
l Konstbar marknadsför sig som ”en butik för alla som tycker att det är tråkigt med kala väggar”. Kopior i numrerade upplagor för dryga tusenlappen – varning dock för dragningen åt kitsch. Ett svartvitt foto över Gamla stan är till exempel en otäck bestseller. Butiker på Alströmergatan 16 och Riddargatan 1.

Fotografiska museet
l Fotografiska museet har en hel avdelning, Editions, där man säljer större upplagor av relativt okända fotografer till lägre pris. En del är hiskeligt, annat helt okej. ”Fotografi lockar definitivt en ny grupp konstsamlare, både unga och äldre”, enligt Sophie Mörner, som valt ut verken som säljs i serien Capricious 
Select.

Ljunggrens
Utestället Ljunggrens på Götgatan anordnar konstfester, där publiken kan köpa fotokonst av unga förmågor ”utan att det ska behöva levas på existensminimum resten av månaden”.

Tipsa andra:
 
2010
15/11
11:26

Permalänk

Möt de nya konstsamlarna

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 15 november, 2010.

City

Nu tillhör konstskatterna inte längre bara gamla rika yuppies. 
I den 29-årige samlaren Valdemar Gerdins etta trängs runt 150 verk.

Dagen efter att vi träffar Valdemar Gerdin hoppas han kunna köpa ett nytt verk till sin samling, en pannå av konstnären Lars Hillersberg på Auktionsverket. Utropspris ligger på runt 100 000 kronor. Men Valdemar är lite orolig att en känd konsthandlare ska buda över honom.

– Det är alltid lite krig i lokalen mellan samlare och handlare. Jag vill väldigt gärna ha den här, en av de bästa bilder som Hillersberg har gjort!

Han köpte sitt första konstverk som 17-åring, en affisch av proggkonstnären Sture Johannesson. Sen dess har han specialiserat sig på just svensk, politisk 60-talskonst.

–Den är så hård, aggressiv och direkt. Verken avspeglar samhället då, den kollektiva känslan kring motståndet mot Vietnamkriget till exempel. De här konstnärerna får minnena att leva kvar. De visas alldeles för lite i dag, säger han.
Valdemar Gerdin tycker att det är ”ointressant” att prata om prislappar, och vill inte berätta hur mycket pengar han har lagt ner på sin samling. Där-emot är han noga med att konsten ska komma till användning. Han lånar ut sina verk till kompisar och använder dem i sitt jobb som curator, när han gör utställningar på krogar, antikvariat och gallerier.

– Konsten ska ses, och inte stå undanstoppad i något lager. Verk som står i garderoben längre än ett par år säljer jag. Då köper jag hellre något
annat i stället.

Eftersom den upproriska 60-talskonsten ofta stämplats som daterad och delvis fallit i glömska, kan man fortfarande göra riktiga fynd. Men Valdemar Gerdin menar bestämt att han inte ser på sin samling som en 
investering.

– Jag tror inte att det är så många i vår generation som köper dåligt målade blomsterstilleben eller naturlandskap. Vi vill ha något som känns mer nyskapande, och inte konst som bara är till för att säljas, säger han.

Hur det gick sen? Det var tyvärr någon annan som la vantarna på Hillersberg-verket. Men Valdemar verkar ändå inte särskilt knäckt efterå:

– Det verkar som om det är fler än jag som börjar gilla honom, vilket jag tycker är i rätt riktning. Så jag är kanske mer tillfredsställd nu än om jag hade köpt den!

Tipsa andra:
 
2010
11/11
11:07

Permalänk

Underbar och älskad av alla

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 11 november, 2010.
DanielBirnbaum_web

Foto: Maja Brand"Jag har ingen lust att gå till attack mot någon som grundade det här museet, men man kan inte bortföklara att Pontus Hultén ljög, säger Daniel Birnbaum om skandalen kring Brillo-boxarna, som nyligen skakade Moderna.

FRÄLSARE. Hyllningskören vill aldrig tystna när Daniel Birnbaum åker sin 
Eriksgata genom Kultursverige. City träffade nya Moderna-chefen efter 
första veckan på jobbet.

Stjärncuratorn, gurun, ”Konstvärldens Jesus”.

