Annette

Det är en solig dag i Stockholm. En lurig dag. Vem vet – i morgon kanske det snöar.
Men all tveksamhet försvinner när jag träffar Mia. En glad och nöjd ung mamma som sitter på samma bänk som jag.
– Titta, säger hon och lyfter upp ett litet barn ur vagnen.
Det är förstås ett underverk. Han heter Linus och är tre månader.
– Lite jobbigt med småbarn, säger jag.
Nej, ingenting är jobbigt för Mia. Allt är en enda stor lycka.
– Vad tycker du om min barnvagn? undrar hon.
– Det är bara att gratulera. Den ser ut som en Rolls Royce, säger jag.

Nu får jag höra om hur det bra det går med amningen. Hur snälla de är på barnavårdscentralen.
Man blir lite varm om hjärtat. Kan bero på att jag ibland fastnar bland negativa insändare. Även om jag lärt mig hoppa över dem. Men en del är luriga.
Nu har jag träffat Mia. Hon som prisar sin man Stefan som kommer hem extra tidigt varje dag. Han ska vara pappaledig. Men för närvarande köper han maten och lagar den.
Innan jag hinner fråga får jag veta att Stefan är absolut bäst på tvätt-maskinen. Också.
– Konstigt att du inte sitter på något kafé och dricker latte med dina väninnor, säger jag till Mia.
– Jo, jag vet. Men det är bättre att vara ute i friska luften och promenera. Nu hade vi gått så långt att … i sommar blir det så att …

Jag själv har knappt börjat tänka på sommaren. Men då ska Mia och den lilla familjen resa till Småland där hennes föräldrar har en gård.
– Vi har en ny bil, säger Mia.
Jag känner mig lite förvånad. Eftersom Mias stövlar är så smutsiga och blixtlåset har gått upp.
– Jag brukar ha de här stövlarna när vi ska gå långt, säger hon. På helgerna har jag finstövlarna. Då tar vi en sväng på Djurgården. Man vill kunna röra sig fritt så därför köpte vi en ny bil. För att få in barnvagnen.
Jag nickar. Skönt att träffa en positiv kvinna. Hon är kanske 35.
– Första barnet?
– Ja, vi tyckte det var så dags.
Den lille pojken sover i sin vagn, suger på sin napp. Mamma Mia stryker honom över kinden och undrar om jag inte har någon buss att passa. En orolig fråga.

På några hundra meters avstånd ser jag en kvinna komma gående. Snart är hon framme vid bänken och utropar: Tack Mia för att du passade Linus! Jag bara hatar att dra in den där vagnen i affärer. Har du träffat en väninna. Vad kul!
Jag reser mig upp och går iväg. Stillsamt. Våren är på väg. Alla har rätt till sina drömmar. Och med dem har jag ingenting att göra.
Det finns så många drömmar i den här stan. Och en del av dem gör lite ont. Precis som våren.

JA/Minns du den stad
”Några kvinnor stod utanför O.P. Jonssons matvaruaffär intill Nytorget. Magra, pinade av männens och barnens klagan, trötta på att knuffas i köer. När det inte fanns potatis längre … då gick det inte, då orkade de inte mer.” Dags att läsa om Per Anders Fogelström.

NEJ/bantning
Säg nej till bantningstipset ”Ät en semla. Och inget mer.” Det blir lätt två semlor, eller en semla om dagen. Och det är inte bra ifall du vill gå ner i vikt. Dags att säga nej till alla bantningstips. Du duger.

Mitt Stockholm
Ett år kvar till nästa upplaga av skidtävlingen runt Slottet. Jag vet inte varför jag tycker om dårskap. Men vad är meningen med att frakta snö till Stockholms slott och lägga upp en tävlingsbana? Det är ont om knas i den här stan. Men vi har ett eget kungligt Vasalopp.

