Asfaltsblomma. Ja, ni vet hur det är – några gröna strån, en tussilago som tränger sig upp genom sprucken asfalt.
Men det finns också människor som hör till samma familj. Jag själv till exempel, är asfaltblomma. En stockholmare uppvuxen i stenhus. Med lila fingrar.
Tonvikten ligger på asfalt. Vem vill kalla sig själv för en blomma? Det låter förmätet. Utmana inte ödet. Att fingrarna är lila beror på att de inte är gröna. Ingen växt tål lila fingrar. Och när en enkel pelargon ser in i mina blå ögon så suckar den och börjar vissna. Växter känner något, de rasslar ihop. Jag hör det begynnande prasslet och häller på vatten. För mycket förstås, så blomman börjar gråta.
Men såsom asfaltsblomma är jag enveten. Jag ger mig ut i naturen här i innerstan. Åt Långholmen till. Täckjacka och stövlar. En liten spade och en påse. Det måste finns en tussilago. Hemma väntar boken ”Se blomman” av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. De har ögonen på skaft, milda ögon. De har skrivit en av de mest bildande böcker jag läst. Om blomman skriver de ”…den ger oss föda och dryck… Den kan fägna oss när vi är sorgsna och förstärka vår glädje när vi är glada.”
Det är halt och lerigt där jag hasar omkring. Marken är brun och skräpig men jag är pigg. Tänker på att första kapitlet heter Paradiset.
Alla är inte lika passionerade som Linné samt ovanstående författare. Men vi amatörer kan få vårkänslor. En längtan efter gult. Ett hopp om en liten egen sol.
Tänk att jag inte kan skriva om blommor utan att det låter lite smålarvigt. Funderar på alla blombuketter jag plockat på somrarna, sju sorter. Lagt under kudden.
Och drömt. Om vad? Glömska. Det är vad blommorna för med sig. De suger i sig mina minnen och vissnar stilla under huvudkudden.
Nu, efter att ha sparkat undan en del löv och kvistar får jag syn på två små gulingar. Jag lovar att det är tussilago. Inte maskrosor.
Alltför ofta har jag fått höra: Vad har du där – maskrosor! Dem kan du slänga.
De vuxnas röster. Men nu är jag fri. Jag gräver upp mina små fynd. Ingen ser mig.
”…en oavlönad undran… vad den där blomman heter.” Som det står i ”Se blomman”. Jag undrar, sa flundran. Tänk att man kan bli så glad av gult, som kommer upp ur löv och tö.
På en partikongress nyligen viftade en nyvald partiledaren med två stora buketter med mörkröda rosor. Han såg helt desperat ut, som om han blivit strandsatt på ett isflak. Hallå -rosor är ömtåliga!
I det längsta hade jag hoppats att Göran Greider skulle bli partiledare. En poet i politiken. En verklig ros, på två ben. Hur länge ska det dröja?
JA/Våfflor
Till Marianne, Irene, Irma, Ottilia och Ingvor som har namnsdag den här veckan. Och ja till Jungfru Maria som fick mig att komma ihåg våfflor. Giv även far en våffla! Varje vårsöndag.
NEJ/Is och snö
Till kraset av is som fortfarande hörs i sundet intill när envisa båtar tar sig igenom för att komma ut på friskt vatten. Nej till snö på Valborg. Jag säger det redan nu.
Mitt Stockholm
Har ni läst Hyrkuskens berättelser av August Blanche? Jag gillar Blanche, en gammal Stockholmsskildrare. Republikan från 1800-talet. Ändå kunde han inte låta bli att fira Karl XII:s staty som avtäcktes 1868.
Permalänk