Jag måste inte äta kött. Länge gjorde jag inte det. Men till slut kändes det omöjligt att låta bli. Det har inget med näringsvärde att göra. Det handlar om smak, men framför allt, om gemenskap.
Det är tråkigt att gå ut och äta när man är hänvisad till risotto, en halvhjärtad pasta eller grytgegga. De alternativ som brukar gälla även på lite bättre restauranger. Man känner sig som den ständige förloraren, någon alla måste tycka synd om.
Detta blev ett problem när jag fick ett jobb och en lön. Innan dess var det ändå ingen som hade råd att gå någon annanstans än till trågvegotällena. Men hela vår ekonomi bygger ju på att man ska unna sig. Då säljer kött. Vi äter bara mer: På 20 år har svenskens köttätande ökat med 50 procent, eller 25 kilo, eller 170 normalstora hamburgare per person och år.
Grönsakspionjären Alain Passard, som la om sin toppkrog och anlade egna odlingar utanför Paris, må nyligen ha belönats av White guide för sitt arbete. Och det finns ljusglimtar, som Mistral och F12.
Men det är stekhusen som blir fler. Köttvurmen är stark bland kockar. Det är ”på riktigt” att helsteka gris, leta upp bortglömda styckdetaljer och göra egen korv. (Macho också ja.)
På ett moraliskt plan finns inget försvar för att äta kött. Som Jonathan Safran Foer påpekar i reportageboken ”Äta djur”: Kött är gott. Men är smaken, ett primitivt sinne, något man ska grunda sina beslut på?
Ska man vara krass är det nog bättre att hoppas på en statusuppdatering än ett moraliskt uppvaknande. Smak styrs ju av status. Vi äter oss till de vi vill vara. Grönsaker, och vegetarisk mat, måste få högre status. Smaken kommer på köpet.
Permalänk