Annette

Nu har Bob Dylan varit 70 år i drygt en vecka. Just den dag när han fyllde år fylldes en hel del tidningar med tårdrypande hyllningar.
Det blev lite väl sentimentalt.
Minns ni hur det var när Dylan var i Stockholm första gången? För femtio år sedan. Nej. Vem kan begära det. Men jag vet besked, ty jag var med.
Det började med att Simon Brehm (musiker och Lill-Babs förste manager) hämtade honom på Arlanda i sin Mercedes.

Vi for iväg till Dylans hotell. Det var hotell Flamingo i Solna. Det såg inte mycket ut för världen. Men framför hotellet på en liten estrad stod Tompa Jahn och spelade och sjöng. Det var en trio.
Innan Dylan gick in på hotellet tog han av sina solglasögon ett litet tag och stirrade på Tompa Jahn som vinkade lite.
Det var mitt på dagen och tillvaron var som vanligt ganska obegriplig.
Några unga flickor stod inne i lobbyn och väntade. En av dem sa på sin bästa skolengelska: What are you going to do?

Stockholm i mitten av 60-talet. Vecko-Journalen hade skickat ut mig på reportage. Men jag kom att fungera som ett slags alltiallo. Det är klart att Bob Dylan hade med sig ganska många vänner. De kallade varandra för cat.
– Vill du ha mera te, cat? Undrade Gino, en vinddriven kompis som rest upp från Rom.
Det var på sent på kvällen och hela gänget som jag anslutit mig till hade suttit ett bra tag i hotellets bar.
– Vill du hänga med upp? undrade Dylan.
Uppe i hans svit, som var ganska ömklig, serverades te. En sötaktig doft vilade över salongen och de små rummen. Kanske ett slags doftljus, tänkte jag.
Här var det bara Dylan som förde ordet. Det var ett väldigt svamlande och alla katterna (the cats) nickade instämmande. Alla rökte utom jag.
Vid fyratiden på morgonen gick jag. Då satt de kvar. Hur ska det gå i morgon? tänkte jag. Då ska han ha konsert på Konserthuset.

Dagarna efter for jag omkring med Bob Dylan i hans limousin. Han ville ha allt som stod i tidningarna översatt till engelska. Det var bara att sätta i gång. Vi stannade till vid Gamla stan och släntrade in på Kåkhusgränd. Det fanns en mjölk-
affär i denna gränd och där gick vi in och köpte sockerkaka och delade på.
Kläder. Vi for till Gullins filial för pojkkläder på Hamngatan. Han köpte en blå mockakavaj och två skjortor.
Sedan var det detta med Rimbaud. Poeten. Sandbergs bokhandel.
De letade frenetiskt för att hitta någonting av Rimbaud.
Vi kammade noll och tog limon tillbaka till hotell Flamingo.
Han var för trött för konserten, tyckte jag. Han vacklade lite på scenen.
Det här håller inte, tänkte jag. Han kommer inte att leva så många år till.

————————————————————-

JA Bob
Välkommen tillbaka till Stockholm, Bob Dylan. Och ja: Allt fler läser dina böcker och texter. Du är nästan den ende som skriver både text och musik själv.

NEJ Kungen
Inga fler uttalanden av kungen, tack. Han har plitat ner att han ”självklart tar avstånd från all förhandling med kriminella”. Tack, det räcker så. Jag vill inte läsa att kungen tar avstånd från smuggling av narkotika eller inbrott i guldsmedsaffärer. Majestätet har tappat sin värdighet.

MITT STOCKHOLM
Syrenerna blommar. Det är dags att gå ut och njuta, dofta och äta glass. Blåbär, jordgubbar. Och nässelsoppa. Du kanske har ditt eget nässelställe. Annars rekommenderar jag Bondens marknad på Katarina Bangata.

”Ammor kallas unga mammor som på landet varit flammor.” Visst låter det lite gammaldags. Nu när unga mammor sitter ute med sina nyfödda i parkerna och ammar.
Och ni har rätt. Den gamla vitsen författades av Falstaff fakir, en spexare och författare från Lund. Han fanns på 1800-talet långt innan feminismen var uppfunnen.
Jag själv smyger omkring i solglasögon och hatt för att undvika solen, som jag inte tål. Mammorna tål emellertid allt. Jag försöker få reda på vad de tycker om att Ola Lindholm stoppats.
Vem då? Jo, han som är misstänkt för … Ja, han. Då får vi inte se hans program. Dumma dej. Det är inte mitt fel, försöker jag. Det är en lillebror som heter Johan som lägger sig i. Varför får vi inte se hanses Olas program? Han har blivit sjuk, har jag sagt, säger hans mamma trött. Till mig säger hon: Jag kan inte förklara för en femåring vad kokain är. Hon ser lite hjälplös ut.

