Klas RSS

Klas

— Kultur & Stockholm

2010
2/11
14:24

Permalänk

Krille Krokodil gör skräck

Av: Klas Ekman, publicerad 2 november, 2010.
City

Foto: Simon RydénKristian Petri.

Han är aktuell med en långfilm och snart kommer en dokumentär om hotell och en hel låda böcker.
Kristian Petri berättar om bioaktuella skräckfilmen ”Ond tro” och om hur det är att vara Krille Krokodil.

”Ond tro” är din första långfilm på sju år. Varför har det dröjt så länge?
– Jag har arbetat på en dokumentär och skrivit också. Men det är ett stort projekt att få en långfilm producerad. Dessutom tillhörde Magnus Dahlströms manus ursprungligen en annan regissör. Jag är väldigt nöjd att jag fick filma det i stället, för ”Ond tro” är egenartad och har mycket av en saga över sig. Den påminner lite om klassisker som ”Trasdockan” och ”Eyes without a face”.
Tidigare har du filmat manus av Stig Larsson och Lars Norén. Varför blev det skräckfilm nu?
– Jag har alltid älskat skräckfilmer. De var en viktig del av min barndom.
På vilket sätt?
– Skräckfilmer, serier och böcker hjälpte mig att överleva. Min mamma var deprimerad under stora delar av min uppväxt och dog när jag var 15. Det var en ganska fruktansvärd uppväxt under de där åren, men jag överlevde med hjälp av böcker och serier. Det var förstås ett flyktbeteende, men ett beteende som dröjt sig kvar.
Din mamma förekommer ofta i dina texter och i ”Brunnen”.
– Ja, hon dyker upp fortfarande. Det var ett tragiskt liv, hon dog så ung och så onödigt. Jag kan inte hjälpa att tänka att det borde ha gått att göra något innan det var för sent. Hon åkte in och ut på mentalsjukhus och jag minns henne mest som deprimerad. Ofta höll jag mig borta, satt på biblioteket och läste eller spelade schack med kompisar.
Det sägs att du är Krille Krokodil i Arne Anka.
– Det går väl inte längre att förneka att det är jag, men serierna innehåller förstås mycket fiktion. Men jag minns hur Charlie (Christensen/reds anm) och jag gick hem en natt. Jag höll en lång patetisk monolog och helt plötsligt tog han ett par steg bakåt och bad mig stanna kvar. Han har sagt att det var då han såg krokodilen födas. Inledningsvis var jag inte helt bekväm med den skrävlande figuren.
”Sommaren”, ”Detaljer” och tre hyllade resedokumentärer – men hur passar tv-serien ”Skärgårdsdoktorn” in i din ouevre?
– När de ringde hade jag precis fått avslag från banken om ett lån som jag behövde för att betala mina skulder. Egentligen tänkte jag tacka nej, men min dåvarande fru sa: ”Ta det annars skiljer jag mig”. Det förlängde nog äktenskapet några år.
Var det alltså en smula symboliskt att Jonas Karlsson fick smälla på Ebba ”Skärgårds-Wilma” Hultkvist bakifrån i ”Detaljer”?
– Jag vet inte. Kanske. Men det viktigaste var ändå att hon var en bra skådespelare med utstrålning.
Vad har du för andra filmprojekt på gång?
– En resedokumentär som ska heta ”Hotellet”. Den är något mer personlig än ”Atlanten” och ”Fyren”. Sedan ska jag göra en filmatisering av ”Hanteringen av odöda”, och så leker jag med tanken på att ge ut en kassett med fyra böcker: ”M” som handlar om min samling av saker som börjar på just den bokstaven. ”Samlaren” som handlar om min far. ”Hotellet”, på samma tema som filmen, och så ”Träsket” som handlar om mitt kvarter här vid Eriksbergsgatan. Det var Stockholms farligaste stadsdel för drygt 100 år sedan. Hela Lärkstan har för övrigt fått sitt namn efter lärkor som var den tidens benämning på horor. Polisen vågade sig knappt in i Träsket när det var som värst. Man ställde upp tortyrredskap på ett torg för att skrämma folk.
Du har gjort en film om Orson Welles, varit på expeditioner i djungeln, skrivit reportage om gamla nazistkrogar, följt tjurfäktningar och nu är det dags för skräckfilm  … Är ditt liv inte lite väl pojkboksromantiskt?
– Jag försöker ju ändå samtidigt desarmera det elementet. Fast när jag skrev ”Djungeln” om schweizaren Bruno Manser som levde i Borneos djungler så var det nog äventyret som lockade. Vi var fyra romantiker som i princip gick rakt ut från krogen i Stockholm och in i djungeln. Det var inte helt genomtänkt. Till mat bar vi med oss kex, choklad och stiltonost. Och en kvinna hävdade i en avhandling att jag led av don-juanism, och att varje ö i dokumentärfilmen ”Atlanten” var en kvinna som jag erövrade. Men jag läste den aldrig.
Varför inte?
– Titeln var lite avskräckande. Jag tror att den hette ”Ensam och pervers”.

FAKTA/Kristian Petri
Ålder: 54. Bor:
Eriksbergsgatan. Familj: Flickvän och två söner. Aktuell: Med filmen ”Ond tro”.

Tipsa andra:
 
2010
28/10
10:08

Permalänk

Onyttig konst till middag

Av: Klas Ekman, publicerad 28 oktober, 2010.
Dan_Wolgers_web

Foto: Sara Mac KeyDan Wolgers x 2.

Han har stulit bänkar och placerat en jättelik vagina utanför Fotografiska museet. Nu tar konstnären Dan Wolgers över Sturehof med en ny utställning. ”Lokalen roade mig. Sturehof är vackrare och mer publik än ett galleri”, säger han.

