Kulturen

— analys, kommentar, åsikt

2011
12/5
09:19

Offren gör inte som man tror

Av: Kulturen, publicerad 12 maj, 2011.

Kanske det mest påfallande i allt som har avslöjats om höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen är skillnaden. Skillnaden mellan vad Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro sa då, och vad de säger nu. Då, när Viljo Nousiainen dog för tolv år sedan, talade de om hur mycket de älskat honom, att han varit som en pappa för dem. Ingen sa något om att han utsatt dem för övergrepp i flera år.
– Halva min kropp är borta. Jag älskade honom, det gjorde alla, sa Yannick Tregaro.
Idag säger han något helt annat.
– Det han gjorde förvärrades successivt under flera års tid. Jag hade perioder då jag verkligen hatade Viljo för det här, sa han i radio.
Det är just det här mönstret som gör att offer för övergrepp ofta har så svårt att bli trodda.
De beter sig inte som man tror att de ska.
I stället för att skrika, springa, anmäla, hata sin förövare, är de ofta de första att förneka att något händer. De ringer förövaren, åker på semester med honom, talar väl om honom och även då de är blåslagna ler de och säger att allt är okej.
Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men övergreppets första offer är den egna viljan. I två böcker skrivna av män som utsattes för övergrepp som barn, Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” och Andreas Harnes ”Avklädd” framkommer samma mönster; hur de levde i en dubbel förnekelse. Inget hade hänt, och hade det hänt var det inte fel.
Frågan är: På vems sida står samhället när offret ställer sig på förövarens sida?

Förra året frikändes en man i Malmö tingsrätt som utsatt en ung kvinna för sextortyr. Han var 32 år, hon var 16. Hon led av självskadebeteende och skar sig i armarna. De hade träffats på en sajt och hon hade skrivit på ett kontrakt där hon gick med på att vara hans slav. Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.
Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat. (Ibland tänker jag att idén ”Någon Blir Slagen Och Vill Det Själv” är nyliberalers önskedröm, precis som högern alltid älskat idén om den Glade Tjänaren.)

Visst. Det samhälle som tar förövarens parti kan under en tid hävda sig vara offrets vän.
Men tio år senare kan offrets version ha blivit en annan. Och den vän som valde att inte se har förvandlats till en ryggradslös fegis.

Kajsa Ekis Ekman
Journalist och författare

——————————————————————————————————————————

Ja/Upp till kamp
Är du brevbärare? Nu gäller det! Det drar ihop sig till protester mot Postens senaste omorganisering. Demonstration på lördag kl 13 på Södermalmstorg. Mot bemanningsföretag, nedskärningar och att behandlas som maskiner.
Se mer på: brevbararbloggen.wordpress.com.

Nej/Ola
Jag förstår att det är jobbigt för Ola Lindholm nu, men att skylla ifrån sig inför KP:s läsare är verkligen pinsamt. Ta det som en man eller åtminstone som ett barn. Få barn skulle bete sig så barnsligt.

Mitt Stockholm
Regnskogen på Aquaria-museet på Djurgården är en häftig plats. Jag kan sitta där hur länge som helst och tänka att jag bor i regnskogen.

Tipsa andra:
 
2011
9/5
11:05

Andlig techno får kyrkan att gunga

Av: Kulturen, publicerad 9 maj, 2011.
technomässa_webb

Prästen Olle Ideströms technomässa frälste hundratals i Allhelgonakyrkan vid Skanstull.

Katarina församling ordnar inte bara konserter. Häromveckan bjöd man in till technomässa med exalterad dans. City var med när församlingen rejvade loss.

Framme vid altaret i Allhelgonakyrkan vid Skanstull slungar rökmaskinen ut ett vitt moln. Över kyrksalen faller ett färggrant diskoljus och i bakgrunden vibrerar ett dämpat teknobrus. Prästen Olle Ideströms vita alba lyses upp av ett ultra-violett ljus och får honom att glänsa när han glider fram till mikrofonen.
– Under denna gudstjänst får man sitta, stå upp eller dansa. Nu låter vi klockorna ringa, sen kör vi!

Runt 500 röster i salen jublar och busvisslar, Sveriges första technomässa har dragit i gång.
Gudstjänsten bjuder på nyskriven klubbmusik som framförs av ungdomar från Katarina församling. Andliga texter sjungs till technomusik med 90-talsvibbar. Publiken är exalterad, när Olle uppmanar till dans under nattvarden tycks plötsligt även de sista spärrarna brista. Församlingen rejvar framför predikstolen, kyrkbänkarna används som dansgolv, kristallkronan i taket svajar oroväckande och svetten kryper fram. Längst framme står Olle och ler.
– Gudstjänsten blev en succé, vi var tvungna att stoppa folk i dörren, vilket ju är ett lyxproblem som vi inte är vana vid i kyrkan.

Elin Colmsjö, 15, har svårt att samla sig efter mässan.
– Stämningen i kyrkan är ofta stel. Att dansa i kyrkan kändes lite olydigt, men spännande.