Det är en grupp mammor som slagit sig ner på en slänt mot vattnet. Byråkraterna har slagit till mot barnens favoritprogram. Antagligen med förklaringen att det ”måste vara någon ordning”.
En mamma som har skolbarn berättar att hon förklarat att Lindholm måste ta ”medicin”. Ingen har väl tänkt ut exakt vad dagens småbarnsföräldrar ska komma på för ord för att lugna sina barn.

Har ni läst vad Patrik Sjöbergs mamma skrev häromdagen?
Ingen vet vad jag talar om tills en kvinna, Linda, säger: Det är den där boken om hans pappa. Eller nåt.
Den tänker inte jag läsa. Att vara förälder handlar mycket om att oroa sig för barnets vikt, för att babyn ska sova. Samt att se till att det inte blir svartsjuka mellan syskon.
Man måste ägna sig åt de äldre barnen. Samtidigt.

Jag drar mig in mot ett kafé i skugga. Där sitter unga barnlösa entreprenörer med sina laptops. Alla har exklusiva mobiltelefoner som ligger på bordet, som om de var lika mycket värda som en kanelbulle. Det är Stockholms innerstad. Vattnet vid Bergsundsstrand kluckar fridfullt. En ung kvinna talar med en uppdragsgivare om ett projekt: Vad har ni för budget? Jaha, vi brukar ligga lite högre faktiskt! Sen klagar hon till sin kompis: En del tror att de kan få allting gratis. Vi måste vara hundra på att allt vi gör är bra för samhället, säger de sedan. Det tummar de på. Och en av dem skrattar: Jag är så himla glad att Jack har flyttat ut. Jag behöver lite lugn. Lite jävla fucking ro. Om du fattar vad jag menar. Vem hade kunnat ana att dessa fattigkvarter skulle förvandlas till lyxiga oaser? Men så är Stockholm. Ständigt i förändring. Och ingen av de mammor som ammar kommer från landet precis.

JA/Bio rio
Visar babybio i morgon tisdag den 17 maj. Klockan 11. Det blir kvalitetsfilm för föräldralediga och fikapaus i mitten. Hornstullsstrand 3 är adressen. Passar galoscherna?

NEJ/Vrålåk
Undrar hur det går ihop att köpa vintage, second hand, ”gamla” kläder. Men samtidigt en ny dyr barnvagn. Bara det bästa är gott nog för en liten nyfödd.
Jovisst. Men ett vrålåk är inte bäst.

Mitt Stockholm
På Stockholms stadsmuseum finns en av stans bästa museibutiker. Stomatolskylten finns att köpa och rekommenderas dem som har svårt att somna och grubblar för mycket över hur det ska bli med Slussen. (Köp hem en Stomatolskylt och var glad åt att det finns något beständigt uti huvudstaden. )

Ett liv och ett kiv om nya Slussen. Utanför ingången står två vänliga damer med sina broschyrer med titeln ”Bevara Slussen.”
Just vad man kunde vänta sig.
Vilken ingång? Jo, modellen visas i gamla Sjömanshemmet som ligger på Peder Myndes backe 4.
Och när är det öppet? Från klockan tolv.

Jag fattar att Slussen måste byggas om. Det kostar minst 8 miljarder kronor. Och nu ska vi komma med synpunkter.
Det tycker i alla fall det fryntliga borgarrådet Sten Nordin. Och det finns så mycket information att man blir ganska snurrig.
När man väl kommer in på utställningen är det ett liv och ett kiv. Verkliga bråk utbryter.
Bara betong, ropar en del. Vad är det där för glaspaviljonger? Hur kan de bara bygga en åttafilig bro till Gamla stan?
Ska de riva Katarinahissen? Massor med frågor och misstänksamhet. Precis som det alltid är i Stockholm när något ska förändras.
Men jag vill rekommendera ett besök. Det finns en jättemodell av alltihop i tunt trä. Människor och träd ser ut som små tändstickor. Och alla nya byggnader ser ut som halvdöda byggklotsar.