Dan Wolgers skrivbord är täckt av pengar och trasiga glödlampor. Hans lokal är en gammal matsal som ligger i ett av Stockholms fyra ateljéhus. Det är fortfarande några dagar kvar tills konstnärens utställning på restaurang Sturehof drar i gång. Just nu är han sysselsatt med att fästa sedlar i små snabbtorkande lerklumpar som därefter signeras.
– Stureplan är ju centrum för den ekonomiska vardagen, och en utställning kostar att tillverka. Jag har rationaliserat den här gången, och hoppat över de fysiska föremålen. Glödlamporna är tänkta som en sorts kontrapunkt, det finns få saker som är lika värdelösa som en trasig glödlampa, säger han.
Förutom dessa nytillverkade konstverk så ställer han ut några -tidigare. En gammal riffel, ett självporträtt som ur vilken vinkel man än ser det vänder sig bort från betraktaren. Ett antal speglar som ska placeras så att en gäst, om denne sitter på en särskilt plats, kommer att se massor av versioner av sig själv. Och ett annat självporträtt, ett manipulerat foto, som ska visas med hakan uppåt.
– Lokalen roade mig. Sturehof är vackrare och mer publik än ett galleri. Och det är roligt att sedlarna och glödlamporna kan hanteras hur som helst. De kan stå var som helst, och det behöver inte vara någon ordning på någonting, säger Dan Wolgers.
Vad vill du uppnå?
– Ingenting. Det är viktigt. Man måste dra undan nyttoaspekten från all konst. Jag hoppas att det här ska vara alldeles onyttigt.
Får en konstnär ut något av att ställa ut på en krog?
– Det beror på. Visst, det är väl så att krogen vill låna renommé av konsten. Så är det alltid. Men man kan göra någonting av det. Det är trist om det bara är slentrian där man hänger upp några gamla tavlor på väggarna. Jag vill inte nöja mig med att parfymera stället med mitt namn.
Du tycker inte att det är lite tveksamt att ställa ut i en sån lokal?
– Skulle jag ställa ut på krogen i största allmänhet så vore det förstås tveksamt. Men jag är tveksam till gallerier också, det är oftast bara ett nödvändigt ont. Den här gången visste jag vad som skulle göras.
Så vad är egentligen det speciella med Sturehof, förutom att det är vackert?
– Det har bland annat att göra med utseende, lister, lampor som kan riktas och väggarna har en speciell blå färg som är skitsvår att visa något mot. Det är roligt. Det är bara det som är svårt som är roligt.
När upptäckte du det?
– Redan på Mejan. Det var alltid kiv om de bästa platserna på utställningarna, och för att komma ifrån konflikterna tog jag ofta precis vilket ställe som helst. Bakom dörrar, bakom trappor, i en garderob. Då fick jag vara ifred. Jag var ung och dum och begrep inte bättre, men resultatet var att de dåliga platserna plötsligt blev populära. Jag ställde ut i en garderob utan lyse, och det var vad folk kom ihåg av den Mejan-utställningen.
Är pengarna som du ställer ut din betalning för utställningen?
– Nej. De är mina egna.
Är du inte rädd att bli av med dem?
- Nej, men om någon tar en sedel är det antagligen samma personer som stjäl bestick och saltkar. Själv skulle jag tycka att det är väldigt märkligt om man bara stjäl från krogen för att det är pengar. Men är en femma mindre värd än en tjugolapp? Det är något man måste fråga sig om man stoppar ner ett verk i hand-väskan.
Ja, vad kostar verken – kan jag få köpa en tjuga redan nu?
- Nej, det får du inte. De är inte till salu.

Dan Wolgers om …

... ATT PROVOCERA
”Jag hade ställt ut i många år för en intresserad publik, när det började bli liv om vad jag gjorde. Det var väl särskilt Liljevalchs bänk som jag ställde ut. När jag dömdes för stölden signerade jag domen och då tappade man tydligen sugen på att tjata om vad jag gjorde. Att jag skrev mitt eget telefonnummer på telefonkatalogen resulterade i att jag fick oerhört många samtal under flera år, men jag tyckte att det ingick i det konstnärliga arbetet.”

… FAVORITPLATSERNA I STOCKHOLM
Djurgården
”En superidyll. Man stirrar sig blind på det turistiska, men tål man inte det? Kärleken till Djurgården började när jag gick på Bellmanskolan som barn och blev intresserad av skalden. Dessutom gillar jag att det är möjligt att gå vilse på Djurgården, även som infödd stockholmare. Jag anstränger mig för att göra det då och då. Det är en underbar möjlighet som finns.”

Skansen
”Avhånat och misskänt. Men Skansen är jättefint, och hela det här idoliserandet av det nationella Sverige får man lära sig att se förbi. Att se gamla delar av vårt land är egentligen en fantastisk
möjlighet.”

Slussen
”Jag gillar vyn och mötet mellan Mälaren och Saltsjön. Det är en underbar plats sådan den är, och gravt missförstådd. Jag älskar själva konstruktionen och att den är förvirrande. Man kan ju hamna här och där, vem farao vill gå på en rak trottoar? Men har man väl lärt sig konstruktionen är den väldigt snillrik. Och vad gör det att Slussen luktar lite kiss. Tål man inte det? Vem vill ha det snyggt? Man kommer att ångra sig något gruvligt om platsen byggs om – och det gäller även häcklarna.”

Andra konstkrogar
● KB
En klassiker. Under en krogkväll med bland andra Isaac Grünewald, Jerk Werkmäster och Robert Högfeldt ska ägaren ha dukat fram penslar och färg och fått de småfulla konstnärerna att måla väggarna. Den här sortens spontana krogkonst yttringar är tyvärr mycket sällsynta.

● Marie Laveau
Hornsgatans stolthet visar ofta fotoutställningar. Fram till den 13 november hänger Dan Perssons “Same eyes same dream” på väggarna.

● Riche
Här får ständigt nya konstnärer möjligheten att visa upp sina tavlor och installationer. Just nu
visas Hide hole park av Sara Wolfert.

● Sturehof
Just nu Dan Wolgers, men Sturehof tar ofta in nya utställningar från alla möjliga håll. Klas Katt-tecknaren Gunnar Lundkvist fick exempelvis gå loss på krogens väggar för en tid. Efteråt målades de över.

DAN WOLGERS
Ålder: 54 år. Familj: Hustru och två barn. Bor: Södermalm Aktuell: Med en namnlös utställning på Sturehof som
pågår just nu.

Tipsa andra:
 
2010
28/10
09:37

Permalänk

Krogkonst – för uttråkade

Av: Klas Ekman, publicerad 28 oktober, 2010.

Vem sjuttsingen kollar konst på krogen?
Frågan blir mer och mer berättigad i takt med att Stockholms uteställen anstränger sig för att dra åt arty-hållet. Våra restauranger, barer och kaféer svämmar över av allt från mediokra foton på strukturer, tagna av någon pretentiös polare till krögaren, till genomtänkta utställningar av riktiga konstnärer.
I det här numret av Stockholm City har vi till exempel träffat Dan Wolgers som i detta nu tagit över Sturehof för en tid.
Själv har jag aldrig fördjupat mig i något annat än mina medmänniskor under lyckade restaurangbesök eller utekvällar. Med möjligt undantag för
Il Tempos zebratapeter. Vanligtvis har jag en smula svårt att tillgodogöra mig någons verk i tumultet kring en bar.

Däremot är det ju skönt att låtsas titta intresserat på väggarna de gånger man har riktigt tråkigt. Som när polaren får långa oviktiga mobilsamtal, eller om samtalsämnet glider över till det för mig obegripliga intresset fotboll.
Krogarna vill låna renommé och höja sin status, men själv tror jag faktiskt att de enbart uppnår en viss distraktion för de mest uttråkade delarna av klientelet.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
15:06

Permalänk

Succé på första försöket

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.
one_day_webb

Foto: Maja BrandPia Printz.

