Kulturen RSS

Kulturen

— analys, kommentar, åsikt

Arkiv för maj, 2011

2011
30/5
10:29

Permalänk

Och här sitter Jan-Arne och ljuger

Av: Kulturen, publicerad 30 maj, 2011.
110530_janarnald

Foto: Laura MendelinSommarstaden lockar, men Jan Arnald har lovat sig själv att skriva en bok om året. Det kräver disciplin. Därför avnjuter han Västerbron, en av hans favoritplatser, från skrivbordet.

Jan Arnald är litteraturkritikern som hoppade över staketet och blev hyllade deckarförfattaren Arne Dahl. City tog en kaffe i Jan-Arnes kök och pratade om brott, maffiametoder och den egentliga huvudpersonen i hans böcker: Stockholm.

Det ringer på dörren hemma hos Jan Arnald.
– Paket. Från Bonniers! säger en hejig budkille.
Jan öppnar kartongen. Och nu blir det förvirrande. I lådan finns de första exemplaren av hans nya kriminalroman ”Viskleken”, skriven under pseudonymen Arne Dahl. Som alla Jans deckare. Så här står alltså Jan och stryker med handen över en bok av Arne.
Det finns faktiskt, dessutom, en tredje beståndsdel i berättelsen om Jan Arnalds glimrande kriminalkarriär – närmare bestämt Stockholm.
– Stockholm är ju det universium som mina karaktärer befinner sig i.
Valde du ut Stockholm som miljö?
– Det var Stockholm som valde mig. Jag behövde en plats jag kände väl. Böckerna handlar om många figurer som är i rörelse hela tiden. Jag behöver ha ett överblickande öga.
Alla böckerna är skrivna i Stockholm. Du har en lägenhet i Berlin också. Hade böckerna blivit annorlunda om du skrivit dom i Tyskland?
– Hela serien bygger på att jag är där karaktärerna är. Befinner man sig på avstånd får skrivandet en annan klang. Det kan bli nostalgiskt. Man ser inte världen som den är nu, utan som den var för ett tag sedan, när man var där. Och man förser den gärna med en förgylld gloria. Jag funderar faktiskt på att börja skriva lite från Berlin fram-över.
Känns det nervöst?
– Lite.
– Samtidigt tror jag inte att jag någonsin kommer att flytta ifrån Stockholm.
Hur kan du vara så säker?
– För att jag just nu tittar ut på försommaren i Stockholm. Maj i Stockholm är rätt makalös. Och jag har Västerbron alldeles utanför fönstret. Utsikten där uppifrån är en av de vackraste som finns.

Stockholm verkar ha många romantiska kvalitéer. Folk pratar om ”vattnet” och ”skönheten”. Ingen skulle komma på tanken att bli poetisk när man beskriver Los Angeles.
– Nä! Och inte när det gäller Berlin, heller. Då handlar det snarare om en sunkromantik. Men en väldigt stor del av den svenska deckarens framgångar i Europa har att göra med ett slags romantik.
Triggar romantiken en blodtörst hos er författare?
– Som författare tycker man ju inte särskilt bra om idyller. Dom vill man punktera.
Reportageboken har kommit starkt, men du fortsätter att jobba i författarform. Varför?
– Som författare kan man förstås känna att man borde börja wallraffa. Men min styrka är fiktionen.

Var det Gellert Tamas som startade trenden, när han gjorde skiljelinjen mellan fiktion och reportage luddig?
– Så var det nog. Han är oerhört skicklig. Och det är klart att det intresserar journalister och media mer än en författare som sitter och småljuger.
… och hasar runt i tofflorna och dricker pulverkaffe hemma i lägenheten.
Jan tittar ner på kopparna med Nescafé framför oss på köksbordet. Han rodnar.
– Ja. Men det handlar om två väldigt olika förhållningssätt till verkligheten. I bästa fall handlar författarperspektivet om överblick. En förmåga att skapa sammanhang. Som inte alls är någon motsats till det grävande perspektivet.
Hur tror du realitykulturen, som finns överallt i samhället i dag, kommer att påverka fiktionens ställning?
– Jag har tänkt mycket på det.
Verkligheten har en oerhörd kulturell status i dag.
– Ja. Och man kan fråga sig hur det gick till. Beror det på att vi befann oss så långt ifrån verkligheten? Att allt såg ut att bli fiktionaliserat? Att fiktionen blev en lögn som ställde sig i vägen för verkligheten?

Men nu är ju verkligheten mindre verklig än någonsin.
– Precis! Fiktionen är nere i ett bottenläge just nu. Men jag tror på den goda påhittade berättelsens kraft.
– Målsättningen för mig har alltid varit att fånga en större tidsanda. Ett moraliskt tillstånd, nåt åt det hållet. Brott har alltid varit ett bra sätt att identifiera var vi befinner oss, moraliskt. Det intressanta med brottslingar är att det är något som är borta. Något som har att göra med socialitet. Dom bara kör. Därför blir allting tydligt. Inom brottssfären friläggs kapitalismens mörka sidor på ett väldigt klart sätt. Man vill ha pengar till varje pris. Vilket väl egentligen är vad allting handlar om.

Det känns som att samhället alltid kommer att vara steget efter brottslingarna.
– Definitivt. Internationellt är det tydligt att företag börjat anta mafioso-strukturer. Med familjebildningar. Titta på Apple och deras sekttänkande. Företag tycker nog, innerst inne, att maffiastrukturen är smart. Då slipper man tänka på demokrati, fackföreningar och sån skit. Gränserna för kriminalitet har också blivit mer diffusa. På sätt och vis går vi mot ett mer kriminellt samhälle.

Andreas Nordström
andreas.nordstrom@city.se

———————————————————————————————————————————————-

Platserna som inspirerar Arnald

Västerbron

Utsikten där uppifrån är fantastisk.

Långholmen

Att blicka ut över stan där fungerar väldigt bra. Känslan av överblick är viktig för mig.

Reimersholme

 Det är som en liten förort som ligger där, för sig själv.

