Kulturen

— analys, kommentar, åsikt

Arkiv för november, 2010

2010
11/11
14:37

Försöker SD inta Stureplan?

Av: Kulturen, publicerad 11 november, 2010.

Igår skickade City över ett antal frågor till Alexandra Brunell, som är Jimmie Åkessons nya sekreterare. Vi ville tala om hennes påstådda Stureplanskoppling etcetera. Tyvärr är vår deadline tidigare än kvällstidningarnas, och därför hann vi inte få med intervjun i tidningen, vilket hon bloggat om (adress till nya bloggen nedan). Intervjun gjordes via mejl, eftersom Alexandra Brunell inte ville ställa upp på en telefonintervju, så det finns inga följdfrågor. (Klas Ekman, som gjorde intervjun, svarar dock här ett artigt men rungande Nej tack till idén att lansera Stureplans-SD). Men vi lägger ut de oredigerade svaren här:

Vad var det som gjorde att just du fick jobbet?

– Det får ni fråga partiets rekryteringsgrupp om.

Hur länge har du varit engagerad i partiet? Och varför blev det just Sverigedemokraterna?

– Jag har varit medlem i partiet sedan 2007. Personligen brinner jag för frågor som rör demokrati- och yttrandefrihet, arbete för unga och en värdig vård för våra äldre. För mig är det viktigt med ett samhälle präglat av trygghet i allt från ett ekonomiskt till ett socialt perspektiv. Jag anser inte att de andra partierna är trovärdiga när det gäller en återuppbyggnad av ett redan sargat Sverige. Därför var det självklart för mig att välja Sverigedemokraterna som har en verklighetsbeskrivning som stämmer överens med min.

Mikael Valtersson tyckte att det var bra att du fick jobbet.”Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild.” Är det där med att ändra partiets profil något som du kommer att arbeta aktivt med?

– Jag vill snarare bredda partiets profil än att ändra den. Sverigedemokraterna har en stor potential att växa i Stockholm och jag är bara glad om jag kan vara med i arbetet. Mitt projekt blir nu att försöka nå fler grupper av människor där jag visar att SD är ett parti för alla. Även för oss tjejer som tycker om skor och att ta en drink ibland.

Tycker du själv att det behövs?

– Eftersom partiet var 50-60 röster från att ta ett mandat i stadshuset tror jag stenhårt på att vi kan lyckas även här. Tittar man samtidigt på statistiken så är vi svagare i innerstan och där tror jag att vi behöver jobba lite extra med att visa att vi faktiskt är ett alternativ.

På din blogg står det att du ska dra igång en ny, med skvaller från riksdagen? Vet du vad du ska skvallra om? Och blir det fortfarande mode och shopping, eller en ren politikblogg?

– Ha ha. Jag hade tänkt ”skvallra” lite om hur arbetet går till bakom kulisserna i riksdagen då jag är övertygad om att det finns ett intresse. Givetvis kommer jag även att skriva om Jimmie Åkessons vardag en del. Detta hade jag tänkt varva på ett snyggt sätt med mitt privatliv där både mode och shopping ingår. Vi får se om konceptet går hem.

Du har redan kallats för Stureplansprofil och Stureplansmodell? Hur kommer det sig? Och vilken är din stureplanskoppling, egentligen?

– Aftonbladet är alltid duktiga på att kasta epitet omkring sig. Men det stämmer att jag har jobbat en del som modell och det händer att jag tar några drinkar på Stureplan ibland också.

Stureplanscentern var ett framgångsrikt koncept. Kommer Sverigedemokraterna lansera något liknande?

– Svar nej. Ingenting planerat i alla fall. Vill du vara med och lansera det med mig?

Brunis, är det ett gammal smeknamn? Och kommer den bloggen att läggas ned?

– Ja, varför kallas Peter Forsberg för Foppa? Ja, den bloggen kommer att läggas ner och ersätts med www.parliamentprincess.se . Välkommen in!

Tipsa andra:
 
2010
11/11
10:51

Lyft på hatten 
för hipsterpizzan

Av: Kulturen, publicerad 11 november, 2010.

