Emelie

Jag och en vän diskuterade separationer med barn involverade häromdagen. En av de saker som kom upp var om separationen var en i grunden självisk handling? Att man i stället för att sätta barnet i främsta rummet hade satt sig själv främst. Gjort det enkelt för sig och tänkt ”barnet är glatt, bara föräldern är glad”.

Rättfärdigar det att man raserar allt barnet någonsin vetat? Kunde man kämpat lite lite till, för barnets skull?
Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där  tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var … oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.
Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.

Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade ”det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it’s a win-win”. Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget.
Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.

Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.
Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst ”minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum”. Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon har somnat.

JA/Söder Pizza
På gott och ont bor jag bredvid Stockholms bästa pizzeria. Den heter ”Söder Pizza” och ligger på Björngårdsgatan. Gå dit på egen risk och beställ en Karl-Alfred.

NEJ/Under the dome
Stephen Kings ”Under the Dome” var verkligen ett sömnpiller. Jag hoppas att nyligen utgivna ”The Passage” av Justin Cronin ska vara sjukt mycket bättre.

Mitt stockholm
I helgen var jag på Under bron för första gången och OMG vad jag gillade den ruffiga känslan. Mitt enda ynka minus: popmusiken lyste
(åtminstonde den kvällen) med sin frånvaro? Men gillar man untz untz så var det like a dream!

Har ni någon gång i vuxen ålder återvänt till en plats som ni vistades mycket vid när ni var barn? Det är en väldigt surrealistisk känsla som infinner sig. Jag besökte mitt gamla dagis. Nyckelpigan. Det var som att åka till Legoland ungefär. Den gigantiska utegården var patetiskt liten, pulkabacken som en större vägbula. Den stora salen där jag lekt och sprungit mig svettig som fyraåring var mindre än Snottys på Skånegatan.

Häromveckan bytte min fyraåriga dotter avdelning på sin förskola. Vi talade med henne, jag och Kalle, och det verkade vara nemas problemas. Hon var jättestolt. Men så kom Dagen D, och redan när hon vaknade hade något förändrats. Hon pratade bebisspråk. Hon var gnällig. Hon hade ont i magen. Och när vi väl kom till förskolan ville hon inte på några villkor byta avdelning, och grät hjärtskärande när jag skulle gå. Något hon gjort cirka fem gånger i sitt liv.
Och då började jag tänka på det där med perspektiven, hur hennes skiljer sig från mitt. Och jag återupplevde den där brännande obehagskänslan i magen inför en ovälkomm-en förändring, då mina egna minnen av att vara ”the new kid” sköljde över mig. Skilsmässobarnets öde. Och jag vet att man som förälder tänker, de är ju så små? De är ju bara barn, de kommer få kompisar på nolltid? Eeh. Nej. Så enkelt är det inte. Alltså, har ni någon aning om hur elaka barn kan vara i sin brist på social kompetens och finkänslighet? ”Du får inte vara med oss i dag”, dörr i det åttaåriga ansiktet.

Jag återuppfann mig själv jag vet inte hur många gånger. Så många gånger att jag till slut inte visste vad som var jag, vad jag stod för, vad jag själv gillade. Jag ville så gärna vara omtyckt att jag inte längre lyssnade på mig själv, ville bara säga det jag trodde de andra ville höra. För att de skulle vilja vara min vän. Och det där höll i sig in i tonåren, in i vuxen ålder, det släppte aldrig. En blandning av ”gud, se mig inte, se bara den jag försöker vara, mitt riktiga jag duger inte”, kontra ett förtvivlat ”se mig, den jag är på riktigt, se igenom all den här skiten, jag orkar inte låtsas längre”. Man skulle kunna skratta åt det nu, om det inte vore så himla sorgligt.

Jag tror i och för sig att det kan komma något bra ur det också. En flytt eller två. Ödmjukhet kanske? En förståelse för andras utsatthet? Det var åtminstone vad jag intalade mig själv förra veckan när jag med darrande underläpp hörde min dotters förkrossande gråt ett halvt kvarter bort. Och det är vad jag intalar mig själv när jag tänker på att vi numera bor på andra sidan stadsdelen. Att vi efter ett år av separation, flytt och nya familjekonstellationer eventuellt ska riva upp henne med rötterna ännu en gång.

JA/MTWTFSS
Weekday! Jag tror inte att jag behöver någon annan affär. De har lyckats vara konsekvent skitbra i flera år nu. ÄLSKAR.

NEJ/Pastell
Och i och med våren … säg hej till världens fulaste färger aprikos, mintgrön och blekgul! Slår aldrig fel. Varje vår. Pastellens förbannelse.

MITT STOCKHOLM
Jag är tokig i att sträckkolla tv-serier. Mitt absolut bästa ställe för ett bra utbud och helt okej priser är Buylando på St Eriksgatan, här kan man göra superfynd.