Sahlin går men i Stockholm sitter s-ledarna kvar. Samma politiker som ställer sin plats till förfogande på riksplanet släpper inte sina välbetalda borgarrådsposter.
Efter Sahlins avgång och krav på att S-toppen rensas hänger Stockholmspolitikerna Carin Jämtin, Ilija Batjlan och Veronica Palm löst i partistyrelsen och verkställande utskottet. Men att ställa plats till förfogande betyder inte att de avgår. Alla kandiderar sannolikt till samma plats igen.
Viljan till förnyelse blir än mer en chimär i ett Stockholmsperspektiv. Här släpper de inte sina uppdrag. Trots att nu bland annat Sigtunas kommunalråd kräver det.
Veronica Palm bloggförklarar varför hon inte avgår som arbetarekommunens ordförande. ”Att med buller och bång avgå nu vore oansvarigt … Inget skulle bli bättre av att nu lämna kompisarna i sticket.”
Carin Jämtin var lika tydlig när hon den 13 oktober knappt räddades kvar som borgarråd trots att avgångskrav mullrade bland ett valstukat representantskap i ABF-huset.
– Jag hade önskat att något av borgarråden eller de 22 i styrelsen ställer sig upp och säger: ”Jag ställer min plats till förfogande. Jag är besviken”, sa en av alla arga talare.
Stockholmsledningen anklagades för ”bristande sjukdomsinsikt” och ”mörkerbeteende”. Medlemmarna ifrågasatte parollen ”en gång vald alltid vald” och kände sig lurade eftersom det saknades motkandidater. Man krävde att råden valdes på bara ett år.
– Vi måste bli valda på fyra år annars blir det svårt för mig att leda och framstå som ett seriöst oppositionsparti. Det tror jag ingen i det här rummet vill, sa Jämtin.
Trogna partipiskare stödde henne. Utmed väggarna i salen stod ett tungt garde av gamla ministrar och riksdagsledamöter redo att rädda Jämtin. Bland andra Ylva Johansson slog fast att person och politik inte hör ihop och att det är farligt att uttrycka misstroende. Veronica Palm pläderade också för att maken Roger Mogert och Carin Jämtin skulle få vara borgarråd på fyra år till.
Någonstans där tappade kritikerna osamslusten och ville hellre försonas och tröstas i en varm sossekram. En sluten omröstning senare var borgarråden räddade.
Den behövliga förnyelsen är en förbannelse för socialdemokratin. Ordet förnyelse är så laddat att bannlysts av partiet för att det anses vara ”för
höger”. Att byta ut ett förlorande lag är lika väsensfrämmande. Förtroendeuppdrag är något av medlemmar skänkt för tid och evighet.
Statsvetaren Jenny Madestam ser stor skillnad mellan partikulturerna.
– Inom socialdemokratin finns traditionen att sluta upp kring ledare i motvind. Att bli ledare är det finaste man kan bli. Partiet kallar och man skolas att ta ansvar. I Folkpartiet är
ledarskap som vilket jobb som helst. Man har ett mer krasst förhållningssätt till uppdraget, gör man det inte bra går man vidare.
Hon ser Sahlins avgång som en revolution.
– Allt har vänt på några veckor. Plötsligt är person är lika viktigt som politik.
Paradoxalt nog gäller förnyelse bara partitoppen inte kommunalråden.
– Sahlin vågar inte, hon har inte det mandatet och det skulle skapa för stort uppror ute i landet. Men visst borde samma sak hända lokalt. Kommunalpolitiker är inte lika medialt påpassade utan tuffar på och hoppas att allt ska blåsa över.
Rosornas krig gäller även försörjning. Stockholms borgarråd tjänar runt 90 000 kronor per månad vilket få jobb matchar.
– Det är problematiskt när politik blir en födkrok. Det blir så när man haft makten länge och då är det svårare att gå.
Behövs en maxtid för politiska
uppdrag?
– Miljöpartiet har det redan för att förhindra maktfullkomlighet. Yngre generationer kommer inte vilja göra samma sak i 50 år, vilket tvingar partier att omvärdera uppdragen, säger Madestam.
Permalänk