På nya skivan tar Scocco det klassiska konceptet ”skilsmässoplatta” till en – för rockvärlden – ovanligt konceptuell nivå. Han är på jakt efter soundet som en nyskild letar efter.
I går gav Mauro Scocco ut sin nya skiva ”Musik för nyskilda”. Det är både en lek med diskbänksrealistiska powerballader och med begreppet ”skilsmässoplatta”. Därför bad vi den nyskilda Andres Lokko bjuda Stockholms mesta vardags-rockpoet på vinlunch på Teatergrillen. De blev sittande i tre timmar, och båda glömde att det var en intervju.
Nu sitter vi på Teatergrillen men sist jag såg dig var här runt hörnet på PA&Co. Vad är egentligen ditt förhållande till den restaurangen?
– Jag älskar ju spontant umgänge. Och det är ju väldigt svårt när alla har familjer och småbarn och jag tycker så mycket om att komma hem från en resa, ställa ner väskan och gå raka vägen till PA. De uppfyller det där suget efter en inofficiell medlemsklubb där man alltid får en trevlig utekväll med någon man inte trodde att man vill ha en trevlig utekväll med.
Hur gammal var du när du blev pappa?
– 43.
Lika gammal som jag är nu. Orkar man?
– Frågan om man orkar beror nog helt på omständigheterna och vad man är van vid för liv. En del männi-skor har ändå liv som är präglade av plikter och måsten och då är omställningen inte så stor när man ska hämta och lämna. Men levde man som jag så är omställningen förstås enorm. Du skulle bli en bra farsa. Du ser ut som en farsa.
Är det alltså en bra förutsättning att se ut som en farsa?
– Ja, det är väldigt bra.
Du har aldrig bott utomlands?
– Jo, ett tag bodde jag i Amsterdam. Jag åkte dit nyförälskad med den grandiosa tanken att jag skulle bli romanförfattare och vi skulle träffa en massa fantastiska människor. Det är ju en väldigt romantisk stad det där. Men så blev det ju inte. Vi träffade i stället ingen. Efter två månader tog jag mod till mig och ringde Amanda Ooms, som jag visste bodde där. Jag trodde inte ens hon skulle komma ihåg mig.
– Och jag hade skrivit en novell och hon skickade den till sitt förlag. De gillade den men ville hellre ha en roman. Så jag köpte en skrivmaskin, några flaskor rött och satte mig i vår lilla vindsvåning.
Du känns så oerhört Stockholm.
Jag har nästan svårt att föreställa dig någon annanstans.
– Ja, jag gör väl det. Men det tar jag uteslutande som en komplimang. Det är ju grymt att vara lite känd och bo just i Stockholm. Här ser man ju Benny Andersson och Björn Borg gå omkring och ingen bryr sig. Mick Jagger kan äta middag på PA&Co en hel kväll utan att någon ens går fram. Vi är faktiskt väldigt coola i den här stan.
Men du verkar väldigt bekväm i din persona idag?
– Jo, kanske. Jag har inte riktigt tänkt på det men det stämmer nog. Det här kanske låter konstigt men när Plura och jag bestämde oss för att göra det där matprogrammet blev jag tvungen att göra ett slags vägval. Innan det hade jag kvar ett slags tonårstänk som dikterade att man måste göra sig lite svårtillgänglig om man ska bli tagen på allvar.
– Men med ”Pluras kök” kom vi till en punkt där vi gjorde Chevy Chase–aktiga sketcher, som jag dessutom skrev, i sombreros och jag kände ju verkligen att om det här inte funkar så är det kört, då får jag hanka mig fram som pubtrubadur.
Det som verkligen fungerade är att det inte tog någonting från din musik.
– Man kan ju inte vara distanserad och ironisk i låttexter. Det var ju väldigt hisnande att försöka skriva en roman, vilket också misslyckades. Mest för att jag är van att koka ner, koka ner, koka ner. Jag kanske har åtta rader på mig att få dig intresserad av det jag vill säga. Helst ska du ha gåshud innan första refrängen. Bilderna måste vara så in i helvete effektiva. Det handlar om reduktion.