Boken är det senaste årets stora snackis. Men de svenska rättigheterna fick ett nystartat svenskt förlag.
– Jag förklarade bara hur mycket jag älskade ”En dag”, säger Pia Printz som nu ger ut David Nicholls kärleksroman på svenska.

Förra året förlorade Pia Printz sin mamma och drabbades av en tidig 40-årskris. Efter sju år på tidningar som Allt i hemmet, Hem & Antik och Amelia sade hon upp sig för att testa bokförlagsbranschen.
– Jag kände att livet var för kort för att gå runt och harva. Jag hade den drömmen, och man kan ju bli påkörd i morgon, säger hon.
Under våren praktiserade hon på Forma förlag två dagar i veckan. En dag i mars gick hon in på Pocket-shop och såg att personalen tipsade om boken ”One day” av den brittiske författaren David Nicholls. Den handlade om Dexter och Emma, som möts som studenter.

Läsaren får följa dem samma dag under de 20 kommande åren, och det utvecklas till en sorglig romantisk komedi som påminner en aning om ”När Harry möter Sally”.
– Efter att ha läst den kunde jag inte glömma boken. Jag tänkte att om jag en gång skulle starta ett eget förlag, så var det exakt den här sortens bok jag ville ge ut.
Pia Printz var inte ensam om att älska boken. Men hon var tydligen först i sin nya bransch. Förlaget Norstedts hade gett ut David Nicholls tidigare böcker, men just ”One day” hade de inga planer på att översätta till svenska. Inget annat stort förlag hade nappat så när Pia Printz hörde av sig till David Nicholls agent sa de ja.
Men kontraktet kom aldrig, så till slut mejlade hon författaren själv.  Han charmades av entusiasmen och hon fick köpa rättigheterna för 12 500 kronor.
Kanske kunde David Nicholls identifiera sig med Pia Printz. När ”One day” släpptes förra sommaren var det ingen som trodde på honom, och boken fick ingen större marknadsföringskampanj. Framgången påminner om Jonas Jonassons och hans ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Den var en mun till mun-bok som växte långsamt.

Uppgörelsen mellan Pia Printz och Nicholls gjordes i april, och först
i juni började de svenska konkurrenterna höra av sig till hans agent. Under våren och sommaren växte boken till ett allt större fenomen via djungeltrumman, och i London påbörjades filmatiseringen med Anne Hathaway i rollen som Emma.
Tajmingen kunde knappast vara bättre för att lansera ”En dag” på svenska.
– Det är förstås galet och underbart härligt, men jag får nog en helt sned bild av hur det är att driva ett bokförlag. Jag är rädd att jag blir alldeles bortskämd, men jag hoppas åtminstone att Printz publishing ska finnas på kartan både för bokhandlar och för medier, säger Pia Printz.
Någon översättare har hon inte haft råd med, det arbetet har hon skött själv. Och någon pr kan hon knappt göra.
– Jag har ingen budget till reklam, pengarna har gått åt till förhandsex som skickas ut till journalister och intresset har varit enorm. Men det är förstås fantastiskt att ha en bok som gör reklam för sig själv. Jag tror framför allt att den talar till många 60- och 70-talister som känner igen sig i tidsandan, men sedan har den också en otrolig kärlekshistoria som slår an hos både kvinnor och män tack vare att personerna är så minnesvärda.
Har du träffat David Nicholls?
– Ja, i augusti. Han var anspråkslös på gränsen till det humoristiska. Han satt nästan och bad om ursäkt över att ha skrivit boken. När jag frågade hur livet förändrats av framgången sa David Nicholls bara att han blivit mer orolig. Sedan frågade han om jag vill hänga med till inspelningen. De spelade in en hemsk restaurangscen nere i Soho. Det jag fick se verkade väldigt lovande. Jag tillhörde också de som var lite skeptiska till Anne Hathaway, men det verkar funka väldigt bra.

DAVID NICHOLLS
Född 1966 och har skrivit två romaner, ”Starter for ten” och ”The understudy”, före det stora genombrottet med ”En dag”.

FILMEN
Danskan Lone Scherfig, som slog igenom med ”Italienska för nybörjare” och även gjorde ”An education”, ska regissera filmversionen av ”En dag”. I rollen som Dexter syns Jim Sturgess och Anne Hathaway spelar Emma.

FENOMENEN
Då och då dyker de upp – böckerna som utvecklas till fenomen. Det gällde den före detta medieentreprenören Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev genom fönstret och försvann” som nu sålts till otaliga länder. Ungefär samma sak gällde Yann Martels ”Berättelsen om Pi”, Zadie Smiths ”Vita tänder” och Dave Eggers ”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” i början av 00-talet. Och den kaloribrännande löparboken ”Born to run” av Christopher McDougall.

PIA PRINTZ

Ålder: 39 år.
Familj: Gift med Micke och har tre barn i åldrarna tre till tio.
Bor: Enskede.
Aktuell: Med ”En dag” på egna förlaget Printz publishing. Vårens bok blir Allison Pearsons ”I think I love you”.  Pearson gjorde braksuccé för elva år sedan med sin ”28 timmar på ett dygn”, men har inte skrivit något nytt förrän nu.

Rockskribenten:
”En stor tröst”
”En dag är en nödvändig och rolig och rörande påminnelse om att ingen har en aning om vad kärlek är förrän det är över och försent. Och att leda och resignation är lika oundvikligt för en vuxen människa som rynkor och en ökad misstro mot ungdomens musiksmak.
En stor tröst, om du frågar mig. Alla som är runt 35 och inte känner igen sig i ”One day” måste vara lyckliga och totalt ointressanta dårar. Han eller hon har inte levt. De har bara låtsats.”
Markus Larsson, musikkrönikör på Aftonbladet.

Redaktören:
”Rolig och sorglig”

Jämförelsen med ”When Harry met Sally” återkommer ständigt, men den stämmer ju så bra. Handlingsmässigt, men även i det att det rör sig om ren och skär underhållning, utförd på ett sätt som inte räknar med att tittaren/läsaren är hjärndöd.
Det är verkligen inte särskilt vanligt. ”En dag” är smart och välskriven, rolig och sorglig, och samtidigt luftig som en maräng. Jag hade en bokcirkel ihop med Maria Lindholm, Brita Zackari, Emi Gunér och Åsa Brolin. Jag kan inte minnas att vi kom fram till något särskilt om ”En dag”, mer än att vi alla grät olika mycket. Jag grät tydligen mest.”
Johanna Swanberg, redaktör på Elle.

