Popundret Justin Bieber uttalar sig om abort i tidningen Rolling Stone. Han säger ungefär så här, ”våldtäkter är hemska, men om du blir med barn efter en sådan tragisk händelse, så är det ändå mord”. Justin Bieber är alltså sexton år, ser förmodligen fortfarande livet i svart och vitt och inte som den grå gegga som det med lite livserfarenhet så småningom blir.
Jag har gjort en abort. Det är inget jag direkt talar om. Inte för att jag skäms, det gör jag inte. Men det är för privat, för oåterkalleligt att i efterhand prata om, ifrågasätta.
Vi bestämde oss. Stod fast vid det, beställde tid. Min vana trogen kollade jag inte upp själva proceduren särskilt noga. Ville inte veta. Tänkte att det värsta måste ändå vara över, att det smärtsamma låg i att behöva ta beslutet, komma fram till det, att det som var kvar var ren formalitet. I min mage fanns ett … ingenting.
Jag hade tid en kall morgon i april. Jag gick dit själv. Min tvåmånaders dotter var hemma med sin pappa. ”Det är lugnt, jag ringer när jag är klar”. Infann mig i receptionen. Allt var tyst, så tyst. Jag fick ett piller. Jag skulle svälja det, och återkomma en stund senare. Det här pillret skulle under tiden (bland annat) döda det som fanns inuti min mage. Jag svalde pillret, gick ut på parkeringen, kände tårarna komma. Och med tårarna kom insikten. Mina fingrar, min nacke doftade av bäbis. Av Hanna.
Jag minns att jag stirrade på mina händer och undrade vem de tillhörde. Jag kunde inte fästa blicken nånstans, allt jag såg gjorde ont, människorna som irrade runt mig i sin vardag, bussarna som gick, och jag som stod där med smak av bitter kemikalie i munnen. Jag grät tills jag trodde inälvorna skulle komma upp. Bara stod där. Allt medan någonting, ett ingenting, sakta dog inuti mig. Sedan gick jag in och fullföljde resten av proceduren.
Jag skriver inte det här som en pekpinne. Eller ett försvar. Men det talas ofta om hur vi i Sverige tänker på abort som ett slags preventivmedel, och kanske är det så i vissa fall. Att det görs för lättvindigt. Men jag tror att oändligt många fler kvinnor upplever det som jag gjorde. Som något man aldrig, aldrig, vill behöva göra igen. Och för mig handlade det inte om att ”inte orka med en till unge”. Det handlade om att kunna ta hand om det barn jag redan hade, att hålla mig själv flytande.
Jag ångrar mig inte. Det var rätt beslut just då. Jag är för rätten att välja. Men det betyder inte att jag inte sörjer. Att jag tänker ”hon kunde ha varit tre år nu”. Att jag ibland tycker mig se en skuggfigur bredvid Hanna i soffan, en någon med samma ögonform som jag. Och jag blir fullkomligt rasande när en sextonårig moralkaka tar på sig sin snusförnuftiga hatt och dömer mig. Kom igen när du levt lite, för fan.
JA/Fantasypepp
Nu är det inte långt kvar tills tv-serien ”A game of thrones” drar i gång! Baserad på George RR Martins ”A song of fire and ice”-böcker, HBO producerar … Åh, peppen!
NEJ/Inga pengar
Var på butiken R.O.O.M högst upp i PUB-huset i helgen. Nejet härovan är riktat till mig själv. Nej, Emelie. Bara NEJ. Du har inga pengar. Backa sakta, med händerna bakom ryggen, från byggnaden.
MITT STOCKHOLM
Jag är generellt sett tokig i mat som man med fördel äter med händerna. Som till exempel maten som serveras på etiopiska restaurangen Gojo Fasika på Ringvägen 161. Supergott och slafsigt.
Permalänk