Fåfängan

Den dyker upp då och då i mina böcker.

Tipsa andra:
 
2011
26/5
11:20

Permalänk

Män som älskar

Av: Kulturen, publicerad 26 maj, 2011.
lokko-scocco

Foto: Sara Mac KeyPå nya skivan tar Scocco det klassiska konceptet ”skilsmässoplatta” till en – för rockvärlden – ovanligt konceptuell nivå. Han är på jakt efter soundet som en nyskild letar efter.

I går gav Mauro Scocco ut sin nya skiva ”Musik för nyskilda”. Det är både en lek med diskbänksrealistiska powerballader och med begreppet ”skilsmässoplatta”. Därför bad vi den nyskilda Andres Lokko bjuda Stockholms mesta vardags-rockpoet på vinlunch på Teatergrillen. De blev sittande i tre timmar, och båda glömde att det var en intervju.

Nu sitter vi på Teatergrillen men sist jag såg dig var här runt hörnet på PA&Co. Vad är egentligen ditt förhållande till den restaurangen?
– Jag älskar ju spontant umgänge. Och det är ju väldigt svårt när alla har familjer och småbarn och jag tycker så mycket om att komma hem från en resa, ställa ner väskan och gå raka vägen till PA. De uppfyller det där suget efter en inofficiell medlemsklubb där man alltid får en trevlig utekväll med någon man inte trodde att man vill ha en trevlig utekväll med.
Hur gammal var du när du blev pappa?
– 43.
Lika gammal som jag är nu. Orkar man?
– Frågan om man orkar beror nog helt på omständigheterna och vad man är van vid för liv. En del männi-skor har ändå liv som är präglade av plikter och måsten och då är omställningen inte så stor när man ska hämta och lämna. Men levde man som jag så är omställningen förstås enorm. Du skulle bli en bra farsa. Du ser ut som en farsa.
Är det alltså en bra förutsättning att se ut som en farsa?
– Ja, det är väldigt bra.
Du har aldrig bott utomlands?
– Jo, ett tag bodde jag i Amsterdam. Jag åkte dit nyförälskad med den grandiosa tanken att jag skulle bli romanförfattare och vi skulle träffa en massa fantastiska människor. Det är ju en väldigt romantisk stad det där. Men så blev det ju inte. Vi träffade i stället ingen. Efter två månader tog jag mod till mig och ringde Amanda Ooms, som jag visste bodde där. Jag trodde inte ens hon skulle komma ihåg mig.
– Och jag hade skrivit en novell och hon skickade den till sitt förlag. De gillade den men ville hellre ha en roman. Så jag köpte en skrivmaskin, några flaskor rött och satte mig i vår lilla vindsvåning.

Du känns så oerhört Stockholm.
Jag har nästan svårt att föreställa dig någon annanstans.
– Ja, jag gör väl det. Men det tar jag uteslutande som en komplimang. Det är ju grymt att vara lite känd och bo just i Stockholm. Här ser man ju Benny Andersson och Björn Borg gå omkring och ingen bryr sig. Mick Jagger kan äta middag på PA&Co en hel kväll utan att någon ens går fram. Vi är faktiskt väldigt coola i den här stan.
Men du verkar väldigt bekväm i din persona idag?
– Jo, kanske. Jag har inte riktigt tänkt på det men det stämmer nog. Det här kanske låter konstigt men när Plura och jag bestämde oss för att göra det där matprogrammet blev jag tvungen att göra ett slags vägval. Innan det hade jag kvar ett slags tonårstänk som dikterade att man måste göra sig lite svårtillgänglig om man ska bli tagen på allvar.
– Men med ”Pluras kök” kom vi till en punkt där vi gjorde Chevy Chase–aktiga sketcher, som jag dessutom skrev, i sombreros och jag kände ju verkligen att om det här inte funkar så är det kört, då får jag hanka mig fram som pubtrubadur.
Det som verkligen fungerade är att det inte tog någonting från din musik.
– Man kan ju inte vara distanserad och ironisk i låttexter. Det var ju väldigt hisnande att försöka skriva en roman, vilket också misslyckades. Mest för att jag är van att koka ner, koka ner, koka ner. Jag kanske har åtta rader på mig att få dig intresserad av det jag vill säga. Helst ska du ha gåshud innan första refrängen. Bilderna måste vara så in i helvete effektiva. Det handlar om reduktion.

Det finns ju också ett romantiserande av saknad och separationer i rockhistorien.
– Det är ett hantverk. Men måste komma från hjärtat. När man skriver en låt som ”Jag saknar oss”– som jag är väldigt stolt över – så fick jag ju gåshud själv redan av titeln. Varför har ingen tänkt på den titeln förut? Och sedan får man kamma sig och se till att låten lever upp till sitt namn. Men det blir ju bara bra om det är på riktigt. Det går inte att fejka bilderna. De få gånger jag har lyckats med det så är det verkligen ett hjärta på keyboards. Det finns ingenting smart eller cyniskt i det. Det får det inte ens göra.
– Om du inte hittar på så kan en text behandla vinterdäcksbyten. Använder man de riktiga självupplevda detaljerna från ens eget liv kan orden vara hur corny som helst för mottagaren förstår det.
Som den där Rolling Stones-t–shirten i ”Jag saknar oss”?
– Exakt. Det finns ju till och med ett foto av det ögonblicket. Man kanske skarvar en smula men grunden måste vara helt sann. Annars kommer ingen att tro dig.
Nu vet jag ju att albumtiteln, ”Musik för nyskilda”, kommer från en vän som jobbar i skivaffär och snarare ska betraktas som en genre än din skivas innehållsdeklaration. Men, ändå, det är en kongenial titel. Och väldigt rolig.
– Det gläder mig att någon äntligen ser det. Tack. Du är den förste som har sett humorn i det. De flesta tassar försiktigt kring titeln och frågar försynt om jag själv har skilt mig nyligen.
– Det är nog för att den syftar på just en skilsmässa vilket är så mycket hårdare och värre än bara ett förhållande som tar slut.
Men mitt i tragiken så finns det ju en oerhörd humor i den titeln, inte minst, rent rockteoretiskt, som en diametral motpol till, säg, Tomas
Ledins ”Sånger att älska till”.
– Har han alltså gjort en skiva som heter så? Wow. Men jag håller med. Det är nästan en Larry David–känsla på ”Musik för nyskilda”. Det är så burdust och brutalt. Ett ”här har du!”.
Och mitt i en skilsmässa, i alla fall i stormens öga, är det dessutom nästan omöjligt att lyssna på musik.
– Men ibland kan det vara tvärtom. ”Nu tar jag ett dopp i bajshavet och simmar runt här ett tag”. Det är ju likadant med skrivandet. Ibland skriver man där man står, där man befinner sig, men ibland försöker jag också tydliggöra vart man vill när man mår som sämst och det kan resultera i förvånansvärt hoppfulla texter.
Men hur låter musik för nyskilda och då menar jag inte ditt album utan genren?
– Jag vet inte. Vi satt ju här på Teatergrillen en sen kväll och min kompis droppade titeln just som en genre. Jag snodde titeln men jag glömde faktiskt att fråga hur musiken i fråga faktiskt låter.
Knappast som Bob Dylans ”Blood on the Tracks”?
– Nej, det är nog snarare peppande musik. ”All by myself” möter ”I will survive”. Det är väl egentligen soundtracket till ”Bridget Jones dagbok” skulle jag tro.

