Det står ett monster i mitt vardagsrum. En träningscykel. Som ett hopp om ett bättre liv väntar den mig varje morgon jag släpar mig upp, och varje kväll vid läggdags smyger jag förbi den. Jag anar den i periferin, men jag tittar aldrig rakt på den. ”Nähepp, inte i dag heller”. Jag borde vetat bättre. Jag vet inte hur många olika typer av svindyra träningskort jag inhandlat i ett rus av fräschör för att sedan låta dem ligga i ett mörkt hörn och samla damm. Jag funderar på att bygga en drömfångare av alla dessa kort. Klink klink i vinden. Det vore en viss poesi i detta kan jag tycka.
I april fick jag ett ryck och skulle gå och träna ett pass på Saga Motion. Jag hade just bokat en resa till Ibiza (!!) i slutet av maj och kroppshetsen åt upp mig. Magtröja! Bikini! Sarongmage! Men klockan tickade, jag gick inte, ”åh, vad synd, nu är det bara tre timmar kvar till dagishämtningen, nu hinner jag inte”. Och jag blev så himla sur på mig själv, att jag är så förbannat lat. Ungefär samtidigt chattade jag med en vän som hyrt träningscykel. Han hade minskat fem kilo på en månads cykling. Nu vill ju inte jag gå ner så mycket, inte FEM KILO, men jag skulle gärna ha lite mer … buns of steel-ish type of ass? Få lite motion. På enklast möjliga sätt. Briljant idé: träna i hemmamiljö. Plus skitbra, man kan kolla på tv samtidigt? Läsa en bok?
Så jag ringde Träningsspecialisten, ”javisst, du kan komma och hämta din hoj redan i eftermiddag”. Jag var på en sån high, jag tänkte inte alls, utan knatade till Hammarby sjöstad och stoppade in en hundrakilos koloss i baksätet på en taxi. Pang, bom, klart!
I 48 timmar stod den ouppackad i min hall, som ett tyst pekfinger stod den där. Den tredje kvällen, när jag för tionde jävla gången hade klättrat över den för att komma in på toaletten, så slet jag upp den för att mecka ihop den.
Nu har den varit i min ägo i dryga två månader. Jag har suttit hela morgnar och stirrat på den. Druckit kaffe, rökt en cigg, iförd träningsbrallan jag köpte samtidigt som cykeln. Lyssnat på min specialdesignade Spotify-playlist kallad ”Run Forrest run!”, helt fylld med inspirerande pumpande house. På fötterna har de sprillans nya rosa träningskorna varit prydligt knutna. Och så har minuterna tickat. Timmarna, dagarna. ”Snart kommer peppen”, har jag tänkt. Men icke. Däremot ett sjuherrans dåligt samvete.
Exakt nu, när jag skriver detta, befinner jag mig på en terrass i Ibiza stad. Det skvalpar från stranden tjugo meter härifrån, klockan är tolv på förmiddagen och i kylen står sangrian på kylning. Och jag mår så fruktansvärt bra. Jag vet inte om det är hippieinställningen till livet här på Ibiza (har tåring på foten!) eller något slags mogen insikt, men när jag kommer hem ska jag lämna tillbaka den där förbaskade kolossen. Orka HYRA sin egen ångest.
JA/Ibiza
Ej så stockholmskt, jag vet, men det är så vackert här att jag går av på mitten. Jag rekommenderar alla att åka hit. Men varning! Man tappar omdömet helt. Får feeling för sarong och så vidare.
NEJ/Bar hud
l Jag har så himla svårt för människor som går på Ica i badkläder och inget mer. Skyl dig, snälla. Jag som var så hungrig.
Mitt Stockholm
Jag gillar verkligen Spymlan som i dagarna öppnade för ännu en sommar av knasigheter. Älskar att det är utomhus, så himla fint läge, bra personal och jättegod mat. Perfekta stället att bara hänga på och sedan låta natten bestämma vad som följa skall.
Permalänk