Jenny

Foto: Laura MendelinJag vet inte om det är en småstadsgrej eller om det är jag som är mammig, men jag tyckte att det var svårt att flytta hemifrån. Särskilt så långt bort, säger Alexander Jr Ferrer, Stockholmsbo sedan 14 månader, men uppvuxen i Uddevalla.

Ironisk, och innerlig r’n’b. Newkid – eller Alexander Jr Ferrer – förnyar svensk pop. City träffar en ännu osäker stockholmare men stensäker artist.

Alexander Jr Ferrer har just fått beröm av mannen bakom disken på Ritorno. Ett ”snygg frisyr!” som han kunde återgälda med ”snygg hatt!”, eftersom den grånade kulturkaféidkaren valt att arbeta i hög svart hatt.
Hans väg till den slitna soffa där han nu sjunkit in, snarare än ner, för att prata om sin musik har gått från Uddevalla via nätet och samarbeten med rapduon Lorentz & M. Sakarias. Det självbetitlade debutalbumet är en milstolpe inte bara för honom, utan för svensk r’n’b som genre.

Precis som sin amerikanska favorit The-Dream har Newkid en låt som handlar om att glömma namnet på tjejen man träffar (The-Dream kallar henne ”Yamaha”, Newkid för ”Baby”) eftersom de är så många. Men medan The-Dream är en renodlad sängkammarshetsare rör sig Newkid framför allt i skolkorridorer, står osäker på randen till vuxenliv. I högstadienostalgiska ”När vi var unga” tjuvstartar han och bästa kompisen en brandsläckare. I ”Vägrar växa upp” har han skrivit ett studentångest-anthem för varenda unge som efter tolv år i skolan plötsligt räknas som myndig: ”För inte så länge sen fick jag stryk om jag kom hem för sent på natten, de var fett med snea, men nu plötsligt ska jag ha växt upp redan och veta vad jag vill bli när jag blir stor.”

De lekfullt självironiskatexterna är av en typ man tidigare har fått vända sig till indiepopartister och rappare för att hitta på svenska. Alexander Jr Ferrer sätter dem i stället till aerodynamiska, mäktiga pop-r’n’b-produktioner som skulle kunna ha varit Darins nästa steg.
Ferrers pappa är från Filippinerna, där han har en stor, starkt kristen släkt (”det är nästan så att de har en sekt”) i byarna Baguio och Galliano. Som liten brukade han följa när mammans gospelkör övade i kyrkan i Uddevalla.
– Jag fick en insikt häromdagen, säger han.
– R’n’b:n kommer från gettona, den svarta kulturen, där man växer upp i kyrkan, sjunger soul och gospel. Jag tillbringade jättemycket tid i bänken på mammas körövningar och konserter, brukade sjunga med i smyg. Det kan vara det som har format min musik.

Tror du på Gud?
– Jag tror på Gud när jag känner att det behövs. Det är väl så? När man behöver något att tro på, eftersom man inte har det, då finns Gud, och det hjälper – då får man något att tro på.
Alexander Jr Ferrer har bott i Stockholm i ”ett år och två månader exakt”. Känslan av att vara den nyaste killen i kvarteret har precis börjat ge med sig.
– Det var bara för någon månad sedan som jag kände att jag har en tillhörighet här. Även om jag känner mycket folk, så är det inte de polarna som man nästan blev tagen av polisen med när man var tolv. Man känner inte varandra utan och innan, skulle inte – om man ska vara klyschig – ta en kula för varandra.

Du är 20, men sjunger om hur det var ”När vi var unga”. Känner du dig gammal?
– Jag känner mig både gammal och ung. Det beror på. När jag åker hem till Uddevalla kan jag känna mig lite gammal. Tiden har stått stilla där, man träffar gamla vänner som inte har börjat jobba, som inte flyttat hemifrån. Jag har bott ensam i ett år. Jag vet vad elpriset är.

Vad är elpriset?
– Ingen aning. Men du förstår vad jag menar.

———————————————————————————————————–

Alexander Jr Ferrer
Ålder: 20 år. Bor: Thorildsplan. Familj: Pappa Bernabe, mamma Paula, storebror Mark, lillebror Bjay, flickvännen Fanny. Aktuell: Med det självbetitlade debutalbumet ”Newkid – Alexander Jr Ferrer”, utgivet av Stockholmsbolaget Baseline.

Foto: Laura MendelinSkådespelaren Gustaf Skarsgård har ett minst sagt kluvet förhållande till hemstaden Stockholm. ”Det är en jävla hatkärlek”, säger han.

Han trodde inte att han skulle klara sig till 30-årsdagen. Det gjorde han. Nu tävlar Gustaf med resten av familjen Skarsgård i Hollywood.