Musik för nyskilda blir på så vis i sin medvetenhet nästan en konstinstallation.
– När titeln kom så fick jag kasta om lite och ta med en sång som vi först hade valt bort. Demon av ”Jag saknar oss” är ju inspelad mitt i natten just när den var nyskriven och den var ju tvungen att vara med i all sin nakenhet efter att jag hade albumtiteln.
Det är väldigt svårt att formulera sig om en ofrivillig separation förrän långt senare. Har jag märkt.
– Men så funkar det ju. Man måste ha kunnat ta ett kliv i sidleds innan man kan skriva om ett sådant trauma. Man måste ha fått någon slags distans eller observationsförmåga för att kunna säga något annat än vilken fullis som helst på krogen.
Fast bitter får man aldrig framstå som. Inte ens i poptexter.
– Den där Adele-låten, Someone like you heter den va? Den är väl bitter? Och tar samtidigt ens hjärta och bara vrider sönder det.
Jo, fast hon har precis fyllt 22. Man vet att det snart går över så det räknas inte.
– Okej. Men Marvin Gayes ”Here, my Dear”? Den är bitter! Både sarkastisk och skriven med vänsterhanden.
Det är väldigt svårt att skriva om mysig och vuxet vardaglig tvåsamhet istället. Det är som att som kritiker dela ut välbalanserade treor hela livet.
– Det är onekligen svårt. Men man måste försöka ibland om man som jag alltid har tyckt väldigt illa om svartsjuka. Jag är inte det själv och jag har nog också valt partners som inte är det. Det går inte när den man lever med är känd och folk skickar konstiga kärleksbrev och mejl. Det är en ekvation som inte går ihop.
– Men jag skrev om svartsjuka för länge sedan. Den stora skillnaden mellan i dag och när ”Jackie”, ”Sarah” eller ”Om du var min skrev” är ju att de handlar om en tonårsaktig kärlek där man sätter den man trånar efter på en piedestal, där allting ska bli bra ”bara jag får henne med stort h”.
– Fem år efter att man har fått henne så ser det ju annorlunda ut. De där låtarna, den infallsvinkeln, känns mest gulliga från där jag är i dag. Jag ser inget fel i att leta efter euforin i kärlek. Vad jag däremot ser i mina gamla texter är att jag trodde att någon annan skulle rädda mig från mig själv. Och det kommer ju ingen att göra. Jag har skrotat tron på att någon liksom ska frälsa mig. För det trodde jag länge. Ovanligt länge.
En helt annan sak: Hur ser din garderob ut nu för tiden?
– Den är knepig. Det är mycket ”älskling, jag vet att du älskar den där gamla Ramones-tröjan men du ser faktiskt ut som en reseledare på Ving eller en Robinson-deltagare i den”.
– Just sådana här perioder av press och tv blir ju väldigt fåfänga. Man får ta sin ålder och göra något värdigt av det utan att – helst – bli vare sig Ian Wachtmeister i röda byxor eller fastighetsmäklare. Och man vill ju heller inte vara en 50-åring i Misfits t–shirt.
Samtidigt älskar du Keith Richards?
– Jo, men han är i en kategori för sig själv. Man kan hänga på honom vad som helst och han är fortfarande ”Keef”.

Du kommer från en radikalt annorlunda tradition, med Ratata och syntpop på Östermalm. Och Stones borde ha utgjort fienden?
– Verkligen. Jag upptäckte dem först 1981 med ”Tattoo you” och jag lyssnade på den dygnet runt då. Fast jag bröt nog överhuvudtaget smakmässigt mot de flesta syntregler.
– Men med Stones är det ju så att inte finns några som är sämre när de är dåliga. Då är de sämre än Gaston Brothers på en afterski-frukost. Men när de plötsligt ramlar på plats så är de bättre än allt annat. Då är det så magiskt det överhuvudtaget blir.
När rocken ramlar på plats är ett väldigt bra uttryck. För det är ju just det den gör.
– Japp, när femtio år av samspel faller på plats. Då ”ramlar” man. Men fascinationen för Keith har utvecklats till något annat också. Hur många personer finns det som både har hängt med amerikanska presidenter och statsöverhuvuden och bland utslagna heroinister och deras dealare?
Som samtidigt också är gitarrspelets Frank Sinatra?
– Exakt! Och, ja, Sinatra. Hans tajming kan jag nog prata i timmar om. Hur mycket tid har du?
Du, det är bara vi kvar här och personalen verkar vilja duka om för middag.
– Attans. Då kanske vi får ta och betala.

