Annette

Nu dyker Riddarfjärden upp. Jag är på väg hem. Snart framme. Den där bländande känslan: Stockholm. Stadshuset.
Det är några oförglömliga sekunder. Just denna måndag är det sex dagar sedan Den Internationella Kvinnodagen. Minns ni den 8 mars? Då när vi kvinnor, och män … Vad var det vi skulle göra?
Förena oss i kampen mot ..? Jag är med i den där kampen om att försöka jobba på varenda dag. Och det är minst sagt roligt att vara kvinna.
Man får sminka sig och byta kläder varje dag. Man kan klä sig i chockrosa eller laxrosa. Och man kan skratta när som helst.
Men för sex dagar sedan på den stora dagen, 8 mars, som är beskyddad av FN så kommer eländet fram. I medierna är det oftast problemen. Våldet mot kvinnor.
Tyvärr pågår det även i dag, varje dag året runt. Hur vi ska orka leva med alla kunskaper vi har vet jag inte. Men skrattet och humorn är bra. Hur då bra?
Ja, inte vet jag. Men livet blir lite roligare. Och då kan man orka kämpa för förändringar.

Vad som helst – men inte likgiltighet. Inte Statens Järnvägar. Jag har rest i timmar, känns det som. Och framför mig ligger SJ:s månadstidning Kupé. Månaden är mars.
Det är tyvärr så att SJ inte har tänkt på att i mars infaller Den Internationella Kvinnodagen. Därför tar de tillfället i akt att i sitt marsnummer hylla Mannen.
På omslaget ståtar Henrik Dorsin i rödrandig kostym. Han är ”Sveriges hetaste komiker”. Jaså.
Chefredaktören för Kupé heter Claes Salomonsson och skriver om ”Henrik, Felix och tågtrafiken”.

Sen vänder jag på sidorna och vad hittar jag väl där: Per Andersson. ”Rent vansinne med Per Andersson”. Och sen är det Paul Paljett, popstjärna från 70-talet som nu ”jobbar med begravningar”.
Sex sidor om HENRIK DORSIN.
Det finns inga kvinnor, tänker jag.
Den Internationella Kvinnodagen är bortblåst. Jag är inne på en helsida om Felix Herngren. Komikern Felix Herngren gör reklamfilm för SJ och berättar att han förstått ”hur komplex tågtrafiken är och att det inte alltid, och bara, är SJ:s fel.”
Komiken är, precis som livet, gränslös. Men nu skymtar Stockholm och i Kupé börjar kvinnorna dyka upp.
På sidan 91 får vi läsa om Faster Gunnels första tågresa. Hon är 73 år och har aldrig tidigare åkt tåg. Men nu blev det av. ”Det var en riktig höjdare”, säger Gunnel.
Allra sist, på sidan 98, dyker skådespelaren Marika Lagercrantz upp. ”Tåget är bra för miljön och själen”, säger hon.
Jag tänker inte säga emot eftersom jag inte riktigt vet om jag finns. SJ placerar oss kvinnor i bakvattnet, sista vagnen. Men hallå! Mars är vår månad.

JA/Trångtåg
Mitt bästa tågminne är de sommarnätter då vi åkte nattåg till Falkenberg från Stockholm. Tre britsar. Tre barn och en mamma.Jag fick sova på madrass på tåggolvet. Västkusten väntade. Tåg var äventyr.

NEJ/Stökstation
Jag förstår att det måste byggas om på Centralstationen. Men snälla SJ, skylta bättre. Det är för rörigt. Be om ursäkt för röran! Det har jag gjort på olika språk ochlotsat utländska passagerare rätt. Varför finns det ingen man kan fråga? undrar de. Önskar mig tågvärdar och tågvärdinnor runt hela station, på alla plan.

Mitt Stockholm
Vad är det som gör att man ständigt återvänder till gator som heter Garvar Lundins gränd, Samuel Owens gränd, Parmmätargatan, Pilgatan, Bergsgatan, Coldinutrappan? Alltihop ligger på Kungsholmen. Där har jag mina rötter. Hembygd betyder inte folkdräkt. För mig är det hem-hörighet. Jag har haft tur, tänker jag.