Laura Mendelin
laura.mendelin@city.se

———————————————————————————————————–

”Det finns inget tråkigare än att spela i klubbmiljö”

I Katarina församling har kulturen en självklar plats. Artisten Christopher Sander, som arrangerar konserter där, tycker att kyrkolokalen erbjuder den dissonans som behövs.
Södra teatern undersöker för tillfället med en serie föreläsningar under rubriken ”Guds bakficka” hur den gamla privatteatern fungerar som ”sekulärt tempel”. Katarina församling på Södermalm arbetar i motsatt riktning, med popkonserter, teaterföreställningar och nu senast alltså en technomässa i kyrkosalen.

Christopher Sander, sångare i bandet Ingenting, har sedan 2009 arrangerat konserter i Allhelgonakyrkan. Bland artisterna som har spelat finns Anna Järvinen, Anna von Hausswolff och Loney, Dear.
– Det finns inget tråkigare än att spela i klubbmiljö. Det blir bara en leverans, säger Christopher Sander.
Hans eget band har spelat under Liljeholmsbron, och på Dramaten. Och i kyrkan.
– Det är en förutsättning för att musikupplevelsen ska bli berikande att det finns någon typ av dissonans. Kyrkan erbjuder en speciell kulturell mötesplats. Man går dit med vissa förväntningar. När de utmanas händer något. Det är en anledning till att jag har velat vara med och öppna upp kyrkan för bredare kultur.

Katarina församlings inriktning mot kultur har stärkts allt eftersom. Prästen och numera kyrkoherden Olle Carlssons tillgängliga och populära Allhelgonamässa har i över tio år lockat många kulturarbetare. En av dem är sångerskan Irma Schultz Keller. I dag arbetar hon som kultursamordnare i församlingen, och har bland annat organiserat helgens Tran­strömerfestival.
Är det en särskild typ av evenemang som tar plats i kyrkan?
– Om det är någonstans man ska kunna prata om och ventilera allt, alla sorters frågor, så är det i kyrkorummet. Vi har många olika uttrycksformer och innehåll. Men vi måste så klart ha viss urskiljning, säger Irma Schultz Keller.

Jenny Damberg
jenny.damberg@city.se

———————————————————————————————

Kulturvåren i Katarina församling

Tranströmerfestival 13–15 maj, med konserter, konst, filmvisning och mässa på Tranströmer-tema, Katarina kyrka.

Konsert med popprojektet Little Children, Allhelgona­kyrkan, 27 maj.

Musik- och matfestival, Allhelgonakyrkan, 12 juni.

Tipsa andra:
 
2011
5/5
11:01

Arabvärldens största till Akalla

Av: Kulturen, publicerad 5 maj, 2011.

I arabvärlden fyller han arenor med tiotusentals fans. I Stockholm inviger han Olles krog i Akalla. I dag landar den syrisk-libanesiske George Wassouf, en av arabvärldens största superstjärnor, på Arlanda.

Musikern George Wassouf, ”sångernas sultan”, är eventfixaren Afram Mourads stora idol. När han via sin kollega Josef Karabet fick möjlighet att ta hit George Wassouf tvekade han inte, trots att det förra gången inte gått så bra. Wassouf hade då gripits för kokaininnehav precis före en större spelning som ledde till att upprörda människor som rest långt och betalat mycket för biljetterna snuvades på konserten. Historien slogs upp stort både av kvällstidningar och internationella nyhetsbyråer. Däremot inte nyheten om att åtalet – enligt Afram Mourad – senare lades ner.
– Vi försökte kontakta tidningarna och säga att ”ni måste skriva om det här också” men det gick inte så bra, säger Afram Mourad.

Stjärnans kamp mot missbruket är välkänd och förståelig, enligt Afram Mourad. Wassouf lämnade redan som barn sina föräldrar på landsbygden i syriska Homs – som nu kokar av demonstrationer för demokrati – för att dras in i den brutala showbizvärlden i Libanon.
Trots att George Wassouf uppträtt i Sverige fler gånger får Mourad fortfarande många frågor om hur det gick med åtalet, och han får ständigt försöka rätta
rykten, såsom att skälet till att Wassouf kommer till Sverige är att han nu ska
sitta i fängelse.

Men så är det alltså inte. I dag landar George Wassouf på Arlanda där han brukar mötas av entusiastiska fans. Det här är en man som i arabländer vanligtvis uppträder för tiotusentals människor och som sålt miljoner med skivor. Det blir vanlig personbil till hotellet och kanske en shoppingtur på stan med Afram Mourad. I morgon, fredag, ska han inviga Nya Olles krog i Akalla inför ett 300-tal gäster. Detta kommer han att göra precis lika inkognito som en annan superstjärna från Libanon, Najwa Karam, som arrangörerna tog hit i mars. Detaljerna kring biljettförsäljningen och vilken gate Wassouf kommer till får fansen via Facebookgrupperna Nya Olles krog och Hallunda festvåning, som Afram Mourad och Josef Karabet vanligtvis arrangerar events för.

