Emelie

En av många indikatorer på att ett av mina tidigare förhållanden var över, var när min kille vaknade efter en utekväll och jag frågade om det hänt något kul i går. Han svarade med ett snällt men likgiltigt ”nää”.

En kvart senare ringde en av hans polare och jag hör honom säga, med den där glada rösten så sällan riktad mot mig nuförtiden: ”asså vet du, det sjukaste hände i går, haha…”.
Det kanske låter dramatiskt, men att han för sitt liv inte kunde komma på något värt att berätta för mig, som delade hans liv och vardag, men som på given signal inför någon annan lyste upp som en jävla julgran och fylldes av bubblande berättarlust … Det tog liksom knäcken på mig. Och vårt förhållande.

Hur kommer det sig att man aldrig tröttar ut samtalsämnen med sina kompisar? Jag har bästisar jag har haft så nära det bara går i flera år, och vi har alltid något nytt att älta, prata om, diskutera, skratta åt. Det har gått eoner av tid och jag blir fortfarande förvånad över vad de kläcker ur sig, blir tagen på bar gärning av deras knivskarpa iakttaganden, är alltid ivrig att höra vad de ska säga härnäst. De talar, jag lyssnar, tar in, inspireras, följer.
Så varför är det då så svårt att bibehålla samma form av respekt och fortsatta nyfikenhet i ett parförhållande? Jag har haft fyra längre förhållanden och de har alltid glidit in i tystnaden ju längre tiden gått.

Det börjar alltid likadant. Jag lär känna en helt ny människa, andas och lever den nya personen, vill veta exakt allt. Tröttheten infinner sig aldrig, man är uppe hela natten, tittar djupt i varandras ögon mellan hångel och pratiprati. ”Åh snälla kan du inte berätta lite mer om din hockeykar-
riär, gärna detaljerade beskrivningar av exakt alla mål du gjort” är inte en ovanlighet eller ens en lögn ur min mun. Snabbspola sex månader, om ens det, och diskussionerna och de innerliga pratstunderna är som bortblåsta. Topp tre svar: ”aah okej”, ”pasta blir bra”, ”jag har redan sett den”.

Jag är inte så dum att jag tror att detta enbart är Hans fel. Eller ett ovanligt fenomen. Och jag inser ju också att efter förälskelsens initiala fas, så övergår fjärilarna till något mer lugnt och tryggt, man får inte samma kickar av denna alltjämt så underbara person. Och inte han av mig heller. Det kallas vardag. Jag älskar vardag! Och jag menar inte att man inte ska kunna vara ensamma tillsammans. Det är superfint att kunna sitta i varsin ända av soffan uppslukad av varsin aktivitet. Men när samtalet helt försvinner?
Fast det är väl en av de saker de där smarta personerna menar när de säger att man måste ”jobba” på sitt förhållande. Kämpa med att ständigt försöka se sin snubbe med nya fräscha ögon. Inte stelna. Det ska jag tänka på nästa gång. Jag vill ha julgran varje dag!

JA/Stockholmsnatt

Hurra! Äntligen kommer album nummer två av Stefan Thungrens och Pelle Forsheds skitbraiga serie om oss stockholmare. “Stockholmsnatt” ges ut av Kartago, köp!

NEJ/Hanoi

Var på vietnamesen Hanoi på Upplandsgatan. Det var ingen höjdare.

Mitt stockholm

Apropå vietnamesisk mat. På Bjurholmsplan ligger Lilla Saigon där de gör försvinnande goda sommarrullar. Och missa inte den blandade salladen med både kyckling och räka.

Jag har en blogg. En där jag skriver utan att tänka, bara slänger ut känslor till höger och vänster, de får hamna lite hur de vill.

Ut med skiten bara. Ofta handlar det om att vara morsa. Vilket var hela syftet med bloggen från början, jag behövde en slasktratt att bara ösa ur mej i. Jag hycklade aldrig med min osäkerhet, inte då och inte nu, jag koketterar snarare runt den.
Paradoxalt nog frågar folk mig om råd. Det får mig alltid att häpna. Jag är ingen supermorsa att se upp till. Jag bara hankar mig fram, önskar att det hade funnits någon himla licens att söka, ett körkort att ta. Något jag hade kunnat peka på, ”nämen kolla, jag är faktiskt bra nog att kunna axla det här ansvaret”. Inte inför andra, men jag själv hade gärna velat ha ett sådant intyg att luta mig emot ibland när det är som svårast.