Från ytterst vederhäftig källa kan jag bekräfta: Det finns inga tvättade maffiapengar i nya hotell Nobis på Norrmalmstorg. Och inga svarta pengar i Operakällaren eller Stallmästargården. Inte en enda svart krona i alla de krogar som tillhör familjen Catenacci. Det var ju bara så att de startade en sylta som hette Caina och låg på Folkungagatan. Mamma Matilde stod  i köket och pappa Vincenzo stod väl också i köket.  Och sonen Alessandro stod i köket och rörde i nån köttfärssås. Innan han hoppade av Södra Latin, ett av Sveriges bästa gymnasier. Utan några som helst svarta pengar började det bara rulla på. Som på ett roulettbord: Capri på Nybrogatan, Birger Bar, Tore Wretmans restauranger, Matpalatset, catering.
Det bara blev så.
Och gamla Caina har nu återuppstått på Norrmalmstorg uti torgets vackraste byggnad. Det är fenomenalt hur genuint dålig italiensk smak kan förstöra ett så vackert palats. Men förklaringen är att familjen Catenacci tror att de är kvar på Folkungagatan. De har förlagt sin gamla sylta Caina i en källarvåning. Färgskalan är brun och svart. Maten smakar som en dagens för 68 kronor. Sonen Stefano har gjort sig till bästis med ett annat snille, numera kallat prins Daniel.

Häromdagen var jag och åt på Caina. Det var som på gamla Söder innan det blev chic. Några ängsliga halvbruna ravioli. Smaklösa. Parmesanosten påminde om gammalt talkpuder. Som dessert erbjuds profiterole misti, översatt till ”Husets förbjudna frestelse”. Vid förfrågan hämtar servitrisen en konditor som förklarar i all evighet tills jag säger: Åkej, jag tar en sån. Varpå hon säger: Nej, det går inte. De är slut.
Sen kommer en förskrämd liten tomte in och serverar kaffe och spiller hälften på bordet. Så rädd är han. Det är inte roligt för byggherren Anders Bodin, om han någon gång går dit, att se hur familjen C. vräkt på en massa smäck. En liten fråga: Vad är ”smörslugad äggpappardell”? Svar: Ett försök att översätta en maträtt till svenska, utförd av någon som hoppade av plugget i förtid. Det går bakåt för Sverige. Vi befinner oss i en dekadent period där den dåliga smaken regerar och nutida gulaschbaroner uppträder som gammaldags brukspatroner. De lierar sig med det lika dekadenta hovet som väl spolas bort i Norrström när isarna går upp i vår.

Om det var svarta eller vita pengar som finansierade allt det tingeltangel som familjen Catenacci installerat kan göra detsamma.  Till dess alltihop försvinner kommer en stilla varning: Akta er för Operakällarens julbord. Det är inspekterat av myndigheterna och kryllar av bakterier. Kom tillbaka Tore Wretman, vill man ropa. Men vad hjälper det.

JA Per lei
Stockholms vackraste bar. Adress: Birger Jarls­gatan 26. Vägg i vägg med moderhotellet Hotell Stureplan.

NEJ Sodastream
Köp inga Sodastreams som kolsyrar vattnet. Då gynnar du Ian Wachtmeister, ledande fascist och rådgivare till Åkesson (SD), jävulens julklapp till svenska folket.

Mitt Stockholm
Ta fram sparken eller sök på alla tänkbara köpsidor på nätet. Nu är det vinter, hurra. Och vi vill sparka oss fram. Ett kungarike för en spark!

Klistermärket som får mig att se rött. Rimmar på trött. Ni har också köpt det: INGEN REKLAM. Stoltheten man känner när man klistrar upp det. Tydliga stora bokstäver. Ingen ska tvinga mig att ta emot makulatur. Onödigt papper. Om det vore så enkelt. Skyll inte på brevbäraren! Jag har klart för mig att denna person har order uppifrån. Du skall dela ut denna reklam i varje låda … or else! (Eller annars)! Posten är Sveriges sista Vilda västern. Den både finns och inte finns. Jag skriver fråga till Kundservice om min klisterlapp. Och då får jag svaret: Menar du ”Var finns närmaste brevlåda? När töms brevlådan?”