PizzaHatt_web

Från död-skallen på allas röv till pizza på ett fat.Trion bakom Cheap Monday har startat en surdegs-pizzeria. City lyfter på locket till Pizzahatt.

Det är inte mer än sex år sedan de startade Cheap Monday. Ritade kläder och den dödskalle som snart grinade åt en hel generations försök att tråckla sig i de pinnsmala, skinntajta jeansen. Nu är företaget – som snabbt svällde över alla bräddar – sålt till H&M.
Björn och Sanna Atldax och Karl Grandin – formgivare, designers och serieentreprenörer – sitter vid ett bord på Upplandsgatan 9. Trions gemensamma surdegskvarterspizzeria, Pizzahatt, har hunnit ha öppet en vecka.
Varför gör ni det här?
– Vi bor i kvarteret, Karl bor i närheten. Det har legat en pizzeria här länge. Vi åt där en gång – inte mer. Men vi gick ju ofta förbi. Det var frustrerande. Det luktar ju så gott av en pizzeria, även om pizzorna är inte är goda, säger Björn Atldax.

Vi hade bestämt att vi skulle göra något tillsammans och att det skulle vara kamikazeartat. Vi tänkte kanske mer konst, men så blev lokalen ledig, säger Karl Grandin.

– Det ÄR kamikazeartat. Vi kan ingenting om restaurangbranschen. Men vi lär oss. Det är väldigt kul: Avfallshantering, hur funkar det? säger Sanna Atldax.

På tal om kamikaze, vad säger Pizza Hut?
– Vi vill helst inte prata om namnet. Vi vill inte dra uppmärksamheten till det, säger Karl Grandin.
Ni startar en pizzeria som heter Pizza-hatt och så vill ni inte prata om namnet?

Vi kunde inte ha valt ett annat namn om även om vi ville. Det var det första som kom till oss. Vi kände: Om vi inte vågar ha det namnet, om vi fegar ur där, då är det ingen mening över huvud taget, säger Sanna Atldax.

Vid lunchtid arbetar fyra gängliga män i svart bakom disken på Pizzahatt. En av dem skär champinjoner med största möjliga omsorg. Två tummar och trycker ut deg, strör över fyllning, skjutsar in och ut ur ugnen. En tar betalt och häller upp hemkokt saft.
Inredningen är bokstavligt talat avskalad. Tapeterna nedrivna och betongväggarna slipade med bara tunna färgskikt intakta. Bland fyllningarna, som alla är av bättre delidiskkaraktär, finns Timmermanskorv och surkål. Och en efterrättspizza med äpple och aprikosglaze.
– Vi vill rycka pizzan ur etnicitetskrisen. Bara göra något som är gott. Inte italienskt, säger Björn Atldax.

Flera tidiga surdegsbagerier i Stockholm startades av reklamare som tröttnat på hets och statusstress. Bröd tar sin tid, det går inte att skynda på.
Pizzahatt är inte ett nedvarvningsprojekt av den typen. I köket är bagaren Kent Sturén ansvarig. De tre jobbar vidare som vanligt, också.
– Förra gången jag var föräldra-ledig startade vi Cheap Monday. Den här gången är det en pizzeria. Nu blir det inte fler barn! Jag orkar inte, säger Sanna Atldax.

Cheap Monday var ju en jättestor grej. Man såg de där dödskallarna på allas röv. Det var mäktigt. Vi har gjort andra stora grejer också, utställningar i Japan till exempel, saker som har nått jättemånga. Men inget har väckt sådan entu-siasm bland mina vänner som detta. Folk ringer, messar, kommer fram och undrar hur det går, säger Karl Grandin. De har gjort ett ställe som de själva vill ha, säger de. Hur det går, om det går ihop, återstår att se.

Men de har råd att ta risken.
– Vi har gått på många nitar. Det finns ett projekt som inte har blivit så – Cheap Monday. Annars har man varit med och startat saker och när det har börjat gå bra har de andra gått vidare och så har man suttit hemma och surat över att man inte haft råd med salt till pastan, säger Björn Atl-dax.
Men det har ni väl nu?
– Ja. Det har vi.

