Lena Philipson vann Melodifestivalen med hans låt. Han har sålt hundratusentals album genom åren och upptäckts av en helt ny publik. Nu släpper Sveriges popkung en ny skiva. Men Orup gör sig inga stora förhoppningar.
– Jag har inga die hard-fans, säger han.
Orup sitter nedsjunken i en skinnfåtölj inne i den gamla Cheiron-studion vid Fridhemsplan med en dosa Grovsnus framför sig. Sedan ett tag tillbaka är det här hans arbetsplats, och det är här det nya albumet ”Född i november” vuxit fram under det senaste året. Det består av nio oerhört pampiga och väldigt bitterljuva låtar. Men den här gången har en av Sveriges mest hyllade textförfattare överlåtit större delen av skrivandet åt en gammal kompis: Johan Kinde från Lustans Lakejer. Resultatet låter som att Lidingö fått en alldeles egen Scott Walker.
– När jag gjorde arrangemangen blev det helt enkelt för tungt att skriva texter. De blev inte så bra, jag brukar ju skriva fragmentariskt och vardagligt, och det passade inte låtarna. Johans stil är mer Jarl Kulle, han är en person med stora, starka känslor som pratar väldigt högt. Det gjorde sig bättre till musiken, och dessutom har jag vridit och vänt på samma ämnen i snart 25 år, säger Orup.
På sätt och vis är det en smula ironiskt att han tröttnat på sig själv. Intresset för Orups gamla skivor, och texter, har bara ökat under senare år. Tidigare i år framförde han hela sitt debutalbum på ett fullsatt Debaser, och det stod klart att han kunnat välja en betydligt större lokal. Och redan för fyra år sedan skrev han den förvånade låten ”Indiedrottning” om ett oväntat fan.
– Det började med att en kompis såg en stenhård indietjej på stan som gick omkring med en massa vinylskivor. Och där stack mitt första album upp. Det var innan jag hajade att indiepubliken av någon anledning adopterat mig. Jag är förstås stolt över det, men begriper inte varför. Jag har för fan vunnit Melodischlagerfestivalen. De ska inte gilla mig.
Det verkar finnas en tvekan inför de senaste årens antydan till kreddstatus, eller så är det bara en grundinställning. Orup pratar om vikten av att ha låga förväntningar, för att undvika besvikelser, och när det blir tal om sommarens spelningar förklarar han att det blir på festivaler – om några sådana visar sig ha överlevt, nu när Hultsfred gått i graven och Arvikafestivalens framtid är högst oklar. Anledningen är gulligt ödmjuk.
– Jag har inga die hard-fans så som Håkan Hellström eller Kent, men många känner igen mina låtar och uppskattar det jag gör. Jag är bra på att spela för befintlig publik.
Ett die hard-fan borde han ha. Oskar Linnros skiva ”Vilja bli” har knappt nämnts utan att Orups namn dykt upp. Själv tycker Orup att det är en överdriven liknelse.
– Folk säger ibland att de hör influenser från mig, men jag brukar vara dålig på att höra sådant själv. Jag tror att väldigt få artister är bra på att höra vad som är egentligen är ”deras grej”. Och i fallet Oskar Linnros är det nog bara ett lätt sätt för folk när de ska
katalogisera musiken, säger han.
En del av tveksamheten kan härröra från genombrottstiden i slutet av 80-talet. Efter några kommersiellt misslyckade Talking Heads- och Devo-inspirerade projekt som Ubangi verkade Orup inte missa ett tillfälle att förklara sin kärlek för den absolut bäst säljande tuggummipopen. Då var det Wham! och Stock-Aitken-Watermans produktioner för bland andra Kylie Minogue, Jason Dono-van och Rick Astley. På senare år har han gått i gång på Sugababes. I dag är han nöjd med att sitta i Cheirons gamla lokaler och se sångbåset där Britney Spears sjöng in ”Baby one more time”.
– Fast egentligen har jag alltid föredragit tuggummipop med brittisk anknytning, och det kommer sig ursprungligen från att jag fick upp ögonen för Tamla Motown via den brittiska punken. Det fanns en likhet där. De flesta punklåtarna hade samma enkla koncept som Motowns gamla soulhits. Det var alltid kul att dra fram den där fascinationen i sammanhang där det inte var rumsrent. Men numera är det inte samma motstånd längre. När jag inledde solokarriären var det där-emot väldigt illa ansett.
Din jätteflopp, ”Orupean songs” från 1991, sålde åttio tusen exemplar. Det vore en enorm succé i dag. Hur ser din ekonomi ut i dag?
– Ekonomiskt har jag det nästan bättre än förr. Bland annat på grund av livekonserterna och ”Lena+Orup”, showen jag gjorde med Lena Philipsson. De kompenserar mer än väl den låga skivförsäljningen. Håkan Hellströms senaste skiva har gått skitbra. Den har sålt 40 000 exemplar. Det blir man inte rik på, det är därför alla är ute och spelar jämt. Själv har jag aldrig varit särskilt bra på att hålla i pengar. Det finns gott om artister som sålt betydligt mindre än mig, men som har det mycket bättre ställt.
Så det blir fler krogshower?
– Det finns planer på en egen. Det är ett utmärkt sätt att möta publiken. De skulle kanske inte gå på en regelrätt Orup-konsert. Jag tror att de vill sitta bekvämt, äta gott och bli underhållna. Själv är jag exakt likadan.
Vad ser du som din största framgång?
– Egentligen är det att du sitter och intervjuar mig snart 25 år efter min första solosingel. Även om jag inte kommer i närheten av den tidens popularitet så är jag stolt över att faktiskt finnas kvar, och att ha hängt med. Det är det inte så många som har lyckats med.
Om sina Stockholmshäng
”Jag är sällan i stan nu för tiden, jag har stor familj och villa. Det tar sin tid. Men om jag går ut är det oftast dit Johan Kinde dj:ar för kvällen. Oftast blir det Vassa Eggen eller Riche, men jag brukar mest stå vid dj-båset och prata med honom. Jag är inte längre så nojig med vilka ställen jag går till, i dag betyder sällskapet allt.”
Om att åldras snyggt
”Det krävs dyra besök på laserkliniker. Nej, i mitt fall har jag bara haft tur som fått behålla håret. Jag nojar inte över åldrandet lika mycket som folk verkar tro. Det finns en charm även i fåror.”
Om nya svenskspråkiga artister
”Det är bra att det verkar bli fler. Jag tycker att det görs alldeles för mycket pop med dåliga engelska texter. Och jag gillar faktiskt nästan allt som görs på svenska. Från Håkan till Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Till och med Lasse Winnerbäck.”
Om musikbranschens nya villkor
”Jag har alltid tyckt att branschen har varit överbetald. Förr flög varenda skivbolagschef i eget jetplan. Och det handlar bara om något så enkelt som musik. Skivbolagen är viktiga ur marknadsföringssynpunkt och så vidare, så då får de väl skriva kontrakt där de får en del av kakan från livebiten. Men inte av min kaka, så klart, utan från andras, ha ha.”
Om genombrottet
”Jag var nog ingen rolig människa de där åren. När man hamnar i centrum av sitt eget lilla universum är det lätt att missa andra människor och deras önskningar. Det tog nog ett par tre år innan jag blev någorlunda talbar igen. Därför var det nog nyttigt att den engelska plattan gick så dåligt. Och framförallt turnén som följde den. Jag fick jättebra recensioner, men ingen kom. Och då recenserade tidningarna igen av någon anledning, men då blev det dåliga betyg.”
Permalänk