Ordet reklam finns inte med hos den stackars bleka typ (bild finnes) som poserar som ”jag arbetar på Postens kundtjänst”. Jag frågar igen. Och får svaret ”Varför har mitt brev tagit så lång tid att komma fram? När kommer posten?” Svaren är nya frågor. Någon är tokig och inte riktigt klok i huvudet. Mitt tips är att det finns en listig partner som kan tänka. Det är företaget som säljer klisterremsan ”Ingen reklam”. Jag skickar till slut ett mejl till Posten och får till svar att jag ska få svar inom 24 timmar. Men nej. Inget svar. Ställer ingen fråga eftersom jag inte står ut med att få en fråga till: ”När delas posten ut?”

Har provat ett antal dagar för att vägleda läsarna av City, vilka själva gjort ett val och tagit denna tidning i ett ställ ute på stan. Vi som har en bostad och en brevlåda – det är oss jag skriver om. Vi har än så länge inget val. Någon måste ta på sig besväret att inleda kampen mot Postens miljöförstöring. Jag har axlat detta ok. Jag har sökt på ordet reklam  hos Posten. Uppmanar er att göra sammalunda. Reklam förkortas DR. Direkt-reklam. Den kan du inte komma ifrån. Du kan gå ur kyrkan. Du har yttrandefrihet. Men kunden, jag i detta fall, behandlas som en get. Ett kreatur. Ett fä.

Här sitter jag med reklam, inslagen i plast. Jag är en duktig get så jag plockar bort plasten och sopsorterar. Jag påstår inte att Posten hatar sina kunder. Men Posten föraktar sina kunder och anser att de saknar förmåga att tänka. Posten föraktar även miljötänk. Posten är farlig. I Sverige råder reklamtvång. Från vaggan till graven.

Ja Julkort
Tänk på att du måste posta dina julkort före den 16 december om de ska komma fram till jul.

Nej Postreklam
Vägra Postens reklam! Säg nej! Lägg tillbaka reklamen i brevlådorna. Men bojkotta inte din egen post! Hur skulle det se ut?

Mitt stockholm
Ja, jag vet. De håller på att bygga granen vid Skeppsbron. Den vackraste granen i stan. Initiativet togs av Jan Stenbeck,
industrimannen. Han finns inte med oss längre. Det är dags för staden att ta över. Mina känslor inför granen har med åren blivit alltmer kluvna. Vad är – numera – tanken bakom fantasibygget?

Det var en morgon i november och jag slank in på ett kafé för en latte och en croissant. Det var ganska tidigt och alla mammor och barnvagnar hade inte rullat in.
– Vi bjuder på kaffet, sa flickan i kassan. Hon blinkade. Visst låg det något av samförstånd i hennes blick.
– Hum, sa jag. Vad snällt.
– Du skriver för Stockholm City,
eller hur?
– Jo.
Fel att säga att jag kände mig som Sofia Arkelsten, Moderaternas nya toppnamn. Men kör i vind. Jag visste vad jag gjorde och det skulle aldrig komma fram.
När jag druckit ur koppen fick jag påfyllning.
– Tycker du om vårt kaffe?
Jag nickade. Jag var stum vid tanken på att jag…bara satt där. Dags att gå vidare. Jag var på jakt. Efter den oslagbara röda tröjan med polokrage. En ung tjej kom springande: Kan jag hjälpa till med något? Där stod jag med ett berg av tröjor. Men det var den röda.
– Vi har bara tre kvar, men du kan få den till rabattpris.
– Är det rea?
Oh no! Ingen rea i november. Det var blinkningen.
– Jaså, man kanske kan pruta, försökte jag. Var fanns mitt samvete?
– Tjugufem procent, försökte hon.
Men jag högg till med trettio. Ur min vackra bag stack ett nummer av Stockholm City upp.
– Den där tidningen brukar jag läsa. Sa tjejen och sträckte fram handen:
– Gittan.
– Hej.
– Synd bara att den tar slut så fort. Vad sa du att du ville betala?
Nu såg jag hur hennes ögon glänste. Det finns bara en verklig shop för
cashmeretröjor i den här stan, hasplade Gittan ur sig. Och så blinkade hon så där mystiskt.
– Om jag får den där röda med trettio procents rabatt.…
– O, ja. Bara för att det är du.