Det finns ju också ett romantiserande av saknad och separationer i rockhistorien.
– Det är ett hantverk. Men måste komma från hjärtat. När man skriver en låt som ”Jag saknar oss”– som jag är väldigt stolt över – så fick jag ju gåshud själv redan av titeln. Varför har ingen tänkt på den titeln förut? Och sedan får man kamma sig och se till att låten lever upp till sitt namn. Men det blir ju bara bra om det är på riktigt. Det går inte att fejka bilderna. De få gånger jag har lyckats med det så är det verkligen ett hjärta på keyboards. Det finns ingenting smart eller cyniskt i det. Det får det inte ens göra.
– Om du inte hittar på så kan en text behandla vinterdäcksbyten. Använder man de riktiga självupplevda detaljerna från ens eget liv kan orden vara hur corny som helst för mottagaren förstår det.
Som den där Rolling Stones-t–shirten i ”Jag saknar oss”?
– Exakt. Det finns ju till och med ett foto av det ögonblicket. Man kanske skarvar en smula men grunden måste vara helt sann. Annars kommer ingen att tro dig.
Nu vet jag ju att albumtiteln, ”Musik för nyskilda”, kommer från en vän som jobbar i skivaffär och snarare ska betraktas som en genre än din skivas innehållsdeklaration. Men, ändå, det är en kongenial titel. Och väldigt rolig.
– Det gläder mig att någon äntligen ser det. Tack. Du är den förste som har sett humorn i det. De flesta tassar försiktigt kring titeln och frågar försynt om jag själv har skilt mig nyligen.
– Det är nog för att den syftar på just en skilsmässa vilket är så mycket hårdare och värre än bara ett förhållande som tar slut.
Men mitt i tragiken så finns det ju en oerhörd humor i den titeln, inte minst, rent rockteoretiskt, som en diametral motpol till, säg, Tomas
Ledins ”Sånger att älska till”.
– Har han alltså gjort en skiva som heter så? Wow. Men jag håller med. Det är nästan en Larry David–känsla på ”Musik för nyskilda”. Det är så burdust och brutalt. Ett ”här har du!”.
Och mitt i en skilsmässa, i alla fall i stormens öga, är det dessutom nästan omöjligt att lyssna på musik.
– Men ibland kan det vara tvärtom. ”Nu tar jag ett dopp i bajshavet och simmar runt här ett tag”. Det är ju likadant med skrivandet. Ibland skriver man där man står, där man befinner sig, men ibland försöker jag också tydliggöra vart man vill när man mår som sämst och det kan resultera i förvånansvärt hoppfulla texter.
Men hur låter musik för nyskilda och då menar jag inte ditt album utan genren?
– Jag vet inte. Vi satt ju här på Teatergrillen en sen kväll och min kompis droppade titeln just som en genre. Jag snodde titeln men jag glömde faktiskt att fråga hur musiken i fråga faktiskt låter.
Knappast som Bob Dylans ”Blood on the Tracks”?
– Nej, det är nog snarare peppande musik. ”All by myself” möter ”I will survive”. Det är väl egentligen soundtracket till ”Bridget Jones dagbok” skulle jag tro.
Musik för nyskilda blir på så vis i sin medvetenhet nästan en konstinstallation.
– När titeln kom så fick jag kasta om lite och ta med en sång som vi först hade valt bort. Demon av ”Jag saknar oss” är ju inspelad mitt i natten just när den var nyskriven och den var ju tvungen att vara med i all sin nakenhet efter att jag hade albumtiteln.
Det är väldigt svårt att formulera sig om en ofrivillig separation förrän långt senare. Har jag märkt.
– Men så funkar det ju. Man måste ha kunnat ta ett kliv i sidleds innan man kan skriva om ett sådant trauma. Man måste ha fått någon slags distans eller observationsförmåga för att kunna säga något annat än vilken fullis som helst på krogen.
