Het som chili.
När svennar som jag ska äta riktig mat på en kinesisk restaurang tvingas vi alltid påpeka att vi vill ha rätten som den ska vara. Det vill säga ”extra stark”.
Kockars vana att tämja styrkan så fort en vit person kommer genom dörren har skapat sådana abnorma utväxter på den svenska matkulturen som Fyra små rätter. Vi kunde ha ätit sichuanfläsk och ma po tofu hela tiden. Men vi är en etnisk grupp som inte klarar av chili, och missar därför en stor del av poängen med flera av världens bästa kök.
Problemet, och de fyra små rätterna, måste ha uppstått när en svenne helt enkelt inte kunde äta upp. Någon satte på sig sin pullover, tog sin DN och gick. Den personen har förstört miljontals kinesiska rätter för alla oss andra.
I helgen åt min flickvän på Sichuanrestaurangen Peony, ett av årets stjärnskott på Stockholms krogscen. Hon köpte med en av deras nya rätter, ”Wokade räkor med chili”, till mig. När hon hälsade att jag bett om ”extra spicy” frågade servitören: ”Do you love your boyfriend, or do you hate him?”. Ett skämt.
Men jag borde ha tänkt på att Peony gör något så ovanligt som att laga äkta kinesisk mat. Och att ”extra spicy” i det här fallet handlar om att lägga styrka till något redan välkryddat.
Den här typen av wokrätter från Sichuan består av något protein, några bitar selleri och en skog rostad chili som badar i olja. Svennar som jag brukar räkna chilis, ge upp vid 40 och beställa in en till öl.
Det ondskefulla Peonys kock gör är att strimla chilin tunt, så att fröna nästlar sig runt varje räka.
Den annars smygande Sichuan-hettan gör munnen vibrerande redan vid första tuggan, och bultande vid andra. Vid den tredje kommer svettningarna. Det är den överlägset starkaste mat jag ätit i Stockholm de senaste två åren.
Vad är det starkaste du har blivit serverad på en Stockholmskrog? Var det gott? Mejla din skakande berättelse till mig.
Permalänk