En ung man, som grälar på två kvinnor och skriker så han blir röd i ansiktet, lugnar ner sig efter ett tag och säger: Ta det inte personligt.
Utställningen är en dröm för arkitekter. För alla oss andra är det lite konstigt. Som ett större dockskåp. Vad menas?
Man får anlägga ett så kallat större perspektiv och glädjas åt att det blir fri sikt över vattnet mot Gamla stan.
Men det är lite konstigt med alla de låga trapporna ”där man kan sitta i solen och titta på slussningen av båtar”. Hur många dagar då? Det är inte precis Medelhavet vi blickar ut över.
Det är 75 år sedan Slussen byggdes. Vem som helst kan förstå att hela rasket måste byggas om.
För mig är Slussen döden i grytan, närapå. Det är dit man åker för att gå på Stadsmuseet.

Men nu blir det andra bullar. En verklig sockerbagare har varit i farten och hittat på följande: ”Ryssgården – ett levande torg.” Och ”Södermalmstorg – centrum för upplevelser och möten”. Samt ”Katarinaparken – en park vid vattnet”.
Var ligger dessa torg och parker?
”Öster om Katarinahissen…”
Var ligger öster?

Den park som ska anläggas är helt ny. ”En grön oas nära vattnet med möjlighet till lek och familjeliv …”
Men bilarna? Och bussarna? Ska de bli ljudlösa? Var ska de passera?
”Från trafikplats till mötesplats” står det i rubriken på ett blad.
Det är bara att finna sig i att propagandan står som spön i backen. På något sätt måste de baxa igenom detta jätteprojekt.
Det tar bara sju år att bygga. Håll ut!

————————————————————————————————–

JA/Slussa
Gå till Stadsmuseet och titta på deras fenomenala bildspel om när gamla Slussen byggdes i mitten av 1930-talet. Skilsmässorännan kallas slussen där fritidsbåtar förpassas från Mälaren till Saltsjön. Slussa en gång och aldrig mer.

NEJ/Bakåt
Gå inte med i föreningen Bevara Slussen! En meningslös förening som vill upphöja nuvarande Slussen till kulturarv. Man måste acceptera förändringar i en växande huvudstad.

Mitt Stockholm
Det är komiskt att läsa om hur stockholmare för hundra år sedan förfasade sig över förändringar. Slussen starka känslor väcker. Då som nu.

En tänkande bankdirektör …” Jag har inte hittat på det. Det finns ingen ironi i denna beskrivning. Inte ens självironi. Skulle jag tro.
Det var Ernest Thiel som betraktade sig själv. Hans åsikt var att han därmed var ”ytterst häpnadsväckande och farlig”.
Jag vandrar omkring i hans palats. Denna diamant bland svenska museer.

Thielska galleriet. Bankdirektören går igen. Han lever kvar i sitt palats som förvaltas av Nina Öhman och tidigare hennes make, Ulf Linde.
Adressen är Sjötullsbacken 8. Ta buss 69 B från Skansen så kommer ni rätt.
Nu på våren är det som vackrast. Om man tar trappen högst upp får man syn på Nietzsches dödsmask.
I övrigt rymmer salongerna Liljefors, Eugène Jansson, Ernst Josephson. En hel vägg med Edvard Munch.

Det är brytningstid; 1800-talet övergår i 1900-tal. Thiel är Sveriges rikaste man. Även om det inte varar så länge. Men konst förstod han sig på.
Generös var han. Tiggarbrev fick han. Mest rättfram var Hjalmar Söderberg: ”Kära Ernest, Jag vet ju inte hur du har det för närvarande; men jag har det för djäfligt. Om du har det så att du kan undvara en hundralapp och sända den till mig …”
– Ja, här satt Hjalmar Söderberg och spelade kort med Thiel, säger jag till Ulf Linde, som solar sig på en terrass.
– Nej, de spelade schack, säger Linde.
Sen berättar han vilka Thiel spelade kort med. Linde vet allt. Det kanske inte alla har tänkt på.

Min mamma som dock hade Söderberg som sin förste svärfar har berättat mycket om Hjalle, som han kallades. Men en del var fel.
Att han bodde på Vesterbrogade 67 i Köpenhamn var rätt.
Det finns tre små tavlor av Söderberg om någon är intresserad. Kaféet på museet är utmärkt.
Inte ett dammkorn. Allt är fräscht. Ferdinand Boberg har ritat det hela. Det utstrålar genialitet och skönhet.
”Det ska vara trivsamt”, skrev Thiel till Boberg.
Boberg var en mästare. Det är hemtrevligt att sitta och tala med Linde om modernismen. Var den nu börjar. Dalí försöker jag.
Men man kan räkna från Monet. Till och med Andy Warhol.
Och sen då? Vad kommer sen?
– Skit, säger Ulf Linde och skrattar.
Thiel fick flytta för pengarna tog slut.