Jenny Damberg
jenny.damberg@city.se

FAKTA: Trio Pizzahatt om …
Pizzasallad: Nej. ”Den är godast tredje dagen, oätligt den fjärde. Det funkar inte. Men vi har surkål på en pizza.”

Surdegsbotten: Ja. ”Det är ju mycket godare. Det är bara så. Men det är inget vi pratar om – det blir så lätt dålig stämning. Anting-en blir folk helt till sig, de är reklamare och har en surdegsblogg. Eller så hatar de det.”

Alkoholtillstånd: Kanske. ”Vi ska söka, men först måste vi se hur verksamheten 
fungerar.”

FAKTA: Från flyers till klubbar och jeans och pizzor

  • 1996: Björn Atldax och Karl Grandin träffas på utestället Toaletterna vid Odeplan. Det är en ”gråklubb” där Björn arbetar. De båda startar en söndagsklubb, där de förutom att spela musik också säljer kanelbullar och toast.
  • 1997: De båda gör ”flyers för varenda klubb i Stockholmsområdet” och andra formjobb tillsammans.
  • 1999: Björn och Sanna Atldax 
träffas på Beckmans, där han läser reklam och hon mode.
  • 2004: Björn och Karl gör loggan för Cheap Monday. Tillsammans med Lasse Karlsson, Adam Friberg och jeansentusiasten Örjan Andersson drar de tre i gång företaget.
  • 2005: Sanna Atldax börjar jobba med att göra överdelar för Weekday, med ansvar för de delar av Cheap Mondays sortiment som inte är jeans.
  • 2008: Cheap Monday säljs till H&M. Björn och Karl jobbar vidare med formgivnings- och konstprojekt, ofta tillsammans. Sanna jobbar vidare som designer på Weekday.
  • 2009: Pizzerian på Upplands-gatan 9 stänger igen. Trion börjar förhandla om kontraktet.
  • 2 november 2010: Pizzahatt öppnar.

Tre pizzatips i Stockholm
Halloumipizzan 
på Pizzeria Tellus
Vattenledningsvägen 57,   T-bana Midsommarkransen
Helt vanlig kvarters-pizzeria med ett undantag: Halloumipizzan. En vegetarisk, genialisk fett-och-salt-kombination som förtjänar större spridning.

La Casa Trattoria
Högalidsgatan 31, 
T-bana  Hornstull
Okomplicerade men väldigt goda vedugnspizzor. Mysigt brun lokal också.

Dell’attore
Skeppargatan 60, 
 T-bana Karlaplan
Har ett grundmurat rykte som stans bästa pizzeria.

har du en 
favoritpizza eller 
favoritpizzeria?

mejla jenny.damberg@city.se

Tipsa andra:
 
2010
4/11
09:54

Surkålshipstern är här!

Av: Kulturen, publicerad 4 november, 2010.
City

Yung-Ja Yong driver den koreanska matbutiken Korean Food. Kimchi är en av deras storsäljare, den på bilden är hennes egna hemmagjorda variant med rättika.

Höstvara Surkål, syrad kål. Koreansk kimchi. City har konsulterat experterna – från Nordkoreas och Sydkoreas ambassader till delikatessbutiker – för att hitta 
Stockholms bäst fermenterade blad.

Kål är höstens råvara. Att lägga in sin egen kål, hemma, har utnämnts till nästa kökstrend.
Surkålshipstern är alltså det logiska nästa steget för surdegshipstern.
Det finns lika många skolor för hur man syrar sin kål som det finns länder där detta är en stapelvara i matlagningen. Den europeiska surkålen är milt syrlig, gjord på finstrimlad vitkål i en vinägerbaserad lag. Medan den koreanska kimchin består av större bitar kinakål, och hårt bitande chili.