I stället för att försöka fylla arenor har Afram Mourad valt en modell med halvprivata fester där varje bokning måste gå via
honom och han bordsplacerar varje gäst.
– Det ska helt enkelt vara en femstjärnig upplevelse.
För att stämningen ska förbli familjevänlig göre sig därför killgäng inte besvär – åtminstone inte utan mamma och flickvän i sällskap. För kvinnliga gäster brukar cocktailklänning vara vanligt, för män kostym, till uppträdandet som sker över middag med meze.
Biljettpriset – 1 500 kronor – har dock inte väckt positiva känslor i Facebookgruppen bland en del fans som bor ute i landet och skulle behöva betala hotell och resa. Men ett större evenemang som lockar stor blandad publik med disparata politiska och religiösa åsikter är inget Mourad känner att han själv vill ta ansvar för – bråk ska stävjas till varje pris. Nu får dess-utom de som kommer möjligheten att ta bilder och hälsa på stjärnan.

Så hur stor är George Wassouf, med en svensk jämförelse?
Mourad tystnar, funderar:
– Per Gessle … – eller nej. Abba! Det måste vara Abba.

Yasmine El Rafie
redaktion@city.se

——————————————————————————————————————

Konsertklipp med Wassouf:
http://goo.gl/Uj1Rl

Se en musikvideo med Wassouf här:
http://goo.gl/8Gnqf

En av Wassoufs kända låtar:
http://goo.gl/Wl408

Tipsa andra:
 
2011
2/5
14:24

Pingvinerna lär oss solidaritet

Av: Kulturen, publicerad 2 maj, 2011.

Det var kallt.
Snön yrde.
Tåget var försenat.
Då jag väl kom på tåget hörde jag hur en kvinna sa till några barn
– När vi väntade på perrongen borde vi stått ihop. Som pingvinerna gör. De står tätt ihop för att värma sig, och sedan turas de om att stå ytterst. En flyttar på sig, och så är det nästas tur.
Dessa vackra svartvita pingviner, där de står och trycker ihop sig.
De är bara pingviner, och de vet vad solidaritet är. En sån enkel och genial sak, som att man byter plats. Alla ska någon gång stå innerst. Alla fryser någon gång, ingen fryser hela tiden.

Själva klarar vi inte ens av detta.
Människan, som man tror ska
vara så avancerad. Vi har en superkomplicerad bostadsmarknad med lån, avgift, banker, kontrakt, andra- och tredjehand och ändå klarar vi inte detta enkla, som för pingvinerna är en självklarhet.
Att ge plats åt alla.
En kall vinter som denna bor hundratals personer på gatan i Stockholm. Inte turas vi om att gå och värma oss i de varma lägenheterna.

Är det inte djävulskt att det finns de som tjänar på bostadsbristen? De vill nu släppa andrahandshyrorna fria, man ska kunna ta ut hur mycket som helst av en stackare som inte har nånstans att bo, de vill ha marknadshyror och avskaffa hyresrätten i innerstan så bankerna kan skaffa sig ännu fler ränteslavar. Runt de nyblivna bostadsrätterna byggs det murar och sätts upp grindar och byts kod stup i kvarten. Obehöriga ska inte in.
Ju fler murar man bygger, desto fler blir obehöriga, desto obehörigare blir de obehöriga, och desto fler murar måste man bygga.
Hela detta komplicerade system måste byggas upp, därför att vi ska tro att samhället är så komplicerat, att det skapar problem vars lösningar är ännu mer komplicerade.
För att upprätthålla orättvisan behövs ett komplicerat system.
Rättvisan, däremot, är väldigt enkel.
Det handlar bara om att dela med sig.

Och det smärtar mig så, när jag tänker på dessa pingviner, som står där och värmer varandra och på att deras isblock blir allt mindre. På att de inte förstår vad som händer, varför de inte får plats mer. Vad har de gjort för fel? Varför förtjänar inte de att leva?
Det onödiga i det hela, det fruktansvärt onödiga att det inte ens smälter för en enda vettig anledning.
Utan för alla dessa onödiga skräpgrejer som produceras för att göra de rika ännu rikare.
Tysta står pingvinerna på ett krympande isblock och visar oss ett annat sätt att leva.

Kajsa Ekis Ekman
redaktion@city.se

(Publicerad i Stockholm City 3 mars 2011)

Tipsa andra:
 
2011
2/5
10:33

Förbjuden läsning på e-bok

Av: Kulturen, publicerad 2 maj, 2011.
myrdal_webb

Anledningen till att Stockholms stadsbibliotek kan sprida makarna Myrdals verk digitalt är att paret testamenterade rättigheterna till staden.

Stockholms stadsbibliotek satsar på digitala tjänster. En mobilwebb har redan lanserats och en förbättrad hemsida utlovas. Samtidigt publiceras digitala verk på nätet – bland annat erotiska titlar.

Häromveckan presenterade kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) Stockholms stad planer på att publicera makarna Alva och Gunnar Myrdals textproduktion på Stadsbibliotekets hemsida. Ett tjugotal verk, vilka testamenterats till staden av paret, kommer att läggas ut under våren.

Men det är inte bara litteratur om den svenska familje- och befolkningspolitiken som blir tillgängligt. Stadsbiblioteket ska också publicera ett antal titlar från entreprenören och kaféägaren Carl-Michael Edenborgs bokförlag Vertigo, vilket bland annat inriktar sig på klassiska erotiska texter och skönlitteratur.
Detta i samband med bibliotekets nuvarande tema ”Förbjuden läsning”.
– Vi vill att så mycket som möjligt av det material som kan ligga medborgarna till gagn når dem, säger Mikael Petrén, enhetschef för den virtuella enheten vid Stockholms stadsbibliotek.
– Anledningen till att vi kan sprida Myrdal-verken är att de testamenterat rättigheterna till staden. Medan Vertigo är väldigt intresserade av, och vill hänga med i, debatten kring fria
e-medier.

