Kan man älska Slussen? Är det över huvud taget möjligt att göra kärleksanspråk på en plats?
För mig är Slussen en perrong där jag byter spår. Och ett torg där jag tar nattbussen, köper tulpaner och käkar hamburgare ibland.
Blåshålet skulle aldrig hamna på min ”things to do in Stockholm”-lista. Att Debaser försvinner i en konstgjord bassäng berör mig inte eftersom jag inte varit där på flera år.
Efter besöket på Sjömanshuset förstår jag att jag tillhör en minoritet. Jag möter kvinnan med tårar i ögonen som är alldeles för ledsen för att orka prata. Hon har just insett att fyrklöverkarusellen är lika död som bin Ladin och att vi likt Obama är inbjudna till avrättningen.
Då spelar det ingen roll att Slussen ska återuppstå om si så där en tio år. Och att arkitekternas drömframställning verkar mycket grönare och finare, en mötesplats mer än en trafikplats, fylld till brädden av hejiga cyklister och glada glassätare på ständigt soliga kajer.
För hon älskade Slussen. Just precis som den var.
Permalänk