Men märk väl, det är en trend på syra. Och med en bas – kål – som är betydligt mer krävande än den där evighetsloopade degkulturen. Utrymmesmässigt – och för sinnena.
Först luktar det. Sedan stinker det.
Luttrade fermenterings-pionjärer i Citys närhet suckar att det helt enkelt inte är värt det, åtminstone inte så länge man saknar en matkällare att jäsa i.
För den som inte vill ta kål på sitt eget kök finns som väl är butiker och restauranger att vända sig till.

Smaken varierar från familj till familj. Vi brukar säga att smaken kommer från mammas hand, säger Seyoun Hao på Sydkoreas ambassad på tal om den koreanska nationalsalladen kimchi.

Kimchi kan göras med olika grönsaker som bas, rättika är populärt, men allra vanligast är kinakål.
Den hackade kålen läggs i saltbad, och blandas sedan med koreansk chili, färsk ingefära, vitlök, fisk- eller ostronsås och socker. Det är ett givet, närmast obligatoriskt, måltidstillbehör.
För en ovan krävs det ofta några försök för att lära sig uppskatta smaken, för att uppfatta nyanserna bortom den initiala chili-chocken. Men sedan växer kimchin – på ett bra sätt – tugga för tugga.

På Nordkoreas ambassad svarar ambassadrådet Paek. Bäst smakar hans frus kimchi, säger han. Har man inte tillgång till den rekommenderar han restaurangen Arirang eller butiken Korean Food.
Ambassadens restaurang har egen kimchitillverkning, men den är förbehållen inbjudna gäster.
Man kan inte få köpa en burk av er?
– Nej. Om det är något ont i din mage när du har ätit kimchi på restaurang eller köpt det i butik kan du klaga på juridisk väg. Det kan du inte göra hos oss, säger Paek.

Jenny Damberg

KIMCHI
Äta ute:
Arirang
Luntmakargatan 65
Rådmansgatan
Framröstad av den sydkoreanska ambassadens personal som Stockholms bästa 
korean. Arirangs ägare har även gjort en kokbok där man får receptet till deras kimchi – som är smaksatt med en frisk dos vitlök och ingefära.

Ramen ki-mama
Birger Jarlsgatan 93 
Tekniska högskolan
Ki-mama
Observatoriegatan 13
Odenplan
Nudelstället Ramen ki-mama och sushi-systerkrogen Ki-mama är två klassiker i budgetklass. På Ramen ki-mama ingår kimchi i vissa nudelsoppor, annars finns den också som sidorätt.

Köp hem:
Korean Food
Luntmakar-gatan 76 
Rådmansgatan
”Det luktar inte gott, men det smakar gott”, konstaterar Yung-Ja Yong. Hon och kollegan gör egen, ganska mild, kimchi som de tappar på plastburkar och säljer i butiken för 50 kronor. I kyldisken finns även kimchi på påse från Korea, starkare och fränare kryddad.

JFK
Swedenborgsgatan 28 
Mariatorget
Har framför allt 
ett gediget utbud av japansk mat och rå-varor, men också en hel del koreanskt (däribland bibimbaps på låda till lunch för 65 kr).

SURKÅL
Äta ute:
Babylon
Björns trädgård 
Medborgarplatsen
Har bland annat surkål- och svampfyllda små ravioliliknande piroger toppade med stekt sidfläsk.

Moldau
Bergsunds strand 33 
Hornstull
Schnitzelrestaurang med bra priser och surkål av tyskt snitt till de välbankade, panerade köttstyckena.

Restaurang Parkliv
Marabouparken 
Sundbyberg
Om man vill fika surkål finns en superschysst kvalitetskorv- och surkålsmacka att käka här efter en runda i konsthallen och parken.

Köp hem:
Wijnjas ostkällare
Bergsgatan 24
Säljer bland annat en fransk surkål i champagne, packad i grosshandlarmässiga 800-gramskonservburkar.

Ryska delikatesser
S:t Eriksgatan 98
Ryska delikatesser 
har, beroende på tillgång, upp till ett tiotal sorters 
surkål till salu. Alla innehåller förutom kål också morot. 
Till följd av att Ryssland 
har en betydande kore-ansk befolkning säljs faktiskt 
även kimchi här, med 
etiketter textade både 
på ryska och koreanska 
(men den är tillverkad i 
Tyskland). Här säljs även 
surgurka.

