Klas RSS

Klas

— Kultur & Stockholm

2010
9/12
10:56

Permalänk

Kulturmaffians ungdomskris

Av: Klas Ekman, publicerad 9 december, 2010.
kris_1_web

Foto: Maja BrandOmslag

Vad har den nytillträdde chefen för 
Moderna museet gemensamt med två av ledamöterna i Svenska akademien? Alla tre startade sina offentliga karriärer i samma lilla kulturtidskrift. Med anledning av Nobelprisutdelningen berättar City historien om Kris, tidningen som tog över det svenska kulturlivet.

På pappret hade det förstås sett fantastiskt ut. Men Göran Therborns kvällsföreläsning om den ideologiska statsapparaten (strikt enligt Althussers marxist-strukturalistiska filo-sofi) var en besvikelse. När litteratur-vetarna Anders Olsson, Arne Melberg och Horace Engdahl lämnade salen stötte de ihop med ett gäng unga män från Umeå.
– De var lika nedstämda som vi över föreläsningen, säger Horace Engdahl och fortsätter:
– Det slutade med att vi alla gick hem till Arne, som på den tiden bodde på Upplandsgatan. Vi drack te och Åke Sandgren, en av killarna, sålde filmtidskriften Kod som de gav ut. Jag köpte ett exemplar och blev ganska förbryllad när jag läste det hemma.
Detta var i maj 1977 och anledningen till att Horace Engdahl blev förbryllad var att gänget, som litteraturvetarna snart kom att döpa till ”Los Umeos”, lanserat en egen ”semiotisk terminologi”. Enligt honom hindrade den extrema abstraktionsnivån tidskriften från att få någon större spridning. Inte desto mindre hade killarna precis fått ett rejält tidskriftsstöd, och några månader efteråt hörde deras ledare, Stig Larsson, av sig till Horace Engdahl. Han ville göra en mer allmän kulturtidskrift för pengarna, men tyckte sig inte tillräckligt lämpad för den uppgiften.
– De var smartare, och jag tänkte att det var ett bra sätt att själv få lära mig något. Ett krav från min sida var alltså att jag skulle få vara med på 
redaktionsmötena. Det var klokt, säger Stig Larsson.
Resultatet blev tidningen Kris.

Första numret kom redan i december 1977. Inledningsvis hade en stor och lös redaktion tvistat om manifest och inriktning, tills en något mindre grupp helt enkelt fick nog och satte ihop ett på egen hand. Temat var Theodor Adornos estetik. Därefter gjordes allt enligt lustprincipen, men varje nummer presenterade ett nytt tema.
Om man, som varandes ”normalbegåvad”, beställer upp årgångarna av tidskriften på Kungliga biblioteket möts man av kulturartiklar på en tämligen hög nivå. Stig Larssons text om diskotek är visserligen lättförståelig, och Horace Engdahls essä om stil – där han utgår från en mening av Stendhal – är både roande och intressant. Men man börjar lätt dra sig i läppen, klia sig i hårbotten och bita på naglarna under kampen för att hänga med i exempelvis Werner Hamarchers tolv sidor långa och hyperakademiska artikel ”Kort svar på frågan: Vad är textualitet?”
– Att delta i redaktionsmötena var väldigt krävande, erkänner Stig Larsson.

De andra var ju dessutom ganska intelligensaristokratiska. ”Vem är Cicero?” kunde jag fråga och då skakade de bara på sina huvuden. ”Herregud, han vet inte ens vem Cicero är”, sa någon och då fick Horace ge mig en halvtimmes föreläsning. Det gjorde han så fort jag undrade något.
Allt gjordes under knappa omständigheter. Stig Larsson minns hur alla var utfattiga studenter eller bara 
fattiga. Horace Engdahl har berättat om åren när han levde på ”blod-
pudding och vatten”.

kris_2_web

Foto: José FigueroaUppslag

Kris blev aldrig någon kommersiell vinstmaskin –  tidningar med vaga temanummer om ”Återkomsten” blir sällan det. Och under de första tre åren verkade ingen ta någon större notis om Kris, minns Horace Engdahl.
– Vi utgick från att det måste finnas läsare av rätt ull någonstans därute i mörkret. I dystra stunder hade vi en fantasi om att det bara fanns en enda läsare. Prenumerantregistret upptog nämligen så många egendomliga namn att vi fick för oss att det på något slott någonstans satt en excentrisk miljonär, som beställde tidskriften till sig själv under falska adresser och travade upp exemplaren framför sin stora öppna spis när han skulle steka äpplen. Varje gång elden hotade att falna, kastade han ett Krisnummer på lågorna. Och för varje månad hittade han på alltmera otroliga namn för att se hur långt han kunde gå utan att bli avslöjad, säger han.
Enligt Stig Larsson var en anledning till denna misstanke att en oproportionerligt stor del av prenumeranterna bodde i Värmland.

Andelen medarbetare ökade dock stadigt. Författaren Magnus Florin tillkom. Även konstnärerna Jan Håfström och Ola Billgren ingick i redaktionen.
En viktig rekrytering var Carl-
Johan Malmberg, som i dag är författare och kritiker. Han debuterade med en artikel om den fransk psykoanalytikern Jacques Lacan.
– Carl-Johan kände jag sedan mina första terminer på litteraturhistoriska seminariet, där han som långhårig rabulist hade varit en påle i köttet på lärarna. Han hade sedan övergått till filmvetenskap och sades arbeta på en avhandling om Resnais. Det lät ju bra, säger Horace Engdahl.
Ännu bättre var att Carl-Johan Malmberg kände en vän till filosofen och poststrukturalisten Jacques Derrida.
– Det skulle visa sig vara avgörande för tidskriftens vidare öden, säger Horace Engdahl.

I dag går det inte att nämna Kris utan att samtidigt nämna Derrida och dennes tankar om dekonstruktion. Det senare begreppet är svårt att 
förklara på ett lättbegripligt sätt, 
men det handlar bland annat om att närstudera beståndsdelar i en text och jaga såväl dolda som nya betydelser.
Derridas skrifter gjorde intryck av att vara den högre förening av filosofi och litteratur som Horace Engdahl och de andra på Kris drömde om.
– Osannolikt nog intresserade han sig för oss, och följde tidskriftens verksamhet med en sympati som inte var spelad. Förklara det om någon kan! säger Horace Engdahl.
För en kulturtidskrift 1980 var detta något oerhört. En möjlig jämförande översättning till våra dagar vore om tidningen Bon fått Sofia Coppola som mentor. På våren 1980 skickade Derrida en opublicerad text, ”La loi du genre” till Kris. I septembernumret trycktes det franska originalet på vänster-
sidorna, och den svenska översättningen på högersidorna.

Från och med det var Kris ”hot stuff”. En dag ringde en dam med 
Östermalmsaccent till redaktionen och undrade om hur man fick tag på den där tidskriften som det talades så mycket om. ”Vi ska ha några vänner på middag i helgen och skulle så 
gärna vilja ha det senaste numret 
liggande framme”, berättar Horace Engdahl.

En ung läsare var Daniel Birnbaum, som numera är chef på Moderna museet. Han började läsa tidningen som 19–20-åring, samtidigt som han själv började studera filosofi på universitet i Stockholm.
– Jag tror inte att man blir smartare med åren, och det finns ingen tid i livet då nyfikenheten är lika stor som när man är ung, säger Daniel Birnbaum och fortsätter:.
– Tidningen var en hopplöst smal produkt, men samtidigt nödvändig läsning om du ville hänga med i kulturdebatten. Förskjuter en tidsskrift grundvalarna för hur man tittar på litteratur på universiteten så är det klart att den har gett avtryck. Vissa saker ställdes på huvudet i och med Kris, där introducerades ju originaltexter av Derrida. Den sortens tänkare kom till Sverige via Kris.
Trots att Derrida-numret fungerat som en murbräcka för Krismedarbetarna, så fortsatte de allt mer väletablerade redaktionsmedlemmarna att ge ut sin tidskrift. Tidningarna blev visserligen färre, men tjockare. Och de anordnade fester, när det fanns pengar. Då kunde de bland annat möta sina prenumeranter från Värmland. ”En brokig skara, men entusiastisk”, enligt Horace Engdahl.

Inledningsvis låg redaktionen i en universitetslokal på Hagagatan, men i mitten av 80-talet fick de en lokal i Torpedverkstan på Skeppsholmen.
Stig Larsson hade fått en image som farlig och självförbrännande. Han beskrevs bland annat som en ”hålögd dödsängel”, något som på den tiden gick att göra helt utan ironi. Kanske berodde åtminstone hålögdheten delvis på de långa arbetspassen vid lämningarna. Han kan fortfarande sakna klippandet, klistrandet och allt annat handfast arbete på tryckeriet. Och gemenskapen på redaktionen.
– Där hade vi bara ett litet fönster i lokalen, och de flesta rökte av någon anledning cigarrer. En dag när jag kom dit var röken så tjock att det inte riktigt gick att skönja dem från dörren, säger Stig Larsson.