Vad skulle jag skylla på? Att repen som alltid höll mitt samvete i styr och var hårt surrade vid en boj i mitt inre. Att dessa rep kapats av någon mardröm som … Jag kom att tänka på Carl Bildt som i ett radioprogram berättat att han talade i en mobiltelefon som han fått i studiesyfte av ett företag han studerade.
Skulle han bliva mitt rättesnöre? Ute på gatan såg jag kvinnor i nya välputsade stövlar.
En liten jävul viskade i mitt öra: Stövlar. Snö och regn.
Jag dök in i en skoaffär och där stod de – de perfekta stövlarna. Snabbt kom en kvinna fram.
– Jaha, ja, sa hon.
Det var något olycksbådande i detta ”jaha”.
– Det ska vara stövlar, förstår jag, sa hon.
– Jo.
– Oj, vad mycket stövlar vi har sålt sa expediten. Och det här är sista paret så då brukar vi alltid ge lite rabatt.
Nu slog samvetet till mig med en rak höger. Varför hade jag inte stoppat ner Stockholm City? Varför satt jag där i skoaffären och läste tidningen?
– Rabatt?
Försök inte spela dum, försökte jag säga till mig själv, men det var för sent. Hon hade sänkt priset med en tredjedel.
– Jag tar dem, sa jag.
Det blev mycket att bära på. Samvetet tyngde som bly.
Men det ingår ingen övernattning, tänkte jag.
Jag – en mutkolv? Eller var det bara så att jag varit ute och vidgat min kunskap om samhället?
Ja eller nej? Nja.

JA moralpanik
Ett användbart nytt ord, som gjort för alla stockholmare som vill vara lite sofistikerade. Begreppet skapat i huvudstaden. Vem sa det först?

NEJ förtätning
Ett begrepp i var mans mun. Betyder att staden hittar en liten plätt där de kan smälla upp ett hus till. På en gård. I en park. Finns det särskilda hundar som sniffar upp ställen där Stockholm kan ”förtätas”. Trängsel, gråt och veklagan.

MITT STOCKHOLM
November är de långa promenadernas tid. Morgon eller lunch. Alltid när det är ljust och vindstilla. Längs kajerna eller prova att gå över en bro. Västerbron. Lyckan i att se långt, skåda som en spådam. Njut och stoppa undan allt gnäll. November bjuder på motstånd. Det är vad jag gillar.

Vart tog ni vägen alla drömmar om en rimligare värld? En värld där man utan vidare kan tala om Stockholm och genast få svar och synpunkter.

Maria Sandel – kom tillbaka! Du som skrev Vid svältgränsen, utgiven 1908. Denna författare var den första som skrev om arbetarkvinnans vardag. Hon skriver om Kungsholmen. ”Ett par timmar senare eka alla gatans kaserner av fabrikspipornas gälla signaler. Och som slungade av ångkraft, vältra människomassor fram ur vidöppna verkstadsportar.”
Det handlar om Fleminggatan.

I början av 1900-talet utvecklades Kungsholmen till en stadsdel med många fabriker och stadsdelen blev arbetarklassens.
Mekaniska verkstäder dominerade. Byggherrarna uppförde hyreskaserner. Ett rum och kök, där upp till åtta människor fick samsas.
Maria Sandel skriver om Fleminggatan framför allt. Och om ett annat Kungsholmen. 15 000 människor flyttade dit och fick jobb i de nya industrierna. Bostadsbrist. Ett rum och kök.

Finns det någon staty av Maria Sandel? Svar nej, förstås.
Samtidigt som Maria Sandel debuterade kom också Elin Wägner ut med ”Norrtullsligan”. Elin Wägner var journalist och författare. Hon var skarp, en observatör. Hon skrev om kvinnor, de ”osynliga”.
Staty? Nej. Men med Elin Wägner kom begreppet pennskaft. Det var inte hon som hittade på det.
Men just kvinnor råkar ut för denna beteckning. Än i denna dag. Osäkerheten inför kvinnor som skriver består. Vi förblir pennskaft.

I bland känner jag ett ursinne över att Stockholm blivit så ”fiiint”. Kungsholmen var arbetarnas stadsdel. Precis som nu fanns det många som levde vid svältgränsen.
Numera är intresset för nya krogar stort. Därnäst följer intresset för priset per kvadratmeter. Kungsholmen har förvandlats.
Många tror att Söder är arbetarnas stadsdel. Men så enkelt är det inte, har aldrig varit.
Hur Maria Sandel orkade arbeta i fabrik och samtidigt utbilda sig och bli författare verkar nära nog obegripligt. Självlärd, kallades hon.

