Som infödd stockholmare kan det vara svårt att föreställa sig hur det var att växa upp i en mindre stad. Sala, i mitt fall. Den totalt döda känslan som infann sig efter 17.30 då alla gått hem och börjat laga middag och knäppt på tv:n. På somrarna kunde det vara lite annorlunda, men överlag så fanns ingen fika- eller äta ute-kultur att tala om. Utan att tråka ut er, låt mig bara få förklara: det fanns inget kafé öppet efter kl 18, utöver pizzerior och stekhus så fanns det två–tre restauranglokaler som med stadigt mellanrum bytte ägare.
Om man nu gick ut och åt, så var det för att fira något. Man valde mellan Filet Mignon eller Filet Black & White. Och någon vuxen i sällskapet klämde ofelbart ur sig ”det här måste vi göra oftare”, underförstått menat att detta måste vi göra oftare hemma. Och jag tror inte att denna aversion mot uteätande bottnade i snålhet, eller, hmm … brist på sug efter flärd. Den grå sanningen var väl att maten smakade bättre hemma, inget direkt exotiskt erbjöds på inrättningarna i Sala på den här tiden. Man åt hemma, man söp hemma. Sen gick man på lokal. Det är så jag kommer ihåg det alla fall.
Jag minns mitt första restaurangbesök i storstan så himla starkt. Jag var 17 år och på kvällen skulle jag se Guns’n’roses på Stadion. Min farbror tog med mig till en, håll i er nu, mongolisk restaurang. Han hade lika gärna kunnat servera mig flamberat ufo, det var så vansinnigt sällsamt i min värld. Eat all you can-buffé, Sveavägen. Minns det som i går.
Så flyttade jag hit. Cirka 1998. Hit me, storstadskulturen! Tänkte jag. Och visst, jag fikade som besatt (hej kaffe i glas!). Åt kafémat (hej 113 50:s välj tre pastasallader på samma tallrik!). Och man kunde gå på bio en tisdag. I Sala var biografen bara öppen på helgdagar. Men just restaurangbesök fortsatte att lysa med sin frånvaro väldigt länge.
Snabbspol till 2011 och jag har kommit en bit på vägen. Jag har betat av de flesta klassiska och de nyare, hippare krogarna. Det tog sin tid, cirka tio år bara, men nu känner jag mej inte längre som Pretty woman-Julia Roberts bland olika bestick när jag äter på finkrog. Det är väl som allt annat, man måste träna innan man känner att man bemästrar. Och man bliiiir inte utkastad för att man frågar vad i hela friden en crouchutt är. Eller beställer en ”chevrééé” och inte en ”chääävre”. Eller fnissar åt tokigheter som ”lakritsrök”. Hallå, det är kul! Och vansinnigt nördigt. Just därför är jag så glad att det finns.
Vissa grejer får mig fortfarande att känna mig ytterst fånig, som det här med att man får en skvätt vin att smaka innan de fyller på hela glaset. Jag fattar ju anledningen, men de måste också förstå, att de här smaklökarna är sönderfrätta av California white och Aurora sedan tidig ålder. Det är kört, kära kypare. Men det säger jag så klart inte.
JA/Cirkeln
Nu har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens bok ”Cirkeln” kommit till butik! Köp! ”Supernatural” möter ”Gossip girl” möter ”Mitt så kallade liv”.
NEJ/till nej
Nej! Inga himla nej nu. Glad påsk på er! Ät godis, drick påskmust.
MITT STOCKHOLM
Lilla Hornsgatansnutten mellan Strand och Långholmsgatan, vilken restauranghöjdare! Nhu’s (thai), Ho’s (kina) och Indian Queen (umm, indiskt). Himla gott och prisvärt.
Permalänk