Andres Lokko
redaktion@city.se

Tipsa andra:
 
2011
26/5
10:36

Permalänk

”Jag tycker om att sticka ut”

Av: Kulturen, publicerad 26 maj, 2011.

Hon gillar sportigt italienskt och bär samma smycke som drottningen.
City vänder sig till Östermalmsladyn för mode-inspiration.
Tipsen: Klä dig som vid Medelhavet, det blir fräsigare.
Måttbeställ från Danmark. Leta inspiration i konsten.

FOTO & TEXT Laura Mendelin

City

Gärd WoodBridgh, 80, Karlaplan
Min stil i dag är sportig italiensk. Dressen är från en boutique i Italien, köpt 1967.
Kläder betyder mycket för mig, man blir behandlad som man är klädd. Om man går
in i en affär blir folk glada om man är lite elegant.
På hösten använder jag mycket marinblått, krämfärgat på vår och sommar.

City

Anne Rehbinder, 64, Östermalm
Jag är ingen jeans-tjej. Jag shoppar på exklusiva second hand-
butiker på Östermalm, som till exempel denna Gucciväska.
Inspiration till min stil får jag från 60-talet. Jag känner mig gladare
om jag klär mig snyggt.

 

City

Britta Graveholst–Lövenstjerne, 94, karlaplan
Jag är inte kokett, men jag tycker om att vara snyggt klädd. Gärna i långbyxor,
skräddarsydd kavaj, pullover och ett vackert smycke till. Min blåa kappa har jag
måttbeställt från Danmark, fodret kan tas av och jag kan använda kappan året om.
Jag bär ett halssmycke som är  köpt från en guldsmed i Göteborg,
och drottningen har ett likadant, fast större.

City

Anita–Louise Clair, 74, Vasastan
Jag tycker om att sticka ut. Jag använder gärna färger som aprikos, grönt och lila.
Ibland använder jag leopardmönster. Inspiration får jag från konst, jag målar
mycket själv. Jag tillbringar en stor del av året vid Medelhavet,
där kan man klä sig fräsigare än i Stockholm.

 

City

Maud söderhielm, 86, Östermalm
Jag har en väldigt klassisk stil. Denna dräkt är från 50-talet, köpt på NK.
Smycket har jag fått av min man. Jag gillar att vara välklädd, kläder är en del av
tillvaron. Jag gillar knallgrönt, det klär mig.


 

Tipsa andra:
 
2011
26/5
09:17

Permalänk

Vd:ns SL-kort kostar 41 000 kr

Av: Kulturen, publicerad 26 maj, 2011.

Att de höjer SL-kortet med en hundring – är det något att bråka om?
Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.
Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.
Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.
Låt oss göra ett räkneexperiment.
Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.
Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.
Det går också att räkna omvänt:
Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1 394 kronor i månaden för kortet.
Tandläkaren skulle betala 2 050 kronor i månaden.
Vattenfalls vd skulle få betala
41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.
Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.
Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl (M) och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finansieras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.
Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem.
Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen i stället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.
Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra. Betala för att någon ska kontrollera att vi betalar.

Kajsa Ekis Ekman
Journalist och författare

——————————————————————————————————————————————–

Ja/Tennis
Nu har Franska öppna börjat. Vad spännande det ska bli! Hoppas på Nadal – Federer i final men de dagarna är väl över.

Nej/Trafikverket
l Propagandarapport om Förbifarten som Trafikverket skickar ut till alla stockholmare. Komplett med spalt om ”Vad säger forskarna?” De måste ha letat länge för att hitta en forskare som är positiv till Förbifarten.
Jag förstår att det är jobbigt för Ola Lindholm nu, men att skylla ifrån sig inför KP:s läsare är verkligen pinsamt. Ta det som en man eller åtminstone som ett barn. Få barn skulle bete sig så barnsligt.

Mitt Stockholm
Magic System på Münchenbryggeriet den 3 juni.

Tipsa andra:
 
2011
26/5
09:01

Permalänk

Samtalskakan vecka 21

Av: Kulturen, publicerad 26 maj, 2011.

Skärmavbild 2011-05-26 kl. 11.02.24

36% Internationell valutafond i arbete

Som konstaterat är subkulturen ”kungens vänner” hotad i Stockholms svartklubbsterräng, men i Frankrike lyckas klubben DSK:s vänner bättre med sina torpeder. DSK-huliganerna rapporteras nu leta mutvägar enligt klassisk kolonialistisk sed. Supportrarna försöker köpa den 32-åriga städerskans tystnad med sjusiffriga dollarbelopp via utfattiga släktingar i en lerhydda i den före detta franska kolonin Guinea. För ett ögonblick framstår Anders Lettströms gangsterbusiness som oskyldigt Jönssonliganbeteende i jämförelse.

————————————————————————————————–

14% En droppe mindfulness till svärmor

Prinsens käresta Sofia Hellqvist ansluter sig till en kunglig tradition. Nej, hon partajar inte med maffian. Hon designar. Carl Philip rönte viss uppmärksamhet när han formgav ett
hysteriskt dyrt gnistgaller som anklagades för att vara ett plagiat.
I vår anländer Sofia med en kollektion yogakläder av märket Drop of mindfulness. Trevligt, tycker Samtalskakan. Särskilt detta att hon tar avstånd från den tramsiga mindfulness-kulturen. En droppe räcker gott och väl.

————————————————————————————————–

28% Hotet mot Noppe

Männen på Djurgården lever under svåra hot (Lex Ulf Linde). När Noppe, the original Kungavän, var ute på sin dagliga Djurgårdsrunda blev han attackerad av en man i rånarluva som blockerade hans väg. Maskmannens ögon var ”mycket hotfulla” och Noppe som chockades svårt polisanmälde det hela. Samtalskakan, som fått huvudet fullt av ”Eyes wide shut”-bilder när vi läst om kungens och Noppes sexiga gangsta-fester tycker bara att det hela verkar logiskt, om än episkt filmiskt, och kommer inom en snar framtid att söka filmstöd för en ”Scream” inspelad på Djurgården.