På sikt hoppas Mikael Petrén att Stadsbiblioteket ska kunna göra mer arkivmaterial tillgängligt. Diskussioner om samarbeten förs exempelvis med Kungliga biblioteket, KB, samt Stockholmskällan.
Antalet utlån av e-publikationer har ökat markant de senaste åren, menar Petrén.
– Trots att det fortfarande är rätt krångligt att låna e-medier är det förvånansvärt många som gör det, säger han.
Samtidigt pågår arbetet med en förbättrad hemsida för fullt. En mobil webb har redan lanserats.
– Vi jobbar på en jättesatsning för att möta stockholmarnas ökade behov av digitala tjänster. Det är tacksamt att kunna låna böcker även på pendeltåget.

Det är rätt svårt att hitta böcker i er nuvarande sökfunktion …
– Ja, den är undermålig. Det är ju hemskt att man inte hittar böckerna man söker trots att det finns i bibliotekskatalogen. För den mobila webben har vi skapat en ny databas med förbättrad sökfunktion, den kommer att finnas på den nya hemsidan från och med sommaren.

Alexandra Sundqvist
redaktion@city.se

——————————————————————————————————-

Debatten kring fria e-medier

Biblioteken lutar sig på ett undantag i upphovsrätten för att möjliggöra utlåningen av ”fysiska” medier. De köper in böckerna till
ordinarie pris och lånar ut dem utan att betala – det gör staten, genom Författarfonden, till författarna. Förra året var summan
1 krona och 32 öre per utlån. Denna modell gäller dock inte e-medier eftersom digitala filer inte går att ”låna ut” varje ”e-utlån” anses som en exemplarframställning vilken biblioteket får köpa igen.

Detta har, förutom högre kostnader, medfört att det nu är förlagen som avgör vad som får finnas i bibliotekens digitala samlingar. Låntagarna undanhålls därmed en mängd e-titlar. Flera organisationer lobbar nu för en lagändring.
Källa: Det digitala biblioteket

Tipsa andra:
 
2011
2/5
10:23

Delad skam – dubbel glädje

Av: Kulturen, publicerad 2 maj, 2011.
sambyrån_webb

Söderbon Svante Karlsson läste ur sin 30-åriga dagbok, full av 70-talsdoftande uttryck som ”tricken”, ”gårn”, ”kröka” och ”pippa”. 17 år gammal var han punkare och ”olyckligt förälskad i överklasstjejen Cilla från Nacka”.

Skambyrån, som blivit en succé i Malmö, kom till Stockholm i torsdags. En scen där vuxna människor läser högt ur sina dagböcker från tonåren. Allt enligt mottot: ”Share the shame. In angst we trust.” City gick på premiären och fann ett sekulärt väckelsemöte.

Mortification kallas fenomenet, hämtat från Los Angeles. Att dödliggöra. Det handlar om att läsa det som aldrig skulle få läsas: dagboken man som tonåring skrev. Personalen bär in extra stolar och servitrisen får klämma sig fram mellan borden. Publiken skriker, flämtar och flåsar av skratt, då person efter person väcker sin inre tonåring till liv på scenen. Med all hormonell hybris och genomskinlig moral som hör den åldern till.
En tjej uppvuxen i bibelbältet refererar pliktskyldigt till ”köttet” samtidigt som hon trånar efter en bög. Killen-som-aldrig-får-ligga stoppar in Platoncitat i sin dagbok, men njuter mest när han får dra sexistskämt. Punkaren trånar efter en överklasstjej från Nacka, på 70-talet. Tjejen från landet åker till New York och har sex med Svarta, på 00-talet. Skriver om ”negrer”. Det ger utdelning. Tio, tjugo, trettio år senare är skratten grymma. Pinigheten är så lukrativ. Självutlämnandet och igenkänningen är som fett och socker. Äntligen har tonårstraumat fått andra representanter än Bert och Sune.

Decennierna skiftar, men tonåringen är sig lik. Sällan monogam. ”Jag känner mig kluven på nåt vis”, som punkarjaget konstaterar efter att ha flörtat med både ”Cilla” och ”Eva”. Också Bibeltjejen har svårt att välja mellan ”Fredrik”, som hon gillar ”för hans utseende”, och ”Nicke”, ”för hans spontanitet”. Laura på Lidingö har som högsta mål att killarna i klassen ska bli kära i henne, även om hon inte direkt gillar någon av dem.
Man måste vara minst 21 år för att delta i Skambyråns uppläsningar. En annan regel är att den som skrivit själv ska läsa, och texterna ska vara skrivna mellan 6 och 21 års ålder. Allt material är autentiskt, men Skam-byråns Lotta Lewandowska och Linda Backlund hjälper dem som vill att plocka fram guldkornen.
– Vi är inte ute efter redogörelser utan efter reflektioner, hur man uppfattat händelser, säger hon.