Fast bitter får man aldrig framstå som. Inte ens i poptexter.
– Den där Adele-låten, Someone like you heter den va? Den är väl bitter? Och tar samtidigt ens hjärta och bara vrider sönder det.
Jo, fast hon har precis fyllt 22. Man vet att det snart går över så det räknas inte.
– Okej. Men Marvin Gayes ”Here, my Dear”? Den är bitter! Både sarkastisk och skriven med vänsterhanden.
Det är väldigt svårt att skriva om mysig och vuxet vardaglig tvåsamhet istället. Det är som att som kritiker dela ut välbalanserade treor hela livet.
– Det är onekligen svårt. Men man måste försöka ibland om man som jag alltid har tyckt väldigt illa om svartsjuka. Jag är inte det själv och jag har nog också valt partners som inte är det. Det går inte när den man lever med är känd och folk skickar konstiga kärleksbrev och mejl. Det är en ekvation som inte går ihop.
– Men jag skrev om svartsjuka för länge sedan. Den stora skillnaden mellan i dag och när ”Jackie”, ”Sarah” eller ”Om du var min skrev” är ju att de handlar om en tonårsaktig kärlek där man sätter den man trånar efter på en piedestal, där allting ska bli bra ”bara jag får henne med stort h”.
– Fem år efter att man har fått henne så ser det ju annorlunda ut. De där låtarna, den infallsvinkeln, känns mest gulliga från där jag är i dag. Jag ser inget fel i att leta efter euforin i kärlek. Vad jag däremot ser i mina gamla texter är att jag trodde att någon annan skulle rädda mig från mig själv. Och det kommer ju ingen att göra. Jag har skrotat tron på att någon liksom ska frälsa mig. För det trodde jag länge. Ovanligt länge.
En helt annan sak: Hur ser din garderob ut nu för tiden?
– Den är knepig. Det är mycket ”älskling, jag vet att du älskar den där gamla Ramones-tröjan men du ser faktiskt ut som en reseledare på Ving eller en Robinson-deltagare i den”.
– Just sådana här perioder av press och tv blir ju väldigt fåfänga. Man får ta sin ålder och göra något värdigt av det utan att – helst – bli vare sig Ian Wachtmeister i röda byxor eller fastighetsmäklare. Och man vill ju heller inte vara en 50-åring i Misfits t–shirt.
Samtidigt älskar du Keith Richards?
– Jo, men han är i en kategori för sig själv. Man kan hänga på honom vad som helst och han är fortfarande ”Keef”.
Du kommer från en radikalt annorlunda tradition, med Ratata och syntpop på Östermalm. Och Stones borde ha utgjort fienden?
– Verkligen. Jag upptäckte dem först 1981 med ”Tattoo you” och jag lyssnade på den dygnet runt då. Fast jag bröt nog överhuvudtaget smakmässigt mot de flesta syntregler.
– Men med Stones är det ju så att inte finns några som är sämre när de är dåliga. Då är de sämre än Gaston Brothers på en afterski-frukost. Men när de plötsligt ramlar på plats så är de bättre än allt annat. Då är det så magiskt det överhuvudtaget blir.
När rocken ramlar på plats är ett väldigt bra uttryck. För det är ju just det den gör.
– Japp, när femtio år av samspel faller på plats. Då ”ramlar” man. Men fascinationen för Keith har utvecklats till något annat också. Hur många personer finns det som både har hängt med amerikanska presidenter och statsöverhuvuden och bland utslagna heroinister och deras dealare?
Som samtidigt också är gitarrspelets Frank Sinatra?
– Exakt! Och, ja, Sinatra. Hans tajming kan jag nog prata i timmar om. Hur mycket tid har du?
Du, det är bara vi kvar här och personalen verkar vilja duka om för middag.
– Attans. Då kanske vi får ta och betala.
Andres Lokko
redaktion@city.se
Permalänk