Jag fyller snart 35. Japp. Tre-tti-o-fem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.
Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa ”äldre tjejer” som lämnat stan äntra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Sitta hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? ”Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder”, viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i ”Grease”, de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt 19-åriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.
35, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som ”ungdom” längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är ”där ute”. Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, ”oops, räkningarna!”. Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt ”… ahmen… ahmendurå!”.
Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkit ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, för jag är fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.
JA/Fantasy
Wohoo! Äntligen har HBO-filmatiseringen av George RR Martins fantasyböcker premiär – i Sverige börjas det sändas på Canal Plus under våren. Epic längt.
NEJ/Motionscykel
Hyrt en träningshoj. En sån som står i vardagsrummet. 17 dagar av totalt 25 har den stirrat anklagande på mig. Jag har hyrt min egen ångest! Om du är pepp, besök Träningsspecialisten på exempelvis Sveavägen.
Mitt STOCKHOLM
Kafé Louie Louie på Bondegatan. Ja, jag vet att jag tjatar, men jag tror inte ni förstår hur himla mys det är där. Och gott. Och mys. Och snygg personal. Och sa jag mys?
Permalänk