Popmusikern:
”Jag  fick ångest”
Jag fick en oerhörd ångest av de sista kapitlen – för jag vet att det är dit mitt liv är på väg. Dörrarna stängs, och till slut står man där med vad det nu var som man hamnade med. Men sen blev jag glad för det verkar som att barnen, kärleken, tröttheten och uppgivenheten ändå gör det lättare att vara lycklig. Att den blivit ett sådant fenomen tror jag handlar om att Nicholls vågat sig på att beskriva en generation människor som alla, inklusive de själva, alltid ser som ytliga och känslolösa. Och han gör det med en sådan värme och förståelse.”
Pontus ”Sidechild” Andersson,
popmusiker.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
14:39

Permalänk

”Palme var en riktig stockholmskis”

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.
HENRIKBERGGREN_WEB

Foto: Maja BrandHenrik Berggren har författat biografin om Palme.

Han dog mindre än en kilometer från sitt barndomshem. Han började snacka söderslang, var Djurgårdsfan och älskade Vällingby.
– Folk glömmer vilken Stockholms-kis Olof Palme var, säger Henrik Berggren som är aktuell med biografin ”Underbara dagar framför oss”.
City fick hänga med honom på en stadsvandring i Olof Palmes fotspår.

Henrik Berggren möter upp utanför Kungliga bibliotekets ingång i Humlegården. Här tillbringade han mycket tid i samband med arbetet på sin 700-sidiga biografi om Olof Palme. Och läget var passande. Humlegården har sin givna plats i boken.  Som både lek- och politisk plats.
– Palme levde hela sitt liv i Stockholm. Kanske var det därför som han underskattade Centern och Thorbjörn Fälldin, sett härifrån var de obegripliga och lantliga.

”Underbara dagar framför oss” kommer strax efter Kjell Östbergs tvådelade mastodontbiografi, men Henrik Berggren tror inte att böckerna nödvändigtvis konkurrerar med varandra.
– Först blev jag lite knäckt, men när jag fick läsa manuset till Kjells första bok – vilket var väldigt generöst av honom – insåg jag att historien om Olof Palme kan berättas på många olika sätt. När man väl övervunnit revirtänkandet inser man att konkurrens är bra; Jag kunde fokusera på det jag ville göra, dels gå närmare Palme på det psykologiska planet, dels sätta in honom i ett större kultur- och socialhistoriskt sammanhang, säger han.
Henrik Berggren tror inte att vi får se en politiker som Olof Palme inom en snar framtid.
– Skulle Palme ens ha varit möjlig i dag? Han var ofolklig, bildad, ironisk och lite egensinnig. Men Socialdemokraterna hade ett annat självförtroende på den
tiden.

HUMLEGÅRDEN
”Här lekte Olof Palme som barn. Tänk er en pojke som hade långa lockar, var iklädd sjömanskostym och hade sin barnflicka med sig. Humlegården är sig relativt likt från den tiden.  Det var också här som man samlades inför den stora Vietnamdemonstrationen 1968 där Palme gick bredvid Nordvietnams ambassadör, vilket retade upp amerikanerna.”

SOCIALDEMOKRATERNAS HÖGKVARTER
Sveavägen 68
”1953 mötte han Sven Aspling, som var partisekretare här på Sveavägen. Aspling, som dyrkade Palme, var den som senare skulle vägleda honom när han lärde sig arbetarrörelsen in-ifrån. Men även om partihögkvarteret är centralt var det kanslihuset
(nr 5) som var mest betydelsefullt för Palmes karriär.

KÅRHUSET
Holländaregatan 32
”1949 engagerade han sig i SFS, Sveriges förenade studentkårer, som då höll till i ett gammalt hus kallat Rucklet som låg i närheten av Studentkåren. Den internationella studentrörelsen var vid denna tid delad efter kalla krigets konfliktlinjer. Palme var antikommunist och var med och organiserade ett västligt alternativ, som senare visade sig vara sponsrat av CIA. Här började hans internationella engagemang. Det var också här i huset som han mötte kårhusockupanterna på 60-talet. Då mötte han kommunisterna i samma byggnad där han en gång bekämpade dem.”

BESKOWSKA SKOLAN
Engelbrektsgatan 9–11
”Här gick han i skolan. Det var en privat skola, och en av dem som han senare var med om att lägga ned. Beskowska brukade kallas för prinsskolan, men intressant nog gick både Palme och Hjalmar Branting här, så man fostrade även två av de viktigaste socialdemokratiska partiledarna.”

ROSENBAD, KANSLIHUSET, GAMLA STAN
”Här jobbade han i över trettio år, och den sista tiden bodde han i Gamla stan. Olof Palme var sällan nostalgisk, det ligger inte riktigt i politiker-naturen, men han saknade det gamla kanslihuset när han flyttade in i Rosenbad efter valsegern 1982. Han lärde sig heller aldrig att använda den avancerade knapptelefon han fick efter ombyggnaden.”

FAMILJEN PALMES HUS
Östermalmsgatan 36
”Familjen Palme köpte huset under första världskriget, men sålde det sedan och hyrde i stället översta våningen. Där bodde även farföräldrarna. Man hade tjänstefolk och höll bjudningar och musiksoaréer för politiker och företagare. Bland gästerna fanns bland andra Ivar Kreuger. Som av en händelse bodde även Carl Bildts farfar i huset ett tag.”

SVENSKA DAGBLADET
Karduansmakargatan 11
”Under en period var Olof Palme bland annat  sportreporter på Svenska Dagbladet. Han deltog inte i nattlivet i Klarakvarteren, men under perioden lyckades han såga en pjäs så hårt att de starka reaktionerna fick redaktionsledningen att backa. En annan recensent skickades några dagar senare för att recensera den igen.”

JURIDICUM
Norrtullsgatan 2
”Trots sitt engagemang i SFS tog Palme en juristexamen med höga betyg på mindre än fem år. Men han var inte här så ofta. Han tyckte att utbildningen var rätt trist, särskilt efter tiden på Kenyon College i USA där sammanhållningen var större och man diskuterade mycket. Att traggla familjerätt och så vidare var inte så kul.”

KULTURHUSET OCH SERGELS TORG
”Här låg riksdagen ett tag och under oppositionsåren när Socialdemokraterna inte hade tillgång till Kanslihuset var det här man planerade och förberedde sina politiska utspel. På Sergels torg slutade Vietnamdemonstrationen 1968. Den blev på sätt och vis en vandring mellan det förflutna och hans nya moderna roll.”

MORDPLATSEN
korsningen Sveavägen och Olof Palmes gata
”Det var ju här han dog, och om man vill kan man se filmvalet som symboliskt. ’Bröderna Mozart’ handlar om ett geni i en trög apparat, och det är egentligen ganska passande.”