Men efter tretton år började den första redaktionen tröttna på tidningsredigerandet. Horace Engdahl berättar att de först övervägde att helt lägga ned Kris, men i stället lämnades tidningen över till en grupp yngre personer med liknande intressen.
Den nya redaktionen bestod bland annat av Daniel Birnbaum, författaren Aris Fioretos och filosofen Sven-Olov Wallenstein. Just Daniel Birnbaum hade tidigt tagit sig in i den gamla kretsen. Hans syster Anja var ett tag ihop med Anders Olsson, och hans tyska kunskaper hade gjort honom lämplig att översätta exempelvis den romantiska poeten Novalis.
– Egentligen förvaltade vi nog mest arvet, men det roliga med att sätta ihop Krisnumren var att det påminde om att kurera små utställningar. När jag tänker efter är det inte mycket som skiljer det arbetet från vad jag gör i dag. Fast jag får förstås lön nu för tiden, säger Daniel Birnbaum.

Men vad var det som gjorde att alla medarbetarna kom att bli så otroligt framgångsrika? Han drar parallellen med en annan gammal mytomspunnen svensk tidskrift.

På 60-talet fanns Puss, som också lyfte fram en ny generation. Tidningarna är ojämförbara, men även det gänget – med bland andra Carl-Johan de Geer och Marie-Louise Ekman – dominerade ju sin tid, och blev otroligt inflytelserika. Kris lyckades nog också fånga någon slags tidsanda, trots att den var så obönhörlig. Det fanns inget inställsamt, 
annars tänker nog de flesta redaktioner på att nå en publik, säger Daniel Birnbaum.

Grundaren Horace Engdahl själv tycker sig inte vara rätt person att svara på den frågan.
– Tur, fräckhet, begåvning i vissa fall, kanske. Om du frågade min hustru Ebba [Witt-Brattström, feminist och professor], skulle hon ge ett mera analytiskt svar som skulle handla om den manliga successionsordningen i kulturlivet, säger han.
Jag frågar Horace hustru.
– Han syftar väl på att jag såg den första redaktionen av Kris som en ny variant av det gamla manliga karriär-tricket: arga unga män sluter sig samman, gärna med manifest/teori som har totalanspråken att förändra världen/konsten/litteraturen/forskningen. Så här i efterhand kan jag beklaga deras framgångar, för det innebar ett genombrott för den överteoretiserande, angloamerikanska tsunamivåg som sveper över humaniora i dag. Och det var nog inte deras avsikt, säger Ebba Witt-Brattström.
Till sist finns det en förklaring som varken har med patriarkat, tidsanda eller ens begåvning att göra. Den är Stig Larssons egen.
– Jag har alltid haft ett kolossalt självförtroende, och jag tror att det smittar andra. Mitt kompisgäng från Umeå blev också exempellöst framgångsrika. Det låter kanske skrytsamt, men det gäller även de tjejer jag har varit ihop med. Om man umgås med mig ett tag så blir man framgångsrik. Det är den slutsats jag måste dra, det har ändå varit så i 35 år nu, säger han.

Klas Ekman
klas.ekman@city.se

Fakta: Tidskriften kris (1977–1997)
Vad stod det i den?
• Kris – med underskriften Kritik, estetik, politik – bjöd på en blandning av konst, prosa, poesi och essäer. Man kunde hitta Hildebrandssången från 600-talet bredvid Borges novell ”Södern”, och Magnus Florins ”Björlings kluvna utsägelse” bredvid Stig Larssons ”Om en tå”.

Hur stor var den?
• Inledningsvis trycktes tidningen 900 exemplar, men det uttökades så småningom till 1 500 exemplar.

Var gjordes den?
• I Stockholm.

Varför lades den ner?
• Bristen på pengar blev ett problem för den nya redaktionen. Samt koncentrations-svårigheter.
– Vissa nummer blev så dyra att göra, och de flesta höll på med andra tidningar vid sidan av.  Energin gick förlorad på något sätt, det var svårt att hitta på nya teman och själv flyttade jag till USA, säger Daniel Birnbaum.

Var kan man läsa den?
• 80-årsjubilerande Rönnells antikvariat har en hel del gamla nummer, annars finns alla på Kungliga biblioteket.

Fakta: Maktmän som Gått i kris plantskola
• Horace Engdahl, 61, litteraturvetare och ledamot i Svenska akademien.
• Daniel Birnbaum, 47, chef för Moderna museet.
• Stig Larsson, 55, författare, regissör och dramatiker.
• Anders Olsson, 61, professor i litteratur-vetenskap, författare, ledamot i Svenska 
akademien.
• Magnus Florin, 55, författare och regissör, före detta chef för Radioteatern.
• Sven-Olov Wallenstein, 50, författare och filosof inom estetik och samtida konst.
• Aris Fioretos, 50, professor i estetik vid Södertörns högskola.
• Hans Ruin, 49, filosof och professor vid Södertörns högskola.
• Svante Weyler, 57, förlagschef.
• Håkan Rehnberg, 57, konstnär och ledamot i Konstakademien.
• Jan Håfström, 73, konstnär, styrelsemedlem i Statens konstråd.

Tipsa andra:
 
2010
25/11
11:51

Permalänk

Inte vit mans slav

Av: Klas Ekman, publicerad 25 november, 2010.

City

Poeten Sonja Åkesson tolkas av den svenska artisteliten på en ny skiva. 30 år efter sin död är hennes texter mer älskade än någonsin.
– Yngre människor blir ju helt fascinerade av Sonja, och det är för att hon är så modern, säger Gun Qvarzell i Sonja Åkesson-sällskapet.

Tömda pillerkartor, sönderrivna tablettpaket, bilder, tidningsurklipp och diktfragment.
I Rotundan på Stadsbiblioteket visas just nu en liten Sonja Åkesson-utställning med fokus på hennes collage. De collage som poeten färdigställde under sin tid i Halmstad i mitten av 70-talet, när hon genomgick en sorts sömnkur som skulle vara bra mot psykiska besvär.
Här finns förstås även hennes alla böcker, och en stor bild som föreställer Sonja Åkesson hemma i vardagsrumssoffan på  Drottninggatan 83A, den adress som blivit närmast mytisk på grund av hennes mästerverk, den långa dikten ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”.
Uppkrupen till vänster om henne på bilden sitter en ung Gunnar Edander, tonsättaren som hon skrev låtar ihop med. På fotot är han mörkhårig, har hornbågade glasögon och ett litet jazzskägg.
– Jag minns den där tiden som väldigt rolig, och såg aldrig hennes mörkare sidor, säger den nu något äldre och gråhårigare Gunnar Edander som står och tittar på fotografiet.
– Under de tre år vi umgicks, mellan 1968 och 1971, var hon alltid väldigt kul att jobba tillsammans med. Vi drack kaffe och åt bullar i den där lägenheten, och det gick så snabbt och lätt att jobba. Möjligtvis drack hon lite vin, men tabletterna minns jag inte, säger han.

Drygt trettio år efter hennes död är intresset för Sonja Åkesson fortfarande stort. Förutom den lilla utställningen på Stadsbiblioteket släpps nu skivan ”Sonja Åkesson tolkad av …” där artister som Frida Hyvönen, Annika Norlin och Anna Järvinen skrivit musik till hennes dikter. Och för ett par år sedan kom Amelie Björcks bok om henne, och samlingen ”Vara vit mans slav” med dikter i urval av Jenny Tunedal.
Även artisten Jenny Wilson nämnde henne som en stor influens under arbetet med sitt senaste album, ”Hardships!”. Då sa hon att Sonja Åkesson ”… var som en ande vid min sida.”
I en intervju för tidningen Sonic, berättade Wilson om den inspirerande pricksäkerheten i dikterna.
– Hon lyckades kombinera det extremt vardagliga och realistiska med något som är fullständigt magiskt. Där är som neon eller laser, det träffar så hårt. Jag gillar när det är enkelt att förstå, jag gillar konkreta ting som är lätta att se framför sig och när någon lyckas bygga upp en känsla genom dem, sa Jenny Wilson.

Egentligen är det konstigt att Sonja Åkessons liv inte redan har blivit en långfilm. Hon föddes 1926 på Gotland som dotter till en stins. 1951 flydde hon till Stockholm efter att ha blivit med barn med en annan man än den hon var gift med.
Där hankade hon sig fram. Jobbade som telefonist och i mammans konditori i Hammarbyhöjden, och förlorade sin femårige son Rolf i leukemi. Gick kursen ”Skriv vad du vill” tillsammans med bland andra PC Jersild och Heidi von Born – och blev snabbt en av Sveriges mest hyllade poeter. Gifte om sig och fick barn ihop med Bo Holmberg.
Honom lämnade hon i sin tur för den yngre poeten Jarl Hammarberg, efter att ha sett den senare på en utställning där dennes bidrag var att sitta och läsa högt ur en Damernas Värld. De flyttade ihop och fick barn. Men Sonja Åkesson hade också blivit tablettmissbrukare, drabbades av psykiska problem och dog i levercancer 1977.
Ett liv som gjort för ännu en berättelse om ett plågat geni.