Du ska vara så mycket som mamma i dag. Du ska baka surdegsbröd och festliga cupcakes, gå på yoga, ha en jobbkarriär, ett hem fullt av retrohippa danska möbler, anordna spexiga barnkalas med tokiga teman. Och mitt i allt detta ska du behålla dig själv. Din humor. Din vilja att himla överleva. Och givetvis ska du vara lika snygg som innan du blev morsa. Knulla lika bra. Och lika ofta.

Verkligheten ser ju inte ut så. Och det förstår man ju. Man förstår som vuxen att ingen ser ut som tjejerna i reklamkampanjerna eller bor i ständigt renskrubbade designerhem med evigt färska snittblommor på det (oerhört fula) plastbordet från Kartell. Men allt intellekt i världen hindrar inte att man likförbannat påverkas och drunknar i ett hav av krav, små små svidande nålstick i vardagen, en röst som viskar att man borde vara mer. Och detta är så klart inte något endast förbehållet morsor, men jag skulle tro att vi snackar en ökning med 700 procent i ångeststyrka efter att man ploppat ut ett litet underverk till världen.

Och det är ju det här med skulden. Detta förbannade ok på en förälders axlar. Att alltid känna att man kunde gjort lite mer, lyssnat lite mer, funnits till lite mer. Men vad man måste inse är att en föräldraroll inte automatiskt suddar ut den du fram tills dess varit i tjugo, tjugofem, trettio år. Du har samma barnsliga och egoistiska behov.

Och jag vet inte om det är en generationsfråga, eller om det bara är att jag är oerhört självisk, men för mig räcker det inte att bara leva genom mitt barn. Jag kan inte offra mig på det sättet som min egen mamma gjorde. Och det är en ständig källa till dåligt samvete.

Så vad är det för briljanta råd jag ger då någon aningslös person ber mig om råd? Jo, jag säger att man
ska ignorera omvärldens pekpinnar och bara försöka vara det bästa man kan utefter sina egna förutsätt-ningar. Vara realistisk, inte gå på myterna.
Exakt det jag själv brottas med. Exakt varje dag. I all oändlighet. Amen.

JA Zombies
l Äntligen har zombie-serien ”Walking dead” dragit i gång och den var exakt så bra som jag hade hoppats på. Se den. Det är en order.

NEJ Lövhalkan
l Hala skor och blöta löv – så himla dålig kombo. Nu är det jag som går och sular samtliga skor. Orkar ej med skammen av att ligga som sköldpadda på rygg en endaste liten gång till.

MITT STOCKHOLM
Jag har börjat gilla pubar. De är så mörka och mysiga, passar så bra när man är höstful och ruggugglig. Till exempel Bagpipers Inn på Rörstrandsgatan. Perfekt.

Jag tappade bort mitt språk under graviditeten. Jag som alltid hade kunnat förlita mig på min argumentations- och formuleringsförmåga kunde knappt bilda meningar, jag tappade tråden om vem som sagt vad, all logik flög ut genom fönstret.  Jag vet att det är en av anledningar till att jag och K inte är tillsammans
i dag.

Hur jag än försökte kunde jag för mitt liv inte förmedla vad jag ville ha sagt. Blev ett bjäbbigt gnällo med endast svidande tillbakakakor som ”ahmendurå” ungefär. Sedan kan det ju så klart vara så att inga ord i världen hade kunnat få honom att förstå mig, och vice versa, för vi var så fundamentalt olika, men det får vi aldrig veta nu eller hur?

När språket försvann hakade också självförtroendet på. De jävlarna tog gemensam semester och har ännu inte riktigt återvänt. De skickar vykort då och då och lite av mitt faktiskt rätt så skarpa intellekt glimtar till igen. Men ännu är de inte riktigt hemma och det skrämmer skiten ur mig.
Jag har tänkt att jag borde börja gå i terapi. Jag gjorde det en kort period i vintras, när allting kändes som svårast, och jag slutade nog alldeles för tidigt. Jag gjorde liksom det kirurgiska ingreppet, fixade själva benbrottet, men rehabiliterings-
perioden, uppföljningen, sjukgymnasten, det hoppade jag över. För jag ”mådde ju bra nu”.

