Annette RSS

Annette

— Stockholm & Flanöri

Arkiv för april, 2011

2011
11/4
10:16

Permalänk

Var passar en redlös kvinna in?

Av: Annette Kullenberg, publicerad 11 april, 2011.

Det här börjar med att jag får syn på en kvinna som sitter och vinglar på en lastpall. Intill henne står en pappkasse. Det är ett hål i kassen och några burkar har trillat ut.
Jag går fram för att … hjälpa till? Vad ska jag göra. Hon är tung, omfångsrik. Jämrar sig. Stort hår döljer ansiktet.
Just då, på andra sidan gatan, går en man förbi. Hjälp! Han hör mitt nödrop. Kommer fram. Har ryggsäck. Kan vara i 40-årsåldern.
– Jag ska hjälpa henne, ska ringa, säger han.
En karl som är van att ta i, stark.

Jag har sett ett kulturprogram på tv helt nyligen där Söder beskrivs som bohemiskt. Det är chic att vara bohem. Att vara bofo. Sofo och bofo.
Verkligheten tränger sig emellan. På Vin- och sprithistoriska museet har de fin utställning om mäns och kvinnors drickande.
”Kvinnfolk och kärringar skola hava sött dricka … spanskt hörer kvinnfolk och kärringar till”, skrev Linné på 1700-talet.
”Men jag får gratis drinkar …”, skriver Lina Neidestam i sin tecknade serie om hur eländigt det är att vara kvinna. Men: Gratis drinkar. Trösten.

Män dricker 16 liter alkohol per år. Kvinnor kommer upp i sex liter. Men vad säger statistik? Den redlösa kvinnan som så att säga plockas upp av den snälle mannen med ryggan – var passar hon in?
– Jag tar en taxi, ropar han till mig.
Bra med någon som mitt på dagen flyttar på en kvinna som inte längre orkar gå.
Alltihop påminner om Vadstena på 1700-talet. Då var dagsransonen för en nunna tre liter öl. Då brände kvinnorna brännvin lika självklart som de bakade bröd.
Jag får syn på ett paket cigarretter – Robin Hood. Det är 20-tal.
Maria Asplund har producerat en utställning om spriten och oss där allt har en mening. Får en att tänka till.
Ni minns inte motboken? Den som fanns fram till 1955. Mannen fick ihop med lagad mat beställa tre glas sprit, 15 centiliter. Två vita och en brun. Med andra ord.
Snaps och konjak. Kvinnan fick nöja sig med små glas och högst ett glas brännvin.
Spåren av nykterhetsrörelsen som växte fram på 1800-talet. Kvinnan och drycken, som det står på en stor plansch: ”Hur vill du sluta dina dagar?”

Om denna konjakskupa kunde tala, tänker jag när jag står i den roliga baren. Stå vid baren och ta en drink – det var att bjuda ut sig. Det skulle vara mat till. Förbud är inte precis något nytt. Inte kontroll heller. Den smala vägen. Myndigheternas ideal.
En stor stark, ett glas vitt. Vem beställer vad? Men könsrollerna håller på att mjukas upp. Inte minst tack vare hbt-personer, framgår det av expon.
Dagen efter går jag till samma gathörn. Lastpallen är kvar. Inga burkar. En fattig syster eller bror har väl plockat upp dem.

JA/Äta ute
Bra att det inte kostar extra att sitta ute och äta. I många länder är det påslag för just detta. Givmilda krögare förser oss med filtar och värmande lampor. Å, välfärd!

NEJ/Aprilväder
Alltför skämtsamt. Man tror att det är sol. Men det blir storm. Sen snö. En gren knäcks framför mig. Man kan tyvärr inte undvika den här månaden som luras. Vad ska jag ha på mig?

Mitt Stockholm
På Valborg har jag tänkt fira kungen som fyller pensionär. Jag gör det i protest mot den snorkige engelske prinsen William som förlagt sitt bröllop med Kate Middleton till dagen före, 29 april. Man förstår vinken. William snuvar våran kung på de förnämsta gästerna. Vem orkar resa till Stockholm dagen efter?