Agneta Elers-Jarleman har skrivit två pjäser om Sonja Åkesson, som även de tonsatts av Gunnar Edander. Under arbetet intervjuade hon flera av poetens vänner och familjemedlemmar. Hon konstaterar att det stormade mycket kring Sonja Åkesson. Dels för att hon använde sig själv så mycket i sin poesi, och dels för sitt privatliv.
– Så det är klart att där fanns ångest, skuld och depressioner som till slut tog ut sin rätt. Vänner har berättat att hon bar med sig kassar till uppläsningar. I dem fanns alltid en hel limpa cigaretter, och en massa vichyvatten för att skölja ner tabletterna. Hon missbrukade sömnmedel, även på dagarna, och på inspelningarna som finns mot slutet av hennes liv hörs det verkligen på rösten, säger Agneta Elers-Jarleman.

Men Gunnar Edander minns snarare en kreativ kraft och väldigt entusiastisk människa, med en ovanlig skärpa.
– Den första gången jag träffade henne var 1968. Suzanne Osten och jag hade varit med om att grunda Fickteatern, och behövde texter till en föreställning som skulle turnera runt på olika fängelser. Suzanne Osten kände till en ny spännande poet som jag först inte begrep mig på. Sonja kunde skriva om att laga pölsa. Och att snyta ungar. Det förekom inte tidigare i svensk poesi. Men Sonja kom till vårt möte, väldigt anspråkslös i en gammal kappa. Hon hade med sig ”en liten dikt” och frågade om vi kanske kunde göra något med den? Den var förstås briljant, säger han.
De kom att göra ett antal låtar tillsammans, som bland annat sjöngs in på skiva av Ulla Sjöblom.

Gun Qvarzell var med om att grunda Författarcentrum i mitten av 60-talet och fick Sonja Åkesson att skriva på ett upprop om att författarna skulle ut i samhället och arbeta för den goda litteraturen.
–Vårt kontor låg tre trappor ovanför Vetekatten, och Sonja bodde ju nära så hon brukade komma förbi på morgonkaffe och sedan bad hon om att få sitta vid telefonerna. Hon grejade poesi- och kulturveckor på nolltid, medan en annan, som var mer byråkrat, fick hålla på att skriva skrivelser.
Tillsammans reste de Sverige runt, besökte mentalsjukhus, fängelser, skolor och arbetsplatser.
– Jag tror att hon tjänade ganska bra på verksamheten, för det gjorde många. Sonja blev enormt uppmärksammad och blev en massmediemänniska. Och även när hon mådde dåligt behöll hon sin energi och producerade mycket. Det gör henne lite gåtfull, säger Gun Qvarzell.

I dag är Gun Qvarzell ordförande i Sonja Åkesson-sällskapet som firar tioårsjubileum i år. Hon tycker inte att intresset för vännens produktion har ökat på sistone, det har snarare varit konstant genom alla år.
– Yngre människor blir ju helt fascinerade av Sonja, och det är för att hon är så modern. Hon gör sig inte till, texterna träffar och sitter där. Man möter alltid någon som precis träffat på hennes dikter och inte kan glömma dem, säger hon.
Agneta Elers-Jarleman kände aldrig Sonja Åkesson, men föll bland annat för poetens skickligt balanserade humor.
– Den är enorm, men hon blev aldrig kall, även om beskriver människor som groteska. Och hon gick heller aldrig in i någon sorts offerroll, ens när hon skrev om hängbröst, hängmagar och dallrande lår. När man läser Sonja Åkesson blir man själv väldigt kreativ. Man blir modig av dem. Modig och livsbejakande, säger hon.

Fakta: Sonja Åkesson
Karriär i korthet: Debuterade 1957 med diktsamlingen ”Situationer”. Sitt stora genombrott fick hon med ”Husfrid” 1963. Tillsammans med Gunnar Edander skrev hon ”Slagdängor” (1969). Hennes sista diktsamling, ”Hästens öga” gavs ut postumt. Hon avled 5 maj 1977.

Fakta:
Den 8 december kl. 15.00, i Rotundan på Stadsbiblioteket blir det ett ”Samtal kring 
Sonja Åkesson med Gun Qvarzell”.

Den 11 december, kl 13.30, anordnar Sonja Åkesson–sällskapet och Stadsbiblioteket en litterär soaré kring Sonja Åkessons författarskap.

Tipsa andra:
 
2010
25/11
11:45

Permalänk

”På Skunk fick man ljuga fritt”

Av: Klas Ekman, publicerad 25 november, 2010.
skunkbild

Foto: Sara Mac KeyFör författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli blev Skunk en skyddad värld. ”Det var ett ställe där ord som ’litterär’ och ’gestaltning’ inte existerade. Det som hände på Skunk var långt ifrån den allmänna bilden av litteratur. Det handlade om skrivande på ett annat sätt, mer behovsbaserat och experimentellt”, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Nu har hon varit med och samlat de bästa texterna från Skunk i en ny bok.

Den var ful och amatörmässig. Men för svensk skönlitteratur verkar nätcommunityn Skunk ha varit betydligt viktigare än för­fattarutbildningen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Den 18 juni dök det upp ett meddelande från Spray på Skunks hemsida. Företaget meddelades att deras nätcommunity skulle läggas ned. Efter tio år, med samma form och nästan total brist på kontroll, var det slut.
Samma öde hade drabbat konkurrenter som Playahead och Lunarstorm, men Skunk var inte som andra communities.

Redan dagen därpå kom ett pressmeddelande från ett gäng som kallade sig Skunkgruppen. De kritiserade Spray, men utvecklades snabbt till att bli något mer konstruktivt och jobbar nu på att själva ta över Skunk. Utvecklandet går relativt långsamt. Skunkfolket är konservativa och betonar ofta att det fina med just deras näthäng var att formen aldrig förändrats. I jämförelse med mer kontemporära sociala nätverk var Skunk synnerligen primitivt, en sista rest av en utdöd art. Det har visat sig vara svårt att återskapa något vars särart till stor del bygger på gammal programmering.
Författaren Måns Wadensjö var en av dem som skrev på uppropet från Skunkgruppen. Han beskriver sig som en sen Skunk, och drogs till communityn på grund av att den var textbaserad och anonym.
– Myspace och Facebook är bilddrivna, och visar upp avsändaren. Forumet var dessutom helt omodererat. På Skunk fick man ljuga fritt. Man kunde skriva sina inlägg utifrån en karaktär snarare än sig själv. Det blev någon sorts fiktion nästan per automatik, säger han.

Tidigare år fick han Katapult-priset för sin debutroman ”Förlossningen”, en roman som tog sin början just som inlägg på hans Skunk-konto. Det var där han skrev offentligt för första gången, vilket gäller betydligt fler än Måns Wadensjö.
Therese Bohman, Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli är andra författare som först väckte uppmärksamhet via Skunk.
Om det är något detta märkliga lilla forum kom att utvecklas till, så var det en plantskola för unga skönlitterära författare. En plantskola lika viktigt som skrivarlinjen på Biskops-Arnö eller Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Det visar om inte annat den nya boken ”Skunk – de bästa texterna från Skunk.nu” som precis kommit ut på Eitrem förlag, med just Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som redaktörer.
För Therese Bohman var det i och för sig ett helt annat intresse än skrivandet som drog henne till sajten.
– Det var min yngre syster som visade mig Skunk, efter att hon hört att det var där alla människor med bra musiksmak hängde, och vi var båda alldeles överväldigade av att det stämde.

När Skunk var nytt, 1998, var det framför allt känt som hemvist för de kajal- och Broder Daniel-älskande ungdomar som kallades för ”pandor”. Med tiden kom det att bli så mycket mer.
– Jag tror att Skunk blev viktigt för unga, skrivande människor för att det kändes så fritt. Det var bara att vräka ur sig text liksom, säger Therese Bohman.
För Caroline Ringskog Ferrada-Noli blev Skunk en skyddad värld.
– Det var ett ställe där ord som ”litterär” och ”gestaltning” inte existerade. Det som hände på Skunk var långt ifrån den allmänna bilden av litteratur. Det handlade om skrivande på ett annat sätt, mer behovsbaserat och experimentellt – i det senare ordets mest ointellektuella bemärkelse. Man skrev för att man ville, för att man hade nåt att säga, för att man var sprängd av dagens sketna  intryck. Och i stället för att tänka på kultursidor och förlag var man kanske besatt av att skriva för en tjej i Sundbyberg som man liksom krävde all bekräftelse och kärlek ifrån. Jag var besatt av vissa på Skunk. som jag ville besegra och ha i mitt språkliga våld alltså. Man var väl kär och besatt liksom, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
– Skunks låga status är skön att sätta mot ytligheten i det där med att ”alla vill skriva en bok”. Här var det snarare så att många som skrev faktiskt borde skriva en bok.