Choucroute och olika varianter av korv- och kåltallrikar har satt sig som ett samtida husmanalternativ på många Stockholmsställen. Mycket gott så. Det är rätter som är lätta att lyckas med, även i små kök, mättande, mustigt och ofta hyggligt prissatta.

Tipsa andra:
 
2010
4/11
09:37

Popnörden kramar Poptönten

Av: Kulturen, publicerad 4 november, 2010.

”Om Niklas Strömstedt spelat den här låten hade jag lätt stannat kvar och tagit en bärs till”.
Det är onsdag för en vecka sedan och Mika Snickars ser nöjd ut. I hans skivaffär på Heleneborgsgatan hörs sprittande dansant latinosoul från slutet av 70-talet, det är kvällsöppet och trångt i lokalen.

Niklas Strömstedts skiv­samling lockar kunder från hela länet.
Innan Niklas Strömstedt skrev smäktande svensktoppsballader, grävde guld i USA med Orup och Anders Glenmark, ledde lag i Kör­slaget och blev ett twitterfenomen under aliaset ”Poptönten”, var han nämligen dj.
I slutet av 70-talet stod Strömstedt i dj-båset på Stockholmsklubben Atlantis och spelade pop, disco, funk och soul för ett hängivet dansgolv. 30 år senare har han bestämt sig för att sälja plattorna. Ryktet om 2 500 soul- och discosinglar har fått skivsamlare att flockas till Hornstull och Snickars Records.

Nathan Hamelberg är dj som tillsammans med Mika Snickars skriver en bok om Stockholms klubbhistoria. Han är med och arrangerar Strömstedtaftonen.
”Det fina med här skivorna är de fungerat som en musikalisk brygga. Tidigare gick man till diskotek för att lyssna på musik man hörde på radion. De här singlarna kommer från den period då stockholmare började dansa till låtar som de bara kunde höra på nattklubbarna.”
Bland skivorna som säljs under kvällen finns många som Nathan Hamelberg beskriver som ”Stockholmsklassiker”. Det är ofta obskyr musik, låtar som Cameos ”Funk Funk” och Stretchs ”Why did you do it” som ändå fick klassikerstämpel på Stockholms dansgolv i slutet av 70-talet.

Hösten 2010 blir Niklas Strömstedts skivsamling en brygga också på andra sätt.
De senaste åren har Sveriges mer nogräknade musikkonsumenter – bloggare, dj:s, nördar i allmänhet – grävt ner sig i en del av vårt musikarv som de under lång tid inte ville ta i med tång.
Powerballader och 80-talets bredbenta karlakarlsrock, musik som för några år sedan kändes lika passé som mexi­tegel, omfamnas numera av kräsna klubbkids. Går man till Strand eller Riche i helgen kan dj:n lika gärna spela Marie Fredriksson eller Michael Rickfors som någon nyläckt indie-mp3:a från Brooklyn.
Fildelningens fria flöde har löst upp de oskrivna regler som länge omgärdade musiknörderiet. Det är ingen tillfällighet att P3 Kultur under sommaren sänt en serie som heter ”Är det baleariskt?”, där artister som Agneta Fältskog och Grymlings djupanalyserats av landets musikjournalister.
En artist som fortfarande inte nämnts i de sammanhangen är Niklas Strömstedt.
Jag vågar påstå att det bara är en tidsfråga.

Johan Wirfält
noje@city.se

Tipsa andra:
 
2010
1/11
10:56

Tillbaka till verkligheten

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 1 november, 2010.

Regissören Marcus Lindeen gör teater om sådant som hänt på riktigt. I ”Djur som dör” handlar det bland annat om familjen som hade 191 katter och om en schimpans som gillar gin & tonic. Vem behöver dikten när man har sådant?