————————————————————————————————–

22% Hotet mot KB

Östermalmsnytt rapporterade i veckan att Konstnärsbaren – KB för alla törstiga – ligger i fejd med lokalens ägare, Svenska konstnärernas förening, som vill dubbla hyran. KB är ingen märkvärdig restaurang, men den motivmålade baren är stans mest trivsamma. Inte minst för äldre. Gösta Ekman dricker ofta öl. Lelle Printer och hans torsdagsklubb stämmer upp i sång och bowlar med citroner. Samtalskakan ser en ny strid att ta för de rabiata Ulf Linde-fansen. Här finns både konst och gamla. Dessutom, till skillnad från när det gäller det privilegierade livstidsboendet på Thielska, alla skäl att fråga sig: Varför kan inte allt bara få vara som det är?

Tipsa andra:
 
2011
23/5
10:53

Permalänk

Här är Fiskis nya projekt-ledare

Av: Kulturen, publicerad 23 maj, 2011.
Fisksätra

Foto: Sara Mac KeyAyaan Hassan, Ugbaad M Harbi, och Hanna M Harbi från Wonder women sorority club.

Unga i förortsområden är mer politiskt intresserade än andra unga. En plats där engagemanget ökar är Fisksätra. Här finns Sveriges största ungdomsråd och flera föreningar som jobbar med inflytande, inte minst Wonder Women Sorority Club.

– Kläder från alla länder.
– Tänk en lång röd matta som vi rullar ut.
– Och modellerna kan vara i alla åldrar, våra mammor också … och män från föreningarna … pakistanska, eritreanska, och grekerna… varför inte?
Det är brainstorm-möte i Fisksätra Folkets hus och runt ett bord sitter ett gäng tjejer och försöker komma på idéer hur Den internationella festen borde genomföras i år.
De kommer från föreningen Wonder Women Sorority Club (WWSC), som bara den senaste månaden även har fixat en fullsatt välgörenhetsgala, samlat in pengar till ett slumområde i Kenya och arrangerat en valborgsfest.
Vad är det egentligen som är på gång i Fisksätra?
– Jag vet inte, säger Ugbaad M Harbi, som är aktiv i WWSC. Förr var Fiskis dött, nu händer massor, det är inte bara vi. Fisksätra ungdomsråd har startat och Låt våra röster bli hörda, det händer mycket kring fotbollen …

För tjejernas del började det med en tjejverksamhet i Fisksätra Folkets hus, där de samlades en gång i veckan och pratade kring olika teman.
– Mest skrattade vi faktiskt bara, lekte lekar, charader och lärde känna varandra, säger Hanna M Harbi.
Men så kom idén att göra en välgörenhetsgala. Ayaan Hassan hade sett en film i skolan från slumområdet Kibera i Kenya och reagerat på hur allt kostade pengar där: skoluniformer, böcker, skolavgifter.
– Pengar som de inte hade, och jag kände att jag ville göra nåt, berättar hon.
De andra i WWSC nappade på idén och snart var de igång med arrangemanget. De lånade kläder, castade modeller, ordnade med ljus och ljud, bokade lokala artister och spred ordet om sin Charity Fashion Show, som sedan gick av stapeln den 16 april. Resultatet: en fullsatt lokal, flera hundra i publiken, som tillsammans skänkte 15 000 kronor, vilka nu har skickats till en skola i Kibera.
– De ville ha material till skolan och på grund av oss får de det. Efteråt fattade jag nästan ingenting, att vi hade gjort nåt så stort, själva! Och jag är 16, tänk vad jag kan göra i framtiden, man känner ju att inget är omöjligt längre, säger Ugbaad.
– Vi kommer att göra ännu större projekt framöver. Det är kul att jobba för ett gott ändamål, veta att om jag gör det jag ska, så hjälper jag nån annan, säger Ayaan.

Enligt en undersökning från Ungdomsstyrelsen är det politiska intresset stort i just miljonprogramsförorter som Fisksätra. Där finns ett större intresse av att komma till tals och påverka, än i riket i stort. När det gäller Hanna, Ugbaad och Ayaan, säger de att deras engagemang har kommit hemifrån, från deras somaliska föräldrar.
– De har alltid sagt åt oss, sen vi var små, att man ska vara nöjd med det man har och att man måste ge tillbaka, säger Ayaan. De har varit med om så mycket. Min mamma förlorade sin bror i kriget till exempel.
Hanna:
– Ja, förstå hur modiga våra föräldrar var, som vågade fly och ta sig till ett helt nytt land. Det krävs mycket att göra det.
– De där småsakerna som vi klagar på, fyller Ugbaad i. Att man inte fick den eller den tröjan, går liksom inte att jämföra med hur våra föräldrar har haft det.
Dessutom tror de att engagemanget i Fisksätra också beror på att det är en liten förort där många känner varandra.
– Det är en sån gemenskap här, vi är som en familj, säger Hanna. Ungdomar i stan kanske inte har ett ställe dit alla går, det blir olika fik eller att de är hemma hos varandra. Här springer man in i varandra på Ica eller ses i Folkets hus. Och då börjar man diskutera och det händer saker.

På mötet inför den kommande Internationella festen den 4 juni fortsätter förslagen att komma i högt tempo runt bordet: mat från alla länder, dockteater, Veronica Maggio, Ison & Fille, DJ Quality, fotbollsturnering?
–  Ja, vi mot killarna i Ungdomsrådet, säger Rashida Hassan.
_ Spik! utbrister Ayaan, och säger sen:
– Det ska bli så kul att ta tag i det här ordentligt!

Jenny Dielemans
redaktion@city.se

——————————————————————————————————————————————-

Unga i förorten är mer politiskt intresserade
När Ungdomsstyrelsen kartlade fyra socialt utsatta förortsområden och jämförde dem med riket i stort, visade det sig att unga var mer politiskt intresserade i förortsområdena än i övriga Sverige.
Tydligast var trenden när det gällde internationella frågor.
Tv-serien Solsidan utspelar sig i Saltsjöbaden, ett stenkast från Fisksätra. Här är medelinkomsten 642 200 kr. I Fisksätra är den 169 900 kr.