Så hur vi se på Skunk i framtiden? Kommer användarna att klumpas ihop till ett Skunkgäng (eller Skunkgruppen), likt Birgitta Stenberg och hennes Metamorfos-grupp i 50-talets Stockholm, eller Horace och Stig Larsson samt de andra kring tidningen Kris?
– Lär ju. Vi är 2000-talets unga författargeneration. Kolla bara priser och nomineringarna på samtliga författare. Vi är modernare än Kris dock. Närmar oss snarare Blomsbury-gruppen, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Skunkbokfest!
Med diverse skunkar (inklusive Citys Jenny Damberg) och bandet The Andersen Tapes.
När: fredag 26 november, kl 20. Inträde frivilligt.
Var: Walla scen, Valla torg 53 A.

Skunksamtal
På Söderbokhandeln den 1 december, kl 19, samtalar redaktörerna Ida Säll och Caroline Ringskog Ferrada-Noli, formgivarna Gro Janarv och Bodil Gustafsson Fürst samt Helena Eitrem, förläggare på Eitrem förlag.

Andra litterära kotterier
Algonquin Round Table
Lunchsällskapet på Algonquin Hotel bestod bland annat av författarna Dorothy Parker och Robert Benchley samt tidningen New Yorkers grundare Harold Ross. Ibland deltog även komikern Harpo Marx.

KRIS
Kanske det mest framgångsrika svenska kotteriet kretsade kring tidningen Kris. Först ingick författaren och City-medarbetaren Stig Larsson, konstnären Ola Billgren och akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson. Sedan togs tidskriften över av bland andra Aris Fioretos och Daniel Birnbaum, den senare i dag chef över Moderna museet.

Bloomsbury­gruppen
Ett antal brittiska modernister som umgicks i början av 1900-talet. Virginia Woolf och hennes man Leonard hängde med John Maynard Keynes och Lytton Strachey bland andra.

Metamorfos­gruppen
Bildades i Stockholm 1951 och bestod av bland andra Birgitta Stenberg, Öyvind Fahlström och poeten Paul Andersson. Kallades metamorfinister på grund av deras drogmissbruk.

Bildtext:
För författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli blev Skunk en skyddad värld. ”Det var ett ställe där ord som ’litterär’ och ’gestaltning’ inte existerade. Det som hände på Skunk var långt ifrån den allmänna bilden av litteratur. Det handlade om skrivande på ett annat sätt, mer behovsbaserat och experimentellt”, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Nu har hon varit med och samlat de bästa texterna från Skunk i en ny bok.
foto: Sara mac key

Tipsa andra:
 
2010
19/11
10:49

Permalänk

Den motvillige monarken

Av: Klas Ekman, publicerad 19 november, 2010.

City

Lena Philipson vann Melodifestivalen med hans låt. Han har sålt hundratusentals album genom åren och upptäckts av en helt ny publik. Nu släpper Sveriges popkung en ny skiva. Men Orup gör sig inga stora förhoppningar.
– Jag har inga die hard-fans, säger han.

Orup sitter nedsjunken i en skinnfåtölj inne i den gamla Cheiron-studion vid Fridhemsplan med en dosa Grovsnus framför sig. Sedan ett tag tillbaka är det här hans arbetsplats, och det är här det nya albumet ”Född i november” vuxit fram under det senaste året. Det består av nio oerhört pampiga och väldigt bitterljuva låtar. Men den här gången har en av Sveriges mest hyllade textförfattare överlåtit större delen av skrivandet åt en gammal kompis: Johan Kinde från Lustans Lakejer. Resultatet låter som att Lidingö fått en alldeles egen Scott Walker.
– När jag gjorde arrangemangen blev det helt enkelt för tungt att skriva texter. De blev inte så bra, jag brukar ju skriva fragmentariskt och vardagligt, och det passade inte låtarna. Johans stil är mer Jarl Kulle, han är en person med stora, starka känslor som pratar väldigt högt. Det gjorde sig bättre till musiken, och dessutom har jag vridit och vänt på samma ämnen i snart 25 år, säger Orup.

På sätt och vis är det en smula ironiskt att han tröttnat på sig själv. Intresset för Orups gamla skivor, och texter, har bara ökat under senare år. Tidigare i år framförde han hela sitt debutalbum på ett fullsatt Debaser, och det stod klart att han kunnat välja en betydligt större lokal. Och redan för fyra år sedan skrev han den förvånade låten ”Indiedrottning” om ett oväntat fan.
– Det började med att en kompis såg en stenhård indietjej på stan som gick omkring med en massa vinylskivor. Och där stack mitt första album upp. Det var innan jag hajade att indiepubliken av någon anledning adopterat mig. Jag är förstås stolt över det, men begriper inte varför. Jag har för fan vunnit Melodischlagerfestivalen. De ska inte gilla mig.

Det verkar finnas en tvekan inför de senaste årens antydan till kreddstatus, eller så är det bara en grundinställning. Orup pratar om vikten av att ha låga förväntningar, för att undvika besvikelser, och när det blir tal om sommarens spelningar förklarar han att det blir på festivaler – om några sådana visar sig ha överlevt, nu när Hultsfred gått i graven och Arvikafestivalens framtid är högst oklar. Anledningen är gulligt ödmjuk.
– Jag har inga die hard-fans så som Håkan Hellström eller Kent, men många känner igen mina låtar och uppskattar det jag gör. Jag är bra på att spela för befintlig publik.
Ett die hard-fan borde han ha. Oskar Linnros skiva ”Vilja bli” har knappt nämnts utan att Orups namn dykt upp. Själv tycker Orup att det är en överdriven liknelse.
– Folk säger ibland att de hör influenser från mig, men jag brukar vara dålig på att höra sådant själv. Jag tror att väldigt få artister är bra på att höra vad som är egentligen är ”deras grej”. Och i fallet Oskar Linnros är det nog bara ett lätt sätt för folk när de ska 
katalogisera musiken, säger han.

En del av tveksamheten kan härröra från genombrottstiden i slutet av 80-talet. Efter några kommersiellt misslyckade Talking Heads- och Devo-inspirerade projekt som Ubangi verkade Orup inte missa ett tillfälle att förklara sin kärlek för den absolut bäst säljande tuggummipopen. Då var det Wham! och Stock-Aitken-Watermans produktioner för bland andra Kylie Minogue, Jason Dono-van och Rick Astley. På senare år har han gått i gång på Sugababes. I dag är han nöjd med att sitta i Cheirons gamla lokaler och se sångbåset där Britney Spears sjöng in ”Baby one more time”.
– Fast egentligen har jag alltid föredragit tuggummipop med brittisk anknytning, och det kommer sig ursprungligen från att jag fick upp ögonen för Tamla Motown via den brittiska punken. Det fanns en likhet där. De flesta punklåtarna hade samma enkla koncept som Motowns gamla soulhits. Det var alltid kul att dra fram den där fascinationen i sammanhang där det inte var rumsrent. Men numera är det inte samma motstånd längre. När jag inledde solokarriären var det där-emot väldigt illa ansett.
Din jätteflopp, ”Orupean songs” från 1991, sålde åttio tusen exemplar. Det vore en enorm succé i dag. Hur ser din ekonomi ut i dag?
– Ekonomiskt har jag det nästan bättre än förr. Bland annat på grund av livekonserterna och ”Lena+Orup”, showen jag gjorde med Lena Philipsson. De kompenserar mer än väl den låga skivförsäljningen. Håkan Hellströms senaste skiva har gått skitbra. Den har sålt 40 000 exemplar. Det blir man inte rik på, det är därför alla är ute och spelar jämt. Själv har jag aldrig varit särskilt bra på att hålla i pengar. Det finns gott om artister som sålt betydligt mindre än mig, men som har det mycket bättre ställt.
Så det blir fler krogshower?
– Det finns planer på en egen. Det är ett utmärkt sätt att möta publiken. De skulle kanske inte gå på en regelrätt Orup-konsert. Jag tror att de vill sitta bekvämt, äta gott och bli underhållna. Själv är jag exakt likadan.
Vad ser du som din största framgång?
– Egentligen är det att du sitter och intervjuar mig snart 25 år efter min första solosingel. Även om jag inte kommer i närheten av den tidens popularitet så är jag stolt över att faktiskt finnas kvar, och att ha hängt med. Det är det inte så många som har lyckats med.