Vi gick faktiskt på parterapi en gång, jag och K. Hurra, äntligen, tänkte jag. Den här professionella människan skulle ju se mig, höra mina tafatta ord, mina stamningar och enkelt kunna läsa av vad jag egentligen ville ha sagt och översätta det i begripliga ord till K. Som ”kvinnan som kunde tala med psykbrytande morsor”. Riktigt så blev det inte.

Jag brottades även med tanken att jag slösade terapeutens tid med mina himla i-landsproblem. Där satt jag och gnällde, grinade, ältade och egentligen, egentligen, så hade jag ju inget riktigt problem, inget trauma att komma över. Jag var bara så förtvivlat himla ledsen hela tiden, och det är väl alla i perioder? Och hennes ord om det lilla osedda barnet gjorde mig bara mer deppig, tanken på mitt treåriga rödhåriga tultande jag som ingen riktigt såg knäckte mig. Så sekunden jag kände mig någorlunda starkare gav jag upp.

Inte så smart. För det är ju i efterarbetet, i det kontinuerliga samtalet, som den faktiska läkeprocessen sätter i gång. Nu rev jag bara upp skit till ytan som sedan fick landa lite hur som helst. Och det där med att inte ”förtjäna” att gå i terapi. Åååh, orka vara blygsam, mår du crap så mår du crap! Sök hjälp. Skäms inte. Som min vän J sa, det räcker ju med att bli nekad på Spy bar för att man ska vilja uppsöka terapeut i dagens Stockholm.
Så där. Nu ska jag bara få arslet ur vagnen och följa mitt eget råd. Och det hörrni, det är jag så himla dålig på.

I  helgen flög världens mest flygrädda människa till Berlin. En liten flygtur på en och en halv timme, inte ett stort steg för mänskligheten på något sätt, men för mig … woo-haa.

Jag skakade som ett asplöv, drack rödvin vid gaten trots att klockan bara var halv elva på morgonen (hallå, vi skulle ju ändå till Berlin, det blir inte punkigare än så för en singelmorsa över trettio) och sedan på något vis stod jag plötsligt på tysk mark. Och kände mig så himla hög på livet och mig själv. För jag hade vågat.

Hela 2010 har för mig handlat om rädsla och mod. Paradoxernas år. Fosterställning versus segergesten. Att bryta upp i somras, att ta den inre striden med mig själv, var så oerhört läskigt. Jag gjorde allt från att somna med tv:n på för att slippa tänka på eländet till att med sammanbiten min skriva minutiösa små listor, listor med två spalter, en för framtidsutsikten som kärnfamilj, en för uppbrott, för- och nackdelar. Jag gick igenom alla tänkbara scenarier i huvudet, spelade upp dem gång på gång, tänkte ut dialogerna vi skulle ha i förväg, jag kunde dem utantill.
Verklighetens slutscen blev så klart något helt annat. Jag tror inte att man någonsin innan kan sätta sig in i alla de känslor och ord som kraschar någonstans ovanför ens huvud när man väl sitter där, när allting är över.

Jag är fortfarande skitskraj, men ändå … liksom starkare än någonsin förr? Jag är så himla stolt och mallig över att jag tog ansvar, att VI tog ansvar för vår och Hannas fortsatta lycka. För lyckan sitter ju inte i att kämpa för ett ideal man sedan länge tappat tron på.
Jag kollar på Hannas pappa i dag, och kan se honom utan allt vardagsfärgat agg och gegga, helt utan bitterfitteögon, och ser personen i stället. Han som vill mig väl, som är så fantastiskt rolig, som är en helt överjävligt grym pappa till vår ljuvliga unge. Han som inte tvekade en sekund när vi efter en halv blinknings förhållande blev gravida, han som fick vara mitt mod då jag själv inte hade något.

Aja, poängen då. Stora som små saker, det är så himla limiterande att gå och vara rädd hela tiden. Man ska självklart välja sina strider, men gud, ORKA gå omkring och vara missnöjd ett halvt liv och sen se tillbaka på allt man kunde ha gjort om man inte bara hade varit så förbannat feg hela tiden.
Som att flyga till exempel. Som att gå på technoklubb mitt på dagen fast man egentligen är för gammal. Som att stå i Berlin en måndagsmorgon och brottas med viljan att bosätta sig där bara för att man inte pallar med tanken på att sätta sig i det där satans motorvidundret ännu en gång. Gör det bara. Ba gört.

