Jag och en vän diskuterade separationer med barn involverade häromdagen. En av de saker som kom upp var om separationen var en i grunden självisk handling? Att man i stället för att sätta barnet i främsta rummet hade satt sig själv främst. Gjort det enkelt för sig och tänkt ”barnet är glatt, bara föräldern är glad”.
Rättfärdigar det att man raserar allt barnet någonsin vetat? Kunde man kämpat lite lite till, för barnets skull?
Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var … oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.
Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.
Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade ”det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it’s a win-win”. Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget.
Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.
Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.
Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst ”minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum”. Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon har somnat.
JA/Söder Pizza
På gott och ont bor jag bredvid Stockholms bästa pizzeria. Den heter ”Söder Pizza” och ligger på Björngårdsgatan. Gå dit på egen risk och beställ en Karl-Alfred.
NEJ/Under the dome
Stephen Kings ”Under the Dome” var verkligen ett sömnpiller. Jag hoppas att nyligen utgivna ”The Passage” av Justin Cronin ska vara sjukt mycket bättre.
Mitt stockholm
I helgen var jag på Under bron för första gången och OMG vad jag gillade den ruffiga känslan. Mitt enda ynka minus: popmusiken lyste
(åtminstonde den kvällen) med sin frånvaro? Men gillar man untz untz så var det like a dream!
Permalänk