Om sina Stockholmshäng
”Jag är sällan i stan nu för tiden, jag har stor familj och villa. Det tar sin tid. Men om jag går ut är det oftast dit Johan Kinde dj:ar för kvällen. Oftast blir det Vassa Eggen eller Riche, men jag brukar mest stå vid dj-båset och prata med honom. Jag är inte längre så nojig med vilka ställen jag går till, i  dag betyder sällskapet allt.”

Om att åldras snyggt
”Det krävs dyra besök på laserkliniker. Nej, i mitt fall har jag bara haft tur som fått behålla håret. Jag nojar inte över åldrandet lika mycket som folk verkar tro. Det finns en charm även i fåror.”

Om nya svenskspråkiga artister
”Det är bra att det verkar bli fler. Jag tycker att det görs alldeles för mycket pop med dåliga engelska texter. Och jag gillar faktiskt nästan allt som görs på svenska. Från Håkan till Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Till och med Lasse Winnerbäck.”

Om musikbranschens nya villkor
”Jag har alltid tyckt att branschen har varit överbetald. Förr flög varenda skivbolagschef i eget jetplan. Och det handlar bara om något så enkelt som musik. Skivbolagen är viktiga ur marknadsföringssynpunkt och så vidare, så då får de väl skriva kontrakt där de får en del av kakan från livebiten. Men inte av min kaka, så klart, utan från andras, ha ha.”

Om genombrottet
”Jag var nog ingen rolig människa de där åren. När man hamnar i centrum av sitt eget lilla universum är det lätt att missa andra människor och deras önskningar.  Det tog nog ett par tre år innan jag blev någorlunda talbar igen. Därför var det nog nyttigt att den engelska plattan gick så dåligt. Och framförallt turnén som följde den. Jag fick jättebra recensioner, men ingen kom. Och då recenserade tidningarna igen av någon anledning, men då blev det dåliga betyg.”

Tipsa andra:
 
2010
15/11
12:12

Permalänk

Perfektionistisk pop med Toto

Av: Klas Ekman, publicerad 15 november, 2010.

Musikergymnasiet Rytmus fick storstilat främmande i torsdags. Joseph Williams, gammal sångare i Toto, kom på besök och bjöd på en smooooth lektion i slickat sound.

Om man gick rockjournalisthögskolan på 90-talet fick man lära sig att det mycket slicka amerikanska popbandet Toto spelade djävulens musik.
Efter en eftermiddag på musikergymnasiet Rytmus ute i Sickla kan jag berätta att Satan i så fall har segrat, fått ungdomen på sin sida och dessutom bär en piano-mönstrad halsduk.
Halsduken är Joseph Williams. Den är över 27 år gammal och hans ”lucky charm”. Joseph Williams var under en period sångare i Toto och deras frontman på storsäljande albumet ”Fahrenheit”. Under några dagar har han repeterat tillsammans med ett gäng svenska musiker inför den Fasching-spelning som ägde rum under namnet LA Project. Allt har skett i hemlighet, för att inte eleverna ska bli alltför upphetsade.
Men den här torsdagen bjuds de in för att få bevittna ett rep inför publik. Tony Borg, marknadsansvarig på skolan, är lika entusiastisk som eleverna.
– Allt kan verkligen hända på Rytmus, Toto kan komma hit, säger han och springer iväg med vattenflaskor till musikerna.

Efter det första repet får Joseph Williams signera skivor, och verkar inte det minsta förvånad över Totos entusiastiska unga publik.
– Publiken i Skandinavien har alltid varit väldigt trogen. Ni svenskar har bra smak, säger han.
Medmusikern Stefan Gunnarsson tror att det kan vara en motreaktion.
– Vi har så mycket Idol- och McDonaldsmusik. Och den klassiska rockpoeten anses vara bättre ju mindre han tränat på sitt instrument. Det här står för något annat än fyra ackord och bra styling, säger han.
Paulina Tellebo, som studerar på skolan, sitter i fiket tillsammans med några kompisar. Hon älskar Toto och västkustrock.
– Musikerna är så perfektionistiska, och gör inga misstag. De är bland de bästa i världen och låter likadant live som på sina skivor. Slick musik är som utbildad pop. Pop som är lite bättre och kan innehålla jazzackord, säger hon.
Gänget är faktiskt imponerade över att gitarristen Steve Lukather verkar spela in en skiva varje dag, och ser uppriktigt förvånade ut när en 35-årig farbror (jag) upplyser dem om Toto länge betraktats som töntiga.
– Fast visst, de kanske inte direkt biter av huvudena på några fladdermöss, säger Martin Zaar när han vänligt försöker förstå vad som möjligtvis skulle kunna vara fel med Toto.

Tipsa andra:
 
2010
15/11
12:07

Permalänk

Knugen Skuk

Av: Klas Ekman, publicerad 15 november, 2010.

I den omtalade boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” påstås det att kungen festat med förortstjejer på huvudstadens sunkigare etablissemang. Citys Klas Ekman funderar över ett uråldrigt sexuellt tänk, med anor från Gustav Vasa.

Boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” var helt omöjlig att få tag i under slutet av förra veckan. Den hade sålt slut i varenda bokhandel, och på frågan om de kunde lägga undan ett exemplar förklarade en affärsinnehavare kort att det var först till kvarn som gällde. Förlaget som redan tryckt hela 20 000 exemplar beställde 30 000 nya. Det är, med svenska mått mätt, en sensationell siffra för en bok som precis släppts.
Fascinationen för vad som i själva verket händer i kungahuset är lätt att förstå. Och fascinationen för den elefant i rummet som Kriminella Gitarrer sjöng om i låten ”Knugen Skuk”. Regentens vänner är ett gäng partyprissar utav Guds nåde. Hur går det ihop med att han själv ofta framstår som stel och lite osammanhängande i offentliga sammanhang? Det vill man veta.

Hans jobb är att tala utan att säga någonting, detta ingår i arbetsuppgifterna och bestämmelserna. En åsikt från Kungen om att han föredrar en viss kaffesort skulle orsaka ett ramaskri. Den enda gång han egentligen fått säga något personligt var när han talade om sin fars död i samband med tsunamin 2004.
Skulle man själv tvingas kallprata sig genom livet skulle det antagligen vara en lättnad att hänga med vanligt folk. Därför är det logiskt, om han som det påstås i boken, verkar ha en viss fäbless för att umgås med förortstjejer. Att för en kväll nöja sig med att få vara Kungen av Tylösand i stället för hela Svea rike. Även om serieknullarna i tv-serien inte får sina samlagspartners marinerade i tveksam kvinnosyn och serverade på silverfat av gubbkompisar.
Men Kungen verkar även där i en gammal tradition. Var fjärde svensk sägs vara släkt med Gustav Vasa. Våra kungar har sedan urminnes tider visat sin kärlek till svenskarna på ett sätt som kan kallas ytterst konkret.
Är det en längtan efter att få vara vanlig?
Det är svårt att svara på. Betydligt lättare är det att sätta sig in i det sexuella tänket.

För har han nu även ägnat sig åt lite kuttrasju vid sidan av äktenskapet är det inte något som skiljer honom från många andra stjärnor. Varför ligger Jude Law med en småmullig barnflicka? Varför valde Britney en trashig dansare? Hur kom det sig att Jonas Bergström hamnade i samma säng som en norsk student?
Exotismen. Och det kittlande i att då och då dyka från klasstrampolinens högsta höjd.

KLAS EKMAN
klas.ekman@city.se

FILMTIPS TILL MONARKEN
Utekvällarnas tid lär nu vara över för Kung Carl XVI Gustaf. City listar filmerna som han kan trösta sig med under vinterns mörka hemmakvällar. ­Tema My Fair Lady.

● Maid in Manhattan
Kvinnan av folket möter en man som inte är av folket. Hon kan städa. Han har pengar. Tycke uppstår följaktligen.
● Pretty Woman
En rik man har tur och hittar en prostituerad som inte hunnit bli penetrerad av några torskar. Tjejen ser dessutom ut som Julia Roberts. Tycke uppstår följaktligen.

● The Queen
En gammal hagga går runt och surar på sitt slott. En snygg ingift prinsessa har kuttrasju med en muslim och dör. Okonventionella samlag straffar sig alltid. Det har engelsmännen känt till sedan drottning Victorias dagar.

● En prins i New York
I Afrika kan manliga kungligheter få sina ollon rengjorda av nakna kvinnliga assistenter. Men allt som är polerat så att det glimmar är inte guld. De vill ändå ha relativt vanliga amerikanska kvinnor.

● Prinsessa på vift
Vi antar att Ers Majestät inte är så intresserad av relationer med journalister just nu, men sagan om när prinsessan Audrey Hepburn faller för en reporter är ju så söt.