SÖDERMALM
”I slutet av 50-talet började Palme att använda sig av uttryck som ’sila snacket’ och ’göra prylar’. Det var söderslang och många  tyckte att det var affekterat. Men detta var en tid när överklassen började hämta allt fler influenser från arbetarklassen, särskilt dess ungdomar.  Till och med wallenbergarna och kungen påverkades av stockholmskan. Söderslangen signalerade inte i första hand att Palme ville låtsas vara en arbetar-grabb, utan att han var modern. Palme var modern. Han lyssnade på jazz och tog starka intryck av existentialismen.

UTELIV
”Han var ingen festprisse, kanske beroende på att hans överklassuppväxt var ganska stram. Mamman var balttysk flykting och hade en ganska defensiv hållning till livet. Det uppmuntrades inte till vidlyftigheter, och det sägs att Olof Palme över huvud taget inte besökte en restaurang innan han fyllt 20 år.  Om någon restaurang var viktig var det Rosenbad där han träffade Erlander för första gången.”

VÄLLINGBY
Atlantisområdet
”Radhusen var en ny boendeform som var klasslös i jämförelse med arbetarnas egnahem och överklassens stora villor. Radhus var moderna, hade inga band bakåt. Och de i Atlantisområdet i Vällingby ansågs vara i framkant av modernistisk arkitektur och blev också väldigt populära bland arkitekter. Palme gillade Vällingby och bodde kvar under större delen av sitt vuxna liv. Ofta samåkte han, med Carl Lidbom eller Sven Aspling. Den senare skjutsade ibland även hem Gunnar Sträng och då hände det att Palme och Sträng satt och grälade i baksätet.”

KUNGLIGA
TENNISHALLEN
Lidingövägen 75
”Här spelade han tennis med Harry Schein. Palme hade egentligen inga nära vänner, han släppte aldrig några andra än familjen tätt inpå kroppen, men han attraherade smarta, begåvade och kanske lite cyniska människor. De gav intellektuell stimulans.”

SHOPPING
”Jag kan inte peka ut någon specifik butik, men Palme var känd för sin slafsiga klädsel och sina slarvigt knutna slipsar. På 70-talet började han använda några rätt bedrövliga tropikkostymer som såldes på Domus. De var taffliga, men skulle nog anses lite hippa ändå. Men det finns några bilder från när han var yngre som ser ut som tagna ur ’Brideshead revisited’”.”

Tipsa andra:
 
2010
26/10
14:32

Permalänk

Håkan vs Stockholm

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.

City

Efter två år i stan fick han nog och drog. Sedan dess har Håkan Hellström dissat Stockholm med jämna mellanrum. Men nu har han förlåtit oss.

Håkan Hellström har hamnat i trubbel. Bara någon dag före intervjun släpptes videon till ”River en vacker dröm”. I den promenerar han runt i Göteborg och röker som en borstbindare. Organisationen A non smoking generation rasar mot både videon och skivomslaget till ”2 steg från Paradise” där sångaren poserar med en stinkpinne.
– Filmarna klippte bara ut godbitarna, så att jag röker så mycket är ingen pose. Det var en vanlig tvåtimmarspromenad, där det enda planerade var att vi åkte upp på berget där skivomslaget är fotograferat. Tack och lov är det inte samma bild där vi filmade videon till ”Gårdakvarnar och skit”, för där låg det en massa kylskåp slängda. Det var tydligen ett farligt ställe. Efteråt var alla helt röda och fick feber, säger han.

Av videon att döma verkar göteborgarna älska Håkan Hellström trots cigarretterna. Man får intrycket av att en helt vanlig två timmarspromenad snarare innebär att han bärs runt på folkets armar genom hemstaden. Och på skivan är det mer Göteborg än någonsin.
Redan för tio år sedan utsågs Håkan Hellström till turistambassadör för stan, han har en spårvagn uppkallad efter sig, och på ”2 steg från Paradise” är det svårt att inte undra om han till och med sponsrats av kommunen.
– Jag är fast förankrad i stan, och kan inte göra låtar om något annat. Det är min lott på något sätt, men jag gör det inte för sakens skull. Och nej, jag har inte fått spons, säger han.

En annan plats som brukar dyka upp med jämna mellanrum i hans låtar är Stockholm. Där är han inte riktigt lika positiv. Huvudstaden framstår som något av Håkan Hellströms motsvarighet till Mordor i ”Sagan om ringen”.
– Det är ett rent dramaturgiskt grepp. Jag älskar Stockholm. Stan är, rent objektivt, vackrare än Göteborg. Det är ju otroligt egentligen, står man vid Mosebacke är det rena sagostaden som breder ut sig. Och vi har kvar en lägenhet, även om jag sällan brukar sova över i den. Däremot brukar Björn Olsson (Håkans låtskrivarpartner) låna den när han hälsar på sina barn.
För ett par år sedan var det annat ljud i skällan. Då intervjuades Håkan Hellström av norska NRK och fick lista de tre sämsta sakerna med Sverige. Stockholm fick alla tre placeringarna.
– Stockholmare tror att de lever i någon slags världsmetropol, att de är något. Elitismen och den inbillade överlägsenheten där, det är det jävligaste.

Så sa han då.
I dag är Håkan Hellström inte riktigt lika hård.
– Man kanske kan säga att mitt förhållande till Stockholm är ett årsbeteende? I dag tycker jag att det är underbart att komma hit. Jag älskar att promenera till Långholmen via Skinnarviksberget, och så går jag alltid och lägger blommor på Evert Taubes grav som ligger nära min lägenhet. Därefter passerar jag Laboratoriegatan och stirrar upp mot fönstren till lägenheten där min mamma växte upp, säger han.
Du bodde här ett par år, vad var det som inte föll på läppen?
– Det var en deppig tid. Jag hade gjort ”Det är så jag säger det” och genomfört mina sambaidéer. I egna ögon lyckades jag med det, och hela tanken att göra en organisk dansplatta. Men folk blev upprörda. I Stockholm ska allt etiketteras. Sen gjorde jag ett julbord på Nalen och det fick man inte heller göra. I stället pratades det om att Hellström raskar över isen. Stockholmsmedierna hade filat på giljotinen i över ett år, och fulla företagare stod framför mig varje kväll och skrek ”håll käften”.
Märktes sånt även när du var ute på stan?
– Jag satt ärligt talat mest hemma och arbetade. Men det kändes jobbigt. Och så gjorde Mörkrets furste comeback. Alltså min gamle vän Henrik, och hans Broder Daniel. Och det var med en fantastisk platta, vilket gladde alla som ondgjorde sig över mig. Det var liksom rätt mycket motstånd överallt ifrån. Och ”Ett kolikbarns bekännelser” gjorde också folk nervösa. Var fanns hatten och blåset? Men en helt ny vind hade dragit och blåst bort min lilla hatt, och det kändes inget vidare.
Så det var lika bra att dra hem till Göteborg igen?
– Precis, jag plockade upp min hatt och drog. Faktum var att jag tänkte lägga ner, men på Hultsfredsfestivalen vände allt. Publiken tyckte om den nya musiken och då började det bli roligt igen.
Men du är alltså inte långsint?
– Nej, Stockholm är fantastiskt när man är här som turist. Fast jag älskar att vara turist så jag hade nog haft lika kul i Krakow. Eller i ett tyskt industriområde.