Även om Skambyrån just fokuserar på skämmigt ska läsningen inte bli direkt obehaglig för publiken eller den som läser, menar Linda Backlund.
– Då stryker vi den meningen.
Själv står hon för en av de mest utlämnande läsningarna. Som tonåring övergick hennes parförhållande i vanföreställningar när hon upphöjde sin pojkvän Mattias till en Messias. Någon frågar henne om Mattias kommit för att lyssna i kväll.
– Nej… Jag tror han precis fått barn, säger hon.
Om tonåringen bara hade vetat att det var detta snöpliga slut som väntade.

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se

Tipsa andra:
 
2011
28/4
11:17

Vår tids slogan: ”Sätt dig upp nu”

Av: Kulturen, publicerad 28 april, 2011.

Sommarhetta. Vitsipporna blommar, getingarna bygger bo, folk sitter som klasar i parkerna.
Och mitt i detta är det en mening som etsar sig fast i mitt huvud.
− Du andas jättebra. Sätt dig upp nu!
I Bagarmossen ligger en ung kille på sitt golv och kan inte andas.
Han ringer ambulansen.
− Snälla, jag kan inte andas, väser han. Jag behöver en ambulans nu.
− Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
− Jag ramlar bara ihop.
− Nej. Sätt dig upp nu! manar sköterskan.
Samtalet avbryts.

Ambulansen kommer aldrig. Två timmar senare hittar en granne 23-åringen död i hallen.
Inte förrän två månader efteråt, då föräldrarna rotat i det hela, gör SOS Alarm en egen utredning.
Det finns flera sätt att se på det som hänt. Man kan säga att det är ett undantag. Fel inträffar, det går inte att undvika. Man kan skylla på sjuksköterskan som tog emot samtalet: Vad är det för okänslig person? Vd:n för SOS Alarm, Johan Hedensiö, talar om den mänskliga faktorn. Sjuksköterskan har avskedats – således borde problemet vara löst. Andra skyller på företaget. Nu byter flera landsting till ett annat företag, Medhelp.
Men det börjar bli lite för många sådana här fall.

Minns treåringen som dog av tarmvred efter att sjukvårdsrådgivningen sagt att han inte behövde åka in till sjukhuset. Det kom då fram att företaget Medhelp – samma som ska sköta ambulanssamtalen nu – hade pressat sina anställda att hålla ner tiden för samtal till under fyra minuter. Klarade de detta, fick de en bonus på 1 000 kronor. Minns alla skandaler hos riskkapitalbolaget Attendo Care där gamla dött i sin egen avföring.
Och varje gång samma sak: Oj, den mänskliga faktorn, nu avskedar vi den anställde.
Jag tror att någonstans känner vi alla att det inte står rätt till. Och att det inte handlar om en enskild person eller ett enskilt företag, utan ett system. Där företagen har krav på sig att öka vinsten och minska kostnaderna. Och där vinst kan gå före liv.
Men det är också något med sköter-
skans tal, som låter obehagligt bekant.
Vad får en människa att tala så till en döende? Kan vi säga att vi inte känner igen denna attityd, att vi aldrig stött på den förr?

Att sjuka människor bluffar, att de egentligen är friska. Att den sjuka bara behöver rycka upp sig.
Nej, det är samma frö som vi sådde, som vi vattnade, som vi skördade frukterna av. Och nu vill vi inte kännas vid taggarna.
Denna växt är vårt förakt mot sjuka. Vårt förakt mot svaga. Det är såhär den ser ut. Om vår tidsanda har en slogan, är det denna. Sätt dig upp nu.

Kajsa Ekis Ekman
Journalist och författare

——————————————————————————————-

JA/”Vägen till henne”
Av Margareta Skantze. Om gudinnor i historien. Bra, analytisk och lättläst bok med bilder som visar behovet av kvinnliga förebilder även däruppe.

NEJ/”Paganinikontraktet”
Av Lars Kepler. Slarvigt skriven, det går inflation i mord och helt ologiska saker sker. En person kan se på ett foto vilken låt en orkester spelar och exakt när och var de spelade den. Och vad är det med vissa deckarförfattare och sadistiska fantasier?

Mitt Stockholm
På söndag, 1 maj, demonstrerar jag. Kl 9.30 La Mano, Spanienfrivilliga. Kl 9.30 Södermalmstorg, anarkisterna. Kl 11 Plattan Syndikalisterna. Kl 12 Kungsträdgården, Vänsterpartiet. Kl 13 Humlegården, Socialdemokraterna. Jag hoppas att vi alla en dag går tillsammans.

Tipsa andra:
 
2011
28/4
11:13

”Jag gillar sopnedkast”

Av: Kulturen, publicerad 28 april, 2011.
svante_webb

Urstockholmaren Svante Thuresson älskar sin hemstad. Han älskar faktiskt stan så mycket att han har gjort en hyllningsskiva till den. Men helt trogen har han inte varit. ”Jag bodde ett år i Bromma i slutet av 60-talet. Fast jag passar inte för att kratta löv. Jag gillar sopnedkast. Jag har faktiskt bott i Göteborg. Och i Oslo.”

Bortsett från några korta utflykter har Svante Thuresson varit Stockholm trogen. Nu hyllar han hemstaden med ett bitterljuvt kärleksbrev till skiva.
– Det värmer i hjärtat när man närmar sig Stockholm, en stund, sedan börjar man undra var fan man ska parkera.