På fredag är det premiär för Gustaf Skarsgårds första Hollywoodfilm. I Peter Weirs storskaliga äventyrsdrama ”The way back”, om sex mäns flykt från ett Gulagläger i Sibirien år 1941, spelar han den lettiske fången Voss. De inspelningarna var klara redan för två år sedan. Det han har gjort sedan dess är att provfilma för nya roller. Och tagit emot nej.
– Många nej. Ofta får man inte ens svar. Det är en enorm skillnad mot här. Men det är ganska kul att vara
i början av någonting igen. Det känns som att söka Scenskolan igen.

I USA delar Gustaf agentur med sin pappa, Stellan. Storebrodern Alexander och den yngre Bill har också varit där under vintern. Till och från har de bott ihop.
– Vi tävlar jättemycket med varandra, hela familjen. ”Fan, fick du den? Ditt jävla arsle!”, skriker man när någon får en roll som man blir avundsjuk på. Det är skönt. Det vore vidrigt om vi skulle springa omkring och vara artiga mot varandra. Är man en familj där 50 procent är skådespelare måste man vara ärlig även med mindre smickrande sidor av sig själv, annars kan man inte fortsätta vara tajta.
Hur långsiktigt tänker du på din
karriär? Gör du femårsplaner?
– Extremt kortsiktigt. Jag har alltid tänkt att jag ska dö innan jag fyller 30. Haft en känsla av att det här kan vara det sista jag gör, så nu måste jag ge allt.

Det är inte hela sanningen, det är uppenbart bara under den halvtimme vi ses. Gustaf Skarsgård har tillförsikt. ”Yrkeskunnande” är ett ord han återkommer till. Liksom till oviljan att ta genvägar som ”stellanskarsgårdsson”, som han formulerade den medfödda karriärfördelen i sitt sommarprat för ett par år sedan.
Ett ”Sommar” Gustaf Skarsgård till stora delar pratade in på ”gatupoesi”. Dikten ”Nykär” handlar om Söder. ”Vi säger inte ’Sofo’, vi säger ’Så få’ södermalmare kvar”, spottar Skarsgård fram.
Det senaste han skrev var manuset till ”Människor helt utan betydelse”, en novellfilm baserad på Johan Klings isande kortroman om förnedrande statuskamp i ett stillastående Sommarstockholm.
Stan gör något med honom, säger Gustaf Skarsgård.

– ”Fan, vad märkligt det är att komma hem igen, det är som att jag känner den här stan som en person”, sa jag till min tjej i går. ”Det kanske är du”, sa hon då. Det är det nog. Det är en jävla hatkärlek. Varenda gatstump på Södermalm väcker så otroligt mycket minnen till liv, hela min historia.

—————————————————————————————–

3 X Skarsgård i Stockholm:

”Bibliotekstjuven”
SVT-serie (2011)
Skarsgård gör huvudrollen. Baserad på historien om den man som greps för att ha stulit värdefulla och i princip oersättliga böcker från Kungliga bibliotekets handskriftavdelning, där han var chef. År 2004 tog ”KB-mannen” sitt liv genom att spränga sin lägenhet på Surbrunnsgatan.

”Puss”
Film av Johan Kling (2010)
Utspelar sig på en fri teaterscen i Stockholm, full av extremt självupptagna personer. Gustaf Skarsgård spelar en tystlåten och socialt knepig ljudtekniker. ”Jag har gått på Scenskolan och det kan i vissa avseenden påminna om det där.”

”Den allvarsamma leken”
Roman av Hjalmar Söderberg (1912)
”Jag spelade den på Stadsteatern (2008). Det är samma Stockholm som jag känner igen, fast det är förra sekelskiftet och helt annorlunda. Jag kan spatsera omkring här ibland och känna mig som Söderberg eller någon karaktär ur Strindbergs ’Röda rummet’.”

Foto: Maja BrandLjudvolymen är hög under speed-dejtingen i en källare i Kristineberg i Lajvfabrikens ”Sista paret ut”.

Lajvet närmar sig livet. Ingen bor i skogen. Nätverket Lajvfabriken gör lajv för stan, på verklighetsnära teman som 30-årskriser, Melodifestivalen och speed­dejting.

”Hej!”
”Hej! … jaha, vad jobbar du med?”
”Är du från Södertälje? Är det sant? Jag också!”
”Får jag vara lite frank, vad söker du här? Vill du ha barn?”
Det går inte att urskilja mer. Sorlet från de 26 personerna uppradade på stolar mittemot varandra tätnar till en ogenomtränglig massa. Den består så, kompakt, i fem minuter – abrupt avbruten av en skrikande frän signal. Dags att rotera.
Det är lördag eftermiddag och speeddejting i en källare i Kristineberg. Alla måste hitta någon att gå härifrån med. Gör de inte det ryker deras medborgerliga förmåner, kolonilotten dras in, pensionen skrivs ner. Det är Sverige 2010, ett folkhem på överväxel, där staten kräver tvåsamhet och barn i hushållen av medborgarna.
Allt är helt påhittat, ska kanske tilläggas.
Vi är på lajv.