Håkan Hellström
Ålder: 36. Familj: Natalie Davet och sönerna Sigge och Julius. Bor: I Göteborg, men har en lägenhet nära Mariatorget i Stockholm.
Aktuell: Med nya albumet “2 steg från Paradise”.
– Om det finns något budskap på skivan så är det att saker och ting ordnar sig. Fast det upptäckte jag först när allt var inspelat. Egentligen ska man inte uttala sig om vad man menar med ett album, men när man varit så här ambitiös, och försökt göra något så bedårande och vackert, då skadar det nog inte att leda folk en smula på rätt väg.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
14:29

Permalänk

Wadling om 27-klubben

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.
Freddie_Wadling_03

Foto: Thomas KarlssonFreddie.

Det händer att han avundas dem, rockmusikerna som dog när de var 27 år. Freddie Wadling spelar med i föreställningen ”27 club” om Kurt Cobain, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison. Själv är han mer än dubbelt så gammal.

Hur kommer det sig att du är med i ”27 club”?
– De frågade mig.
Varför?
– Varför inte? Och för min del är det bra med månadslön, för det är inte vanligt för min del, särskilt inte nu när min konstnärslön dragits in. Jag är den fattigaste rockartisten i Sverige.
Har du något speciellt förhållande till de här döda rockmusikerna?
– Jag har överlevt dem. Suckers!
Är det allt?
– Nej, jag umgicks med Eric Burdon från The Animals en månad, när hans unga tjej gick i skolan. Han hade varit kompis med Jimi Hendrix, och ovän med Jim Morrison. Den senare kom hem till honom och krävde att få bo där. ”We’re colleagues, man”, sa han bara och flyttade in. Det var nog jobbigt, för Morrison låg med massa småbrudar och när han tog av sig sina läderbyxor var de så skitiga att de stod av sig själva. Enligt Eric hände det dessutom att de rörde på sig.
Varför är The 27 club så intressant?
– Är det egentligen en klubb? Det var väl bara Kurt Cobain som ville att det skulle vara en sådan, de andra dog ju av misstag. Men döden är alltid fascinerande, den verkar lättare att hantera än livet. Jag avundas dem lite, och tror att döden är underskattad. Man slipper den här skiten. Jag går runt med ständiga smärtor. Hur roligt är det när man en gång var full och frisk?
Jag vet inte.
– Jag skulle inte klara mig utan tv-spel. Men precis när jag köpt ”Starcraft 2” pajade datorn.
Vem spelar du i föreställningen?
– Det är väl döden, i någon form.
Är det kul att arbeta i Stockholm?
– Jag gillar Stockholm. Det är en vacker stad och jag är förtjust i ostronen på Sturehof. Fast en gång stod jag nere vid vattnet och såg 20 råttor stora som grävlingar komma upp ur strömmen. Så det finns en stor underjordisk värld i stan som innehåller … Gud vet vad.

Fakta/Freddie Wadling
Ålder: Född -51, precis som
Joey Ramone. Bor: Långedrag
i Göteborg. Familj: Fru och tre katter. Aktuell: Med en roll i
”27 club” på Maximteatern, och senare
i vinter med en ny Blue for two-skiva.

Fakta/Musiken av de unga döda…
… framförs av Freddie Wadling, Jan Åström, Louise Hoffsten, Conny Bloom och Markus Fagervall. Jonas Inde medverkar också och har skrivit manus.

Tipsa andra:
 
2010
26/10
14:09

Permalänk

Svensken som utmanar Dan Brown

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.
JanWallentin_3_WEB

Foto: Maja BrandJan Wallentin.

Hans ”Strindbergs stjärna” har redan sålts för miljoner och innehåller hisnande äventyr. Jan Wallentin har liknats vid en svensk Dan Brown. Om det konceptet är nästa deckarunder så finns det gott om svenska källor att ösa ur.

Jan Wallentin har inte direkt några problem med fickpengarna under sin pågående pappaledighet. Hans bok ”Strindbergs stjärna” är redan en världssuccé, åtminstone ekonomiskt. Exakt hur mycket rättigheterna sålts för till de utländska förlagen är höljt i dunkel. Men paret Keplers åtta-nio miljoner är med råge passerade.
- Jag hoppas verkligen att förläggarna vet vad de gör, men de är vuxna människor. De tar sina egna beslut, säger han.

”STRINDBERGS STJÄRNA” går inte att placera in i något svenskt deckarmanér, utan har i_stället liknats vid Dan Browns ”Da Vinci-koden”.
Författaren själv är inte så förtjust i den jämförelsen.
- Mitt mål var att skriva en bok som skulle vrida sig bort från läsaren. Tanken var att inleda som en vanlig deckare och sedan skulle boken bli oförutsägbar. Nu har den allt: konspirationer, droger, nazism och Andrée-expeditionen. Just Andrée-expeditionen skulle kunna ha blivit en bok i sig, den är ju oerhört fascinerande och mer Jules Verne än Jules Verne själv. Nils Strindbergs enda riktiga erfarenhet av polarexpeditioner var att ha skidat runt Djurgården, säger Jan Wallentin.

BOKENS HISTORIA ÄR nästan lika spektakulär som handlingen i ”Strindbergs stjärna”. Det hela började sommaren 2008 när den dåvarande Aktuellt-reportern var gräsänkling under en månad och bestämde sig för att skriva en roman.
- Jag utgick från de ämnen jag ville skriva om när jag konstruerade intrigen, och att få fram det första utkastet gick oerhört lätt. Jag fick storhetsvansinne och tänkte att jag kunde skriva tio böcker på ett år om det skulle vara så här enkelt, men min fru stryper mig om jag säger att det gick på en månad. I den första versionen var tempot högt, ungefär som en serietidning. Förlaget ville ha den minst dubbelt så lång. Det arbetet tog ytterligare två år.
Huvudpersonen, historikern Don Titelman, är blandmissbrukare.
- Jag har gjort grundlig research.
Genom att prova?
- Nej, där har jag haft nytta av journalistiken och tagit hjälp av läkare. Men en fördel är att blandmissbrukare kan bete sig oförutsägbart. De väljer ofta egna doser, och då kan
ingen rätta en.
Du tog namnet från en kameraman på ”Aktuellt”. Får han procent på boken?
- Förlaget lovade att bjuda honom på en dyr middag, men jag vet inte om det har blivit av.
Blir det en fortsättning?
- Don Titelman är för min del lite väl förknippad med nazismen, och efter att ha skrivit boken är jag lite trött på nazism. Och jag kanske inte ska plåga den riktige Don med ytterligare en bok.
Men du har kontrakt på en bok till?
- Ja, men det är nog bara en sak som är klar. Det ska inte bli poesi.
Hur hanterar du de bitvis hårda recensionerna?
- Jag har faktiskt rätt svårt att ta det på allvar när någon DN-skribent som hatar hela genren dömer ut den här boken. Det är så förutsägbart. Jag menar, om man avskyr och ser ner på en viss typ av litteratur_… varför bryr man sig ens om att läsa den?