När den levande jazzlegenden ger ut sin första skiva på nio år så återvänder han hem. På ”Regionala nyheter: Stockholmsdelen” tar han sig an elva hyllningar till hemstaden.

Det verkar vara en manlig syssla att besjunga Stockholm.
– Det stämmer. Kvinnorna är med i låtarna, hela tiden. Och Stockholm beskrivs ofta som en hon. Men nej, det är inte många tjejer som skrivit Stockholmslåtar. Och jag vet inte vad det beror på.

Många av skildringarna är väldigt romantiska, nästan naiva.
– Ja. Men det finns ändå storys som är viktiga att berätta. Även den mest banala story har en kärna, den beskriver något som har hänt. Och i flera av de här låtarna, som i Tomas Anderssons Wijs ”Hej då”, så finns en bitterljuv känsla. Det är gott att smaka på när man sjunger.

Kommer vi att få se fler social­realistiska Stockholmslåtar?
– Det tror jag. Historiskt sett är förortsbegreppet ganska nytt. På 60-talet när förorterna dök upp var det ju aldrig frågan om någon problematik. Hasse å Tage skrev en text om Rågsved, det var nog första gången som det påpekades att det fanns en social problematik i botten för de som bodde i de där höghusen.

Ulf Lundell skaldar att Stockholm ”kan konsten att hålla kvar en inom tullarna”, det har blivit något av en levnadsregel för Svante. Men han har faktiskt varit otrogen.
– Jag bodde ett år i Bromma i slutet av 60-talet. Fast jag passar inte för att kratta löv. Jag gillar sopnedkast. Jag har faktiskt bott i Göteborg. Och i Oslo.

Som Fred Åkerström sjungit så fint om.
– Ja! Den får vi plocka med på nästa skiva. På Oslo-plattan. Men den blir kort. Bara en låt.

Andreas Nordström
andreas.nordstrom@city.se

————————————————————————————————————

Svante Thuresson
Ålder: 74. Familj: Son, dotter, hund, änkling. Född: I Vasastan, där han fortfarande bor. Framtidsplan: Jobba på. Favoritplats i Stockholm: Stadion. Alltid kul att vara där. Mycket hellre Stadion än nån park, för där skapas det känslor.

————————————————————————————————————

Musikaliska nedslag i Stockholm

Tegelbacken
”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”
Olle Adolphson.
– I dag är det bara dött där. Men förr var det en plats med puls. Tågen gick där och man kunde cykla ner till bommarna och räkna vagnar.

Café Opera
”Sommar i Stockholm”
Ratata.
– Jag jobbade mycket på gamla Börsen, och så hände det att man hängde en del på Café Opera. Men det var innan nattklubbarnas tid. Då fick man gå hem klockan ett. Det sena nattlivet är ett nytt påfund, min son han börjar ju kamma sig klockan elva på kvällen.

Kungsholmstorg
”Columbus”
Kent.
– Här var jag en del när jag var liten och hälsade på morfar. Så där fick man en massa godis, och kärlek. Det är inga dåliga grejer.

Vasaparken
”Rom i regnet”
Ulf Lundell.
– Lundell sjunger ju om juni-nätter vid Zinken och i Tanto­lunden. Men jag har fått exakt samma känslor när jag gått genom Vasaparken.

Tipsa andra:
 
2011
28/4
10:56

Sånger från sängen och buss nummer 2

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 28 april, 2011.
maggio_webb

”Ibland har jag funderat över vad jag håller på med. Och så har jag tänkt att ’bara jag gör den där roadtrippen och drar ifrån allt ett tag så ordnar det sig’. Men det är inte min friska sida, det är inte den friska Veronica. Jag mår bäst när jag får dyka ner i någon typ av kreativ process”, säger Veronica Maggio.

Mörk asfalt avlöses av taxibilar, trapphus, bussar, hissar, cigg under köksfläkten på hemmafesten – och tillhörande hångel. Veronica Maggios nya skiva ”Satan i gatan” låter urban. Så är också flera av låtarna skrivna på blåbuss nummer 2 mellan Vasa­stan och Sofia. City träffade henne i studion.

Bosse, 5 månader, vrider sig i vagnen. Liksom mamma Veronica är han denna förmiddag klädd i randigt. Bosse är kanske den som kan Veronicas låtar bäst. Vissa dagar när pappa Nils Tull, också musiker, inte kunnat passa honom har Bosse fått hänga med till studion.
I sommar gör han sin första turné – utanför magen.
– Bosse föddes i oktober förra året. Jag kan inte säga att han var superplanerad, direkt. Hela sommaren var fullbokad av spelningar, framför allt i Norge. Jag tror att jag gjorde så många som en om dagen, minns Veronica.

Det måste ha varit jobbigt att exponera sig under den perioden?
– Visst var det ansträngande, jag kände mig mer uttittad som gravid. Man blir bedömd på ett annat sätt, vilket gör en mer självmedveten. Och så var det lite svårare att flörta med killarna på första raden (skratt).

