Emelie

Det står ett monster i mitt vardagsrum. En träningscykel. Som ett hopp om ett bättre liv väntar den mig varje morgon jag släpar mig upp, och varje kväll vid läggdags smyger jag förbi den. Jag anar den i periferin, men jag tittar aldrig rakt på den. ”Nähepp, inte i dag heller”. Jag borde vetat bättre. Jag vet inte hur många olika typer av svindyra träningskort jag inhandlat i ett rus av fräschör för att sedan låta dem ligga i ett mörkt hörn och samla damm. Jag funderar på att bygga en drömfångare av alla dessa kort. Klink klink i vinden. Det vore en viss poesi i detta kan jag tycka.
I april fick jag ett ryck och skulle gå och träna ett pass på Saga Motion. Jag hade just bokat en resa till Ibiza (!!) i slutet av maj och kroppshetsen åt upp mig. Magtröja! Bikini! Sarongmage! Men klockan tickade, jag gick inte, ”åh, vad synd, nu är det bara tre timmar kvar till dagishämtningen, nu hinner jag inte”. Och jag blev så himla sur på mig själv, att jag är så förbannat lat. Ungefär samtidigt chattade jag med en vän som hyrt träningscykel. Han hade minskat fem kilo på en månads cykling. Nu vill ju inte jag gå ner så mycket, inte FEM KILO, men jag skulle gärna ha lite mer … buns of steel-ish type of ass? Få lite motion. På enklast möjliga sätt. Briljant idé: träna i hemmamiljö. Plus skitbra, man kan kolla på tv samtidigt? Läsa en bok?
Så jag ringde Träningsspecialisten, ”javisst, du kan komma och hämta din hoj redan i eftermiddag”. Jag var på en sån high, jag tänkte inte alls, utan knatade till Hammarby sjöstad och stoppade in en hundrakilos koloss i baksätet på en taxi. Pang, bom, klart!

I 48 timmar stod den ouppackad i min hall, som ett tyst pekfinger stod den där. Den tredje kvällen, när jag för tionde jävla gången hade klättrat över den för att komma in på toaletten, så slet jag upp den för att mecka ihop den.
Nu har den varit i min ägo i dryga två månader. Jag har suttit hela morgnar och stirrat på den. Druckit kaffe, rökt en cigg, iförd träningsbrallan jag köpte samtidigt som cykeln. Lyssnat på min specialdesignade Spotify-playlist kallad ”Run Forrest run!”, helt fylld med inspirerande pumpande house. På fötterna har de sprillans nya rosa träningskorna varit prydligt knutna. Och så har minuterna tickat. Timmarna, dagarna. ”Snart kommer peppen”, har jag tänkt. Men icke. Däremot ett sjuherrans dåligt samvete.
Exakt nu, när jag skriver detta, befinner jag mig på en terrass i Ibiza stad. Det skvalpar från stranden tjugo meter härifrån, klockan är tolv på förmiddagen och i kylen står sangrian på kylning. Och jag mår så fruktansvärt bra. Jag vet inte om det är hippieinställningen till livet här på Ibiza (har tåring på foten!) eller något slags mogen insikt, men när jag kommer hem ska jag lämna tillbaka den där förbaskade kolossen. Orka HYRA sin egen ångest.

JA/Ibiza
Ej så stockholmskt, jag vet, men det är så vackert här att jag går av på mitten. Jag rekommenderar alla att åka hit. Men varning! Man tappar omdömet helt. Får feeling för sarong och så vidare.

NEJ/Bar hud
l Jag har så himla svårt för människor som går på Ica i badkläder och inget mer. Skyl dig, snälla. Jag som var så hungrig.

Mitt Stockholm
Jag gillar verkligen Spymlan som i dagarna öppnade för ännu en sommar av knasigheter. Älskar att det är utomhus, så himla fint läge, bra personal och jättegod mat. Perfekta stället att bara hänga på och sedan låta natten bestämma vad som följa skall.

I helgen fick jag frågan ”vill du ha fler barn?”. Som vanligt svarade jag ”umm ja, men fy fan för en till förlossning”. Sen slog det mej att jag liksom inte … minns hur det var. Men jag tror det var ungefär så här:
Jag fick förvärkar på lördagen, på utsatt datum, vilket skapade lite panik för Kalle hade vid den här tidpunkten precis landat i Oslo för en spelning. ”Vilken unge kommer på utsatt datum?” tror jag var vår paroll. Ja, men vår tydligen.
Först dagen därpå är det dags att åka in. Jaha, är cirka en centimeter öppen. Blev lagd i ett hett bad. Låg där tills jag började anta russinartad form, så när de erbjöd pådrivande akupunktur var peppen på topp. Inget hände. Hepp.
Någon timma senare börjar det göra ont. Alltså, ONT. Hyperventilerar i lustgastuben, kräks som en vattenspridare. Gråter som en galning, andas som ett skadeskjutet djur, bönar och ber om epidural NU. Inte enligt plan detta. Jag hade tänkt att jag skulle lida i stoisk tysthet, lite som katterna som stilla glider undan och dör med värdighet. Skrattretande tänkt så här i efterhand.
Sen får jag epidural. Somnade som ett barn lyft ur dödens käftar.

Natten kommer och vi roar oss med ytterligare en epidural och pådrivande dropp. Jag börjar bli sjukt utmattad. Tidig måndag morgon säger barnmorskan ”kejsarsnitt?”. Tuppen ja! Vid det laget var även exorcism ett för mig välkommet inslag i den här utdrivningsprocessen.
De lägger mig på en vagn, droppmojängen rullas bredvid. Så himla Cityakuten! Rullas in i operationssalen, jag skakar okontrollerat. Doktorn säger det beror på kroppens belastning, den är helt enkelt slut i rutan. Jag spänns upp likt Jesus på korset. För att adda insult to injury pryder de mitt huvud med ett ljusblått hårnät och en syrgas-slang förs in i min näsa. Gör kaos med mitt utseende. Inser jag kommer skrämma slag på min unge om den nånsin kommer ut. Men det känns inte alls otäckt, trots att de ska jack the rippa min mage inom kort.
Bedövas. Ett grönt tygstycke spänns upp så jag inte ska kunna kolla ner. Eh, stor chans. Jag skakar okontrollerat. Mitt bakhuvud dribblas av en osynlig kraft emot underlaget. Jag och Kalle stirrar lätt panikartat, men fint, på varandra. Om han sträcker sig det minsta lilla har han fri sikt över köttfesten på andra sidan skynket. Han låter bli.

Två minuter senare hör vi Hanna skrika. Allt är surrealistiskt. En läkare lyfter fram henne, jag försöker vidröra men min hand påminner om en bordsfläkt, så jag låter bli av rädsla för att ge min förstfödda en whiplash-skada. Ungefär samtidigt kräks jag en stilla stril som sakta rinner nedför kinden, ner på golvet. Tydligen helt normalt, men ack så oerhört ovärdigt. Sen slocknar jag med huvudet bonkandes mot mitt Jesuskors.
Och på den vägen är det, hörrni. Och ja, klart jag skulle göra det igen. Och igen. Och igen.

JA/Powerballader
Åååh, på lördag är det dags för Natten på Färgfabriken. Natten är min favoritklubb, där spelas bara ballader, man dansar tryckare och dagen efter har man aldrig någon röst för den har man ylat bort. Ett måste.

NEJ/Dyr-Grönan
Bara åkband och inträde för en vuxen och med ett barn dagtid går på 690 kronor (som vuxen måste du betala för att åka med din fyraåring). Ej okej.

Mitt Stockholm
Riche har börjat med frukost! Varje vardag från klockan 7.30 kan man frulla loss. Om de nu bara öppnar ett litet hostel, så behöver man ju faktiskt aldrig gå därifrån.

Jag har i ett helt liv sparat på dålig kritik som andra sparar kärleksbrev. Jag har fått så många komplimanger, så mycket kärlek, så mycket beröm. Jag vet att jag fått det, kan bara för mitt liv inte komma ihåg ett enda citat av lovord. Jag minns förvisso något slags andemening, men den skira dimman av egoboost skingras så oerhört lätt av de neonlysande negativa ord som jag memorerat, ömt vårdat och skrivit med taggtrådspenna över hela mitt inre cv.

”Hon är ju ingen GW Persson direkt”. Sagt av vän till min far angående min medverkan i ”Idol”-eftersnacket 2006. Umm, oklart vad han menade. Men jag fattar att det inte var en komplimang. ”Hur fan kan han vara ihop med henne, hon ser ut som Laura Palmers lik ju”. Mmm, den är skön! En riktig höjdare. Jag gick i åttan, och har sedan dess inte kunnat släppa att jag tydligen inte är blek som en sekelskiftets aristokratblomma, utan mer… likfärgad. Jag har femtio till, men jag ska inte tråka ut er.
Men. Det ligger faktiskt något i det här man alltid fick höra när man var yngre, att ju äldre man blir desto mer accepterar man sig själv. Sina tillkortakommanden. Sin fejja, sina lökar. Just kroppsliga komplex minskade drastiskt efter att jag fått barn. Jamenjaha, du kanske tycker att det hänger lite här och skvalpar lite där, men vet du, jag har gjort en människa! Ser du den där lilla, hon har bott i mig! Och hur 17 skulle jag kunna avsky min näsa när en exakt kopia av den ser så näpen ut på världens finaste unge?

Det var, och är, en mäktig känsla. Inte bara att ha skapat en ny liten person, utan också att äntligen kunna släppa den där fixeringen vid att vara snygg för att attrahera andra, impa på andra, de lönlösa försöken att uppnå ett retuscherat ideal. Sen behöver man förhoppningsvis inte vara så illa ute att det krävs en förlossning för att nå dit, men det var vad som krävdes i just mitt fall. Först då kunde jag släppa sargen. Så här ser jag ut. Deal with it.

Och om man vrider och vänder på det lite så är det förmodligen så här: Det man själv ser som sina mest plågsamt kassa egenskaper är de personlighetsdrag som gör att andra faktiskt tolererar en. För herregud, orka superperfekta människor. Som inte visar minsta crack i muren. Jag blir så himla nervös av sådana. De känns som tickande bomber, de kommer döda mig i explosionen om de inte hinner ta kål på mig med uttråkningsdöden innan. Eller ett helt vansinnigt perfekt mejslat ansikte? Supertråkigt!

Ge mig en skev tand, ett acneärr, en krokig näsa, något som får mig att fastna med blicken. Något som skaver, friktion. Ett igenkännande.
Det tog mig cirka 35 år att inse att perfektion är skittråkigt, slätstruket. Det är som teflon. Det glider ur andras medvetande på nolltid. Vi kanske inte behöver fatta varandras händer och brista ut i Cumbayá, men det är nåt värt att tänka på alla fall.

JA/Trädgården
Nu är det bara den här helgen kvar, sen öppnar Trädgården sina portar för året! Åh, måtte vädret tillåta mig att spendera mina kvällar där i sommar.

NEJ/Popaganda
Det är för lång tid kvar till årets Popaganda! Sista helgen i augusti. Joel Borg, kan vi flytta fram lite? Vill se Arcade Fire NU.

MITT STOCKHOLM
Sushin på RAW (Rörstrandsgatan) spränger min månadsbudget, men den är så försvinnande god att jag totalt förnekar min ekonomis skri på hjälp. Testa den friterade varianten! Knäna smälter!

Som infödd stockholmare kan det vara svårt att föreställa sig hur det var att växa upp i en mindre stad. Sala, i mitt fall. Den totalt döda känslan som infann sig efter 17.30 då alla gått hem och börjat laga middag och knäppt på tv:n. På somrarna kunde det vara lite annorlunda, men överlag så fanns ingen fika- eller äta ute-kultur att tala om. Utan att tråka ut er, låt mig bara få förklara: det fanns inget kafé öppet efter kl 18, utöver pizzerior och stekhus så fanns det två–tre restauranglokaler som med stadigt mellanrum bytte ägare.

Om man nu gick ut och åt, så var det för att fira något. Man valde mellan Filet Mignon eller Filet Black & White. Och någon vuxen i sällskapet klämde ofelbart ur sig ”det här måste vi göra oftare”, underförstått menat att detta måste vi göra oftare hemma. Och jag tror inte att denna aversion mot uteätande bottnade i snålhet, eller, hmm … brist på sug efter flärd. Den grå sanningen var väl att maten smakade bättre hemma, inget direkt exotiskt erbjöds på inrättningarna i Sala på den här tiden. Man åt hemma, man söp hemma. Sen gick man på lokal. Det är så jag kommer ihåg det alla fall.

Jag minns mitt första restaurangbesök i storstan så himla starkt. Jag var 17 år och på kvällen skulle jag se Guns’n’roses på Stadion. Min farbror tog med mig till en, håll i er nu, mongolisk restaurang. Han hade lika gärna kunnat servera mig flamberat ufo, det var så vansinnigt sällsamt i min värld. Eat all you can-buffé, Sveavägen. Minns det som i går.
Så flyttade jag hit. Cirka 1998. Hit me, storstadskulturen! Tänkte jag. Och visst, jag fikade som besatt (hej kaffe i glas!). Åt kafémat (hej 113 50:s välj tre pastasallader på samma tallrik!). Och man kunde gå på bio en tisdag. I Sala var biografen bara öppen på helgdagar. Men just restaurangbesök fortsatte att lysa med sin frånvaro väldigt länge.
Snabbspol till 2011 och jag har kommit en bit på vägen. Jag har betat av de flesta klassiska och de nyare, hippare krogarna. Det tog sin tid, cirka tio år bara, men nu känner jag mej inte längre som Pretty woman-Julia Roberts bland olika bestick när jag äter på finkrog. Det är väl som allt annat, man måste träna innan man känner att man bemästrar. Och man bliiiir inte utkastad för att man frågar vad i hela friden en crouchutt är. Eller beställer en ”chevrééé” och inte en ”chääävre”. Eller fnissar åt tokigheter som ”lakritsrök”. Hallå, det är kul! Och vansinnigt nördigt. Just därför är jag så glad att det finns.

Vissa grejer får mig fortfarande att känna mig ytterst fånig, som det här med att man får en skvätt vin att smaka innan de fyller på hela glaset. Jag fattar ju anledningen, men de måste också förstå, att de här smaklökarna är sönderfrätta av California white och Aurora sedan tidig ålder. Det är kört, kära kypare. Men det säger jag så klart inte.

JA/Cirkeln
Nu har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens bok ”Cirkeln” kommit till butik! Köp! ”Supernatural” möter ”Gossip girl” möter ”Mitt så kallade liv”.

NEJ/till nej
Nej! Inga himla nej nu. Glad påsk på er! Ät godis, drick påskmust.

MITT STOCKHOLM
Lilla Hornsgatansnutten mellan Strand och Långholmsgatan, vilken restauranghöjdare! Nhu’s (thai), Ho’s (kina) och Indian Queen (umm, indiskt). Himla gott och prisvärt.

Jag fyller snart 35. Japp. Tre-tti-o-fem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.

Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa ”äldre tjejer” som lämnat stan äntra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Sitta hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? ”Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder”, viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i ”Grease”, de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt 19-åriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.

35, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som ”ungdom” längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är ”där ute”. Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, ”oops, räkningarna!”. Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt ”… ahmen… ahmendurå!”.

Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkit ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, för jag är fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.

JA/Fantasy
Wohoo! Äntligen har HBO-filmatiseringen av George RR Martins fantasyböcker premiär – i Sverige börjas det sändas på Canal Plus under våren. Epic längt.

NEJ/Motionscykel
Hyrt en träningshoj. En sån som står i vardagsrummet. 17 dagar av totalt 25 har den stirrat anklagande på mig. Jag har hyrt min egen ångest! Om du är pepp, besök Träningsspecialisten på exempelvis Sveavägen.

Mitt STOCKHOLM
Kafé Louie Louie på Bondegatan. Ja, jag vet att jag tjatar, men jag tror inte ni förstår hur himla mys det är där. Och gott. Och mys. Och snygg personal. Och sa jag mys?

Jag och en vän diskuterade separationer med barn involverade häromdagen. En av de saker som kom upp var om separationen var en i grunden självisk handling? Att man i stället för att sätta barnet i främsta rummet hade satt sig själv främst. Gjort det enkelt för sig och tänkt ”barnet är glatt, bara föräldern är glad”.

Rättfärdigar det att man raserar allt barnet någonsin vetat? Kunde man kämpat lite lite till, för barnets skull?
Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där  tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var … oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.
Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.

Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade ”det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it’s a win-win”. Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget.
Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.

Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.
Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst ”minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum”. Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon har somnat.

JA/Söder Pizza
På gott och ont bor jag bredvid Stockholms bästa pizzeria. Den heter ”Söder Pizza” och ligger på Björngårdsgatan. Gå dit på egen risk och beställ en Karl-Alfred.

NEJ/Under the dome
Stephen Kings ”Under the Dome” var verkligen ett sömnpiller. Jag hoppas att nyligen utgivna ”The Passage” av Justin Cronin ska vara sjukt mycket bättre.

Mitt stockholm
I helgen var jag på Under bron för första gången och OMG vad jag gillade den ruffiga känslan. Mitt enda ynka minus: popmusiken lyste
(åtminstonde den kvällen) med sin frånvaro? Men gillar man untz untz så var det like a dream!

Har ni någon gång i vuxen ålder återvänt till en plats som ni vistades mycket vid när ni var barn? Det är en väldigt surrealistisk känsla som infinner sig. Jag besökte mitt gamla dagis. Nyckelpigan. Det var som att åka till Legoland ungefär. Den gigantiska utegården var patetiskt liten, pulkabacken som en större vägbula. Den stora salen där jag lekt och sprungit mig svettig som fyraåring var mindre än Snottys på Skånegatan.

Häromveckan bytte min fyraåriga dotter avdelning på sin förskola. Vi talade med henne, jag och Kalle, och det verkade vara nemas problemas. Hon var jättestolt. Men så kom Dagen D, och redan när hon vaknade hade något förändrats. Hon pratade bebisspråk. Hon var gnällig. Hon hade ont i magen. Och när vi väl kom till förskolan ville hon inte på några villkor byta avdelning, och grät hjärtskärande när jag skulle gå. Något hon gjort cirka fem gånger i sitt liv.
Och då började jag tänka på det där med perspektiven, hur hennes skiljer sig från mitt. Och jag återupplevde den där brännande obehagskänslan i magen inför en ovälkomm-en förändring, då mina egna minnen av att vara ”the new kid” sköljde över mig. Skilsmässobarnets öde. Och jag vet att man som förälder tänker, de är ju så små? De är ju bara barn, de kommer få kompisar på nolltid? Eeh. Nej. Så enkelt är det inte. Alltså, har ni någon aning om hur elaka barn kan vara i sin brist på social kompetens och finkänslighet? ”Du får inte vara med oss i dag”, dörr i det åttaåriga ansiktet.

Jag återuppfann mig själv jag vet inte hur många gånger. Så många gånger att jag till slut inte visste vad som var jag, vad jag stod för, vad jag själv gillade. Jag ville så gärna vara omtyckt att jag inte längre lyssnade på mig själv, ville bara säga det jag trodde de andra ville höra. För att de skulle vilja vara min vän. Och det där höll i sig in i tonåren, in i vuxen ålder, det släppte aldrig. En blandning av ”gud, se mig inte, se bara den jag försöker vara, mitt riktiga jag duger inte”, kontra ett förtvivlat ”se mig, den jag är på riktigt, se igenom all den här skiten, jag orkar inte låtsas längre”. Man skulle kunna skratta åt det nu, om det inte vore så himla sorgligt.

Jag tror i och för sig att det kan komma något bra ur det också. En flytt eller två. Ödmjukhet kanske? En förståelse för andras utsatthet? Det var åtminstone vad jag intalade mig själv förra veckan när jag med darrande underläpp hörde min dotters förkrossande gråt ett halvt kvarter bort. Och det är vad jag intalar mig själv när jag tänker på att vi numera bor på andra sidan stadsdelen. Att vi efter ett år av separation, flytt och nya familjekonstellationer eventuellt ska riva upp henne med rötterna ännu en gång.

JA/MTWTFSS
Weekday! Jag tror inte att jag behöver någon annan affär. De har lyckats vara konsekvent skitbra i flera år nu. ÄLSKAR.

NEJ/Pastell
Och i och med våren … säg hej till världens fulaste färger aprikos, mintgrön och blekgul! Slår aldrig fel. Varje vår. Pastellens förbannelse.

MITT STOCKHOLM
Jag är tokig i att sträckkolla tv-serier. Mitt absolut bästa ställe för ett bra utbud och helt okej priser är Buylando på St Eriksgatan, här kan man göra superfynd.

Popundret Justin Bieber uttalar sig om abort i tidningen Rolling Stone. Han säger ungefär så här, ”våldtäkter är hemska, men om du blir med barn efter en sådan tragisk händelse, så är det ändå mord”. Justin Bieber är alltså sexton år, ser förmodligen fortfarande livet i svart och vitt och inte som den grå gegga som det med lite livserfarenhet så småningom blir.

Jag har gjort en abort. Det är inget jag direkt talar om. Inte för att jag skäms, det gör jag inte. Men det är för privat, för oåterkalleligt att i efterhand prata om, ifrågasätta.
Vi bestämde oss. Stod fast vid det, beställde tid. Min vana trogen kollade jag inte upp själva proceduren särskilt noga. Ville inte veta. Tänkte att det värsta måste ändå vara över, att det smärtsamma låg i att behöva ta beslutet, komma fram till det, att det som var kvar var ren formalitet.  I min mage fanns ett … ingenting.
Jag hade tid en kall morgon i april. Jag gick dit själv. Min tvåmånaders dotter var hemma med sin pappa. ”Det är lugnt, jag ringer när jag är klar”. Infann mig i receptionen. Allt var tyst, så tyst. Jag fick ett piller. Jag skulle svälja det, och återkomma en stund senare. Det här pillret skulle under tiden (bland annat) döda det som fanns inuti min mage. Jag svalde pillret, gick ut på parkeringen, kände tårarna komma. Och med tårarna kom insikten. Mina fingrar, min nacke doftade av bäbis. Av Hanna.

Jag minns att jag stirrade på mina händer och undrade vem de tillhörde. Jag kunde inte fästa blicken nånstans, allt jag såg gjorde ont, människorna som irrade runt mig i sin vardag, bussarna som gick, och jag som stod där med smak av bitter kemikalie i munnen. Jag grät tills jag trodde inälvorna skulle komma upp. Bara stod där. Allt medan någonting, ett ingenting, sakta dog inuti mig.  Sedan gick jag in och fullföljde resten av proceduren.
Jag skriver inte det här som en pekpinne. Eller ett försvar. Men det talas ofta om hur vi i Sverige tänker på abort som ett slags preventivmedel, och kanske är det så i vissa fall.  Att det görs för lättvindigt. Men jag tror att oändligt många fler kvinnor upplever det som jag gjorde. Som något man aldrig, aldrig, vill behöva göra igen. Och för mig handlade det inte om att ”inte orka med en till unge”. Det handlade om att kunna ta hand om det barn jag redan hade, att hålla mig själv flytande.

Jag ångrar mig inte. Det var rätt beslut just då. Jag är för rätten att välja. Men det betyder inte att jag inte sörjer. Att jag tänker ”hon kunde ha varit tre år nu”. Att jag ibland tycker mig se en skuggfigur bredvid Hanna i soffan, en någon med samma ögonform som jag. Och jag blir fullkomligt rasande när en sextonårig moralkaka tar på sig sin snusförnuftiga hatt och dömer mig. Kom igen när du levt lite, för fan.

JA/Fantasypepp
Nu är det inte långt kvar tills tv-serien ”A game of thrones” drar i gång! Baserad på George RR Martins ”A song of fire and ice”-böcker, HBO producerar … Åh, peppen!

NEJ/Inga pengar
Var på butiken R.O.O.M högst upp i PUB-huset i helgen. Nejet härovan är riktat till mig själv. Nej, Emelie. Bara NEJ. Du har inga pengar. Backa sakta, med händerna bakom ryggen, från byggnaden.

MITT STOCKHOLM
Jag är generellt sett tokig i mat som man med fördel äter med händerna. Som till exempel maten som serveras på etiopiska restaurangen Gojo Fasika på Ringvägen 161. Supergott och slafsigt.

Jag vaknade av att han vände ryggen till. Det var sommar tidigt 2000-tal och på våren hade jag fått hjärtat utslitet ur kroppen i precis det här rummet. Hans sovrum.

