Omslag
Vad har den nytillträdde chefen för Moderna museet gemensamt med två av ledamöterna i Svenska akademien? Alla tre startade sina offentliga karriärer i samma lilla kulturtidskrift. Med anledning av Nobelprisutdelningen berättar City historien om Kris, tidningen som tog över det svenska kulturlivet.
På pappret hade det förstås sett fantastiskt ut. Men Göran Therborns kvällsföreläsning om den ideologiska statsapparaten (strikt enligt Althussers marxist-strukturalistiska filo-sofi) var en besvikelse. När litteratur-vetarna Anders Olsson, Arne Melberg och Horace Engdahl lämnade salen stötte de ihop med ett gäng unga män från Umeå.
– De var lika nedstämda som vi över föreläsningen, säger Horace Engdahl och fortsätter:
– Det slutade med att vi alla gick hem till Arne, som på den tiden bodde på Upplandsgatan. Vi drack te och Åke Sandgren, en av killarna, sålde filmtidskriften Kod som de gav ut. Jag köpte ett exemplar och blev ganska förbryllad när jag läste det hemma.
Detta var i maj 1977 och anledningen till att Horace Engdahl blev förbryllad var att gänget, som litteraturvetarna snart kom att döpa till ”Los Umeos”, lanserat en egen ”semiotisk terminologi”. Enligt honom hindrade den extrema abstraktionsnivån tidskriften från att få någon större spridning. Inte desto mindre hade killarna precis fått ett rejält tidskriftsstöd, och några månader efteråt hörde deras ledare, Stig Larsson, av sig till Horace Engdahl. Han ville göra en mer allmän kulturtidskrift för pengarna, men tyckte sig inte tillräckligt lämpad för den uppgiften.
– De var smartare, och jag tänkte att det var ett bra sätt att själv få lära mig något. Ett krav från min sida var alltså att jag skulle få vara med på
redaktionsmötena. Det var klokt, säger Stig Larsson.
Resultatet blev tidningen Kris.
Första numret kom redan i december 1977. Inledningsvis hade en stor och lös redaktion tvistat om manifest och inriktning, tills en något mindre grupp helt enkelt fick nog och satte ihop ett på egen hand. Temat var Theodor Adornos estetik. Därefter gjordes allt enligt lustprincipen, men varje nummer presenterade ett nytt tema.
Om man, som varandes ”normalbegåvad”, beställer upp årgångarna av tidskriften på Kungliga biblioteket möts man av kulturartiklar på en tämligen hög nivå. Stig Larssons text om diskotek är visserligen lättförståelig, och Horace Engdahls essä om stil – där han utgår från en mening av Stendhal – är både roande och intressant. Men man börjar lätt dra sig i läppen, klia sig i hårbotten och bita på naglarna under kampen för att hänga med i exempelvis Werner Hamarchers tolv sidor långa och hyperakademiska artikel ”Kort svar på frågan: Vad är textualitet?”
– Att delta i redaktionsmötena var väldigt krävande, erkänner Stig Larsson.
De andra var ju dessutom ganska intelligensaristokratiska. ”Vem är Cicero?” kunde jag fråga och då skakade de bara på sina huvuden. ”Herregud, han vet inte ens vem Cicero är”, sa någon och då fick Horace ge mig en halvtimmes föreläsning. Det gjorde han så fort jag undrade något.
Allt gjordes under knappa omständigheter. Stig Larsson minns hur alla var utfattiga studenter eller bara fattiga. Horace Engdahl har berättat om åren när han levde på ”blod- pudding och vatten”.
Uppslag
Kris blev aldrig någon kommersiell vinstmaskin – tidningar med vaga temanummer om ”Återkomsten” blir sällan det. Och under de första tre åren verkade ingen ta någon större notis om Kris, minns Horace Engdahl.
– Vi utgick från att det måste finnas läsare av rätt ull någonstans därute i mörkret. I dystra stunder hade vi en fantasi om att det bara fanns en enda läsare. Prenumerantregistret upptog nämligen så många egendomliga namn att vi fick för oss att det på något slott någonstans satt en excentrisk miljonär, som beställde tidskriften till sig själv under falska adresser och travade upp exemplaren framför sin stora öppna spis när han skulle steka äpplen. Varje gång elden hotade att falna, kastade han ett Krisnummer på lågorna. Och för varje månad hittade han på alltmera otroliga namn för att se hur långt han kunde gå utan att bli avslöjad, säger han.
Enligt Stig Larsson var en anledning till denna misstanke att en oproportionerligt stor del av prenumeranterna bodde i Värmland.
Andelen medarbetare ökade dock stadigt. Författaren Magnus Florin tillkom. Även konstnärerna Jan Håfström och Ola Billgren ingick i redaktionen.