Nu dyker Riddarfjärden upp. Jag är på väg hem. Snart framme. Den där bländande känslan: Stockholm. Stadshuset.
Det är några oförglömliga sekunder. Just denna måndag är det sex dagar sedan Den Internationella Kvinnodagen. Minns ni den 8 mars? Då när vi kvinnor, och män … Vad var det vi skulle göra?
Förena oss i kampen mot ..? Jag är med i den där kampen om att försöka jobba på varenda dag. Och det är minst sagt roligt att vara kvinna.
Man får sminka sig och byta kläder varje dag. Man kan klä sig i chockrosa eller laxrosa. Och man kan skratta när som helst.
Men för sex dagar sedan på den stora dagen, 8 mars, som är beskyddad av FN så kommer eländet fram. I medierna är det oftast problemen. Våldet mot kvinnor.
Tyvärr pågår det även i dag, varje dag året runt. Hur vi ska orka leva med alla kunskaper vi har vet jag inte. Men skrattet och humorn är bra. Hur då bra?
Ja, inte vet jag. Men livet blir lite roligare. Och då kan man orka kämpa för förändringar.

Vad som helst – men inte likgiltighet. Inte Statens Järnvägar. Jag har rest i timmar, känns det som. Och framför mig ligger SJ:s månadstidning Kupé. Månaden är mars.
Det är tyvärr så att SJ inte har tänkt på att i mars infaller Den Internationella Kvinnodagen. Därför tar de tillfället i akt att i sitt marsnummer hylla Mannen.
På omslaget ståtar Henrik Dorsin i rödrandig kostym. Han är ”Sveriges hetaste komiker”. Jaså.
Chefredaktören för Kupé heter Claes Salomonsson och skriver om ”Henrik, Felix och tågtrafiken”.

Sen vänder jag på sidorna och vad hittar jag väl där: Per Andersson. ”Rent vansinne med Per Andersson”. Och sen är det Paul Paljett, popstjärna från 70-talet som nu ”jobbar med begravningar”.
Sex sidor om HENRIK DORSIN.
Det finns inga kvinnor, tänker jag.
Den Internationella Kvinnodagen är bortblåst. Jag är inne på en helsida om Felix Herngren. Komikern Felix Herngren gör reklamfilm för SJ och berättar att han förstått ”hur komplex tågtrafiken är och att det inte alltid, och bara, är SJ:s fel.”
Komiken är, precis som livet, gränslös. Men nu skymtar Stockholm och i Kupé börjar kvinnorna dyka upp.
På sidan 91 får vi läsa om Faster Gunnels första tågresa. Hon är 73 år och har aldrig tidigare åkt tåg. Men nu blev det av. ”Det var en riktig höjdare”, säger Gunnel.
Allra sist, på sidan 98, dyker skådespelaren Marika Lagercrantz upp. ”Tåget är bra för miljön och själen”, säger hon.
Jag tänker inte säga emot eftersom jag inte riktigt vet om jag finns. SJ placerar oss kvinnor i bakvattnet, sista vagnen. Men hallå! Mars är vår månad.

JA/Trångtåg
Mitt bästa tågminne är de sommarnätter då vi åkte nattåg till Falkenberg från Stockholm. Tre britsar. Tre barn och en mamma.Jag fick sova på madrass på tåggolvet. Västkusten väntade. Tåg var äventyr.

NEJ/Stökstation
Jag förstår att det måste byggas om på Centralstationen. Men snälla SJ, skylta bättre. Det är för rörigt. Be om ursäkt för röran! Det har jag gjort på olika språk ochlotsat utländska passagerare rätt. Varför finns det ingen man kan fråga? undrar de. Önskar mig tågvärdar och tågvärdinnor runt hela station, på alla plan.

Mitt Stockholm
Vad är det som gör att man ständigt återvänder till gator som heter Garvar Lundins gränd, Samuel Owens gränd, Parmmätargatan, Pilgatan, Bergsgatan, Coldinutrappan? Alltihop ligger på Kungsholmen. Där har jag mina rötter. Hembygd betyder inte folkdräkt. För mig är det hem-hörighet. Jag har haft tur, tänker jag.