Halleluja, jag är tjock igen. Hans-Erik Dyvik Husby gick upp 25 kilo för rollen som Cornelis.
Det började med att någon gillade hans skägg. Snart hade Citys Klas Ekman en roll i Amir Chamdins film ”Cornelis”. Under inspelningen hängde han runt med huvudrollsinnehavaren, Turbonegro-sångaren Hank von Helvete och pratade om knark, scientologi och om att provfilma på rehab.
Vid Trollhätte kanal bromsar bilen in. Bron framför har fällts upp och ett stort fartyg passerar. Från vår position ser det ut som att den klyver landskapet.
– Det här är infrastruktur det. Hur långt in i landet är vi inte? Och så kommer det där jävla skeppet, säger Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd som Hank von Helvete.
Turbonegros sångare ser ut att rysa till i framsätet.
– Det påminner mig om när jag gick på E och Turbonegro turnerade i Tyskland. Vi kom till ett liknande ställe – och du kan ju tänka dig hur det var när det plötsligt kom en pråm mitt på land och vägen fortsatte rakt upp i himlen, säger han.
Vi har vid det här laget känt varandra i ganska exakt en minut.
När vi har känt varandra i två minuter har jag fått lära mig att det där med heroin-avvänjning inte är så farligt som man kan tro. Så länge man bara får mycket vitaminer.
– Jag var fortfarande på behandlingshemmet Narconon i Eslöv när jag fick erbjudandet från Amir. Det var mina första nyktra dagar på 24 år, så jag var inte överdrivet intresserad av några krav. Fast jag svarade två veckor senare efter att föreståndaren fick nys om det hela och hoppade i taket och tyckte att det var värsta grejen. Och det är ju onekligen snyggt att provfilma på rehab, säger han.
Bilen är på väg mot inspelningen av ”Cornelis” som just den här dagen, 28 april, äger rum i Åmål. Själv har jag sovit två timmar, eftersom skjutsen ned till Trollhättan var framme vid halv tre på natten. Nu är klockan halv sex, men huvudrollsinnehavaren i filmen är i högform.
Chauffören har på lokalradion. Hans-Erik lyssnar spänt på när en herre från Arboga ringer in till ett program bara för att få höra hur vädret är hemma på Västkusten. Det regnar så klart, och mannen berättar med triumf i rösten att det minsann är sol där han bor nu.
Resten av resan ägnar sig Hans-Erik åt att härma pratshowen. Inspirationen vet inga gränser. En särskilt minnesvärd påhittad tiominutersmonolog handlar om vilket år en OK-mack egentligen togs över av Preem.
Väl framme visas vi in i ett hus och får ta på oss våra kostymer. Jag ska spela Börje Ekberg, en av ägarna till Metronome. Förutom Hans-Erik ska jag spela mot Johan Glans som är skivproducenten Anders Burman.
Den här dagen spelar vi in i Jack Vreeswijks studio, men först blir det morgonkaffe i väntan på att teamet ska bli klara med förberedelserna. Scenen som ska spelas in är när Cornelis säger upp sig från Metronome eftersom de vägrar betala honom svart.
– Det värsta med att spela in film är att man måste gå upp så jävla tidigt på morgonen och lägga sig så sent. Men jämförelsevis är det svårare att göra konserter under heroinabstinens, säger Hans-Erik.
En assistent kommer och kallar på oss. Vi följer efter in i studion och efter ungefär en halvtimme är allt klart. Själv behöver jag bara sitta bakom ett mixerbord och se bekymrad ut.
Efteråt blir det ännu mer kaffe, och Hans-Erik drar fram en bok av L Ron Hubbard ur sin väska och börjar läsa. Det har redan skrivits en del om Narconons samhöre med scientologin.
– Det handlar egentligen om att ta hand om sig själv. Boken får mig att må bättre. Men jag kan inte tala för scientologin, jag är inte medlem i kyrkan utan kristen gnostiker. Men alla nya religioner är kontroversiella. Se bara hur det gick för Jesus.
Jag mumlar något om att det där nästan är mer kontroversiellt än knark.
– Vem skulle tjäna på att jag håller käft om allt? Jag läser L Ron Hubbard och har varit heroinist. Alla behöver väl få veta att man kan göra bort sig då och då i livet. Jag håller mycket föredrag för näringslivet. Det brukar handla om att om en pundare som jag kan ta sig upp och göra värsta karriären så kan väl en VD klara av en finanskris. Så jag tjänar på öppenhjärtigheten, kan man säga.