Inte ett ont ord hittar man om Daniel Birnbaum i arkiven. För jobbet på Moderna har han varit favorit-tippad i flera år. Och sin första vecka på chefsposten har han ägnat åt en bejublad turné mellan morgon-soffor och maktporträtt på kultur-sidorna.

De sistnämnda tävlar ständigt om att beskriva honom som en svärmorsdröm – charmig, genomtrevlig, avslappnad, ja, till och med ”snygg” enligt DN Kultur.
– Det känns bara pinsamt. Men när man ska bestämma saker som inte alla kommer att älska, kan det ju vara bra att man inte dessutom är ett svin. Det här är inte ett jobb där man kan vara omtyckt av alla. Så bättre det än att det skulle stå att han är så jävla otrevlig också, säger Daniel Birnbaum.

Han verkar satsa på att bli en annan sorts museichef än Lars Nittve – till exempel ska han inte sitta ensam på tronen utan dela ledarskapet med Ann-Sofi Noring. Och om Nittve anordnade slutna vip-middagar för samlare, är det bara en tidsfråga innan nya Moderna-chefen börjar twittra.

Efter tio år utomlands, bland annat som rektor för Konsthögskolan i Frankfurt och curator för Venedig-biennalen, är han tillbaka i bostadsrätten i Vasastan, som konstnären Carsten Höller för övrigt har lånat de senaste åren.

Filosofen Sven-Olov ”Walle” Wallenstein, gammal bekant från tidskriften Kris, teaterkritikern Leif Zern och Bonniers konsthalls chef Sara Arrhenius är andra kompisar.  På presslunchen häromdagen dök även forna DN-kollegorna Ingela Lind och Lars O Ericsson upp.

Du har varit både kritiker, curator, suttit i olika konstjuryer. Är det inte problematiskt?
– Absolut. Hela konstlivet vimlar i dag av pr-byråer, det är en enda stor geggamoja. Man vet inte längre vad som är promotion och vad som är kritik. Det öppnar ett nytt privatmuseum i Dubai och så flygs Financial Times in för att skriva.

– Men jag har aldrig haft med det kommersiella konstlivet att göra. Alla som jag jobbat för är naturligtvis inbäddade i kommersiella intressen, men jag har aldrig jobbat med att 
sälja saker.

Bristen på pengar för nya inköp till museet är däremot ett problem som han gärna tar upp.
Daniel Birnbaum säger att han önskar att fler rika miljardärer ville donera verk till samlingen. I Sverige är det ganska ovanligt att det sitter en liten ”donated by”-skylt bredvid i museisalarna.

– Man lever fortfarande kvar i en klassisk svensk socialdemokratisk idé om att ”det ska staten betala”, fast staten inte kan det.

Medan Daniel Birnbaum posar inför fotografen framför några av sina favoritverk i samlingen, slår det mig plötsligt att det faktiskt har riktats lite kritik mot Daniel Birnbaum, av en enda anledning.

Känner du till konstnären Joanna Rytel?
– Nej.

På frågan vad du skulle göra som ny chef svarade hon att du skulle avgå, eftersom du är man.

– Jag tror inte att en kvinna hade fått jobbet bara för att hon var kvinna heller. Det handlar om vad man gör, inte om vem man är. Visst finns det en mansdominans på konstmarknaden och museerna har en viktig roll där. Men i Sverige kan man inte säga att konstlivet är ojämlikt i dag.

FAKTA: Daniel Birnbaum
Ålder: 47 år.

Bor: Vasastan.

Karriär: skribent i postmoderna tidningen Kris, konstkritiker i Expressen och DN, 
direktör för Iaspis, rektor för Konst-högskolan i Frankfurt, curator för 
Venedigbiennalen 2009. 
Aktuell: Ny chef för Moderna museet

Det här vill han göra med moderna:

- Fler kvinnor
Svenska stjärnskottet 
Klara Lidén i vår, likaså tyska Jutta Koether, förhoppningsvis i sam-arbete med sin bästis Kim Gordon från Sonic Youth. Stor Siri Derkert-expo 
sommaren 2011, senare 
Eija-Liisa Ahtila och 
Hilma af Klint.

- Mer mångkultur
Göra samlingen mer 
relevant för samtiden med konst även från andra delar av världen, och inte bara väst, är ett förslag.