Jag antecknar i rollen som reporter, men inte för Stockholm City, utan den för dagen uppdiktade tidningen Folkbladet.
Några timmar tidigare är förberedelserna för lajvet, som har titeln ”Sista paret ut” och är förlagt till en statlig ”Relationsförmedling”, i full gång.
– Jag har bytt sexuell läggning på Anna-Karin! ropar Elli Åhlvik över axeln, medan hon bockar av deltagare och delar ut namnlappar och informationsblad.
Ett lajv i Lajvfabrikens regi är en effektivt iscensatt historia. Det pågår i några timmar. Det ska vara lätt att delta, lätt att ta sig till, billigt. Man behöver aldrig gå och lägga sig i klibbiga vadmalsbrokor i ett utkylt tält (som man först har ägnat månader åt att sy i tidstrogen stil).

Gänget bakom Lajvfabriken är erfarna lajvare. De hör till en av de första generationerna svenska lajvare, de som var med när scenen tog form på allvar under tidigt 1990-tal. De tajta, cityanpassade lajv de nu kör är en konsekvens av att livet i övrigt ser annorlunda ut.
Lisa Tegelmark är här för första gången och på många sätt en typisk deltagare.

– Det är första gången på flera år som jag lajvar. Jag var på många lajv när jag var yngre, skräck-, fantasy-, Star Wars-lajv. Jag har saknat det, men jag har inte tid att åka i väg och vara fyra dagar i en skog längre, säger hon.

Vad är det du har saknat?
– Jag vill uppleva något som jag inte kan uppleva i verkligheten, skapa en historia. Allt som händer här blir riktiga minnen, även om det är på låtsas.
Ett par timmar och många stolsbyten senare meddelas resultatet av speeddejtningen. Deltagarnas poäng på varandra har matchats i ett specialkonstruerat datorprogram. Vissa par är som gjorda för varandra. Andra består helt enkelt av dem som blev över.
I samband med förra årets upplaga av Medeltidsveckan i Visby gjorde Kristdemokraterna ett utspel om att lajv är en kulturform som förtjänar ett större erkännande.
”Sista paret ut” skulle kunna vara ett argument i den diskussionen; nivån är professionell. Upphovsmannen Sofia Nordin är författare till yrket, och var en av de nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomsklassen för sin roman ”Det händer nu” förra året.

Hon har många lajv som lajvare bakom sig, men började skriva egna först i år, i och med Lajvfabrikens uppkomst.
– Det här känns betydligt lättare att ordna än ett medeltidslajv i skogen. Misslyckas man med logistiken är folk i alla fall inte hungriga och leriga i en vecka, säger Sofia Nordin.
Men nu gick det ju bra, konstaterar hon. Bara en sådan sak som att datorprogrammet fungerade:
– Det var kul att se att de par som matchade väl enligt programmet i högre grad valde att stanna med varandra. Det gjorde i och för sig det allra sämst matchande paret också. De kanske resonerade som så att det inte var så stor idé att försöka igen, funderar hon.

”Sista paret ut” har föregåtts av lajv som ”30-årskrisen”, som utspelades i hemmafestmiljö, och ”Kick inside”, om längtan efter barn.
– Efter 15 års springande i skogen infinner sig ett visst ”jaha”. Det var inget nytt i år heller … ”Kick inside” skrev vi för att ta upp saker som vi tyckte var jobbiga i vardagen, säger Kristoffer Lindh.
Att skriva spel som berör en själv är en stark trend. Det blir något annat när man inte måste tälta för lajvet, säger Kristoffer Lindh.
– Man kan spela på tyngre teman, en svår depression. Det blir för jobbigt i en hel helg, men i fyra timmar klarar man av det.

————————————————————————–

Lajvstyle – modern svensk lajvordlista

Lajv: Rollspel där man spelar en annan person, med hela kroppen.

In-lajv: I roll.

Off-lajv: Ur roll.

After-lajv: Lajvets motsvarighet till after work.

Plug and play: Lajv som man kan komma till och börja spela på plats, med minimala förberedelser. Lajvfabrikens lajv är av plug and play-modell.

Bleed: Man spelar en person som ligger nära en själv. Populärt.

Metaruta: Man markerar en ruta i luften. Så länge den är ”öppen” kan man sedan säga vad ens rollfigur tänker, men inte vill säga högt.

Immersion: Identifikation med en roll, att känna det som rollen känner.

Lajvfabriken arrangerar tre lajv under våren: ”Nattro 120 mg” (24/3), ”Understockholm” (23/4) och ”Huset” (19–20/5). Läs mer på Lajvfabriken.se.