Jessica

Foto: Laura MendelinOsman från Alby och Hugo från Södermalm ritar raketer ihop. Utan mötesprojektet hade de troligen inte träffats.

För Dulguun och Sara är Stockholm lika med Skärholmen. Men nu ska de åka ända till Mariatorget – och träffa Södermalmsbarn som knappt rör sig utanför tullarna.

Resan från Alby till Mariatorget tar bara en halvtimme men är märkvärdigt ovanlig. Sedan i höstas har Dulguun, Sara, Esteban, Lukas och Osman åkt t-bana för att träffa barn på en förskola på Södermalm.
Sexåringarna räknar noggrant varje station. Femton brukar det bli.
– Jag åker hit till Skärholmen ibland, säger Sara och pekar ut genom fönstret.
Längre än så kommer hon sällan. Liksom de flesta barnen på förskolan i Alby där alla utom ett har föräldrar med utomeuropeisk bakgrund.
– Barnen här tror att Skärholmen är Stockholm. Det är bra att de får se att det finns andra områden, säger Denise Habchi, barnskötare på Örnen.

Att låta barn från Alby möta barn från Södermalm kan kännas som ett närmast banalt integrationsprojekt. Men sanningen är att de här barnen troligen aldrig hade träffats annars.
– Det är därför det här är så viktigt. Man vill ju förebygga att första gången de träffas är som 16-åringar i Kungsan. Ju mindre man vet om ”dom” desto mer demoniserar man, säger Anna Larsén, lärare på Katarina västra.
Vi har hoppat av vid Mariatorget, kryssat över övergångsställ och landat på den enskilt drivna förskolan Katarina västras inhägnade lekgård. Här är segregationen minst lika stor.
Här har alla barnen svenska som modersmål, även om två har mammor med utländsk bakgrund. Barnen pratar om resor till fjäll och stränder men lämnar sällan tullarna, knappt ens kvarteret.

Anna Larsén:

Man åker ju inte till förorten om man bor i stan. De är i sin egen lilla sfär här. Barnen från Alby är vana med snabb förändring och använder alla slags språk, även fysiska. Här är barnen vana vid stabilitet och formulerar sig på ett annat sätt.

Mötesprojektet startade 2009 med att personalen bytte arbetsplats med varandra. Under hösten har barnen turats om att mötas på förskolorna.

Resan har inte varit skakfri.
– Vi hade en ganska naiv bild. Vi tänkte att barnen automatiskt skulle bli kompisar som på en semesterstrand och börjar leka, men det första de gjorde var att brottas. Skillnaden i sociala strukturer märks på barnens beteende. De har helt olika strategier för att närma sig varandra. Vi fick tänka till och göra smarta saker, säger Anna Larsén.
Ett sätt var att mötas i ingenmansland. Fruktparken i Liljeholmen ligger mittemellan förskolorna.
– När vi träffas utanför förskolan betraktar de sig själva som ett vi. När barnen blir beroende av varandras kunskaper, förstår att det inte går att bygga en koja själv, blir det möten, annars är det mycket parallella lekar, säger hon.

Vems verklighet som är den verkliga skiftar med platsen.
– Första gången vi var här frågade Dulguun: ”Varför har de ljust hår och jag mörkt? Tänk om jag hade som de.” Och när de var hos oss sade Li: ”Vad fint mörkt hår du har, jag vill ha hår som du”, säger Denise Habchi.
Första skillnaden barnen märker är kön, därefter etnicitet och sedan klass.
– I Alby satsar föräldrarna pengarna på kläder och mat. Men inte så mycket på aktiviteter, säger Denise Habchi.
– Våra föräldrar kräver att barnen ska få ha egen matsäck, det är som en milstolpe för dem. I Alby kan man inte begära det utan personalen tar med sig från förskolan, säger Anna Larsén.

Olikheterna är inget man vill tvätta bort, tvärtom inse värdet av.
– Barnen letar inte efter skillnader. De letar likheter, ”jaha har ni också pärlplattor, hur gör ni då?”, säger Anna Larsén.
Man har redan dragit många lärdomar från projektet.
– I början var vi så måna om det goda mötet att vi inte lät dem mötas. Vi förväntade oss en djup vänskap och var alldeles för på. Men barnen möttes ändå. Hemma pratade de jättemycket om sina nya kompisar Osman och Esteban.
I slutet av maj var det avslutning. Södermalmsbarnen ville ha picknick, Albybarnen pratade om att grilla. Alla vill att projektet fortsätter. Segregationen i Stockholm minskar inte. Tvärtom.
– Alla förskolebarn skulle behöva möta andra barn. Först i mötet med andra får vi syn på oss själva. Det blir inte lika tydligt när alla är så lika, säger Anna Larsén.

FAKTA/Mötesprojektet

* Projektet mellan kommunala förskolan Örnen i Alby och enskilt drivna Katarina västra på Södermalm startade 2009 med personalutbyte och att barnen besöker varandra.

* Projektet ska skapa möten mellan förort och innerstad, samt offentligt och enskilt drivna förskolor. Syftet är att betona både likhet och olikhet för att bygga broar och öka barnens delaktighet i samhället.