JA/</strong>the concretes
I tisdags var jag på The Concretes releasefest för nya skivan ”WYWH” på Riche. Så mycket älsk på ett och samma ställe, och vilken låtskatt de meckat ihop. Köp ”WYWH”.

NEJ/Nya apotek
Är det bara jag som blir superförvirrad över att det finns massa andra apotek nu? Hmm, ”Kronans droghandel” anyone?

MITT STOCKHOLM
Jag gillar Vassa Eggen jättemycket. Jag älskar deras kött, de har fina dj’s, de serverar Fireball (världens godaste shot) och om man har tur dansar personalen på disken.

Jahapp. Då ska man väl börja dejta igen då. Ahmen fy fan? Fem års samboförhållande och här var där man hamnade. Superhärligt på många plan, så klart, men hela känslan av att vara ”ute på marknaden igen” gör mig lätt illamående.

Vissa dagar, de bra dagarna, så känns det jättekul. Livet som smörgåsbord, bring on the halleluja moments och så vidare. Lustigt nog, och inte helt okonstigt, så infaller alltid de bra dagarna i samband med helg. Övriga (fem) dagar försmäktar jag inför tanken på mig själv halv fyra på Spy bar, med härjat fylle-slappt ansikte och desperat blick. Gode gud, låt mig inte hamna där igen.

För jag har ju varit där – OM jag har. Hörrni, tro mig när jag säger att jag var så himla dålig på att vara singelperson innan jag träffade han som blev pappa till mitt barn. Det var ingen vacker syn. Det var längesen nu, ett halvt sekel (!) sedan, men jag minns det väldigt väl. Tyvärr, ska jag väl tillägga. Hur jag kunde komma in i en lokal, och med hököga snabbt och vant scanna av det manliga klientelet och sen vända på klacken och säga till mitt sällskap att ”nää, vi går vidare, här finns inget”. Samma procedur på varje ställe, varje kväll, vecka ut och vecka in, amen.

Jag föraktar den sidan hos mig själv. Att jag var så uppenbart sökande, att jag inte var starkare än så, var mer nöjd med mig själv, trivdes bättre i mitt eget sällskap, herregud, i mina VÄNNERS sällskap. Att mitt ultimata mål, mitt enda mål, var att hitta någon som kanske eventuellt möjligtvis så småningom skulle älska mig.

Jag hoppas att jag inte är den personen i dag. Att moderskapet ska ha fyllt någon sorts kvot inuti. Det är för tidigt att säga. Och det är klart man kan bestämma sig för att ”äsch, det är ingen brådska, nu fokuserar vi lite på dig, Emelie, känn lugnet, börja på yoga!” Ja men tjena. Det funkar ju bara i teorin, det är en superbra tanke och målsättning, men ingen lotusställning i världen kan hindra saknaden efter någon annans hud.

Eller hud förresten. När jag tänker efter så vet jag inte om det är det fysiska som jag saknar mest. Alltså själva gökandet. Jag saknar den där intimiteten, oförställdheten, att våga vara känslomässigt naken inför en annan människa. Och den där obetalbara känslan av att veta att den där människan känner mig utan och innan, vet allt, har sett allt, och HERREGUD, han sitter fortfarande kvar..?! Trots bagage och tillkortakommanden. Och hmm. Well. Sen om gökandet är av världsklass så är ju inte det ett direkt minus. Hej nya livet, nu gör vi om, gör rätt.

Emelie Thorén är Citys nya krönikör på torsdagar och kollega till Annette Kullenberg som skriver varje måndag.

Vem är du?
– Haha, kanske världens svåraste fråga bara.  Jag är 34 år, nybliven singelmorsa till Hanna, 3 och ett halvt år. Har bott i Stockholm i elva år, med några få undantag alltid på Södermalm. Jag har försörjt mig i mediasvängen sen 2002 ungefär, främst som skribent och dj. Jag är nog rätt vanlig, har inga direkt radikala idéer. Tycker själv att jag är urbra på att ge råd, men är väldigt dålig på att följa dem själv.

