Foto: Sara Mac Key”Ibland har jag funderat över vad jag håller på med. Och så har jag tänkt att ’bara jag gör den där roadtrippen och drar ifrån allt ett tag så ordnar det sig’. Men det är inte min friska sida, det är inte den friska Veronica. Jag mår bäst när jag får dyka ner i någon typ av kreativ process”, säger Veronica Maggio.
Mörk asfalt avlöses av taxibilar, trapphus, bussar, hissar, cigg under köksfläkten på hemmafesten – och tillhörande hångel. Veronica Maggios nya skiva ”Satan i gatan” låter urban. Så är också flera av låtarna skrivna på blåbuss nummer 2 mellan Vasastan och Sofia. City träffade henne i studion.
Bosse, 5 månader, vrider sig i vagnen. Liksom mamma Veronica är han denna förmiddag klädd i randigt. Bosse är kanske den som kan Veronicas låtar bäst. Vissa dagar när pappa Nils Tull, också musiker, inte kunnat passa honom har Bosse fått hänga med till studion.
I sommar gör han sin första turné – utanför magen.
– Bosse föddes i oktober förra året. Jag kan inte säga att han var superplanerad, direkt. Hela sommaren var fullbokad av spelningar, framför allt i Norge. Jag tror att jag gjorde så många som en om dagen, minns Veronica.
Det måste ha varit jobbigt att exponera sig under den perioden?
– Visst var det ansträngande, jag kände mig mer uttittad som gravid. Man blir bedömd på ett annat sätt, vilket gör en mer självmedveten. Och så var det lite svårare att flörta med killarna på första raden (skratt).
2008 släppte Veronica Maggio albumet ”Och vinnaren är …” med flera hittar som hon skrivit tillsammans med dåvarande pojkvännen, producenten och artisten Oskar Linnros. Veronica uppträdde i ”Allsång på Skansen”, klädde festivalscenerna i pastellig soul, fick framgång i resten av Skandinavien – och medverkade i en öppenhjärtig intervju tillsammans med Linnros.
Texten, som målade upp ett vitalt, kreativt samarbete och en sprudlande kärleksrelation avslutas med att Oskar skrattande utbrister att de snart skulle gå runt i matchande träningsoveraller.
Det var bara ett problem. När tidningen nådde prenumeranterna hade paret gjort slut.
Uppbrottet, som de båda varit förtegna om, skedde för två och ett halvt år sedan. I dag består deras främsta korrespondens av stim-breven som dimper ner på hallmattan.
Och kanske i en eller annan låttext, som Linnros sönderkramade ”Från och med du”.
När skivbolaget förstod att duon Maggio/Linnros inte skulle upprepa succén med ”Och vinnaren är …” blev de nervösa. Förslag på samarbetspartners började dimpa ner i Veronica Maggios inkorg, det ena kändes mer krampaktigt än det andra.
Själv hade hon ingen lust att påbörja en ny platta.
– Jag fick panik över att jag inte kände för det. Mina skisser var rätt dåliga.
När någon frågade sa Veronica att hon hade flera nya låtar på gång.
– Jag ljög. En vän kunde ringa och säga: ”Ska vi ses?”. Jag svarade: ”Nej, jag har jättemycket att göra i dag, jag måste skriva”. Sedan gick en dag utan att någonting hände. Jag låg på hallmattan och stirrade i taket eller kollade på ”Rachael Ray”.
Nya ”Satan i gatan”, som är producerad av Christian Walz, markerar en ny fas i Veronica Maggios karriär. När debutalbumet ”Vatten och bröd” släpptes 2006, med text och musik av Stefan Gräslund, kände Veronica aldrig att skivan var hennes.
– Då var jag … livegen, säger hon i dag.
Annat var det med ”Och vinnaren är …”.
– Oskar ställde de rätta frågorna till mig: ”Är det här allt du kan?”. Han fick mig att ifrågasätta vad jag höll på med – och varför jag gjorde musik. Samtidigt var det mycket … referensjobbande när vi spelade in ”Och vinnaren är …”. Det var mycket 60-tal, mycket throwback-soul. Han kunde räcka mig lurarna och säga: ”Fattar du, nu ska du sjunga så här”, säger hon.
”Satan i gatan” är ett rakare, mer popdrivet och gitarrbaserat album än föregångaren, även om de souliga undertonerna fortfarande skiner igenom. Singeln ”Jag kommer”, en kärleksexplosion med implicita sexreferenser som släpptes redan under vårvintern, markerade den nya inriktningen.
– Det är mycket humor. Jag menar – ta albumtiteln, det är lite järnspikar över den. Man kan inte ta sig själv på för stort allvar. Jag är glad över att jag inte är någon tråkig, ledsen indiekaraktär med bottenlös ångest som aldrig kan ha kul. Fatta vad jobbigt.
Men du har också sagt att du vill göra ”skitigare” musik?
– Ja, man imponeras ju av det man inte är. Jag får ofta höra att jag ser så nytvättad och snäll ut.
– Jag har fattat att jag är min egen chef och att jag gör saker för min egen skull. Förr tänkte jag ofta: ”stackars skivbolaget, stackars pressmänniska, stackars…”. Jag tänkte att det var synd om dem som ödslade tid på mig.
Att Veronica Maggio har mycket integritet är inte svårt att urskilja. Samtidigt är hon hela tiden tillmötesgående, avslappnad och oförställd. Trevligheten kan nästan upplevas som en sorts transparent icke-drag.
– Jag har aldrig haft mycket till övers för människor som kräks ut sina liv inför allt och alla.
Veronica tittar ner på sonen.
– Kanske är det ett drag från min egen mamma. Hon var mycket för hemligheter när jag var liten. Man skulle inte prata om vad man egentligen tänkte på vid matbordet för då var man ute på djupt vatten, säger hon och fortsätter:
– Förklarar man en sak så tvingas man att förklara nästa.
Flera av låtarna på ”Satan i gatan” är skrivna hemma i sängen. En del också på Veronicas favoritbusslinje, blå buss nummer två som går från hennes hemkvarter i Vasastan till Sofia på Södermalm.
Väl skyddad av hörlurarna betraktar hon andra.
– Jag ser en liten scen framför mig i mitt inre där händelserna spelas upp, lite ögonblicksaktigt. Det bästa jag vet är att beskriva saker autentiskt, att fånga en känsla. Därför tittar jag mycket på människor – vad har de på sig? Hur rör de sig? Lyckas jag få in det i en text så är jag sjukt nöjd.
Finns det ett ord som beskriver Veronica Maggios nya låtar är det kanske ”urbant”. Mörk asfalt avlöses av taxibilar, trapphus, bussar, hissar, cigg under köksfläkten på hemmafesten – och tillhörande hångel.
– Det är mycket ”på bussen”, ”i taxin”, ”i hissen”, ”i hallen”. Det kretsar väldigt mycket kring rörelse och stadsvyer. Det är så mitt liv sett ut de senaste åren, säger hon.
Just denna förmiddag lyser nattlivsskimret med sin frånvaro. Veronica lägger ner Bosse i vagnen, rullar ut bland de tutande bilarna på grådassiga Folkungagatan och försvinner ner i Medborgarplatsens tunnelbana.
Alexandra Sundqvist
redaktion@city.se
Fotnot: En längre version av texten kommer att publiceras i musikmagasinet Novell i slutet av maj.
————————————————————————————————————–
Veronica Maggio
Ålder: 30. Bor: Vasastan. Familj: Musikern Nils Tull och sonen Bosse, 5 månader. Aktuell: Albumet ”Satan i gatan” hyllades av kritkerna när det släpptes i går.
Permalänk