En viktig rekrytering var Carl-
Johan Malmberg, som i dag är författare och kritiker. Han debuterade med en artikel om den fransk psykoanalytikern Jacques Lacan.
– Carl-Johan kände jag sedan mina första terminer på litteraturhistoriska seminariet, där han som långhårig rabulist hade varit en påle i köttet på lärarna. Han hade sedan övergått till filmvetenskap och sades arbeta på en avhandling om Resnais. Det lät ju bra, säger Horace Engdahl.
Ännu bättre var att Carl-Johan Malmberg kände en vän till filosofen och poststrukturalisten Jacques Derrida.
– Det skulle visa sig vara avgörande för tidskriftens vidare öden, säger Horace Engdahl.
I dag går det inte att nämna Kris utan att samtidigt nämna Derrida och dennes tankar om dekonstruktion. Det senare begreppet är svårt att
förklara på ett lättbegripligt sätt,
men det handlar bland annat om att närstudera beståndsdelar i en text och jaga såväl dolda som nya betydelser.
Derridas skrifter gjorde intryck av att vara den högre förening av filosofi och litteratur som Horace Engdahl och de andra på Kris drömde om.
– Osannolikt nog intresserade han sig för oss, och följde tidskriftens verksamhet med en sympati som inte var spelad. Förklara det om någon kan! säger Horace Engdahl.
För en kulturtidskrift 1980 var detta något oerhört. En möjlig jämförande översättning till våra dagar vore om tidningen Bon fått Sofia Coppola som mentor. På våren 1980 skickade Derrida en opublicerad text, ”La loi du genre” till Kris. I septembernumret trycktes det franska originalet på vänster-
sidorna, och den svenska översättningen på högersidorna.
Från och med det var Kris ”hot stuff”. En dag ringde en dam med Östermalmsaccent till redaktionen och undrade om hur man fick tag på den där tidskriften som det talades så mycket om. ”Vi ska ha några vänner på middag i helgen och skulle så gärna vilja ha det senaste numret liggande framme”, berättar Horace Engdahl.
En ung läsare var Daniel Birnbaum, som numera är chef på Moderna museet. Han började läsa tidningen som 19–20-åring, samtidigt som han själv började studera filosofi på universitet i Stockholm.
– Jag tror inte att man blir smartare med åren, och det finns ingen tid i livet då nyfikenheten är lika stor som när man är ung, säger Daniel Birnbaum och fortsätter:.
– Tidningen var en hopplöst smal produkt, men samtidigt nödvändig läsning om du ville hänga med i kulturdebatten. Förskjuter en tidsskrift grundvalarna för hur man tittar på litteratur på universiteten så är det klart att den har gett avtryck. Vissa saker ställdes på huvudet i och med Kris, där introducerades ju originaltexter av Derrida. Den sortens tänkare kom till Sverige via Kris.
Trots att Derrida-numret fungerat som en murbräcka för Krismedarbetarna, så fortsatte de allt mer väletablerade redaktionsmedlemmarna att ge ut sin tidskrift. Tidningarna blev visserligen färre, men tjockare. Och de anordnade fester, när det fanns pengar. Då kunde de bland annat möta sina prenumeranter från Värmland. ”En brokig skara, men entusiastisk”, enligt Horace Engdahl.
Inledningsvis låg redaktionen i en universitetslokal på Hagagatan, men i mitten av 80-talet fick de en lokal i Torpedverkstan på Skeppsholmen.
Stig Larsson hade fått en image som farlig och självförbrännande. Han beskrevs bland annat som en ”hålögd dödsängel”, något som på den tiden gick att göra helt utan ironi. Kanske berodde åtminstone hålögdheten delvis på de långa arbetspassen vid lämningarna. Han kan fortfarande sakna klippandet, klistrandet och allt annat handfast arbete på tryckeriet. Och gemenskapen på redaktionen.
– Där hade vi bara ett litet fönster i lokalen, och de flesta rökte av någon anledning cigarrer. En dag när jag kom dit var röken så tjock att det inte riktigt gick att skönja dem från dörren, säger Stig Larsson.
Men efter tretton år började den första redaktionen tröttna på tidningsredigerandet. Horace Engdahl berättar att de först övervägde att helt lägga ned Kris, men i stället lämnades tidningen över till en grupp yngre personer med liknande intressen.
Den nya redaktionen bestod bland annat av Daniel Birnbaum, författaren Aris Fioretos och filosofen Sven-Olov Wallenstein. Just Daniel Birnbaum hade tidigt tagit sig in i den gamla kretsen. Hans syster Anja var ett tag ihop med Anders Olsson, och hans tyska kunskaper hade gjort honom lämplig att översätta exempelvis den romantiska poeten Novalis.