Tipsa andra:
 
2010
11/11
11:19

Permalänk

Ballad om en knarkare

Av: Klas Ekman, publicerad 11 november, 2010.
City

Foto: Crille ForsbergHalleluja, jag är tjock igen. Hans-Erik Dyvik Husby gick upp 25 kilo för rollen som Cornelis.

Det började med att någon gillade hans skägg. Snart hade Citys Klas Ekman en roll i Amir Chamdins film ”Cornelis”. Under inspelningen hängde han runt med huvudrollsinnehavaren, Turbonegro-sångaren Hank von Helvete och pratade om knark, scientologi och om att provfilma på rehab.

Vid Trollhätte kanal bromsar bilen in. Bron framför har fällts upp och ett stort fartyg passerar. Från vår position ser det ut som att den klyver landskapet.
– Det här är infrastruktur det. Hur långt in i landet är vi inte? Och så kommer det där jävla skeppet, säger Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd som Hank von Helvete.
Turbonegros sångare ser ut att rysa till i framsätet.
– Det påminner mig om när jag gick på E och Turbonegro turnerade i Tyskland. Vi kom till ett liknande ställe – och du kan ju tänka dig hur det var när det plötsligt kom en pråm mitt på land och vägen fortsatte rakt upp i himlen, säger han.
Vi har vid det här laget känt varandra i ganska exakt en minut.
När vi har känt varandra i två minuter har jag fått lära mig att det där med heroin-avvänjning inte är så farligt som man kan tro. Så länge man bara får mycket vitaminer.
– Jag var fortfarande på behandlingshemmet Narconon i Eslöv när jag fick erbjudandet från Amir. Det var mina första nyktra dagar på 24 år, så jag var inte överdrivet intresserad av några krav. Fast jag svarade två veckor senare efter att föreståndaren fick nys om det hela och hoppade i taket och tyckte att det var värsta grejen. Och det är ju onekligen snyggt att provfilma på rehab, säger han.
Bilen är på väg mot inspelningen av ”Cornelis” som just den här dagen, 28 april, äger rum i Åmål. Själv har jag sovit två timmar, eftersom skjutsen ned till Trollhättan var framme vid halv tre på natten. Nu är klockan halv sex, men huvudrollsinnehavaren i filmen är i högform.
Chauffören har på lokalradion. Hans-Erik lyssnar spänt på när en herre från Arboga ringer in till ett program bara för att få höra hur vädret är hemma på Västkusten. Det regnar så klart, och mannen berättar med triumf i rösten att det minsann är sol där han bor nu.
Resten av resan ägnar sig Hans-Erik åt att härma pratshowen. Inspirationen vet inga gränser. En särskilt minnesvärd påhittad tiominutersmonolog handlar om vilket år en OK-mack egentligen togs över av Preem.

Väl framme visas vi in i ett hus och får ta på oss våra kostymer. Jag ska spela Börje Ekberg, en av ägarna till Metronome. Förutom Hans-Erik ska jag spela mot Johan Glans som är skivproducenten Anders Burman.
Den här dagen spelar vi in i Jack Vreeswijks studio, men först blir det morgonkaffe i väntan på att teamet ska bli klara med förberedelserna. Scenen som ska spelas in är när Cornelis säger upp sig från Metronome eftersom de vägrar betala honom svart.
– Det värsta med att spela in film är att man måste gå upp så jävla tidigt på morgonen och lägga sig så sent. Men jämförelsevis är det svårare att göra konserter under heroinabstinens, säger Hans-Erik.

En assistent kommer och kallar på oss. Vi följer efter in i studion och efter ungefär en halvtimme är allt klart. Själv behöver jag bara sitta bakom ett mixerbord och se bekymrad ut.
Efteråt blir det ännu mer kaffe, och Hans-Erik drar fram en bok av L Ron Hubbard ur sin väska och börjar läsa. Det har redan skrivits en del om Narconons samhöre med scientologin.
– Det handlar egentligen om att ta hand om sig själv. Boken får mig att må bättre. Men jag kan inte tala för scientologin, jag är inte medlem i kyrkan utan kristen gnostiker. Men alla nya religioner är kontroversiella. Se bara hur det gick för Jesus.
Jag mumlar något om att det där nästan är mer kontroversiellt än knark.
– Vem skulle tjäna på att jag håller käft om allt? Jag läser L Ron Hubbard och har varit heroinist. Alla behöver väl få veta att man kan göra bort sig då och då i livet. Jag håller mycket föredrag för näringslivet. Det brukar handla om att om en pundare som jag kan ta sig upp och göra värsta karriären så kan väl en VD klara av en finanskris. Så jag tjänar på öppenhjärtigheten, kan man säga.
Amir Chamdin vill ta en scen till. Cornelis ska få en guldskiva, och jag ska sitta och göra ekonomiska uträkningar inne i ett litet rum i anslutning till studion. En gammal barndomsdröm går i uppfyllelse. Jag får röka på film.

Exakt en månad senare är det dags igen. Den här gången i den riktiga Atlantis-studion på Karlbergsvägen i Stockholm. Scenen är ganska lång, och skildrar när Cornelis får sitt skivkontrakt.
Det är snart dags för Aftonbladets musikpris Rockbjörnen, och mellan tagningarna är Hans-Erik på mig om att Stockholm City borde dra i gång ett evenemang samma dag. Han föreslår namnet Bluesgeten och återkommer till denna idén under resten av dagen, så fort han får syn på mig.
– Bluesgeten, säger han. Det priset måste få finnas! Ni kommer att knäcka dem.
Ett halvår senare syns vi igen. Nu på Grand Hotel. Det är pressdag för den nu färdiga filmen. Hans-Erik har blivit stockholmare på riktigt.
– Men jag lämnade inte Oslo, jag åkte bara till Stockholm utan att åka tillbaka. Oslo känns lite smutsigare, med mycket missbruk och hård stämning. Stockholm känns snällare.

Själva filmen är han oerhört nöjd med.
– Dagens läxa är att om man går in för att något ska bli bra, så blir det jättebra. Jag är glad över alla scenerna jag fick spela in med alla fantastiska skådisar, och att det var så mysigt mellan tagningarna. Jag tycker Amir var väldigt bra på att skapa en bra stämning. Och han lät mig improvisera. Jag hade läst igenom manuset, men repade inte in varje replik utan läste igenom dem strax innan det var dags.
Han grät när inspelningen var klar.
– Jag kände en stor förlust. Och jag hoppas att Amir gör en lång redux-version för det var många fantastiska scener som inte kom med.

Sedan sist har Turbonegro lagts på is och Hans-Erik har spelat in en skiva, ”I ljuset av Cornelis”, som han och Jack Vreeswijk ska turnera med till våren.
– Efter Narconon känner jag mig som renaste Luke Skywalker. Jag kan styra mig själv med min tankekraft och upptäcker förmågor som jag aldrig trodde att jag hade när hela loppet kändes kört. Jag har alltid haft förmågan att skapa positiva effekter runt mig. Jag är en galaxhjälte. En Kenny Starfighter.

Hans-Eriks Stockholm
Den Gyldene Freden
1. ”Historien sitter i väggarna. Och man känner att där finns spöken. En dam går omkring och släcker ljusen. Hon har inga Poltergeist-fasoner, utan är en snäll anställd kan man säga. Och så brukar jag tänka på Axel von Fersen som blev mördad i Gamla stan. Han verkar ha varit en snäll kille, tycker jag.”

Texas Longhorn, Hammarby Sjöstad
2. ”Jag är en entrecôte-kille,
men ska jag ta hem blir det Beef Bantana med nachos. Helt fantastisk, men mycket jalapenos.”

Sofiakyrkan
3. ”Jag tar färjan över från Hammarby Sjöstad och promenerar upp till Sofiakyrkan nästan varje kväll. Där står jag och tittar ut över stan. Man får lite kraft från kyrkan och Gud och kör ut den kraften över Stockholm. Positiv power i mitten av Sofo.”

FAKTA/Hans-Erik Dyvik Husby
Ålder: 38 år.
Bor: Hammarby sjöstad.
Familj: Fru, ett barn och en styvson.
Karriär: Blev känd under artistnamnet Hank von Helvete när han sjöng i norska rockbandet Turbonegro.
Aktuell: Spelar Cornelis Vreeswijk i Amir Chamdins ”Cornelis”. Den 8 december släpps skivan ”I ljuset av Cornelis”.

FOTNOT/Klas Ekman

Det är en given succé.

Klas Ekmans replik när han spelar Börje Ekberg, som drev skivbolaget Metronome tillsammans med Anders Burman. Han medverkar i två sekvenser, har en replik, och i en tredje scen ser man hans panna glimta förbi.