2008 släppte Veronica Maggio albumet ”Och vinnaren är …” med flera hittar som hon skrivit tillsammans med dåvarande pojkvännen, producenten och artisten Oskar Linnros. Veronica uppträdde i ”Allsång på Skansen”, klädde festivalscenerna i pastellig soul, fick framgång i resten av Skandinavien – och medverkade i en öppenhjärtig intervju tillsammans med Linnros.
Texten, som målade upp ett vitalt, kreativt samarbete och en sprudlande kärleksrelation avslutas med att Oskar skrattande utbrister att de snart skulle gå runt i matchande träningsoveraller.
Det var bara ett problem. När tidningen nådde prenumeranterna hade paret gjort slut.
Uppbrottet, som de båda varit förtegna om, skedde för två och ett halvt år sedan. I dag består deras främsta korrespondens av stim-breven som dimper ner på hallmattan.
Och kanske i en eller annan låttext, som Linnros sönderkramade ”Från och med du”.
När skivbolaget förstod att duon Maggio/Linnros inte skulle upprepa succén med ”Och vinnaren är …” blev de nervösa. Förslag på samarbetspartners började dimpa ner i Veronica Maggios inkorg, det ena kändes mer krampaktigt än det andra.

Själv hade hon ingen lust att påbörja en ny platta.
– Jag fick panik över att jag inte kände för det. Mina skisser var rätt dåliga.
När någon frågade sa Veronica att hon hade flera nya låtar på gång.
– Jag ljög. En vän kunde ringa och säga: ”Ska vi ses?”. Jag svarade: ”Nej, jag har jättemycket att göra i dag, jag måste skriva”. Sedan gick en dag utan att någonting hände. Jag låg på hallmattan och stirrade i taket eller kollade på ”Rachael Ray”.

Nya ”Satan i gatan”, som är producerad av Christian Walz, markerar en ny fas i Veronica Maggios karriär. När debutalbumet ”Vatten och bröd” släpptes 2006, med text och musik av Stefan Gräslund, kände Veronica aldrig att skivan var hennes.

– Då var jag … livegen, säger hon i dag.

Annat var det med ”Och vinnaren är …”.
– Oskar ställde de rätta frågorna till mig: ”Är det här allt du kan?”. Han fick mig att ifrågasätta vad jag höll på med – och varför jag gjorde musik. Samtidigt var det mycket … referensjobbande när vi spelade in ”Och vinnaren är …”. Det var mycket 60-tal, mycket throwback-soul. Han kunde räcka mig lurarna och säga: ”Fattar du, nu ska du sjunga så här”, säger hon.
”Satan i gatan” är ett rakare, mer popdrivet och gitarrbaserat album än föregångaren, även om de souliga undertonerna fortfarande skiner igenom. Singeln ”Jag kommer”, en kärleksexplosion med implicita sexreferenser som släpptes redan under vårvintern, markerade den nya inriktningen.
– Det är mycket humor. Jag menar – ta albumtiteln, det är lite järnspikar över den. Man kan inte ta sig själv på för stort allvar. Jag är glad över att jag inte är någon tråkig, ledsen indie­karaktär med bottenlös ångest som aldrig kan ha kul. Fatta vad jobbigt.

Men du har också sagt att du vill göra ”skitigare” musik?
– Ja, man imponeras ju av det man inte är. Jag får ofta höra att jag ser så nytvättad och snäll ut.
– Jag har fattat att jag är min egen chef och att jag gör saker för min egen skull. Förr tänkte jag ofta: ”stackars skivbolaget, stackars pressmänniska, stackars…”. Jag tänkte att det var synd om dem som ödslade tid på mig.
Att Veronica Maggio har mycket integritet är inte svårt att urskilja. Samtidigt är hon hela tiden tillmötesgående, avslappnad och oförställd. Trevligheten kan nästan upplevas som en sorts transparent icke-drag.
– Jag har aldrig haft mycket till övers för människor som kräks ut sina liv inför allt och alla.
Veronica tittar ner på sonen.
– Kanske är det ett drag från min egen mamma. Hon var mycket för hemligheter när jag var liten. Man skulle inte prata om vad man egentligen tänkte på vid matbordet för då var man ute på djupt vatten, säger hon och fortsätter:

– Förklarar man en sak så tvingas man att förklara nästa.

Flera av låtarna på ”Satan i gatan” är skrivna hemma i sängen. En del också på Veronicas favoritbusslinje, blå buss nummer två som går från hennes hemkvarter i Vasastan till Sofia på Södermalm.
Väl skyddad av hörlurarna betraktar hon andra.
– Jag ser en liten scen framför mig i mitt inre där händelserna spelas upp, lite ögonblicksaktigt. Det bästa jag vet är att beskriva saker autentiskt, att fånga en känsla. Därför tittar jag mycket på människor – vad har de på sig? Hur rör de sig? Lyckas jag få in det i en text så är jag sjukt nöjd.

Finns det ett ord som beskriver Veronica Maggios nya låtar är det kanske ”urbant”. Mörk asfalt avlöses av taxibilar, trapphus, bussar, hissar, cigg under köksfläkten på hemmafesten – och tillhörande hångel.
– Det är mycket ”på bussen”, ”i taxin”, ”i hissen”, ”i hallen”. Det kretsar väldigt mycket kring rörelse och stads­vyer. Det är så mitt liv sett ut de senaste åren, säger hon.
Just denna förmiddag lyser nattlivsskimret med sin frånvaro. Veronica lägger ner Bosse i vagnen, rullar ut bland de tutande bilarna på grådassiga Folkungagatan och försvinner ner i Medborgarplatsens tunnelbana.