——————————————————————————————————————————————-
37 procent har brottsligheten minskat med i Fisksätra
Anmälda brott i Fisksätra
2008: 1 326.
2009: 1 010.
2010: 829.
Anmälda brott per 100 000 invånare
Fisksätra: 11 361.
Stockholm: 12 547.

——————————————————————————————————————————————-

Unga föreningar
Wonder Women Sorority Club (WWSC)
Tjejverksamhet i Fisksätra startades hösten 2010 i Fisksätra Folkets hus. WWSC träffas en gång i veckan och är öppet för alla tjejer i området. Hittills har man anordnat temakvällar, filmvisningar, arrangerat en välgörenhetsgala till förmån för utsatta barn i Kenya och fixat en valborgsfest. Nu jobbar WWSC inför Internationella festen, lördagen den 4 juni, där det förutom en rad artister blir mat från hela världen, barnteater, fotbollsturnering, musikworkshops och cirkus.

Fisksätra ungdomsråd (FUR)
Startades 2010 av ungdomar i Fisksätra och syftet är att få andra unga Fisksätrabor att engagera sig i frågor som berör dem. FUR är Sveriges snabbast växande ungdomsråd, och har 175 medlemmar. FUR har anordnat fester, haft workshops i föreningsliv och startar nu en egen lokaltidning – Fokus Fisksätra – som kommer ut i juni. Motto: Antingen finner vi en väg eller så gör vi en.

Låt våra röster bli hörda (LVRBH)
Förening startades i oktober 2010. Vill påverka synen på Fisksätra. ”Vi vill att Fisksätra ska betraktas som en förort med intelligenta och drivna ungdomar, inte som en plats där brottslighet och droger hör till vardagen”, skriver de i sin programförklaring. Har haft läxhjälp för unga, anordnat Fifa-turneringar, frågat ut politiker och är engagerade i Sprid, ett nationellt antirasistiskt projekt.

Tipsa andra:
 
2011
19/5
12:06

Permalänk

Samtalskakan vecka 20

Av: Kulturen, publicerad 19 maj, 2011.

kakan_v20

50% Bisarra besserwissers

Veckans samtalsämne, våldtäktsskandalen kring IMF-chefen, har väckt bisarra reaktioner även i Stockholm. DN:s ledarskribent Erik Helmerson jämför åtalspunkterna sexuellt övergrepp och våldtäktsförsök med “vänsterprassel”. Och före detta stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal tar upp nyheten på sin blogg, för att påpeka att makten alltid har lite mer rätt i kniviga fall som det här. “Det kan självklart ha inträffat, men tillåt mig att tvivla på denna historia …”, ber Alvendal oss.

————————————————————————————————–

30% Lady Pär

I ungefär nio års tid har tidningen Metro andäktigt räknat ner till dagen då Lady Gaga skulle kliva in som gästredaktör. I veckan anlände La Gaga Gazetta – och tidningen såg ut exakt som vanligt. Men så upptäcker Samtalskakan ladyns publicistchock: i numret finns en intervju med Pär Ström. Den legitimerade feministhataren. Har Ladyn blivit gaggig? Eller försöker hon omvända farbror Ström till Lady Pär?

————————————————————————————————–

20% Bamse visar vägen

Inte bara franska maktmän hamnar i skandaler. Vår egen Bamse har, trots kartlagda socialistiska tendenser, gett namn åt vapenmissilsystem och figurerat i tveksamma sammanhang som på Carl Bildts slips. Nu har björnen sålt sig till Migrationsverket, som ger ut en pedagogisk serie riktad till oroliga flyktingbarn. Den beskriver hur lyckligt en utvisning kan sluta. Samtalskakan undrar: När kommer Bamse ut som politiker?

Tipsa andra:
 
2011
16/5
11:04

Permalänk

”Något töntigt med Sverige”

Av: Kulturen, publicerad 16 maj, 2011.
110516Roy_Andersson

Foto: Laura MendelinRoy Anderssons kommande film handlar om två reseförsäljare, den ene lätt efterbliven. ”De säljer två produkter, en mask som heter Farbror Entand, och så en skrattpåse”, berättar han.

Roy Andersson har byggt upp ett eget Hollywood mitt på Östermalm – ett Roylywood. Snart startar inspelningen av finalen på trilogin som inleddes med ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”. City har hälsat på hos regissörssnillet och pratat själväckel och stavgång.

Vi står i dörröppningen till ett lägenhetskök. Luckorna är nikotingula. Vad kan det vara för byggår? 1972? På en bänk framför fönstret en kaffebryggare av billigaste modell. Också inrökt. Utsikten genom fönstret är ett höghus. Miljonprogrammet. Himlen är luddigt djupgrå. Och allt är fejk.
Vi befinner oss nämligen i Roy Anderssons filmfabrik Studio 24 på Sibyllegatan. Ner till minsta gångjärn är köket ett verk av filmstudions snickare, scenografer och attributörer. Höghuset är en minutiöst detaljerad miniatyr.
Det kanske låter som ett hopplöst krångligt sätt att jobba. Varför inte bara filma i någons verkliga kök? Allt handlar om kontroll. Genom att skapa ett eget Hollywood har 68-åringen total kontroll över hela processen.

Kommer köket att synas i Roys kommande film, ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”? Det är hemligt.
Så slår det mig. Om jag sticker in handen i köket så blir den en del av Roys universum. Vilken grej. Bara scriptan som visar oss runt i lokalerna tittar bort så sticker jag in näven. Nu gör jag det!
Men nä, jag förmår mig inte. Tänk om jag skulle förstöra magin som surrar i luften. Jag och fotografen står ju i svensk films Sixtinska kapell.
Det här säger jag också till Roy när vi sitter på varsin sida om hans sensationellt röriga skrivbord. Alltså, inte det där med handen, utan att han är viktig.
– Visst, svarar han kort, nästan irriterat, som om jag geniförklarat kaffet jag just fick.