Tipsa andra:
 
2010
26/10
14:04

Permalänk

De hatälskade sköna snubbarna

Av: Klas Ekman, publicerad 26 oktober, 2010.

Hoffmaestro_webb2

Hoffmaestros framgångar betraktas av många som ett stort mysterium. Influenserna är fler än Imelda Marcos skor och de skiter helt i allt som är god smak. Enligt dem själva är det entreprenörsandan som gett dem en gigantisk publik.
– När ingen annan festival ville boka oss satte vi ihop en egen,
säger Karl-Uno Lindgren i elvamannabandet.

Jens Malmlöf, alias Jerry Hoffmaestro, hoppar omkring i bara kalsongerna inne på Clarion Hotel vid Skanstull. Han håller på att byta byxor inför ännu en fotografering.
– Det läste jag att Håkan Hellström brukar göra, för att inte se likadan ut på varje bild. Så det snor jag direkt från honom, säger han.
Den här dagen ska Hoffmaestro & Chraa möta sina värsta fiender – medierna. Aftonbladet har precis recenserat deras nya skiva.

”Jag hör bara ett gyckel som sprider musikalisk mul- och klövsjuka”, skrev Markus Larsson, men Jens Malmlöf och de andra fem medlemmarna av elvamannabandet som vimlar omkring inne på hotellet verkar inte bry sig nämnvärt.
– För vår del kan en etta vara lika bra som en femma, säger Karl-Uno Lindgren som spelar percussion.
De börjar bli vana vid den sortens bemötande, och är redan helgarderade. Med på skivan finns låten ”Haters & critics” där Jens hugger ner på just sura recensenter.
– Vi kan ta kritik, och vi har fått dålig kritik förut. Men det som gör mig förbannad är när man dumförklarar de tio tusen människor som stått och haft kul till oss, säger Jens efter fotograferingen.

I låten sjunger han att kritikern är ”whining like a little fag”.
– Men det har inget med homosexualitet att göra, jag behövde ett rim helt enkelt, säger Jens Malmlöf.
Det har redan skrivits en hel del om hur Hoffmaestro & Chraa slagit igenom helt utan stöd från några etablerade medier och blivit ett svenne- eller ett folkets band beroende på hur man väljer att se det. Ett svenskt Manu Chao enligt vissa, ett stockholmskt svar på göteborgsfunken enligt andra. Och en djävulsbrygd av alla möjliga hemska stilar enligt diverse kritiker.

Men hur gjorde de egentligen för att bli ett av Sveriges mest populära liveband? Svaret ligger inte bara i låtar som den synnerligen ölskrålarvänliga ”Desperado”, utan enligt Jens Malmlöf är det hela också resultatet av rent entreprenörarbete.
– Vi skapar situationer där man får ett helt festpaket på köpet, vi tar med oss egna dj:s. En gång anordnade vi en egen festival när ingen bokade oss, säger Jens Malmlöf.
Karl-Uno bryter in.
– I stället för att tigga gig hyr man ett ställe på vinst och förlust. Ibland har vi gjort reklam för själva festen, och inte alls för att vi ska spela, säger han.
Karl-Uno och Jens tipsar om att man ska försöka arrangera festerna i universitetsstäder, för där är folk i rätt ålder och festsugna. Det gäller också att få en publik med fler tjejer än killar. Helst ska det vara 60 procent unga kvinnor och 40 procent unga män.
– Det är svårt att ordna, men man måste verkligen se till att det inte blir en renodlad korvfest, som jag antar att det brukar bli på black metal-konserter, säger Jens som snabbt flikar in att han gillar metal (dock tydligen inte ”korvfest”).
Hur åstadkommer man det?
– Enträget turnerande och internet. Youtube, myspace och spotify har varit väldigt viktiga för oss, säger Karl-Uno.
– Och man måste vara konsekvent i det man gör, år efter år efter år, säger Jens.
Konsekvens? Er musik är väl närmast en häxblandning av alla möjliga musikstilar?
– Men det är ju vår stil. Det finns en besatthet över att kunna placera någon i ett fack. För mig är det fullständigt ointressant. Konceptet är att inte begränsa sig, ibland får det helt enkelt bli någon sorts ska-country för att det var vad som kom ut, säger Jens.
Har ni märkt om Hoffmaestro drar en särskild sorts publik?
– Det är ingen speciell subkultur, till stor del är det vanligt folk. Att vi blandar så många stilar återspeglas i publiken. Folks föräldrar har till och med börjat dyka upp. Ibland är föräldrarna fulla och vill festa, jag tror att de vill bevisa att de inte tappat det, säger Jens.
Tappar ni inte kidsen om de behöver skämmas över mamma och pappa?
– Då har vi morsorna
istället för ungarna, säger Karl-Uno.
Ändå får man en sektkänsla.­ Ni behandlas ju som popmusikens svar på scientologerna?
– Det sjuka är ju att det börjar bli en sekt. Men än delar vi inte ut några tabletter som alla ska ta på given signal, säger Jens.

Klas Ekman

Fakta:
Hoffmaestro är …
… Jerry Hoffmaestro, John 6:10, All-indgren, Melo, The Eby, South Central, Hamp the Champ, Det fysiska fenomenet, Don Harbonese, Petter de Chocolate och The Kalibrator. Historia: Efter att ha spelat i olika fritidsgårdsband i tonåren bildades Hoffmaestro & Chraa i samband med att tvillingarna John och Karl-Uno Lindgren spelade in filmen ”Stockholm Boogie” år 2005. Med Jens Malmlöf i huvudrollen.

Hoffmaestros bästa karriärtips
Ordna dina egna gig
l Håll inte tummarna för att någon ska boka dig, hyr en lokal i stället. På vinst och
förlust.

Kamouflera dem som fester
Alla är kanske inte intresserade av just ditt band. Och är du okänd drar du inte folk, därför är det bättre att ordna en fest där spelningen ingår som en del av paketet.

Satsa på student­städer
Där finns en garanterat festglad publik. Ragga tjejer till publiken Målet är 60 procent tjejer och 40 procent killar. Då blir det ett bättre och större party. Och nästa gång vet folk vad de har att vänta sig.