- Mer foto
Till exempel en ut-ställning med tyske fotografen (och kompisen) Wolfgang Tillmans 2013.

Tipsa andra:
 
2010
8/11
11:33

Permalänk

Behöver Stockholm ett kvinnomuseum?

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 8 november, 2010.

City

Foto: Holger EllgaardSkapa ett kvinnomuseum på Strömsborg mittemot riksdagen, enligt föreningen Dea.

Det finns redan i London, Buenos Aires och Århus. Men i Stockholm har striden för ett museum om det andra könet hittills inte gett några resultat. Man tror att det redan är så jämställt här i Sverige att det inte behövs, säger Ebon Kram, från föreningen Dea.

I höst ska ett förslag om ett lokalt kvinnohistoriskt museum utredas av Umeå kommun. Tidigare har flera partier lagt liknande motioner i riksdagen, senast kristdemokraten Désirée Pethrus Engström 2008.
Men regeringen har ansett att genustänket på de existerande institutionerna räcker.

– Det är klart att vi tycker att det bästa vore om alla museer visade kvinnors liv. Men det går för trögt. Det är fortfarande männen som skildras överallt, säger Ebon Kram, som är ordförande i Dea.
Föreningen har lobbat för ett museum i Stockholm i 15 år, bland annat genom att sprida sin karta där man märkt ut viktiga kvinnohistoriska platser.

Till exempel huset i Gamla stan där Sophie Sager bodde, hon som
vågade anmäla sin man för våldtäkt på 1800-talet. Eller gynmottagningen på Fleminggatan, som startades av Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström.

Frauenmuseum i Bonn och Kvindemuseum i danska Århus är förebilder.
– Kvinnor kommer från hela världen för att besöka dessa. Det är en enorm publiktillströmning som även har genererat speciella kvinnoavdelningar på andra museer. Det är ju de kvinnliga besökarna som bär upp kulturen, säger Ebon Kram.

För fem år sen kom den statliga utredningen ”Genus på museer” fram till att det trots allt låg rätt bra till med kvinnorepresentationen runt om i landet.
I Stockholm har bristen på minnesmärken över kvinnor uppmärksammats och lett till att staden i dag har ett ”medvetet genusperspektiv” när man beslutar om nya offentliga verk.

– Visst finns kvinnorna, men de tillmäts inte så stor betydelse. När vi hade besök från Tyskland och tog en guidad busstur i staden nämndes inte ett enda kvinnonamn! Och när kvinnor skildras på museerna är det alltid som mor, maka, hora eller madonna, säger Ebon Kram.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) menar att Med-eltidsmuseet och Stadsmuseet arbetar kontinuerligt med att lyfta fram historien ur kvinnors perspektiv, både genom separata utställningar och genom att bredda historieskrivningen. Ett separat kvinnomuseum är därför inte aktuellt.
– Detta är ett vägval. Kvinnors historia är en del av historien och inte  en egen frånskild del, säger hon.

Här finns andra kvinnomuseer:

Tantmuseet i Hovra i Hälsingland. Privat museum med fokus på hantverk.

Kvindemuseet i Århus. Grundades 1980, har både fasta och temporära utställningar – just nu visas till exempel en docksamling.

Women´s Library i London. Har ett enormt arkiv, och grundades från början av suffragetternas efterföljare i en nedlagd pub.

Museo de la Mujer, Buenos Aires, Argentina. Nu hänger en utställning om kvinnor som arbetat inom filmen.

International Museum of Women, IMOW i San Fransciso, USA. Engagerande utställningar om kvinnor i olika delar av världen.

Southern Women Museum, Ho Chi Minh City, Vietnam. Har precis byggt ut lokalerna och säger sig ha hundratusentals besökare om året. Visar mycket traditionella vietnamesiska dräkter och hantverk.

Tipsa andra:
 
2010
1/11
16:38

Permalänk

Kvinnokamp på Östermalm

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 1 november, 2010.

City

Foto: Thomas Karlsson TRIO. Gaby Borglund, Grete Qviberg och Tone Oppenstam ses i TV4 plus från torsdag.

De arbetar hårt, vägrar vara hemmafruar och kritiserar skönhetsidealen. En ny tv-serie gläntar på dörren till de lyxiga damrummen öster om Stureplan.