Alexandra Sundqvist
redaktion@city.se

Fotnot: En längre version av texten kommer att publiceras i musikmagasinet Novell i slutet av maj.

————————————————————————————————————–

Veronica Maggio
Ålder: 30. Bor: Vasastan. Familj: Musikern Nils Tull och sonen Bosse, 5 månader. Aktuell: Albumet ”Satan i gatan” hyllades av kritkerna när det släpptes i går.

Tipsa andra:
 
2011
18/4
10:58

”Ingmar Bergman var aldrig ett geni”

Av: Kulturen, publicerad 18 april, 2011.
City

Aleksa Lundberg gillar ölsjappen på Söder. Efter intervjun går hon för att "bakfyllekäka" på McDonalds.

Aleksa Lundberg är Sveriges första öppet transsexuella skådespelare. Nu spelar hon i ”Vargtimmen” på Dramaten.
– Vi behöver sätta Ingmar Bergman på plats, säger hon.

Skådespelaren Aleksa Lundberg ser sig egentligen inte som mer transsexuell än andra människor. Men hon tror att hon har tillgång till ett större spektrum i sin yrkesroll.
– Min kvinnliga kropp begränsar inte min maskulinitet. När jag säger att jag har tillgång till hela mig så menar jag verkligen det. Jag kan spela allt från mamma till pappa, säger hon.
I ”Vargtimmen”, som just nu går på Dramaten, spelar hon kvinna, fastän rollen är skriven för en man. Hon har ofta fått spela androgyna roller. Något hon ser som ett tecken på stelt roll-efter-kropp-tänkande. När hon sökte till Scenskolan i Luleå behandlade
rektorn henne som en bedragare då han upptäckte att hennes personnummer var manligt.
– Vid alla typer av hatbrott jag blivit utsatt för är det sig själva folk slår på. Bögen i dem.

Aleksa Lundberg har bestämt sig för att vara öppen med sitt könsbyte.
– Det bästa är att ge svar, på mina villkor. Ta tillbaka makten, så att säga.
Hon höjer skämtsamt en knuten näve i luften. En återkommande gest.
– Jag har trott att jag stuckit ut för att jag är transsexuell, men det är min personlighet!

Fram till för några år sedan anpassade sig Aleksa Lundberg till bilden av en helgjuten kvinna. Hon spelade verkligen en roll, tycker hon nu, som stod i vägen för hennes arbete med skådespelar-rollerna.
– Jag höll min röst ljus, kontrollerade mitt beteende, tittade under lugg. Det lustiga var att folk då sa till mig: ”Jag känner verkligen att du är kvinna”. För att jag höll käft!
Hon menar att den vanliga berättelsen om att transsexuella är ”födda i fel kropp” beror på skam över att vara både och, eftersom man i samhället måste vara antingen eller.
– Utan att slå på transsexuella måste man våga fråga: ”Varför vill du göra dig till någon annan?”.

”Vargtimmen”, i regi av Malin Stenberg och med scenografi och rörliga bilder av videoregissören Andreas Nilsson, haussades som normbrytande innan ensemblen ens träffats. Den är ett försök att överföra Ingmar Bergmans film med samma namn från 1967 till teaterscenen. Efter premiären sänktes pjäsen av recensenterna.
– Föreställningen bryter mot så många konventioner att det inte är konstigt, säger hon om kritiken.
Pjäsen är rollbesatt mot Bergmans intention. Varje skådespelare har självständigt fått utveckla sin karaktär som ”dämon”, berättar hon. Scenen är med Aleksas ord helt ”kajko”.
– Vi vill ge en känsla av att komma i obalans och gå under.

Om man ska göra tvärt­emot, varför överhuvud­taget använda Ingmar Bergmans manus?
– Ingmar Bergman var aldrig ett geni. Han var en rebell men stelnade till en ikon. Nu behöver vi göra plats för dagens generation.

Sofie Nohrstedt
sofie.nohrstedt@city.se

——————————————————————————————————————————————–

Aleksa Lundberg
Ålder: 29 år. Familj: Singel. Bor: I Gubbängen. Gör: Skådespelare i ”Vargtimmen” på Dramaten fram till den 15 maj.

——————————————————————————————————————————————–

3 stockholmsfavoriter

Nationalmuseum
”Jag motionerar i stället för att träna, lite gammaldags. Jag simmar och går långa promenader längs Slottskajen, till Djurgården och Skeppsholmen. Innan Moderaterna tog bort den fria entrén kunde man lätt göra en avstickare in på Nationalmuseum.”

Zita
”Jag älskar att gå på bio. Jag borde nog säga något mindre kommersiellt ställe, men jag går fanimig oftast på Filmstaden Sergel! Sedan i somras har jag upptäckt Zita. Se en spännande film där, ät i restaurangen och gå på toaletten där de spelar 30-talsmusik!”

Sunkpubarna på Söder
”Jag är en person som gillar att äta, att dricka och att förlusta mig. Sunkställena på Söder är det bästa jag vet, om jag är på det humöret. Man behöver inte sitta där och känna sig på något sätt alls, ölen är billig och livet är gött!

Tipsa andra: