Klas

För drygt 30 år sedan dök Klas Katt upp för första gången, i en stad som hette Hell City men som påminde en hel del om Stockholm. Nu har serieskaparen Gunnar Lundkvist precis släppt sitt tionde album om den deprimerade katten och hans kompis Olle Ångest. Det heter ”Klas Katt i vilda västern” och precis som förr består det till nära hundra procent av en märklig upplyftande svartsyn, men den här gången är själva stadsporträttet nedtonat.

– Det utspelas mest inom-hus och i anonyma miljöer. I det här albumet blir Klas Katt nästan vräkt, för han får socialbidraget indraget. Det är inte mycket action, men det är det sällan i mina serier. Däremot är Klas ganska elak när han inte vill dricka kaffe med Olle Ångest efteråt, trots att han fått hjälp. Det är lite obehagligt, säger Gunnar Lundkvist.

Just den biten är inte självupplevd, trots att Gunnar Lundkvist till största delen lever just på sina serier och stipendier.

– Det där är en räkning jag aldrig varit sen med. Men jag har kompisar som jag hjälpt på ett liknande sätt.

Gunnar Lundkvist började som poet. Som 16-åring gav han ut diktsamlingen ”Träden gråter” och som 19-åring släpptes ”Världen intresserar mig inte”. Han kom in i Stockholms poesikretsar, lärde känna Eric Fylkeson och blev utnämnd till något av ett underbarn.

– Det var överdrivet, men som yngre var jag missanpassad och ville förstås ha beröm och fick det. Jag vet inte om det var så bra för mig. Men i och för sig, om man gör något bra är beröm inte lika viktigt. Beröm ska ges till dem som inte förtjänar det. Det hjälper inte att skälla ut någon som är dålig. Uppmuntran är bättre, till slut inser folk själva vad de gör för fel. Att bara få smällar är inte bra.

Under 80-talet arbetade han med ännu en diktsamling, men den havererade.

I stället kom han på att det gick lika bra att uttrycka sig genom serier. Inledningsvis var Klas Katt betydligt mer aggressiv och hade ihjäl folk.

– I dag är jag inte lika arg längre. Och stan är inte lika våldsam som på 70-talet. Vasastan och Birkastan var fyllda av aggressiva typer, missbrukare och rivningshus. Nu är det tvärtom, man är helt innesluten i det välanpassade. Folk står inte längre och skriker och slåss när jag går ut. Aggressionerna är mer dolda i dag, nu bråkar man om sina tvättstugor i stället.

– Nej. Folk vill gärna tro att de är upplysta och goda, och att alla problem kan lösas med kampanjer. Att kampanjer kan ändra på folk som tänker fel. Sådant blir jag inspirerad av.

– Jo, men jag tycker om tomma platser. Som Vasa-stan. Men det finns för få skräpställen kvar.

– Den bilden förföljer mig fortfarande, nu säljs den som grafiskt blad på Kocksgatan. Och tidigare har den sålts både som affisch, på t-shirts och använts i reklam. Skissen gjorde jag mest på skoj, som en sorts uppvärmning innan jag började arbeta. Jag fattar inte varför just den blivit så populär.

STANS MEST HÄRLIGT DEPRIMERANDE GATOR

Det är en ångest-gata och har alltid varit det. Den är för stor och ligger fel. I vissa sinnestillstånd är det bra.

Det är en ickegata. Den ligger där stan tar slut, och har bara hus på ena sidan. Där får man vara i fred.

Där uppe vid Malmskillnadsgatan bor det inte så mycket folk. Det är en härligt öde stämning.

GUNNAR LUNDKVIST

Ålder: 52.  Familj: Nej, vänner.  Bor: Vasastan.

Aktuell: med albumet “Klas Katt i vilda västern” som precis har kommit ut på Kartago.

– Nu ska jag samarbeta med Gunnar Smoliansky. Gunnar vill att jag ska rita Klas Katt på hans foton. Han har ploc-kat fram bilder från 70-talet på rivningshus och poliser som griper fyllon.