Tipsa andra:
 
2010
4/11
09:22

Permalänk

15 år, ett millennium

Av: Klas Ekman, publicerad 4 november, 2010.
City

Maja Brand

Priser, en hel rad böcker och Rolling Stone på besök. 15-års-jubileet har börjat bra för Expo. Tidningen överlevde Stieg Larsson och med Sverigedemokraternas framgångar har läsarintresset stegrats.
– Så det får vi tacka Jimmie för, säger chefredaktören Daniel Poohl.
Skrivborden är inte överbelamrade av papper. Det går inte att se några kaffekoppar som påminner om bakterieodlinger. Och trots att de under 15 år har bevakat rasister och nynazister finns det inte särskilt många arkivskåp i de vita luftiga lokalerna under taknockarna i huset.
Tidningen Expo har en ovanligt välstädad redaktion, vilket på sätt och vis går hand i hand med den omgörning som ägt rum de senaste åren. Från att ha sett ut som ett sladdrigt fanzine har Expo förvandlats och blivit ett snyggt magasin med bra papperskvalitet. Man får nästan lite livsstilskänsla, men Expo har förstås inte Håkan Hellström på omslaget.
Det nya numret pryds i stället av en segergrinande Jimmie Åkesson och rubriken ”Vägen till riksdagen – tio viktigaste profilerna i Sverige-
demokraternas historia”.
Med tanke på tidningens inriktning och att de fick 300-400 nya prenumeranter veckorna efter valet, är det svårt att inte undra om en chefredaktör som 29-årige Daniel Poohl i smyg kan ha blivit en smula glad över resultatet. För en tidning med två tusen läsare är det en rätt rejäl procentuell ökning.
– Alltså, det är klart att jag blev deprimerad av valet. Samtidigt tänkte jag ju att det var själva fan att det skulle krävas ett intåg i riksdagen för att vi skulle få fler prenumeranter. Fast folk vänder sig till oss när vi behövs. Hade vi inte fått en tillökning hade vi kunnat lägga oss ner och dö. Så det får vi tacka Jimmie för, säger Daniel Poohl.

Året har varit hektiskt för redaktionen. Daniel Poohl har tillsammans med kollegan Mikael Ekman släppt boken ”Ut ur skuggan: en kritisk granskning av Sverigedemokraterna” och varit med om att ge ut samlingsvolymen ”Sveriges viktigaste tidskrift: 15 år med Expo – texter i urval”. Nyligen utsågs Expo även till ”Årets tidskrift” av organisationen Sveriges tidskrifter.
– Vi är förstås väldigt glada och faktiskt chockade över att vi fick priset. Jag tycker att historien om Expo påminner om laget i Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK. Om man ser tillbaka på gamla nummer var vi helt klart i division sex, nu har vi tagit oss till allsvenskan. På senare år har vi anlitat folk med erfarenhet från tidningsbranschen, men Expo gör fortfarande det Expo ska göra. Det fanns inget självändamål i omgörningen, vi bevakar vårt ämne men gör det förhoppningsvis tillgängligare, säger han.
Tidningen har också gått från att mest vara omtalad för att den grundades av författaren Stieg Larsson till att det återigen fokuseras på innehållet.
– Det som hänt är att medias fokus skiftat. På 90-talet bevakade man det hotfulla nazistiska våldet, sedan kom terrorn i och med 11 september och då var nazisterna inte lika heta. Men det finns fler organisationer nu än på 90-talet och Sverigedemokraterna växte trots allt fram ur den sortens rörelser, säger Daniel Poohl.

Prismotiveringen löd så här: ”Expo har inte hunnit ifatt tiden, det är tiden som hunnit ifatt Expo. Tyvärr. I ett politiskt tillstånd där mörkret lägger sig över Europa är Sveriges mest ambitiösa kartläggning av främlingsfientliga rörelser mer oundgänglig än någonsin. Den internationella utblicken, skapandet av sammanhang och den enorma kunskapsbanken gör Expo omistlig.”
Det finns onekligen likheter med hur Sverige såg ut strax innan dess att tidningen grundades 1995. Det ser ut som landet har fått en ny laserman i Malmö och vi har ett nytt främlingsfientligt parti i riksdagen, men Daniel Poohl tycker inte att det går att lägga ett karbonpapper över 90-talet. Sverigedemokraterna är inte Ny demokrati och rasisterna har ändrat fokus och koncentrerar sig i högre grad på muslimer. Och för Expos del var Stieg Larsson bara en grundare och definitivt ingen världskändis.
Dagen efter Citys intervju ska Daniel Poohl få besök av den amerikanska tidningen Rolling Stone som för en gångs skull inte bara vill tala Stieg Larsson och David Finchers pågående filmatisering, utan även om Sverigedemokraternas framgångar.
– Vi är inte i Stiegs skugga, men vi märker av den sjuka framgången eftersom det ringer reportrar från hela världen. Det är unik marknadsföring för vår del, så visst förklarar vi vem Stieg var och om Expo.

Snart kommer ytterligare en samlingsvolym. Daniel Poohl är redaktör för ”En annan sida av Stieg Larsson: artiklar och andra texter”. Men om någon av de utskickade reportrarna förväntat sig att få besöka den riktiga Millennium-redaktionen så lär de bli besvikna. Daniel Poohl kände inte igen sig det minsta i porträttet från redaktionen sådan den såg ut när han först började arbeta på Expo.
– Tvärtom. Det kändes som att Stieg fantiserade ihop en drömbild som låg väldigt långt ifrån den bistra verkligheten med liten budget och små lokaler.

DANIEL POOHL om…
… Kritiken mot Expo
”Vissa ser oss som vänsterextremister, andra som borgarbrackor och andra anklagar oss för att styras av frimurare. En gång när jag kom till en liten stad för att föreläsa var hela centrum tapetserat med affischer där jag anklagades för att ligga bakom Göteborgskravallerna. Så det är kanske bäst att klargöra att jag aldrig var i Göteborg, utan i stället befann mig i Hultsfred. Jag var dyngfull och tittade på Håkan Hellström.”

… Sverigedemokraterna på 90-talet och i dag
”Man har skiftat hatobjekt och anpassat sig efter vad befolkningen är mest beredd att hata. Därför är romer ännu inte en stor fråga i Sverige, men SD ligger klara och väntar på en sådan situation. Den enda minoritet Sverigedemokraterna inte ger sig på är judar. Dels för att det finns judar i partiet, och dels för att partiet blivit proisraeliskt. Enligt dem är Israel den sista utposten mot barbarerna.”

Tidskriftsstöd i riskzonen
”Vi får kulturtidskriftsstöd för 2010, men alliansen vill ändra kriterierna. Tidningar som inte ägnar sig åt rena kulturformer ska inte längre få pengar därifrån. Därför tycker folk naturligtvis att det är lite absurt att Nationell Idag fått presstöd, men de är heller ingen kulturtidskrift. De skriver möjligtvis om Wagners operor, men får vanligt presstöd på grund av att de ges ut på veckobasis. Så vi tävlar inte om samma pott. Men en veckotidning är inget vi tänker plåga prenumeranterna med. I så fall måste vi gå in på detaljnivå och skriva om Åkessons kalsongbyten. Vår utmaning är i stället att berätta om frågorna på ett bra sätt.”

Valrörelsen 2010
”Det hade varit kul om Sverigedemokraterna i större grad tvingats ta ansvar för hela politiken i med-ierna. Valet handlade mycket om arbetslösheten och där hade det gått att pressa Sverigedemokraterna. Jag tycker också att man ska respektera deras väljare och ta dem på allvar. De röstar på Sverigedemokraterna på grund av invandringspolitiken och vill inte ha ett mångkulturellt samhälle. De röstar inte trots främlingsfientligheten, utan just därför. Visst, många av dem känner sig nog som offer för allt från medierna till hur snöröjningen inte fungerar – men de röstar inte på grund av missnöjet i sig. Det måste till ytterligare en faktor.”

FAKTA/EXPO
l Stiftelsen Expo driver undervisning, håller föreläsningar och ligger bakom tidningen med samma namn. Målet är att upplysa allmänheten om rasism och främlingsfientlighet.
l Första numret av tidningen kom 1995 och startades av bland andra Stieg Larsson och Andreas Rosenlund. Idag är Daniel Poohl chefredaktör och Robert Aschberg ansvarig utgivare.
l Expo kommer ut fyra gånger per år.
l Läs mer: på www.expo.se

Tipsa andra:
 
2010
4/11
09:10

Permalänk

Jenny Wilson ser framåt

Av: Klas Ekman, publicerad 4 november, 2010.

City

Det handlar om kamp, och att tackla livets svårigheter. I_kväll är det urpremiär för ”I’m not looking back” på Dansens hus. Precis innan Jenny Wilson började jobba med musiken fick artisten beskedet om att hon led av bröstcancer.

Inne på en av scenerna i Dansens hus pågår repetitionerna. Koreografen Helena Franzén håller som bäst på att instruera sina utvalda dansare till en närmast oigenkännlig, betydligt tyngre version av Jenny Wilsons ”Motherhood”, när artisten själv kommer in tillsammans med Daniel ”Fagge” Fagerström från gruppen Je Ne Sais Quoi.

