Roy Anderssons kommande film handlar om två reseförsäljare, den ene lätt efterbliven. ”De säljer två produkter, en mask som heter Farbror Entand, och så en skrattpåse”, berättar han.
Roy Andersson har byggt upp ett eget Hollywood mitt på Östermalm – ett Roylywood. Snart startar inspelningen av finalen på trilogin som inleddes med ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”. City har hälsat på hos regissörssnillet och pratat själväckel och stavgång.
Vi står i dörröppningen till ett lägenhetskök. Luckorna är nikotingula. Vad kan det vara för byggår? 1972? På en bänk framför fönstret en kaffebryggare av billigaste modell. Också inrökt. Utsikten genom fönstret är ett höghus. Miljonprogrammet. Himlen är luddigt djupgrå. Och allt är fejk.
Vi befinner oss nämligen i Roy Anderssons filmfabrik Studio 24 på Sibyllegatan. Ner till minsta gångjärn är köket ett verk av filmstudions snickare, scenografer och attributörer. Höghuset är en minutiöst detaljerad miniatyr.
Det kanske låter som ett hopplöst krångligt sätt att jobba. Varför inte bara filma i någons verkliga kök? Allt handlar om kontroll. Genom att skapa ett eget Hollywood har 68-åringen total kontroll över hela processen.
Kommer köket att synas i Roys kommande film, ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”? Det är hemligt.
Så slår det mig. Om jag sticker in handen i köket så blir den en del av Roys universum. Vilken grej. Bara scriptan som visar oss runt i lokalerna tittar bort så sticker jag in näven. Nu gör jag det!
Men nä, jag förmår mig inte. Tänk om jag skulle förstöra magin som surrar i luften. Jag och fotografen står ju i svensk films Sixtinska kapell.
Det här säger jag också till Roy när vi sitter på varsin sida om hans sensationellt röriga skrivbord. Alltså, inte det där med handen, utan att han är viktig.
– Visst, svarar han kort, nästan irriterat, som om jag geniförklarat kaffet jag just fick.
Roy vet att han är skitbra. Han är så övertygad att han förutsätter att hans omgivning också tycker det. I intervjuer har han tjurat över att svenska kritiker inte uppmärksammat honom mer. Samtidigt är han en stor varm famn av mildaste ödmjukhet. En ekvation som inte är helt lätt att få ihop.
– Folk stoppar mig på gatan. Hela tiden. Men de ska gilla det jag gör. Det håller väldigt hög kvalitet.
Någon komplimang som fastnat i minnet?
– Jag har ju skadat knäet. Så jag går med stavar. Häromdagen, längs Valhallavägen, passerar det en kvinna. ”Fantastiska filmer! Fantastiska!”. Så säger hon. Och höjer armarna i luften. Hon vänder sig aldrig om. Det var fint.
Som en scen i en av dina filmer.
– Ja. Haha!
Han kliar sig.
– Men att jag skulle sura över att jag inte får mer beröm, det är inte riktigt sant. Efter ”En kärlekshistoria” fick jag så mycket beröm att jag drabbades av själväckel. Det var så jobbigt att jag gick in i en depression.
Varför är det så jobbigt med beröm?
– När allt du drömt om förverkligas, då är man ju … färdig. Jag kunde inte hantera det.
Sen gjorde du ”Gilliap”. Som alla hatade.
– Ja. Då gick det bra. Men då hade jag småbarn. Då kan man inte bara ramla ihop. De enda som ringde var reklambranschen. Som tur var. Annars hade jag gått under.
Blir du ofta ställd svars för att du gör reklam?
– Ja. Men det gör mig ingenting. Accepterar man att det finns en marknad måste man acceptera reklam.
Är det en bra affärsidé att vara Roy Andersson?
– Nej.
Han lutar sig tillbaka i stolen och tittar ut genom fönstret.
– Det är det verkligen inte. Det enda som jag tjänat pengar på är väl det här huset.
Studio 24 är inhyst i ett fyravåningshus på Östermalm. Roy äger hela kåken. Han köpte den 1980 eftersom han anade att den överbyggda innergården kunde bli en fantastisk studio. Det blev den. Själv bor han i en av de fyra lägenheterna som finns i huset.
– Jag har belånat värdestegringen och därmed kunnat göra mina två senaste långfilmer. Det är min enda lyckade affär.
Man blir inte rik på att vara Roy, alltså?
– Nej. Jag hade kunnat bli det. På reklamen. Men det lockar mig inte.
Dessa jätteproduktioner, blir du aldrig sugen på att glida iväg till Elgiganten, köpa en digital kamera och svänga ihop en film över helgen?
– Jag var inne på att göra en film på ett dygn. Fixa skådespelare och manus, filma och klippa – allt på en dag. Det har jag släppt nu. Men jag har inte släppt tanken om att göra en enkel film med en klassisk story. Det som gör att jag tvekar är att en story känns fattig. Den är så snabbt avläst.
Som figurativ konst?
– Exakt! Jag vill ha en abstraktion i mina bilder.
Kommer du någonsin att göra en dokumentär?
– Jag har provat på det. Men det är ett moraliskt dilemma för mig. Jag kan inte frigöra mig från känslan att man exploaterar människor.
De grå människorna i dina filmer, är de en karikatyr över Sverige, eller en kärleksförklaring?
– En kärleksförklaring. Och en sorg. Det är en sorg över att människorna känner sig så övergivna och otillräckliga.
Tycker du om Sverige?
– Ja. Mycket. Jag har fått många erbjudanden om att filma utomlands. Men jag vill inte överge det svenska språket. Han blir tyst. Plötsligt ler han.
– Det är något töntigt med Sverige också, som ändå är lite gulligt.
Andreas Nordström
andreas.nordstrom@city.se
———————————————————————————————————————————
3 frågor …
… till Johan Carlsson som gjort dvd-aktuella dokumentären ”Det är en dag i morgon också” om Roy.
Varför gjorde ni filmen?
– Jag och Pehr Arte ville dokumentera arbetet med ”Du levande”. Ingen gör film som Roy.
Underlättar eller komplicerar det att du jobbar för honom?
– Det underlättade enormt, rent praktiskt. Vi var ju på plats varje dag. Ingen har råd att filma dagligen i fyra år.
Hur är han att jobba för?
– Bra. Det är därför jag stannat kvar så länge. Jag har jobbat här sedan 1990.
Permalänk