Tipsa andra:
 
2011
4/4
10:47

Permalänk

Jag är en lila asfaltsblomma

Av: Annette Kullenberg, publicerad 4 april, 2011.

Asfaltsblomma. Ja, ni vet hur det är – några gröna strån, en tussilago som tränger sig upp genom sprucken asfalt.
Men det finns också människor som hör till samma familj. Jag själv till exempel, är asfaltblomma. En stockholmare uppvuxen i stenhus. Med lila fingrar.
Tonvikten ligger på asfalt. Vem vill kalla sig själv för en blomma? Det låter förmätet. Utmana inte ödet. Att fingrarna är lila beror på att de inte är gröna. Ingen växt tål lila fingrar. Och när en enkel pelargon ser in i mina blå ögon så suckar den och börjar vissna. Växter känner något, de rasslar ihop. Jag hör det begynnande prasslet och häller på vatten. För mycket förstås, så blomman börjar gråta.
Men såsom asfaltsblomma är jag enveten. Jag ger mig ut i naturen här i innerstan. Åt Långholmen till. Täckjacka och stövlar. En liten spade och en påse. Det måste finns en tussilago. Hemma väntar boken ”Se blomman” av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. De har ögonen på skaft, milda ögon. De har skrivit en av de mest bildande böcker jag läst. Om blomman skriver de ”…den ger oss föda och dryck… Den kan fägna oss när vi är sorgsna och förstärka vår glädje när vi är glada.”

Det är halt och lerigt där jag hasar omkring. Marken är brun och skräpig men jag är pigg. Tänker på att första kapitlet heter Paradiset.
Alla är inte lika passionerade som Linné samt ovanstående författare. Men vi amatörer kan få vårkänslor. En längtan efter gult. Ett hopp om en liten egen sol.
Tänk att jag inte kan skriva om blommor utan att det låter lite smålarvigt. Funderar på alla blombuketter jag plockat på somrarna, sju sorter. Lagt under kudden.
Och drömt. Om vad? Glömska. Det är vad blommorna för med sig. De suger i sig mina minnen och vissnar stilla under huvudkudden.
Nu, efter att ha sparkat undan en del löv och kvistar får jag syn på två små gulingar. Jag lovar att det är tussilago. Inte maskrosor.

Alltför ofta har jag fått höra: Vad har du där – maskrosor! Dem kan du slänga.
De vuxnas röster. Men nu är jag fri. Jag gräver upp mina små fynd. Ingen ser mig.
”…en oavlönad undran… vad den där blomman heter.” Som det står i ”Se blomman”. Jag undrar, sa flundran. Tänk att man kan bli så glad av gult, som kommer upp ur löv och tö.
På en partikongress nyligen viftade en nyvald partiledaren med två stora buketter med mörkröda rosor. Han såg helt desperat ut, som om han blivit strandsatt på ett isflak. Hallå -rosor är ömtåliga!
I det längsta hade jag hoppats att Göran Greider skulle bli partiledare. En poet i politiken. En verklig ros, på två ben. Hur länge ska det dröja?

JA/Våfflor
Till Marianne, Irene, Irma, Ottilia och Ingvor som har namnsdag den här veckan. Och ja till Jungfru Maria som fick mig att komma ihåg våfflor. Giv även far en våffla! Varje vårsöndag.

NEJ/Is och snö
Till kraset av is som fortfarande hörs i sundet intill när envisa båtar tar sig igenom för att komma ut på friskt vatten. Nej till snö på Valborg. Jag säger det redan nu.

Mitt Stockholm
Har ni läst Hyrkuskens berättelser av August Blanche? Jag gillar Blanche, en gammal Stockholmsskildrare. Republikan från 1800-talet. Ändå kunde han inte låta bli att fira Karl XII:s staty som avtäcktes 1868.

Tipsa andra: