Jag har egentligen aldrig kämpat för någonting. Det tragiska svaret på ”varför då?” är att jag aldrig riktigt haft någon storslagen dröm att uppfylla, inga högre ambitioner. Det är himla sorgligt.
Jag har en teori om var den kommer ifrån. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man bara är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sådan som jag.
Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slacker, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right?
Men detta är såklart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleksjäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, jag måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig).
Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som … snubbar.
Fast ändå. Jag är knappast ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden – bara det att när det kommer till kärlek är det ohållbart att ”nöja sig”. Det måste kännas 100 procent rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig.
JA Vassa Eggen
På fredag spelar jag och härliga Pelle Tamleht skivor på Vassa eggen. Kom och drick Fireball med oss!
NEJ Kassa klacken
Jag lämnade in två par skor för klackning. Sex hundra spänn? Är inte det helt befängt?
Mitt Stockholm
Jag ska flytta! Till Mariatorget. Till världens finaste Björngårdsgatan. Så nu tänker jag hänga mycket på Café Sodom på Bellmansgatan – supergott och snygg personal.
Permalänk