Roy vet att han är skitbra. Han är så övertygad att han förutsätter att hans omgivning också tycker det. I intervjuer har han tjurat över att svenska kritiker inte uppmärksammat honom mer. Samtidigt är han en stor varm famn av mildaste ödmjukhet. En ekvation som inte är helt lätt att få ihop.
– Folk stoppar mig på gatan. Hela tiden. Men de ska gilla det jag gör. Det håller väldigt hög kvalitet.

Någon komplimang som fastnat i minnet?
– Jag har ju skadat knäet. Så jag går med stavar. Häromdagen, längs Valhallavägen, passerar det en kvinna. ”Fantastiska filmer! Fantastiska!”. Så säger hon. Och höjer armarna i luften. Hon vänder sig aldrig om. Det var fint.
Som en scen i en av dina filmer.
– Ja. Haha!
Han kliar sig.
– Men att jag skulle sura över att jag inte får mer beröm, det är inte riktigt sant. Efter ”En kärlekshistoria” fick jag så mycket beröm att jag drabbades av själväckel. Det var så jobbigt att jag gick in i en depression.

Varför är det så jobbigt med beröm?
– När allt du drömt om förverkligas, då är man ju … färdig. Jag kunde inte hantera det.
Sen gjorde du ”Gilliap”. Som alla hatade.
– Ja. Då gick det bra. Men då hade jag småbarn. Då kan man inte bara ramla ihop. De enda som ringde var reklambranschen. Som tur var. Annars hade jag gått under.

Blir du ofta ställd svars för att du gör reklam?
– Ja. Men det gör mig ingenting. Accepterar man att det finns en marknad måste man acceptera reklam.

Är det en bra affärsidé att vara Roy Andersson?
– Nej.
Han lutar sig tillbaka i stolen och tittar ut genom fönstret.
– Det är det verkligen inte. Det enda som jag tjänat pengar på är väl det här huset.

Studio 24 är inhyst i ett fyravåningshus på Östermalm. Roy äger hela kåken. Han köpte den 1980 eftersom han anade att den överbyggda innergården kunde bli en fantastisk studio. Det blev den. Själv bor han i en av de fyra lägenheterna som finns i huset.
– Jag har belånat värdestegringen och därmed kunnat göra mina två senaste långfilmer. Det är min enda lyckade affär.

Man blir inte rik på att vara Roy, alltså?
– Nej. Jag hade kunnat bli det. På reklamen. Men det lockar mig inte.

Dessa jätteproduktioner, blir du aldrig sugen på att glida iväg till Elgiganten, köpa en digital kamera och svänga ihop en film över helgen?
– Jag var inne på att göra en film på ett dygn. Fixa skådespelare och manus, filma och klippa – allt på en dag. Det har jag släppt nu. Men jag har inte släppt tanken om att göra en enkel film med en klassisk story. Det som gör att jag tvekar är att en story känns fattig. Den är så snabbt avläst.

Som figurativ konst?
– Exakt! Jag vill ha en abstraktion i mina bilder.

Kommer du någonsin att göra en dokumentär?
– Jag har provat på det. Men det är ett moraliskt dilemma för mig. Jag kan inte frigöra mig från känslan att man exploaterar människor.
De grå människorna i dina filmer, är de en karikatyr över Sverige, eller en kärleksförklaring?
– En kärleksförklaring. Och en sorg. Det är en sorg över att människorna känner sig så övergivna och otillräckliga.

Tycker du om Sverige?
– Ja. Mycket. Jag har fått många erbjudanden om att filma utomlands. Men jag vill inte överge det svenska språket. Han blir tyst. Plötsligt ler han.
– Det är något töntigt med Sverige också, som ändå är lite gulligt.

Andreas Nordström
andreas.nordstrom@city.se

———————————————————————————————————————————

3 frågor …
… till Johan Carlsson som gjort dvd-aktuella dokumentären ”Det är en dag i morgon också” om Roy.

Varför gjorde ni filmen?
– Jag och Pehr Arte ville dokumentera arbetet med ”Du levande”. Ingen gör film som Roy.

Underlättar eller komplicerar det att du jobbar för honom?
– Det underlättade enormt, rent praktiskt. Vi var ju på plats varje dag. Ingen har råd att filma dagligen i fyra år.

Hur är han att jobba för?
– Bra. Det är därför jag stannat kvar så länge. Jag har jobbat här sedan 1990.

Tipsa andra:
 
2011
12/5
09:19

Permalänk

Offren gör inte som man tror

Av: Kulturen, publicerad 12 maj, 2011.

Kanske det mest påfallande i allt som har avslöjats om höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen är skillnaden. Skillnaden mellan vad Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro sa då, och vad de säger nu. Då, när Viljo Nousiainen dog för tolv år sedan, talade de om hur mycket de älskat honom, att han varit som en pappa för dem. Ingen sa något om att han utsatt dem för övergrepp i flera år.
– Halva min kropp är borta. Jag älskade honom, det gjorde alla, sa Yannick Tregaro.
Idag säger han något helt annat.
– Det han gjorde förvärrades successivt under flera års tid. Jag hade perioder då jag verkligen hatade Viljo för det här, sa han i radio.
Det är just det här mönstret som gör att offer för övergrepp ofta har så svårt att bli trodda.
De beter sig inte som man tror att de ska.
I stället för att skrika, springa, anmäla, hata sin förövare, är de ofta de första att förneka att något händer. De ringer förövaren, åker på semester med honom, talar väl om honom och även då de är blåslagna ler de och säger att allt är okej.
Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men övergreppets första offer är den egna viljan. I två böcker skrivna av män som utsattes för övergrepp som barn, Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” och Andreas Harnes ”Avklädd” framkommer samma mönster; hur de levde i en dubbel förnekelse. Inget hade hänt, och hade det hänt var det inte fel.
Frågan är: På vems sida står samhället när offret ställer sig på förövarens sida?

Förra året frikändes en man i Malmö tingsrätt som utsatt en ung kvinna för sextortyr. Han var 32 år, hon var 16. Hon led av självskadebeteende och skar sig i armarna. De hade träffats på en sajt och hon hade skrivit på ett kontrakt där hon gick med på att vara hans slav. Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.
Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat. (Ibland tänker jag att idén ”Någon Blir Slagen Och Vill Det Själv” är nyliberalers önskedröm, precis som högern alltid älskat idén om den Glade Tjänaren.)

Visst. Det samhälle som tar förövarens parti kan under en tid hävda sig vara offrets vän.
Men tio år senare kan offrets version ha blivit en annan. Och den vän som valde att inte se har förvandlats till en ryggradslös fegis.

Kajsa Ekis Ekman
Journalist och författare

——————————————————————————————————————————

Ja/Upp till kamp
Är du brevbärare? Nu gäller det! Det drar ihop sig till protester mot Postens senaste omorganisering. Demonstration på lördag kl 13 på Södermalmstorg. Mot bemanningsföretag, nedskärningar och att behandlas som maskiner.
Se mer på: brevbararbloggen.wordpress.com.

Nej/Ola
Jag förstår att det är jobbigt för Ola Lindholm nu, men att skylla ifrån sig inför KP:s läsare är verkligen pinsamt. Ta det som en man eller åtminstone som ett barn. Få barn skulle bete sig så barnsligt.

Mitt Stockholm
Regnskogen på Aquaria-museet på Djurgården är en häftig plats. Jag kan sitta där hur länge som helst och tänka att jag bor i regnskogen.

Tipsa andra:
 
2011
9/5
11:05

Permalänk

Andlig techno får kyrkan att gunga

Av: Kulturen, publicerad 9 maj, 2011.
technomässa_webb

Foto: Laura MendelinPrästen Olle Ideströms technomässa frälste hundratals i Allhelgonakyrkan vid Skanstull.

Katarina församling ordnar inte bara konserter. Häromveckan bjöd man in till technomässa med exalterad dans. City var med när församlingen rejvade loss.

Framme vid altaret i Allhelgonakyrkan vid Skanstull slungar rökmaskinen ut ett vitt moln. Över kyrksalen faller ett färggrant diskoljus och i bakgrunden vibrerar ett dämpat teknobrus. Prästen Olle Ideströms vita alba lyses upp av ett ultra-violett ljus och får honom att glänsa när han glider fram till mikrofonen.
– Under denna gudstjänst får man sitta, stå upp eller dansa. Nu låter vi klockorna ringa, sen kör vi!

Runt 500 röster i salen jublar och busvisslar, Sveriges första technomässa har dragit i gång.
Gudstjänsten bjuder på nyskriven klubbmusik som framförs av ungdomar från Katarina församling. Andliga texter sjungs till technomusik med 90-talsvibbar. Publiken är exalterad, när Olle uppmanar till dans under nattvarden tycks plötsligt även de sista spärrarna brista. Församlingen rejvar framför predikstolen, kyrkbänkarna används som dansgolv, kristallkronan i taket svajar oroväckande och svetten kryper fram. Längst framme står Olle och ler.
– Gudstjänsten blev en succé, vi var tvungna att stoppa folk i dörren, vilket ju är ett lyxproblem som vi inte är vana vid i kyrkan.

Elin Colmsjö, 15, har svårt att samla sig efter mässan.
– Stämningen i kyrkan är ofta stel. Att dansa i kyrkan kändes lite olydigt, men spännande.

Laura Mendelin
laura.mendelin@city.se

———————————————————————————————————–

”Det finns inget tråkigare än att spela i klubbmiljö”

I Katarina församling har kulturen en självklar plats. Artisten Christopher Sander, som arrangerar konserter där, tycker att kyrkolokalen erbjuder den dissonans som behövs.
Södra teatern undersöker för tillfället med en serie föreläsningar under rubriken ”Guds bakficka” hur den gamla privatteatern fungerar som ”sekulärt tempel”. Katarina församling på Södermalm arbetar i motsatt riktning, med popkonserter, teaterföreställningar och nu senast alltså en technomässa i kyrkosalen.

Christopher Sander, sångare i bandet Ingenting, har sedan 2009 arrangerat konserter i Allhelgonakyrkan. Bland artisterna som har spelat finns Anna Järvinen, Anna von Hausswolff och Loney, Dear.
– Det finns inget tråkigare än att spela i klubbmiljö. Det blir bara en leverans, säger Christopher Sander.
Hans eget band har spelat under Liljeholmsbron, och på Dramaten. Och i kyrkan.
– Det är en förutsättning för att musikupplevelsen ska bli berikande att det finns någon typ av dissonans. Kyrkan erbjuder en speciell kulturell mötesplats. Man går dit med vissa förväntningar. När de utmanas händer något. Det är en anledning till att jag har velat vara med och öppna upp kyrkan för bredare kultur.

Katarina församlings inriktning mot kultur har stärkts allt eftersom. Prästen och numera kyrkoherden Olle Carlssons tillgängliga och populära Allhelgonamässa har i över tio år lockat många kulturarbetare. En av dem är sångerskan Irma Schultz Keller. I dag arbetar hon som kultursamordnare i församlingen, och har bland annat organiserat helgens Tran­strömerfestival.
Är det en särskild typ av evenemang som tar plats i kyrkan?
– Om det är någonstans man ska kunna prata om och ventilera allt, alla sorters frågor, så är det i kyrkorummet. Vi har många olika uttrycksformer och innehåll. Men vi måste så klart ha viss urskiljning, säger Irma Schultz Keller.

Jenny Damberg
jenny.damberg@city.se

———————————————————————————————

Kulturvåren i Katarina församling

Tranströmerfestival 13–15 maj, med konserter, konst, filmvisning och mässa på Tranströmer-tema, Katarina kyrka.

Konsert med popprojektet Little Children, Allhelgona­kyrkan, 27 maj.

Musik- och matfestival, Allhelgonakyrkan, 12 juni.

Tipsa andra:
 
« Äldre inlägg