Morgonsolen strömmade in genom tunna vita gardiner, de fladdrade lite, balkongdörren var öppen. Mina läppar hade fortfarande sockrigt kladd från nattens Mojitos, min vänstra hand pryddes av en smetig Metropolis-stämpel.
Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.
Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke ”kommer han gilla mej i den här?”.  Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst.

Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.

Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. ”Älskar du mig nu?”. Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medan jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.

”Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut”. Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams ”It’s harder now that it’s over”. Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för
varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.
Han hade sagt att han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit.

JA/Pax-garderob
l Hej lilla gigantiska PAX-garderobsystem! Vilken himla bra uppfinning det där med Ikea Handla-kort, hemkörning och bärhjälp.

NEJ/Ickethai
l Jag har precis flyttat till Mariatorget och det är cirka 100 mil till närmsta thai- eller vietnamesrestaurang. Okej, överdriver. Men ingen nära.
mitt stockholm

MITT STOCKHOLM
Restaurang Ljunggrens på Götgatsbacken har den godaste lilla maträtten – Spicy tuna. Liksom friterad och krispig sushi roll med grym majonnäs-dip. Så galet bra kombo!

Jag har egentligen aldrig kämpat för någonting. Det tragiska svaret på ”varför då?” är att jag aldrig riktigt haft någon storslagen dröm att uppfylla, inga högre ambitioner. Det är himla sorgligt.

Jag har en teori om var den kommer ifrån. Den här lättjan. Min avsaknad av kämparanda. Glöd eller vad man nu väljer att kalla det. Jo, så här: Jag har alltid burit på en inneboende vilja att ständigt vara till lags, inte ställa till besvär. Ända sedan jag var jätteliten. Jag ville vara omtyckt. Se mig, älska mig. Kolla vad snäll, duktig och gullig jag är. Ställde mig lydigt i ledet, ifrågasatte aldrig. Vågade inte käfta emot. Var hela tiden rädd att bli påkommen som en bluff, en fejk. Men jag lärde mig att om man bara är glad och följsam, så löser sig det mesta. Och på så vis skapades en sådan som jag.
Jag tar det som erbjuds. Och jag försöker alltid vara bäst på det jag gör, jag är ingen slacker, men att sträcka mig längre, att ha ett högre uppsatt mål, det ligger inte i min natur. För man kan ju misslyckas då och ingen gillar en förlorare. Och man kan inte förlora om man inte satsar, right?

Men detta är såklart bara halva sanningen. När det kommer till kärleksrelationer har jag i perioder stångat mig blodig. Jag har kämpat, gråtit, övertalat, pläderat. Krälat tills mina knän, armbågar, ja till och med själen fått skrubbsår. För kärleks­jäveln går emot hela min livstaktik, den är inte safe, jag kan förlora. Min hjärna får kortslutning och den ovana maktlösheten gör mig uppslukad och blind. Och merparten av de där förhållandena jag så envist kämpat för har sällan varit någonting att ha. Superskruttiga till och med, och det vet jag även när jag krigar för dem som mest. Det är liksom inte det viktiga. Jag vet bara att jag måste ha, jag måste få behålla, jag klamrar mig fast vid det dåliga och vill göra det bra. Göra om, göra rätt (se mig, älska mig).
Och jag har funderat rätt mycket på detta. För det är ju helt bananas att en fullt fungerande och hyfsat intelligent 34-åring fortsätter att lägga så mycket energi och tankekraft på något så klyschigt som … snubbar.

Fast ändå. Jag är knappast ensam om att känna så här. Och faktiskt, kanske är det så, att jag på riktigt kämpar järnet hela tiden, inom livets alla områden – bara det att när det kommer till kärlek är det ohållbart att ”nöja sig”. Det måste kännas 100 procent rätt, och de gånger det klaffar är det oslagbart. Vilket också är anledningen till att man gång på gång är villig att bloda ner sig.

JA Vassa Eggen
På fredag spelar jag och härliga ­Pelle Tamleht skivor på Vassa eggen. Kom och drick Fireball med oss!

NEJ Kassa klacken
Jag lämnade in två par skor för klackning. Sex hundra spänn? Är inte det helt befängt?

Mitt Stockholm

Jag ska flytta! Till Mariatorget. Till världens finaste Björngårdsgatan. Så nu tänker jag hänga mycket på Café Sodom på Bellmansgatan – supergott och snygg personal.