Tre olika sorters dekorerade mini-cupcakes står uppdukade på bordet i våningen på Strandvägen. Varje kaka representerar en kvinna. De tre damerna minglar omkring i leopard-scarfar och strassörhängen.
– Nej, jag hoppas verkligen inte att vi blir nya ”Anna Anka” säger Gaby Borglund, societetsdrottning och boutiqueägare, med ett glittrande leende.
Nya tv-serien ”Ladies på Östermalm” har felaktigt jämförts med just ”Hollywoodfruar”, ”Skånefruar” och ”New York-fruar”, eftersom det är tv om rika kvinnor. Men Gaby Borglund, Tone Oppenstam och Grete Qviberg är till skillnad mot alla uttråkade lyxhustrur varken gifta, märkbart skönhetsopererade eller hemmafruar.
Svensk Damtidning-favoriten Gaby Borglund jobbar extra som jurist åt Datainspektionen och bor tillsammans med en väninna. Tone Oppenstam har varit särbo, skild och förlovad fyra gånger, är småbarnsmamma, fastighets-ägare och tidigare vd för storföretaget Telenor. Och i en scen i programmet pratar Grete Qviberg till exempel om hur snyggt det är med rynkor och hur ”b” det är med stora bröst.

HUR MYCKET man än gläds åt att de svenska jämställdhetsidealen även har slagit igenom kring Karlaplan, är det inte dessa tre sympatiska cupcakes som står i centrum i serien ”Ladies”.
I första programmet, som sänds på torsdag, blir det tydligt att huvudpersonen snarare är – Östermalm. Detta mytomspunna land, en bermudatriangel mellan noder som Stureplan, Djurgården och Nybroviken, där en väsentlig del av Sveriges BNP årligen går upp i rök.
Grete Qviberg kom till Östermalm som nygift 23-åring, efter uppväxten i Gubbängen på motsatta sidan av staden. Mamman var sömmerska och pappan styckmästare. Som ton-åring modellade Grete i Paris och blev Fröken Sverige.
Hennes förste make, kungens vän Aje Philipsson, propsade på att hon skulle sluta arbeta och ägna sig åt hushållet på heltid i stället: ”Men det var bustråkigt att bara vara hemmafru”, säger Grete. Skilsmässan dröjde inte länge.
Hon tror dock inte att hemmafruidealet lever kvar på Östermalm i dag:
– Tjejer är så kreativa nu, jag tror att många tycker att det är viktigt att inte vara beroende utan att ha ett eget jobb. Det är vad jag har lärt mina barn också.
Hur var det att flytta hit utifrån?
– Visst var det folk som satte näsan i vädret, ”och var kommer du ifrån då?”. Jag har sett mycket. Folk på Östermalm kan vara väldigt imponerade av varandra, av pengar och titlar, säger Grete Qviberg.
Hon hävdar att det inte har någon betydelse om man kommer från Östermalm, klär sig i cardigansset och pärlhalsband. Stil och klass är snarare ”något man föds till”:
– För mig handlar stil och klass om ett uppförande, om att vara ödmjuk. Jag tycker inte att det är stil att vara snobbig och sätta sig på folk.

”LADIES PÅ ÖSTERMALM” ses med fördel som en antropologisk fältstudie snarare än en skandalsåpa. Damerna rör sig kors och tvärs i ett pyttelitet men fascinerande universum, mellan rum som är slutna för de flesta av oss andra.
Luncher på Eriks bakficka, Pucciklänningar för 70 000 kronor i omklädningsrum på Sturegatan, tjejkvällar på konceptbutiken Les Chambres på Nybrogatan och konstvernissager där överklasskvinnor visar upp sitt hobbymåleri.
Är det viktigt att ha mycket pengar på Östermalm?
– Det kostar ju en del att bo här, så är det ju. Sen är det såklart trevligt att ha pengar. Alla människor arbetar ju egentligen för att få en bra inkomst och ett bra liv, det är så det funkar. Vi tittar hela tiden uppåt, säger Grete Qviberg.

Tipsa andra:
 
2010
28/10
11:13

Permalänk

Regnbågar och skräckansikten

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 28 oktober, 2010.
City

Foto: Thomas KarlssonDen yngsta deltagaren på vernissagen är under 30, den äldsta över 80.