Maria Sandel bodde i rena slummen. Skogshyddorna, kallades området. Hörnet Fleminggatan/Igeldammsgatan. Där planterade apotekarna ut 40 000 blodiglar.
De är borta nu, dessa blodiglar. Men Stockholm finns kvar. Måhända. Ibland verkar det som om hela denna stad blivit så självupptagen att ingen längre orkar lyfta blicken och se dagens armod. Folk går omkring och pratar för sig själva.
Fastän jag vet att de egentligen pratar i sina eviga mobiler. Var befinner de sig, dessa pratkvarnar?
I en stad som försöker sopa igen spåren till det förflutna. Ensam-
heten växer i en stad som förlorar sina rötter.
Var är du? I Stockholm. Jaha, men varför?

JA/Kvinnliga författare
l Uppkalla gator och torg efter kvinnliga författare som skildrat Stockholm. Maria Sandel, Heidi von Born, Ulla Isaksson, Elin Wägner. För att nämna några få.

NEJ/kungaparet
l Riv ner den fasansfulla bilden av kungaparet som hälsar alla flygresenärer välkomna till Arlanda. Fotot av mångmiljonärerna i galakläder ska symbolisera Sverige. Man skäms.

Mitt stockholm
l Den vår de svaga kalla höst, skrev Verner von Heidenstam. Precis min inställning. Färgerna fördjupas, löven skiftar i alla kulörer, svamparna ploppar upp. Plopp plopp. Mitt i stan. Mänskorna steg blir raskare. Denna luft, när hösten äntligen inträder, är fylld av hopp och förnyelse.

Det är pensionärerna i Stockholm som uppvisar fantasi och nya idéer. Förvånad? Försök själv att leva på dryga 6 000 kronor i månaden. Det är till Ikea som pensionärerna åker. De tar gratisbussen från Regeringsgatan. Och sen är det bara att ta sig till Ikeas restaurang där isterband och potatis serveras för 19 (nitton) kronor.

Kaffet kostar en femma. Fem kronor. Med bulle. På ett våningsplan kostar allt man äter en femma. Hela gäng av dem som byggt landet och farit som vantar mellan de olika blocken under valrörelsen har tagit saken i egna händer. De handlar ingenting eftersom de inte har råd. När de ätit och pratat med varann så tar de gratisbussen tillbaka till stan. Det du, Ingvar Kamprad. Där sitter du med dina miljarder. Inte en krona kan du donera till någonting. Men för att få kunder så reklamerar ditt företag med billig och god mat. Åk till Ikea och prova isterbanden. Verkar komma direkt från Småland. Så goda är de.

Tanken slår mig att Ikea är fyllt med sängar. Där kan de hemlösa studenterna sova, menar jag. Varför ska en massa sängar stå tomma vareviga natt. Studenter! Varför inte göra ett försök att sova över hos Ikea. Samma priser för mat och kaffe gäller alla.

Stockholm har inte lyckats med mycket mer än en lyxig spårvagn som kör till NK. Jag avråder från att försöka sova över på NK:s inredningsavdelning. Priserna på Kompaniets kaféer är skyhöga och de rika snåljåparna tar betalt av den som behöver gå på toaletten.

Ikea är ett tusenfalt bättre ställe. Inte när det gäller möbler vilka genomgått en smakförsämring. Nu kan du köpa ”stilmöbler” på Kamprads varuhus. Jag vill slå ett slag för samvaro mellan Stockholms fattigaste människor: De gamla och de unga. Det är på Ikea ni kan träffas. Den som måste plugga kan sitta på Ikea hur länge som helst. Det finns många som inte längre har råd med SL-kort. Men det behövs inte för att komma till Ikea. Miljardären bjuder på gratisbuss.
Hur gör den fattige i Stockholm för att överleva? Det finns en mängd möjligheter.

Men försök inte höra er för på Sveavägen 68. Där har socialdemokraterna satt sig i en bunker för att reda ut varför allt gick åt helvete. De är inte så påhittiga precis. Det är det vanliga köret med utredning. Hur kunde det hända? Sanningen är väl den att de drabbades av kollektiv blindhet.

Det rödgröna blocket såg ingenting. De är så rika att de inte längre befattar sig med fattigt folk. Utom när de åker ut någon dag och hälsar på vårdbiträden. De brukar även ta tunnelbanan till Rinkeby eller Tensta. För att visa sig folkliga. Stockholm uti Sverige har de dumbommar vi förtjänar.