– Egentligen förvaltade vi nog mest arvet, men det roliga med att sätta ihop Krisnumren var att det påminde om att kurera små utställningar. När jag tänker efter är det inte mycket som skiljer det arbetet från vad jag gör i dag. Fast jag får förstås lön nu för tiden, säger Daniel Birnbaum.
Men vad var det som gjorde att alla medarbetarna kom att bli så otroligt framgångsrika? Han drar parallellen med en annan gammal mytomspunnen svensk tidskrift.
På 60-talet fanns Puss, som också lyfte fram en ny generation. Tidningarna är ojämförbara, men även det gänget – med bland andra Carl-Johan de Geer och Marie-Louise Ekman – dominerade ju sin tid, och blev otroligt inflytelserika. Kris lyckades nog också fånga någon slags tidsanda, trots att den var så obönhörlig. Det fanns inget inställsamt, annars tänker nog de flesta redaktioner på att nå en publik, säger Daniel Birnbaum.
Grundaren Horace Engdahl själv tycker sig inte vara rätt person att svara på den frågan.
– Tur, fräckhet, begåvning i vissa fall, kanske. Om du frågade min hustru Ebba [Witt-Brattström, feminist och professor], skulle hon ge ett mera analytiskt svar som skulle handla om den manliga successionsordningen i kulturlivet, säger han.
Jag frågar Horace hustru.
– Han syftar väl på att jag såg den första redaktionen av Kris som en ny variant av det gamla manliga karriär-tricket: arga unga män sluter sig samman, gärna med manifest/teori som har totalanspråken att förändra världen/konsten/litteraturen/forskningen. Så här i efterhand kan jag beklaga deras framgångar, för det innebar ett genombrott för den överteoretiserande, angloamerikanska tsunamivåg som sveper över humaniora i dag. Och det var nog inte deras avsikt, säger Ebba Witt-Brattström.
Till sist finns det en förklaring som varken har med patriarkat, tidsanda eller ens begåvning att göra. Den är Stig Larssons egen.
– Jag har alltid haft ett kolossalt självförtroende, och jag tror att det smittar andra. Mitt kompisgäng från Umeå blev också exempellöst framgångsrika. Det låter kanske skrytsamt, men det gäller även de tjejer jag har varit ihop med. Om man umgås med mig ett tag så blir man framgångsrik. Det är den slutsats jag måste dra, det har ändå varit så i 35 år nu, säger han.
Klas Ekman
klas.ekman@city.se
Fakta: Tidskriften kris (1977–1997)
Vad stod det i den?
• Kris – med underskriften Kritik, estetik, politik – bjöd på en blandning av konst, prosa, poesi och essäer. Man kunde hitta Hildebrandssången från 600-talet bredvid Borges novell ”Södern”, och Magnus Florins ”Björlings kluvna utsägelse” bredvid Stig Larssons ”Om en tå”.
Hur stor var den?
• Inledningsvis trycktes tidningen 900 exemplar, men det uttökades så småningom till 1 500 exemplar.
Var gjordes den?
• I Stockholm.
Varför lades den ner?
• Bristen på pengar blev ett problem för den nya redaktionen. Samt koncentrations-svårigheter.
– Vissa nummer blev så dyra att göra, och de flesta höll på med andra tidningar vid sidan av. Energin gick förlorad på något sätt, det var svårt att hitta på nya teman och själv flyttade jag till USA, säger Daniel Birnbaum.
Var kan man läsa den?
• 80-årsjubilerande Rönnells antikvariat har en hel del gamla nummer, annars finns alla på Kungliga biblioteket.
Fakta: Maktmän som Gått i kris plantskola
• Horace Engdahl, 61, litteraturvetare och ledamot i Svenska akademien.
• Daniel Birnbaum, 47, chef för Moderna museet.
• Stig Larsson, 55, författare, regissör och dramatiker.
• Anders Olsson, 61, professor i litteratur-vetenskap, författare, ledamot i Svenska
akademien.
• Magnus Florin, 55, författare och regissör, före detta chef för Radioteatern.
• Sven-Olov Wallenstein, 50, författare och filosof inom estetik och samtida konst.
• Aris Fioretos, 50, professor i estetik vid Södertörns högskola.
• Hans Ruin, 49, filosof och professor vid Södertörns högskola.
• Svante Weyler, 57, förlagschef.
• Håkan Rehnberg, 57, konstnär och ledamot i Konstakademien.
• Jan Håfström, 73, konstnär, styrelsemedlem i Statens konstråd.
Permalänk