Marcus Lindeen är fixerad vid verkligheten. Som den verkliga historien om två personer som bytte kön och sedan ångrade sig i hans prisade dokumentärpjäs och film ”Ångrarna”. Som den sanna berättelsen om när polisen avlivade 191 katter hos en familj utanför Stockholm, eller hur den gintonic-sippande schimpansen Lucy uppfostrades som en människa – båda händelser i hans nya pjäs ”Djur som dör”.
Marcus Lindeen är journalisten som bytte bana och blev teaterregissör – för att få fördjupa sig ännu mer i en verklighet som nästan alltid överträffar dikten. Han börjar med att påpeka att dokumentärteatergenren inte är ny utan har kommit och gått i vågor i teaterhistorien.
Men de senaste åren har verklighetsvågorna svallat högre?
– Jag tror att folk har ett sug efter andra berättelser än klassisk dramatik. Berättelser som till formen kanske påminner om radio eller tv. Några gymnasieungdomar som var testpublik på min pjäs sa: ”Men … det här var ju som att se bra tv!” Jag tar det som en komplimang.
Det gör du rätt i, forskning om ”based on a true story”-litteratur visar att gymnasister föredrar ”sanna” berättelser framför fiktion. Tror du att det är samma utveckling inom teatern?
– Den klassiska fiktionen har nog en hotad position. Medierna har fler kanaler, vi lever mer transparenta liv på nätet. Det fiktiva, gåspenneförhöjda i litteraturen och teatern har konkurrens av dramer från annat håll – som vi dessutom vet är sanna, och inte bara ”konstnärsfantasier”.
Behövs inte konsten då?
– Jo, verkligheten är sällan intressant i sig själv. Det krävs konstnärlig kunskap för att lyfta fram det som berör, förstå historieberättandets mekanik. Dokumentärteater ställer ännu högre krav. Alla ”gåspenneregler” måste användas på nytt, fast med verkligheten som material.
Din pjäs skulle kunna kopplas till en djurrättsdebatt. Är dokumentärteater ofta politisk?

Många vill av slentrian koppla ihop dokumentärteater med politisk teater. En kvarleva från när dokumentärteatern var stor på 60-talet och var väldigt politisk och samhällsinriktad, som när hamnarbetare stod på scen på Göteborgs stadsteater. Själv är jag mer intresserad av det känslomässiga och existentiella, den lilla människans verklighet.

En nyckel till dagens intresse för dokumentärteater kanske?
– Ja, på 60-talet tänkte man nog att fiktionen tar hand om det där inre berättandet, medan dokumentärteatern tar hand om samhället. Jag vill hellre få tag på det inre berättandet – med verkligheten som stoff.

MAINA ARVAS
noje@city.se

Fakta/Marcus Lindeen
Ålder: 30. Bor: Stockholm. Yrke: teaterregissör. Aktuell: Med dokumentär-
pjäsen “Djur som dör”.

HISTORIK
Pjäser med autentiska citat finns från tidigast 1830-talet. Begreppet ”Living newspapers” – teater baserad på nyhetsnotiser – är mest känt från 1930-talets USA, bland andra Orson Welles var inblandad.

AKTUELLT
Marcus Lindeens ”Djur som dör” spelas den 2-6 november på C/o Stockholms stadsteater och den 19 november på Teaterdagarna i Hallunda. Föreställningen är den första i en serie dokumentärföreställningar från Riksteatern kallade ”Rapporter”.

Dokumentärteater
Teater baserad på verkliga nyheter, rapporter, protokoll, intervjuer. Tidigare ofta ideologisk eller pedagogisk. Men i vår ”based on a true story”-törstande tid kanske mer intresserad av det existentiella.På 1960-talet fick genren en renässans med Peter Weiss ”Rannsakningen”, baserad på protokoll från Auschwitzrättegångarna, och Kent Anderssons och Bengt Bratts folkhemsifrågasättande grupp-arbeten vid Göteborgs stadsteater. Det senaste decenniet kom ett nytt uppsving med exempelvis Lo Kauppi – ”Bergsprängardottern som exploderade”, 2004, om drogmissbruk, Orionteaterns ”Fans” 2007, baserad på Fredrik Strages reportagebok om stalkers, och ”No tears for queers”, 2009, baserad på Johan Hiltons reportagebok om hatbrott.

Tipsa andra: