Sören Bondeson har undervisat bland andra Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg i hur man skriver deckare och han känner igen en bra kriminalroman när han ser den. ”Camilla Läckberg, äh, hon är bara en soptunna”, suckar Sören.
Det sägs att intresset för det svenska deckarundret har börjat plana ut. Men i Stockholms källarvalv och skrivarakademier lyser flitens lampa. City gick på kurs i hur man skriver den perfekta kriminalromanen.
– Hon är snygg, snygg men framför allt galen. En kvinnlig domare och tja, yrkesmördare – och det blir bara värre och värre, säger Monica Bengtsson och drar, smått besvärad, i ärmarna till den illgröna tröjan.
Hon sitter i ett källarvalv på Tegnérgatan, omgiven av högar av papper. Manuset till Monicas kriminalroman stirrar tillbaka på henne. Hennes kurskamraters likaså.
Runt om i Stockholm pågår liknande möten – skrivarkurser i hur man berättar den perfekta, svenska kriminalromanen.
Sören Bondeson, lärare i ämnet sedan år 1993 tillika författare och poet, håller i sex sådana denna termin. Under 2000-talet har efterfrågan bara ökat.
När han startade gavs bara 15 kriminalromaner ut i Sverige varje år.
I dag är siffran betydligt högre.
Han sitter på kortsidan av bordet med en whiteboardtavla bakom sig. I sin jeansjacka, svarta polo, kortklippta frisyr och med sitt korthuggna sätt att svara på frågor (lite genom mungipan, sådär) påminner han om en Gunvald, en Wallander, eller en mindre mesig Blomqvist.
– Den svenska kriminalromanen står och stampar. Det måste hända någonting; jag vill ha nya miljöer, nya områden, nya huvudpersoner. Inte samma gamla, trötta poliskommissarie, säger han och tillägger:
– Deckarförfattaren måste vara före sin tid. Känna var vinden blåser, skriva om saker redan innan de har hänt.
Bondeson, som undervisat bland andra Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg, känner igen en bra kriminal-roman när han ser den. Och han har inte mycket till övers för de dåliga – eller det ”schablonmässiga”.
– Camilla Läckberg, äh, hon är bara en soptunna, suckar han och slår ut med armarna.
Stieg Larsson, författaren till ”Millennium”-trilogin och den som tog den svenska deckaren på störst export under 2000-talet, gillar han inte heller.
– Jag gör ingen skillnad mellan honom och Ingvar Kamprad. Stieg Larsson är lite som en klassisk Ikea-möbel – funktionell. Visst, vissa föredrar att inreda hela sitt hus med Ikea men det finns också de som inte vill det.
Bland favoritböckerna märks Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” från 1992. Sören Bondeson, som i dagarna själv ger ut handboken ”Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman”, menar att vem som helst kan skriva en bok.
– Kan Thomas Bodström göra det så kan alla göra det, konstaterar han. I ”Konsten att döda” försöker jag berätta hur det går till när man vill utveckla kriminalromanen, ge den en litterär och konstnärlig dimension och ambition.
Övning är nyckelordet. Och en dos talang – (”till och med Zlatan hade varit kvar i Rosengård om han inte tränat”). Likaså disciplin.
De flesta som deltar i kvällens skrivarkurs vittnar om att de ägnar i stort sett all sin fritid åt att skriva på sina projekt. En man vid namn Johan skriver sitt fjärde alster om ett kommissariepar i Norrtälje, en kvinna skriver om en seriemördande friskolelärarinna i Bagarmossen.
Deltagarna tycks inte vara några drönare – de är före detta domare i Svea hovrätt, jurister, anställda vid Kronofogden och så en utgiven författare.
Ingen är under 35 år.
Ungefär en fjärdedel av dem som går Folkuniversitets deckarkurser, löper linan ut och skriver en bok. Av dem blir hälften utgivna.
Trots att intresset för skrivarkurser tycks större än någonsin vittnar förlagen om att deckarboomen, i kölvattnet av Stieg Larsson, delvis planat ut. Albert Bonniers förlag får in cirka ett manus om dagen, men menar, i en intervju i Sydsvenskan, att de får leta allt hårdare för att hitta det där som känns ”nytt”. Många av de mindre förlagen säger detsamma medan bokbranschens experter anser att vi inte bör dra för stora växlar efter ”Millennium”-trilogins framgångar utomlands.
Men hur kommer det sig att intresset för deckare tycks stå sig hos gemene man?
– De stora berättarna lyser med sin frånvaro. Det finns ingen ny Kerstin Ekman, ingen ung PO Enquist … Att kriminallitteraturen har sådana kommersiella kvalitéer har förstås också bidragit till dess utveckling. Allt man kan tjäna pengar på är intressant för branschen, säger Sören Bondeson.
Alexandra Sundqvist
redaktion@city.se
————————————————————
Sören Bondeson
Född: 12 juli 1956.
Bor: Nacka.
Gör: Undervisar vid Skrivarakademin på Folkuniversitet (bland annat). Är också författare.
Aktuell med: Nya boken ”Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman”, en handbok om hur man skriver deckare.
Bakgrund: Har under-visat i deckarkonst sedan 1993. Debuterade med novellsamlingen ”Sent på förmiddagen” (1989). Kom 1994 ut med sin första kriminalroman ”Lita inte på gryningen”.
——————————————————————————————-
Deckarmiljöer i Stockholm
Becks grannes balkong (Hornstulls strand), Mellqvist kaffebar där Mikael Blomqvist gillar att fika (Bysis torg), Sofo Café (korsningen Skånegatan/Södermannagatan, dito), Mikael Blomqvists lya (Mariaberget), Stureplan (Jens Lapidus).
——————————————————————————————-
Succeförfattarna
Åsa Larsson och Jens Lapidus är Sören Bondesons mest kända elever. I juni kommer Lapidus uppföljare till ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp”. I ”Livet de luxe” får läsarna åter besöka den fiktiva versionen av Stockholms kriminella värld och möta JW, som tjänat av sitt fängelsestraff och Jorge som kämpar för att gilla nio-till-fem-livet.
Permalänk