Emelie

I helgen fick jag frågan ”vill du ha fler barn?”. Som vanligt svarade jag ”umm ja, men fy fan för en till förlossning”. Sen slog det mej att jag liksom inte … minns hur det var. Men jag tror det var ungefär så här:
Jag fick förvärkar på lördagen, på utsatt datum, vilket skapade lite panik för Kalle hade vid den här tidpunkten precis landat i Oslo för en spelning. ”Vilken unge kommer på utsatt datum?” tror jag var vår paroll. Ja, men vår tydligen.
Först dagen därpå är det dags att åka in. Jaha, är cirka en centimeter öppen. Blev lagd i ett hett bad. Låg där tills jag började anta russinartad form, så när de erbjöd pådrivande akupunktur var peppen på topp. Inget hände. Hepp.
Någon timma senare börjar det göra ont. Alltså, ONT. Hyperventilerar i lustgastuben, kräks som en vattenspridare. Gråter som en galning, andas som ett skadeskjutet djur, bönar och ber om epidural NU. Inte enligt plan detta. Jag hade tänkt att jag skulle lida i stoisk tysthet, lite som katterna som stilla glider undan och dör med värdighet. Skrattretande tänkt så här i efterhand.
Sen får jag epidural. Somnade som ett barn lyft ur dödens käftar.

Natten kommer och vi roar oss med ytterligare en epidural och pådrivande dropp. Jag börjar bli sjukt utmattad. Tidig måndag morgon säger barnmorskan ”kejsarsnitt?”. Tuppen ja! Vid det laget var även exorcism ett för mig välkommet inslag i den här utdrivningsprocessen.
De lägger mig på en vagn, droppmojängen rullas bredvid. Så himla Cityakuten! Rullas in i operationssalen, jag skakar okontrollerat. Doktorn säger det beror på kroppens belastning, den är helt enkelt slut i rutan. Jag spänns upp likt Jesus på korset. För att adda insult to injury pryder de mitt huvud med ett ljusblått hårnät och en syrgas-slang förs in i min näsa. Gör kaos med mitt utseende. Inser jag kommer skrämma slag på min unge om den nånsin kommer ut. Men det känns inte alls otäckt, trots att de ska jack the rippa min mage inom kort.
Bedövas. Ett grönt tygstycke spänns upp så jag inte ska kunna kolla ner. Eh, stor chans. Jag skakar okontrollerat. Mitt bakhuvud dribblas av en osynlig kraft emot underlaget. Jag och Kalle stirrar lätt panikartat, men fint, på varandra. Om han sträcker sig det minsta lilla har han fri sikt över köttfesten på andra sidan skynket. Han låter bli.

Två minuter senare hör vi Hanna skrika. Allt är surrealistiskt. En läkare lyfter fram henne, jag försöker vidröra men min hand påminner om en bordsfläkt, så jag låter bli av rädsla för att ge min förstfödda en whiplash-skada. Ungefär samtidigt kräks jag en stilla stril som sakta rinner nedför kinden, ner på golvet. Tydligen helt normalt, men ack så oerhört ovärdigt. Sen slocknar jag med huvudet bonkandes mot mitt Jesuskors.
Och på den vägen är det, hörrni. Och ja, klart jag skulle göra det igen. Och igen. Och igen.

JA/Powerballader
Åååh, på lördag är det dags för Natten på Färgfabriken. Natten är min favoritklubb, där spelas bara ballader, man dansar tryckare och dagen efter har man aldrig någon röst för den har man ylat bort. Ett måste.

NEJ/Dyr-Grönan
Bara åkband och inträde för en vuxen och med ett barn dagtid går på 690 kronor (som vuxen måste du betala för att åka med din fyraåring). Ej okej.

Mitt Stockholm
Riche har börjat med frukost! Varje vardag från klockan 7.30 kan man frulla loss. Om de nu bara öppnar ett litet hostel, så behöver man ju faktiskt aldrig gå därifrån.

Jag har i ett helt liv sparat på dålig kritik som andra sparar kärleksbrev. Jag har fått så många komplimanger, så mycket kärlek, så mycket beröm. Jag vet att jag fått det, kan bara för mitt liv inte komma ihåg ett enda citat av lovord. Jag minns förvisso något slags andemening, men den skira dimman av egoboost skingras så oerhört lätt av de neonlysande negativa ord som jag memorerat, ömt vårdat och skrivit med taggtrådspenna över hela mitt inre cv.

”Hon är ju ingen GW Persson direkt”. Sagt av vän till min far angående min medverkan i ”Idol”-eftersnacket 2006. Umm, oklart vad han menade. Men jag fattar att det inte var en komplimang. ”Hur fan kan han vara ihop med henne, hon ser ut som Laura Palmers lik ju”. Mmm, den är skön! En riktig höjdare. Jag gick i åttan, och har sedan dess inte kunnat släppa att jag tydligen inte är blek som en sekelskiftets aristokratblomma, utan mer… likfärgad. Jag har femtio till, men jag ska inte tråka ut er.
Men. Det ligger faktiskt något i det här man alltid fick höra när man var yngre, att ju äldre man blir desto mer accepterar man sig själv. Sina tillkortakommanden. Sin fejja, sina lökar. Just kroppsliga komplex minskade drastiskt efter att jag fått barn. Jamenjaha, du kanske tycker att det hänger lite här och skvalpar lite där, men vet du, jag har gjort en människa! Ser du den där lilla, hon har bott i mig! Och hur 17 skulle jag kunna avsky min näsa när en exakt kopia av den ser så näpen ut på världens finaste unge?

Det var, och är, en mäktig känsla. Inte bara att ha skapat en ny liten person, utan också att äntligen kunna släppa den där fixeringen vid att vara snygg för att attrahera andra, impa på andra, de lönlösa försöken att uppnå ett retuscherat ideal. Sen behöver man förhoppningsvis inte vara så illa ute att det krävs en förlossning för att nå dit, men det var vad som krävdes i just mitt fall. Först då kunde jag släppa sargen. Så här ser jag ut. Deal with it.

Och om man vrider och vänder på det lite så är det förmodligen så här: Det man själv ser som sina mest plågsamt kassa egenskaper är de personlighetsdrag som gör att andra faktiskt tolererar en. För herregud, orka superperfekta människor. Som inte visar minsta crack i muren. Jag blir så himla nervös av sådana. De känns som tickande bomber, de kommer döda mig i explosionen om de inte hinner ta kål på mig med uttråkningsdöden innan. Eller ett helt vansinnigt perfekt mejslat ansikte? Supertråkigt!

Ge mig en skev tand, ett acneärr, en krokig näsa, något som får mig att fastna med blicken. Något som skaver, friktion. Ett igenkännande.
Det tog mig cirka 35 år att inse att perfektion är skittråkigt, slätstruket. Det är som teflon. Det glider ur andras medvetande på nolltid. Vi kanske inte behöver fatta varandras händer och brista ut i Cumbayá, men det är nåt värt att tänka på alla fall.

JA/Trädgården
Nu är det bara den här helgen kvar, sen öppnar Trädgården sina portar för året! Åh, måtte vädret tillåta mig att spendera mina kvällar där i sommar.

NEJ/Popaganda
Det är för lång tid kvar till årets Popaganda! Sista helgen i augusti. Joel Borg, kan vi flytta fram lite? Vill se Arcade Fire NU.

MITT STOCKHOLM
Sushin på RAW (Rörstrandsgatan) spränger min månadsbudget, men den är så försvinnande god att jag totalt förnekar min ekonomis skri på hjälp. Testa den friterade varianten! Knäna smälter!