På lördag ställer 22 kvinnor ut sina verk på Klaragården. En av dem är Helene, som kommer hit flera gånger i veckan.
- En del målningar blir aldrig klara. Ibland får man stoppa sig och börja på en ny, säger hon.

Helene visar oss några av sina målningar i ateljén. Flera är abstrakta, och ett disigt ljus skapas med pastellfärger i många lager.

- Folk tänker olika saker om tavlor. Det är det som är det spännande! För mig själv symboliserar den här till exempel något ruskigt, säger hon och pekar på en ljust rosa akrylmålning.

Helene är en av deltagarna i utställningen på Klaragården, där alla verk är till försäljning. Intäkterna får konstnärerna själva, förutom 10 procent som går till material, nya penslar och färger. Ateljén där konsten föds är redan full med målningar på stafflier och väggar.

Man slås av hur idylliska många är, med motiv som regnbågar, katter och röda stugor.

- En kvinna har levt på Stockholms gator i 20 år, och man ser direkt på hennes målningar när hon mår dåligt. Det är skräckslagna ansikten med vidöppna munnar. När hon mår bra målar hon blomvaser, berättar Gill Edin, chef på Klaragården.

Verksamheten, som drivs av Stadsmissionen, är öppen för utsatta kvinnor, hemlösa och missbrukare på vardagar från klockan 8 på morgonen. Den senaste tiden har man märkt en stor ökning av fattiga pensionärer och utförsäkrade, ensamstånde kvinnor.
- Ibland har de inte råd med mat till familjen. Om barnen är sjuka och stannar hemma från skolan har inte mammorna någon möjlighet att ge dem lunch, säger Gill Edin.

I dag är det svårare att få tunnelbanebiljetter från socialen, berättar hon, och det gör att många utsatta kvinnor blir ännu mer isolerade och stannar hemma i tomma lägenheter, ofta med mycket ångest. Då blir det lätt att halka in i missbruk igen.
Förutom konstgruppen anordnar Klaragården även kurser i skrivande och matlagning.
- Här är vi noga med att man ska delta i aktiviteter, så att alla får något att göra. Står man och målar tillsammans i en grupp blir det lättare att prata också, det kommer mer naturligt. En del kanske blir lite polare, tar en sväng på stan efteråt. Sakta men säkert byggs det upp nätverk, säger Gill Edin.

Det krävs dock mod för att ställa ut sina verk till allmän beskådan. På lördag ska konstnärerna närvara på vernissagen. Fast en del är vana – konstutställningarna hålls vanligtvis varje år på Kvinnodagen, den 8 mars.

- För en del blir det ett sätt att fly från sitt övriga liv, att bli någon annan. När det är vernissage är de inte hemlösa eller missbrukare, utan konstnärer. Folk tittar på en på ett annat sätt,
säger Gill Edin.

Vernissage på Klaragården, Klara västra kyrkogata 20 B, vid Centralen, lördag kl 11-15. Verken är till försäljning, men glöm inte att ta med kontanter.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
11:45

Permalänk

Guleed vill ta över Tensta konsthall

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 26 oktober, 2010.

guleed_tensta

Hallå där, Guleed Mohamed, 22, som startat en kampanj för att få tjänsten som ny chef och konstnärlig ledare på Tensta konsthall.

Varför passar du bra för jobbet?

– Min brist på traditionell konstutbildning är en merit, eftersom det gör att jag kan tänka utanför boxen. Alla tidigare chefer har ju haft konstutbildning men ändå misslyckats med att inkludera lokalbefolkningen. Det är fel personer på rätt plats, det vill säga inte männi­skor härifrån. Jag kommer från folket men utifrån konstvärlden, och vill ta tjuren vid hornen.

Finns det ett stort konstintresse i Tensta?

– Man kan inte önska sig det man inte vet finns. Därför vill jag att man ska visa konsten för killarna som hänger i tunnelbanan. När jag själv upptäckte konsthallen fick jag plötsligt syn på en helt ny värld, och blev mer och mer intresserad. Nu har jag jobbat som guide här.

Vilken konst vill du visa?