Spela ofta
Hoffmaestro har gjort 75 spelningar det senaste halvåret. Man kan turnera sig till en stor publik, med talang och envishet.

Den ”sköna snubbens” livslinje (en person som är soft, inte ställer några krav och gillar att hänga)

1993
Stakka Bo släpper albumet ”Supermarket” och Bo Kaspers Orkester ger ut ”Söndag i sängen”. Grungeskägget förvandlas till det lilla jazzskägget. Resten av 90-talet är dock rätt oskönt.
2000
Artisten Timbuktu släpper ”T2: kontrakultur” och den sköna Malmösnubben tar över stafettpinnen. I Stockholm blir Thomas Rusiak oerhört populär, i hängiga jeans, balla solbrillor och jättepolisonger. Butiken Weekend öppnar på lilla Essingen. Ingen har tidigare sålt jeans på ett lika avslappnat sätt som ägaren Örjan Andersson. Han halvlåg i en stol, fram tills dess att han lanserade Cheap Monday och blev mångmiljonär.
2003
Efter utskällda ”Ursäkta röran, vi bygger om” visar Fredrik & Filip mycket skönare sidor när de charmar amerikanska före detta kändisar i ”High Chaparall”. Sedan blev de folkkära.
2005
”Rallarsving” har premiär på ZTV. Kampsporten blir helt plötsligt superskön när Musse Hasselvall och Andreas Halldén åker jorden runt och skojbrottas iklädda små kalsongliknande tajta brallor.
2009
Hoffmaestro slår igenom på allvar. Om någon undrade var alla sköna snubbar tagit vägen så var det till det här bandet. Hoffmaestro är den sköna snubbens svar på ön i ”Lost”.

City
Folkliga. 2009 blev det upplopp i samband med Hoffmaestros spelning på festivalen Peace & Love, och i år fyllde de Gröna Lund. Tusentals fans kom inte ens in. Nu släpps Hoffmaestros nya album ”Skank-a-tronic Punkadelica”. Utlandslansering väntar också, med bland annat en turné i Tyskland.

Tipsa andra:
 
2010
15/10
16:49

Permalänk

”Vi smet in på krogen”

Av: Klas Ekman, publicerad 15 oktober, 2010.
Bill Skarsgard

Foto: Sara Mac KeyBill Skarsgård är höstens it-boy på filmduken. Med tre huvudroller konkurrerar han nästan med Michael Nyqvist. ”Himlen är oskyldigt blå” och ”I rymden finns inga känslor” går redan på bio och snart kommer även ”Simon och ekarna”.

Bill Skarsgård syns överallt i höstens filmrepertoar. I filmen ”Himlen är oskyldigt blå” spelar han en knarklangare – men själv nöjde han sig med att bara härja på Söder när han växte upp.
– Jag var inne och busade i Söderhallarna och spottade på fotgängare från en bro, säger han.

Du har huvudroller överallt. I ”Himlen är oskyldigt blå” och ”I rymden finns inga känslor” och snart huvudrollen i ”Simon och ekarna”. När lossnade det egentligen?
– Jag gjorde den här före ”I rymden finns inga känslor”, men min första större roll var i ”Kenny Starfighter” för två och ett halvt år sedan. Så det var nog där. Sedan fick jag provspela för ”Himlen är oskyldigt blå”, säkert fem-sex gånger och träffa Hannes. Det kändes som en ”Idol”-uttagning. Men på premiärfesten för ”Kenny Starfighter” blev jag lite småfull och gick fram till honom och mer eller mindre bönade om att få rollen, för manuset var så bra. Det verkar ha fungerat, tydligen hade jag sagt en hel del bra grejer.
Fick du verkligen dricka då?
– Jo. Det var 2009 så jag var 19 år.
Tror du att det var roligare att vara tonåring på 70-talet?
– Det är nog ganska jämförbart. Jag är visserligen uppvuxen som en del av internetgenerationen, och var för ung för det där att nätet bara skulle vara en fluga. I dag får man höra att ton åringar bara sitter framför en dator, men jag vet inte om det är så annorlunda egentligen.
Jag tänker på all fri och härlig sex i filmen?
– Visst, men på 70-talet satt de säkert ändå mest vid en skivspelare och spelade samma platta om och om igen. Som tonåring är man ju lite driftslös, eftersom skolan ska vara så viktig och tar upp så mycket tid. Då sitter man och gjuter tenngubbar eller vad som helst som inte känns så allvarligt eller krävande.
Hur var det att växa upp i stan?
– Jag hängde på Södermalm, jag är uppvuxen i korsningen Högbergsgatan och Repslagargatan, så det blev mycket Medborgarplatsen när jag var åtta eller nio och fick gå ut själv på stan. Mina bröder säger att de minns tiden innan Medborgarplatsen var nybyggt och är nostalgiska över den gamla goda tiden när det bara var kanyler, smuts och härligt. Men jag var inne och busade inne i Söderhallarna. Det gick att smita upp några våningar och gå ut på en bro där man kunde spotta på fotgängare.
Det är rätt höga åldersgränser i stan. Var det svårt att gå ut som tonåring?
– Alla hade falskleg tills de fyllde 18, men det blev mest trista ölsjapp där personalen inte var så nogräknade. Man köpte en trefemma och sen blev det en stor stark på krogen. Senare lärde man känna folk och jobbade sig in på andra ställen genom kontakter.
Vad var du för typ i skolan?
– Jag var väl lite utböling. Jag gick naturprogrammet på Södra latin, för jag visste inte vad jag skulle bli. Men flera av mina klasskamrater började på KTH eller läkarutbildningar redan efter studenten. Själv missade jag en hel del eftersom jag spelade in ”Arn” och ”Kenny Starfighter”.
Men du blev aldrig knarklangare som Martin i filmen?
– Nej, jag var aldrig inne på det spåret. Men jag var heller aldrig särskilt osäker och naiv.
Hur går det med Oscarbidraget?
– Man håller på med att lobba för filmen. Det är viktigt att folk ska kunna se filmen så att de kan rösta på den, så en viktig del är att få bra distribution.
FAKTA/BILL SKARSGÅRD
Ålder: 20 år. Bor: Stockholm. Familj: Skarsgårdklanen. Aktuell: I ”Himlen är oskyldigt blå” och ”I rymden finns inga känslor”. Har även spelat in ”Simon och ekarna”.
Bills bästa stockholmshäng
1
Mosebacke. För utsikten på sommaren, och så bor jag i närheten.

2
Medborgarplatsen. Jag är mer eller mindre uppvuxen där.

3
Långholmen. Det är fint, och där hade vi klassfester och skolavslutningar. Visst, 15-åringar som dricker sig redlösa är ingen vacker syn, men en favoritplats ska väl vara ett ställe som man ofta besökt?

Tipsa andra:
 
« Äldre inlägg
Nyare inlägg »