Vad kommer du skriva om?
– Jag är ju en kass journalist på det sättet att jag tycker det är skitsvårt att skriva och dessutom lider av telefonskräck. Men för några år sedan startade jag en blogg och upptäckte att jag har fantastiskt lätt att i skriftlig form vräka ur mig alldeles för privata saker om mig själv, så jag antar att det är vad jag kommer göra här med. Skriva om mig och mitt, själsligt uppfläkt inför totala främlingar på bästa sändningstid varje torsdagmorgon. Åh gud, nu fick jag ångest.

Du har precis börjat leva varannan vecka-liv med din dotter. Vad är det bästa och sämsta med det?
– Det är lite tidigt att säga faktiskt. Hmm. Men jag kan tänka mej att balansen mellan att  vara mamma med totalt fokus på mitt barn ena veckan och plötsligt fri som fågeln den andra kommer vara lite knepig att hantera till en början. Men det är ju också något bra. Om man får säga så. Jag får vara både och. Både mamma och fågel.

FAKTA/Emelie Thorén

Ålder: 34.
Bor: Skanstull.
Familj: Hanna, 3, övrig släkt och en liten grupp underbara människor jag har äran att kalla mina vänner.
Gör: Skriver krönikor varje torsdag i Stockholm City, bloggar på popmorsa.blogspot.com och spelar skivor.
Motto: Har inget, däremot brukar jag dagligen muttra ett citat ur filmen ”Masjävlar”. ”Happ, vad ska det hända för skit i dag då?”.

Jag har legat på han som fram tills alldeles nyss var min kille rätt hårt, och säkert rätt så ocharmigt, om att jag vill att han ska tömma vår lägenhet på sina prylar omgående.

Nu när han har lyckats haffa en egen, menar jag. För samtidigt som en del av mig har velat klamra mej fast vid det vi hade, hur undermåligt det än var den sista tiden, så vill en ännu större chunk av mig att han bara ska ta sitt stuff härifrån så jag kan trycka på play-knappen igen. Börja andas igen, leva igen. För nu står jag på paus, jag kan inte gå bakåt, men inte heller framåt.

Var jag än vänder mig i lägenheten ser jag saker, pryttlar, en t-shirt som är hans, och alla skriker de åt mej för full hals: ”Det här är vad du slängt bort, det här är vad du valde att aldrig mer ha, den här doften kommer du aldrig känna på din kropp igen”. En remote control kan få mej att bryta ihop i det här läget. Hittade ett gammalt kvitto som var hans häromdagen, en taxi-resa, och jag började böla. ”Undrar vart han skuuu-huhuhu-lle”. Really, Emelie? Är det här vi är nu? Ahmengud, detta måste få ett stopp.

Sen ringde han en dag och sa att han hade tagit lite saker. En lättnad sköljde över mig, äntligen, ÄNTLIGEN så börjar det nya livet. I mitt inre började jag planera att jag minsann skulle ha vita pelargoner i köket nu, för det har de alltid i de lyckliga städade hemmen i Family living. Förvisso hade vi haft en rosa variant hela jävla sommaren och någon kärleksfrid hade ju inte de blommorna genererat direkt, men nu minsann, vita pelargoner. Kom, lyckliga framtid.

Öppnar halldörren. Hmm, inget har hänt. Allt är samma himla röra som det var när jag gick
i morse. Börjar arbeta upp en irritation, ett ”va fan”, en ilska, ett raseri, och så öppnar jag sovrumsdörren. Och sorgen svartnar mina ögon. Solar plexus imploderar. Där står vår dubbelsäng, helt uppfläkt och där hans nittiosäng stått gapar ett stort hål. Min sida är intakt, Ikeas Malm-ram ramar fortfarande in 180 cm, men där hans brukade finnas är bara dammtussar och en stor förintande tomhet kvar. Som en sargad kropp. Där vi en gång brukade vila.

Att vi det senaste året somnat med ryggarna emot varandra och en meter, en mil, emellan oss, det spelar liksom ingen roll, jag kan inte tänka klart. Han har gått, vi har valt bort, han kommer inte tillbaka.
Och en liten liten bit från vår säng står Hannas lilla blå. Pappa bor inte här längre.