Emelie

Som infödd stockholmare kan det vara svårt att föreställa sig hur det var att växa upp i en mindre stad. Sala, i mitt fall. Den totalt döda känslan som infann sig efter 17.30 då alla gått hem och börjat laga middag och knäppt på tv:n. På somrarna kunde det vara lite annorlunda, men överlag så fanns ingen fika- eller äta ute-kultur att tala om. Utan att tråka ut er, låt mig bara få förklara: det fanns inget kafé öppet efter kl 18, utöver pizzerior och stekhus så fanns det två–tre restauranglokaler som med stadigt mellanrum bytte ägare.

Om man nu gick ut och åt, så var det för att fira något. Man valde mellan Filet Mignon eller Filet Black & White. Och någon vuxen i sällskapet klämde ofelbart ur sig ”det här måste vi göra oftare”, underförstått menat att detta måste vi göra oftare hemma. Och jag tror inte att denna aversion mot uteätande bottnade i snålhet, eller, hmm … brist på sug efter flärd. Den grå sanningen var väl att maten smakade bättre hemma, inget direkt exotiskt erbjöds på inrättningarna i Sala på den här tiden. Man åt hemma, man söp hemma. Sen gick man på lokal. Det är så jag kommer ihåg det alla fall.

Jag minns mitt första restaurangbesök i storstan så himla starkt. Jag var 17 år och på kvällen skulle jag se Guns’n’roses på Stadion. Min farbror tog med mig till en, håll i er nu, mongolisk restaurang. Han hade lika gärna kunnat servera mig flamberat ufo, det var så vansinnigt sällsamt i min värld. Eat all you can-buffé, Sveavägen. Minns det som i går.
Så flyttade jag hit. Cirka 1998. Hit me, storstadskulturen! Tänkte jag. Och visst, jag fikade som besatt (hej kaffe i glas!). Åt kafémat (hej 113 50:s välj tre pastasallader på samma tallrik!). Och man kunde gå på bio en tisdag. I Sala var biografen bara öppen på helgdagar. Men just restaurangbesök fortsatte att lysa med sin frånvaro väldigt länge.
Snabbspol till 2011 och jag har kommit en bit på vägen. Jag har betat av de flesta klassiska och de nyare, hippare krogarna. Det tog sin tid, cirka tio år bara, men nu känner jag mej inte längre som Pretty woman-Julia Roberts bland olika bestick när jag äter på finkrog. Det är väl som allt annat, man måste träna innan man känner att man bemästrar. Och man bliiiir inte utkastad för att man frågar vad i hela friden en crouchutt är. Eller beställer en ”chevrééé” och inte en ”chääävre”. Eller fnissar åt tokigheter som ”lakritsrök”. Hallå, det är kul! Och vansinnigt nördigt. Just därför är jag så glad att det finns.

Vissa grejer får mig fortfarande att känna mig ytterst fånig, som det här med att man får en skvätt vin att smaka innan de fyller på hela glaset. Jag fattar ju anledningen, men de måste också förstå, att de här smaklökarna är sönderfrätta av California white och Aurora sedan tidig ålder. Det är kört, kära kypare. Men det säger jag så klart inte.

JA/Cirkeln
Nu har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens bok ”Cirkeln” kommit till butik! Köp! ”Supernatural” möter ”Gossip girl” möter ”Mitt så kallade liv”.

NEJ/till nej
Nej! Inga himla nej nu. Glad påsk på er! Ät godis, drick påskmust.

MITT STOCKHOLM
Lilla Hornsgatansnutten mellan Strand och Långholmsgatan, vilken restauranghöjdare! Nhu’s (thai), Ho’s (kina) och Indian Queen (umm, indiskt). Himla gott och prisvärt.

Jag fyller snart 35. Japp. Tre-tti-o-fem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.

Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa ”äldre tjejer” som lämnat stan äntra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Sitta hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? ”Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder”, viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i ”Grease”, de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt 19-åriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.

35, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som ”ungdom” längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är ”där ute”. Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, ”oops, räkningarna!”. Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt ”… ahmen… ahmendurå!”.

Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkit ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, för jag är fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.

JA/Fantasy
Wohoo! Äntligen har HBO-filmatiseringen av George RR Martins fantasyböcker premiär – i Sverige börjas det sändas på Canal Plus under våren. Epic längt.

NEJ/Motionscykel
Hyrt en träningshoj. En sån som står i vardagsrummet. 17 dagar av totalt 25 har den stirrat anklagande på mig. Jag har hyrt min egen ångest! Om du är pepp, besök Träningsspecialisten på exempelvis Sveavägen.

Mitt STOCKHOLM
Kafé Louie Louie på Bondegatan. Ja, jag vet att jag tjatar, men jag tror inte ni förstår hur himla mys det är där. Och gott. Och mys. Och snygg personal. Och sa jag mys?