– Det ska vara både konst härifrån Tensta, och annan samtidskonst. Alla parter ska få komma till tals, och inte som nu, när det bara är en sida.

Hur stor chans har du att få jobbet?

– Ganska stor. Kampanjen har spridit sig som en löpeld, och jag har fått brev från folk på konstskolor som håller på mig. Men jag vill verkligen att det här ska vara hela Tenstas grej. Det är inte synd om förorten hela tiden, vi kan också bidra. Det är därför jag sökt jobbet.

FAKTA/Chefskaoset på Tensta konsthall
1998 Tensta konsthall startas av Tenstabon och konstläraren Gregor Wroblewski.

2003 En infekterad konflikt med konsthallens styrelse slutar med att Wroblewski får sparken och vägrar lämna ifrån sig nycklarna. Han får stöd av konstvärlden i ett massivt upprop.

2004 Konstnärerna Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist blir nya chefer. DN:s konstkritiker Lars O Ericsson får sparken efter att ha kallat dem ”svartfötter” i ett hotfullt mejl. Samme Ericsson skriver även boken “Mordet på Tensta konsthall” om hela historien.

2007 Pernilla Luttropp, pedagog på Lava, tar över rodret då ledartrion nu kritiseras för ständiga resor till USA och dålig koll på ekonomin.

2008 William Easton, fd rektor på reklamskolan Berghs blir ny chef. Han avgår plötsligt två år senare av personliga skäl.

2010 Konsthallen söker återigen en ny chef. När ansökningstiden går ut 20 september stöder över 900 personer Guleed Mohamed på Facebook.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
09:00

Permalänk

En operatragedi i tre akter

Av: Natalia Kazmierska, publicerad 26 oktober, 2010.


cafeopera30

Foto: Café Opera Ace of Base förenades tyvärr, med Ulf Ekberg bakom synten. Lili & Susie bidrog dock med en trevlig 80-talsnostalgisk känsla.

En gång var Café Opera ett disko där folket kunde mingla med Björn Borg, kolla på yuppies eller få en skymt av the Scorpions fylleorgie. 30-årsjubileet förra veckan blev en sorglig nostalgitripp.

Den obehagliga känslan av tidigt 90-tal som nu sprids över landet försvinner inte direkt när man ser Ace of Base återförenas på Café Operas scen. Att Ulf Ekberg och Jonas Berggren kunde ha varit pappor åt de nya sångerskorna, två knappt myndiga och blonda Idol-Claror, säger väl i och för sig lika mycket om de patriarkala traditionerna på ”Caféet” som om tidsandan. 30-årsfesten, som gick av stapeln förra veckan, befäste klubben status som Stockholms sämst bevarade ställe.

Redan efter ett decennium, 1991, var ju detta ett solkigt gubbparadis. Stället där Ian Wachtmeister valde att fira Ny Demokratis intåg i riksdagen och där sossepampen Björn Rosengren förfestade innan han tog limousinen till porrklubben Tabu.

Tio år tog det. Inte ens partylejon på Östermalm rasar lika snabbt.

I begynnelsen på 80-talet beskrevs Café Opera som vårt enda riktiga stadshotell, festligt men ändå demokratiskt, med krogkö bakom sidenband, möten mellan högt och lågt vid en milslång bardisk.
Nu påminner det snarare om Nya Moderaternas valvaka.
I torsdags kväll vimlade Per Unckel samt Kristina Alvendal och Christer G Wennerholm med det samlade Svenska programledarförbundet och dess ord-förande Martin Timell.
Jubileumskvällen förlöpte likt ett ödesdrama i form av tre avsnitt. Först smakfullt, med kvinnlig stråkkvartett. En knapp halvtimme senare flockades Börje Salming med Ankie Bagger och Noppe kring minisnittarna medan dj:n scratchade till Absolute 80-talshits-
skivan på repeat.

När det var dags för finalen hade det hela snarast utvecklats till ett urspårat firmaparty för stadens bankanställda. ”En bilhandlarfest” som Jan Myrdal, av alla människor, en gång har sagt.
Kanske som vilken kväll som helst på Café Opera, vid närmare eftertanke.
Saknaden efter den folkglamour som en gång var dess unika kännetecken kändes i alla fall gigantisk.

Tipsa andra:
 
« Äldre inlägg