Skådespelaren Gustaf Skarsgård har ett minst sagt kluvet förhållande till hemstaden Stockholm. ”Det är en jävla hatkärlek”, säger han.
Han trodde inte att han skulle klara sig till 30-årsdagen. Det gjorde han. Nu tävlar Gustaf med resten av familjen Skarsgård i Hollywood.
På fredag är det premiär för Gustaf Skarsgårds första Hollywoodfilm. I Peter Weirs storskaliga äventyrsdrama ”The way back”, om sex mäns flykt från ett Gulagläger i Sibirien år 1941, spelar han den lettiske fången Voss. De inspelningarna var klara redan för två år sedan. Det han har gjort sedan dess är att provfilma för nya roller. Och tagit emot nej.
– Många nej. Ofta får man inte ens svar. Det är en enorm skillnad mot här. Men det är ganska kul att vara
i början av någonting igen. Det känns som att söka Scenskolan igen.
I USA delar Gustaf agentur med sin pappa, Stellan. Storebrodern Alexander och den yngre Bill har också varit där under vintern. Till och från har de bott ihop.
– Vi tävlar jättemycket med varandra, hela familjen. ”Fan, fick du den? Ditt jävla arsle!”, skriker man när någon får en roll som man blir avundsjuk på. Det är skönt. Det vore vidrigt om vi skulle springa omkring och vara artiga mot varandra. Är man en familj där 50 procent är skådespelare måste man vara ärlig även med mindre smickrande sidor av sig själv, annars kan man inte fortsätta vara tajta.
Hur långsiktigt tänker du på din
karriär? Gör du femårsplaner?
– Extremt kortsiktigt. Jag har alltid tänkt att jag ska dö innan jag fyller 30. Haft en känsla av att det här kan vara det sista jag gör, så nu måste jag ge allt.
Det är inte hela sanningen, det är uppenbart bara under den halvtimme vi ses. Gustaf Skarsgård har tillförsikt. ”Yrkeskunnande” är ett ord han återkommer till. Liksom till oviljan att ta genvägar som ”stellanskarsgårdsson”, som han formulerade den medfödda karriärfördelen i sitt sommarprat för ett par år sedan.
Ett ”Sommar” Gustaf Skarsgård till stora delar pratade in på ”gatupoesi”. Dikten ”Nykär” handlar om Söder. ”Vi säger inte ’Sofo’, vi säger ’Så få’ södermalmare kvar”, spottar Skarsgård fram.
Det senaste han skrev var manuset till ”Människor helt utan betydelse”, en novellfilm baserad på Johan Klings isande kortroman om förnedrande statuskamp i ett stillastående Sommarstockholm.
Stan gör något med honom, säger Gustaf Skarsgård.
– ”Fan, vad märkligt det är att komma hem igen, det är som att jag känner den här stan som en person”, sa jag till min tjej i går. ”Det kanske är du”, sa hon då. Det är det nog. Det är en jävla hatkärlek. Varenda gatstump på Södermalm väcker så otroligt mycket minnen till liv, hela min historia.
—————————————————————————————–
3 X Skarsgård i Stockholm:
”Bibliotekstjuven”
SVT-serie (2011)
Skarsgård gör huvudrollen. Baserad på historien om den man som greps för att ha stulit värdefulla och i princip oersättliga böcker från Kungliga bibliotekets handskriftavdelning, där han var chef. År 2004 tog ”KB-mannen” sitt liv genom att spränga sin lägenhet på Surbrunnsgatan.
”Puss”
Film av Johan Kling (2010)
Utspelar sig på en fri teaterscen i Stockholm, full av extremt självupptagna personer. Gustaf Skarsgård spelar en tystlåten och socialt knepig ljudtekniker. ”Jag har gått på Scenskolan och det kan i vissa avseenden påminna om det där.”
”Den allvarsamma leken”
Roman av Hjalmar Söderberg (1912)
”Jag spelade den på Stadsteatern (2008). Det är samma Stockholm som jag känner igen, fast det är förra sekelskiftet och helt annorlunda. Jag kan spatsera omkring här ibland och känna mig som Söderberg eller någon karaktär ur Strindbergs ’Röda rummet’.”
Permalänk