Franzén har valt fem låtar från albumet ”Hardships!”, som Wilson spelat in på nytt tillsammans med
Fagerström. Arbetet med musiken påbörjades först för fem veckor sedan.
- Vi gjorde om dem helt. De bygger snarare på Jennys och mina minnen av hur de lät på ”Hardships!”, säger Daniel Fagerström efter att repetitionerna är avslutade.
”Hardships!” betyder umbäranden, och det var också temat som Helena Franzén tog fasta på när hon först började arbeta med föreställningen ”I’m Not Looking Back”.
-_Jag kände rent fysiskt en sam-hörighet med soundet på skivan, och även att det handlar om kamp. Vi kämpar med mycket i livet, och möts av ett motstånd som vi tacklar på olika sätt, säger Helena Franzén.

Hon har samarbetat med Jenny Wilson en gång tidigare, i samband med förra årets dansparty på Dansens hus. Då gjorde hon ett kortare stycke där Jenny Wilson och Jukka Rintamäki från Silverbullit tolkade ”Strangers in the night”.

Tidigare i år började hon diskutera ”I’m not looking back” med Jenny Wilson, då som en föreställning som kombinerade dans och livemusik. Så blev det inte, bara en kort tid senare fick Jenny Wilson besked om att hon led av bröstcancer.

I somras opererades hon, och har nu genomgått två av fem strålbehandlingar.
-_Jag håller som bäst på att tappa mitt hår, säger Jenny Wilson och pekar på mössan hon bär på huvudet.
-_Och jag kände att jag inte orkade spela live. Jag känner mig lite för sliten för att stå på en scen. Men jag vet inte vad det är med mig, för jag tycker att jag mår bra och känner mig cool med det hela just nu.
I den vevan skickade Daniel Fagerström över en remix han gjort på en av hennes låtar, och då bestämde de sig för att spela in de nya versionerna i_stället. Då kände Jenny Wilson att han skulle vara perfekt att skriva ny musik tillsammans med.
-_Skillnaden från hur det var tänkt ligger egentligen bara i mängden kroppar på scenen, säger Jenny Wilson.

Helena Franzén var tidigt ute med att samarbeta med popmusiker. Hon har jobbat med Jukka Rintamäki i sex år. Under den senare delen av 00-talet blev det allt vanligare med tvärkulturella samarbeten. The Knife gjorde sin Darwin-opera, Silver-bullit-medlemmen och videoregissören Andreas Nilsson ska göra scenografin till ”Vargtimmen” på Dramaten och Andreas Kleerup har jobbat med ”Aniara” på Stadsteatern. Jenny Wilson låg bakom musiken till ”Drottning Kristina”.
-_Det är alltid bra med korsbefruktningar. Musikvärlden mår bra av att komma in i dansvärlden och tvärtom. Man får en bredare publik, säger Helena Franzén.

För Jenny Wilson och Daniel Fagerström blev det framför allt en möjlighet att helt bryta med den invanda formen för musiken.
-_När jag gör låtar på egen hand så finns det en popkonservatism som man följer på något sätt. Till den här föreställningen fick man virvla runt helt fritt på en stor stäpp, säger Jenny Wilson.
Hon gillar framför allt en aspekt med resultatet.
-_Jag är väldigt förtjust i kamp-sportsestetik och rörelser som ser ut som när vapen laddas, säger Jenny Wilson.
Hon vänder sig till Helena Franzén och fortsätter:
-_Om det är okej att jag säger det, så tänker jag på kaststjärnor och ninjor när ni kickar och snurrar runt. En sorts magisk snärt.

Klas Ekman

Jenny Wilson
Ålder: 35. Bor: Hägersten. Familj: Ja. Aktuell: Med musiken till ”I’m not looking back”. Albumet ”Hardships!” släpptes ifjol och i vår kommer ”Blazing”.

”I’m not looking back”
Var: Dansens hus, Stora scenen.
När: I kväll torsdag och imorgon fredag kl 19, pris 270 kr.

Tipsa andra:
 
2010
2/11
15:12

Permalänk

Svart syn på Stockholm

Av: Klas Ekman, publicerad 2 november, 2010.
Gunnar_webb1

Foto: Sara Mac KeyGunnar Lundkvist

Stockholms mest misantropiska seriefigur är tillbaka. Fast den här gången håller sig Klas Katt mest inomhus. Tecknaren Gunnar Lundkvist tycker att Stockholm har blivit aningen tråkigare.
– Förr skrek och slogs folk på gatorna. Nu bråkar man om sina tvättstugor i stället, säger han.
För drygt 30 år sedan dök Klas Katt upp för första gången, i en stad som hette Hell City men som påminde en hel del om Stockholm. Nu har serieskaparen Gunnar Lundkvist precis släppt sitt tionde album om den deprimerade katten och hans kompis Olle Ångest. Det heter ”Klas Katt i vilda västern” och precis som förr består det till nära hundra procent av en märklig upplyftande svartsyn, men den här gången är själva stadsporträttet nedtonat.
– Det utspelas mest inom-hus och i anonyma miljöer. I det här albumet blir Klas Katt nästan vräkt, för han får socialbidraget indraget. Det är inte mycket action, men det är det sällan i mina serier. Däremot är Klas ganska elak när han inte vill dricka kaffe med Olle Ångest efteråt, trots att han fått hjälp. Det är lite obehagligt, säger Gunnar Lundkvist.
Just den biten är inte självupplevd, trots att Gunnar Lundkvist till största delen lever just på sina serier och stipendier.
– Det där är en räkning jag aldrig varit sen med. Men jag har kompisar som jag hjälpt på ett liknande sätt.
Gunnar Lundkvist började som poet. Som 16-åring gav han ut diktsamlingen ”Träden gråter” och som 19-åring släpptes ”Världen intresserar mig inte”. Han kom in i Stockholms poesikretsar, lärde känna Eric Fylkeson och blev utnämnd till något av ett underbarn.
– Det var överdrivet, men som yngre var jag missanpassad och ville förstås ha beröm och fick det. Jag vet inte om det var så bra för mig. Men i och för sig, om man gör något bra är beröm inte lika viktigt. Beröm ska ges till dem som inte förtjänar det. Det hjälper inte att skälla ut någon som är dålig. Uppmuntran är bättre, till slut inser folk själva vad de gör för fel. Att bara få smällar är inte bra.
Under 80-talet arbetade han med ännu en diktsamling, men den havererade.
I stället kom han på att det gick lika bra att uttrycka sig genom serier. Inledningsvis var Klas Katt betydligt mer aggressiv och hade ihjäl folk.
– I dag är jag inte lika arg längre. Och stan är inte lika våldsam som på 70-talet. Vasastan och Birkastan var fyllda av aggressiva typer, missbrukare och rivningshus. Nu är det tvärtom, man är helt innesluten i det välanpassade. Folk står inte längre och skriker och slåss när jag går ut. Aggressionerna är mer dolda i dag, nu bråkar man om sina tvättstugor i stället.
Gör det arbetet svårare?
– Nej. Folk vill gärna tro att de är upplysta och goda, och att alla problem kan lösas med kampanjer. Att kampanjer kan ändra på folk som tänker fel. Sådant blir jag inspirerad av.
Men stan ser ju oftast så deprimerande ut i dina serier.
– Jo, men jag tycker om tomma platser. Som Vasa-stan. Men det finns för få skräpställen kvar.
Är serierutan om de oförstående idioterna din största hit?
– Den bilden förföljer mig fortfarande, nu säljs den som grafiskt blad på Kocksgatan. Och tidigare har den sålts både som affisch, på t-shirts och använts i reklam. Skissen gjorde jag mest på skoj, som en sorts uppvärmning innan jag började arbeta. Jag fattar inte varför just den blivit så populär.
STANS MEST HÄRLIGT DEPRIMERANDE GATOR
Fleminggatan
Det är en ångest-gata och har alltid varit det. Den är för stor och ligger fel. I vissa sinnestillstånd är det bra.
Norra stationsgatan
Det är en ickegata. Den ligger där stan tar slut, och har bara hus på ena sidan. Där får man vara i fred.
Brunkebergstorg
Där uppe vid Malmskillnadsgatan bor det inte så mycket folk. Det är en härligt öde stämning.
GUNNAR LUNDKVIST
Ålder: 52.  Familj: Nej, vänner.  Bor: Vasastan.
Aktuell: med albumet “Klas Katt i vilda västern” som precis har kommit ut på Kartago.
– Nu ska jag samarbeta med Gunnar Smoliansky. Gunnar vill att jag ska rita Klas Katt på hans foton. Han har ploc-kat fram bilder från 70-talet på rivningshus och poliser som griper fyllon.
Tipsa andra:
 
« Äldre inlägg