Jag har i ett helt liv sparat på dålig kritik som andra sparar kärleksbrev. Jag har fått så många komplimanger, så mycket kärlek, så mycket beröm. Jag vet att jag fått det, kan bara för mitt liv inte komma ihåg ett enda citat av lovord. Jag minns förvisso något slags andemening, men den skira dimman av egoboost skingras så oerhört lätt av de neonlysande negativa ord som jag memorerat, ömt vårdat och skrivit med taggtrådspenna över hela mitt inre cv.
”Hon är ju ingen GW Persson direkt”. Sagt av vän till min far angående min medverkan i ”Idol”-eftersnacket 2006. Umm, oklart vad han menade. Men jag fattar att det inte var en komplimang. ”Hur fan kan han vara ihop med henne, hon ser ut som Laura Palmers lik ju”. Mmm, den är skön! En riktig höjdare. Jag gick i åttan, och har sedan dess inte kunnat släppa att jag tydligen inte är blek som en sekelskiftets aristokratblomma, utan mer… likfärgad. Jag har femtio till, men jag ska inte tråka ut er.
Men. Det ligger faktiskt något i det här man alltid fick höra när man var yngre, att ju äldre man blir desto mer accepterar man sig själv. Sina tillkortakommanden. Sin fejja, sina lökar. Just kroppsliga komplex minskade drastiskt efter att jag fått barn. Jamenjaha, du kanske tycker att det hänger lite här och skvalpar lite där, men vet du, jag har gjort en människa! Ser du den där lilla, hon har bott i mig! Och hur 17 skulle jag kunna avsky min näsa när en exakt kopia av den ser så näpen ut på världens finaste unge?
Det var, och är, en mäktig känsla. Inte bara att ha skapat en ny liten person, utan också att äntligen kunna släppa den där fixeringen vid att vara snygg för att attrahera andra, impa på andra, de lönlösa försöken att uppnå ett retuscherat ideal. Sen behöver man förhoppningsvis inte vara så illa ute att det krävs en förlossning för att nå dit, men det var vad som krävdes i just mitt fall. Först då kunde jag släppa sargen. Så här ser jag ut. Deal with it.
Och om man vrider och vänder på det lite så är det förmodligen så här: Det man själv ser som sina mest plågsamt kassa egenskaper är de personlighetsdrag som gör att andra faktiskt tolererar en. För herregud, orka superperfekta människor. Som inte visar minsta crack i muren. Jag blir så himla nervös av sådana. De känns som tickande bomber, de kommer döda mig i explosionen om de inte hinner ta kål på mig med uttråkningsdöden innan. Eller ett helt vansinnigt perfekt mejslat ansikte? Supertråkigt!
Ge mig en skev tand, ett acneärr, en krokig näsa, något som får mig att fastna med blicken. Något som skaver, friktion. Ett igenkännande.
Det tog mig cirka 35 år att inse att perfektion är skittråkigt, slätstruket. Det är som teflon. Det glider ur andras medvetande på nolltid. Vi kanske inte behöver fatta varandras händer och brista ut i Cumbayá, men det är nåt värt att tänka på alla fall.
JA/Trädgården
Nu är det bara den här helgen kvar, sen öppnar Trädgården sina portar för året! Åh, måtte vädret tillåta mig att spendera mina kvällar där i sommar.
NEJ/Popaganda
Det är för lång tid kvar till årets Popaganda! Sista helgen i augusti. Joel Borg, kan vi flytta fram lite? Vill se Arcade Fire NU.
MITT STOCKHOLM
Sushin på RAW (Rörstrandsgatan) spränger min månadsbudget, men den är så försvinnande god att jag totalt förnekar min ekonomis skri på hjälp. Testa den friterade varianten! Knäna smälter!
Permalänk