Amir Chamdin vill ta en scen till. Cornelis ska få en guldskiva, och jag ska sitta och göra ekonomiska uträkningar inne i ett litet rum i anslutning till studion. En gammal barndomsdröm går i uppfyllelse. Jag får röka på film.
Exakt en månad senare är det dags igen. Den här gången i den riktiga Atlantis-studion på Karlbergsvägen i Stockholm. Scenen är ganska lång, och skildrar när Cornelis får sitt skivkontrakt.
Det är snart dags för Aftonbladets musikpris Rockbjörnen, och mellan tagningarna är Hans-Erik på mig om att Stockholm City borde dra i gång ett evenemang samma dag. Han föreslår namnet Bluesgeten och återkommer till denna idén under resten av dagen, så fort han får syn på mig.
– Bluesgeten, säger han. Det priset måste få finnas! Ni kommer att knäcka dem.
Ett halvår senare syns vi igen. Nu på Grand Hotel. Det är pressdag för den nu färdiga filmen. Hans-Erik har blivit stockholmare på riktigt.
– Men jag lämnade inte Oslo, jag åkte bara till Stockholm utan att åka tillbaka. Oslo känns lite smutsigare, med mycket missbruk och hård stämning. Stockholm känns snällare.
Själva filmen är han oerhört nöjd med.
– Dagens läxa är att om man går in för att något ska bli bra, så blir det jättebra. Jag är glad över alla scenerna jag fick spela in med alla fantastiska skådisar, och att det var så mysigt mellan tagningarna. Jag tycker Amir var väldigt bra på att skapa en bra stämning. Och han lät mig improvisera. Jag hade läst igenom manuset, men repade inte in varje replik utan läste igenom dem strax innan det var dags.
Han grät när inspelningen var klar.
– Jag kände en stor förlust. Och jag hoppas att Amir gör en lång redux-version för det var många fantastiska scener som inte kom med.
Sedan sist har Turbonegro lagts på is och Hans-Erik har spelat in en skiva, ”I ljuset av Cornelis”, som han och Jack Vreeswijk ska turnera med till våren.
– Efter Narconon känner jag mig som renaste Luke Skywalker. Jag kan styra mig själv med min tankekraft och upptäcker förmågor som jag aldrig trodde att jag hade när hela loppet kändes kört. Jag har alltid haft förmågan att skapa positiva effekter runt mig. Jag är en galaxhjälte. En Kenny Starfighter.
Hans-Eriks Stockholm
Den Gyldene Freden
1. ”Historien sitter i väggarna. Och man känner att där finns spöken. En dam går omkring och släcker ljusen. Hon har inga Poltergeist-fasoner, utan är en snäll anställd kan man säga. Och så brukar jag tänka på Axel von Fersen som blev mördad i Gamla stan. Han verkar ha varit en snäll kille, tycker jag.”
Texas Longhorn, Hammarby Sjöstad
2. ”Jag är en entrecôte-kille,
men ska jag ta hem blir det Beef Bantana med nachos. Helt fantastisk, men mycket jalapenos.”
Sofiakyrkan
3. ”Jag tar färjan över från Hammarby Sjöstad och promenerar upp till Sofiakyrkan nästan varje kväll. Där står jag och tittar ut över stan. Man får lite kraft från kyrkan och Gud och kör ut den kraften över Stockholm. Positiv power i mitten av Sofo.”
FAKTA/Hans-Erik Dyvik Husby
Ålder: 38 år.
Bor: Hammarby sjöstad.
Familj: Fru, ett barn och en styvson.
Karriär: Blev känd under artistnamnet Hank von Helvete när han sjöng i norska rockbandet Turbonegro.
Aktuell: Spelar Cornelis Vreeswijk i Amir Chamdins ”Cornelis”. Den 8 december släpps skivan ”I ljuset av Cornelis”.
FOTNOT/Klas Ekman
Det är en given succé.
Klas Ekmans replik när han spelar Börje Ekberg, som drev skivbolaget Metronome tillsammans med Anders Burman. Han medverkar i två sekvenser, har en replik, och i en tredje scen ser man hans panna glimta förbi.
Permalänk