Så kan det gå. Men hur mycket har tiderna förändrats? Ska de vräka Ulf Linde och Nina Öhman? De hör ihop med galleriet.
– Du, säger Ulf Linde, jag skulle vilja ha lite italienska skorpor.
Det finns i det fina kaféet.
Allt är som det ska vara. Men hur blir det i framtiden?
Vem vet? Vem hade kunnat ana att Thiel själv i ett brev till Hjalmar Söderberg skulle skriva: ”… faktum står fast: jag är fullständigt utblottad och har ingenting att leva av.”

——————————————————————————————–

JA/Karolina Ramqvist
Missa inte sista visningen av ”Power has a fragrance” ( Makt har en doft) på Bonniers konsthall. Det är Karolina Ramqvist som visar den 4 maj kl 18. Konstnären är GEE (Gardar Eide Einarsson).

NEJ/Blomningen
Det är en olycka att de undersköna japanska körsbärsträden blommar endast någon vecka. Gå till Kungsträdgården och njut. Vänta inte. De kommer inte tillbaka förrän om ett år.

Mitt Stockholm
När ni ändå gräver upp överallt: Giv åt oss stockholmare en äkta gammaldags biograf! Passage Panorama ska den heta. Precis som den ni rev.

Asfaltsblomma. Ja, ni vet hur det är – några gröna strån, en tussilago som tränger sig upp genom sprucken asfalt.
Men det finns också människor som hör till samma familj. Jag själv till exempel, är asfaltblomma. En stockholmare uppvuxen i stenhus. Med lila fingrar.
Tonvikten ligger på asfalt. Vem vill kalla sig själv för en blomma? Det låter förmätet. Utmana inte ödet. Att fingrarna är lila beror på att de inte är gröna. Ingen växt tål lila fingrar. Och när en enkel pelargon ser in i mina blå ögon så suckar den och börjar vissna. Växter känner något, de rasslar ihop. Jag hör det begynnande prasslet och häller på vatten. För mycket förstås, så blomman börjar gråta.
Men såsom asfaltsblomma är jag enveten. Jag ger mig ut i naturen här i innerstan. Åt Långholmen till. Täckjacka och stövlar. En liten spade och en påse. Det måste finns en tussilago. Hemma väntar boken ”Se blomman” av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. De har ögonen på skaft, milda ögon. De har skrivit en av de mest bildande böcker jag läst. Om blomman skriver de ”…den ger oss föda och dryck… Den kan fägna oss när vi är sorgsna och förstärka vår glädje när vi är glada.”

Det är halt och lerigt där jag hasar omkring. Marken är brun och skräpig men jag är pigg. Tänker på att första kapitlet heter Paradiset.
Alla är inte lika passionerade som Linné samt ovanstående författare. Men vi amatörer kan få vårkänslor. En längtan efter gult. Ett hopp om en liten egen sol.
Tänk att jag inte kan skriva om blommor utan att det låter lite smålarvigt. Funderar på alla blombuketter jag plockat på somrarna, sju sorter. Lagt under kudden.
Och drömt. Om vad? Glömska. Det är vad blommorna för med sig. De suger i sig mina minnen och vissnar stilla under huvudkudden.
Nu, efter att ha sparkat undan en del löv och kvistar får jag syn på två små gulingar. Jag lovar att det är tussilago. Inte maskrosor.

Alltför ofta har jag fått höra: Vad har du där – maskrosor! Dem kan du slänga.
De vuxnas röster. Men nu är jag fri. Jag gräver upp mina små fynd. Ingen ser mig.
”…en oavlönad undran… vad den där blomman heter.” Som det står i ”Se blomman”. Jag undrar, sa flundran. Tänk att man kan bli så glad av gult, som kommer upp ur löv och tö.
På en partikongress nyligen viftade en nyvald partiledaren med två stora buketter med mörkröda rosor. Han såg helt desperat ut, som om han blivit strandsatt på ett isflak. Hallå -rosor är ömtåliga!
I det längsta hade jag hoppats att Göran Greider skulle bli partiledare. En poet i politiken. En verklig ros, på två ben. Hur länge ska det dröja?

JA/Våfflor
Till Marianne, Irene, Irma, Ottilia och Ingvor som har namnsdag den här veckan. Och ja till Jungfru Maria som fick mig att komma ihåg våfflor. Giv även far en våffla! Varje vårsöndag.

NEJ/Is och snö
Till kraset av is som fortfarande hörs i sundet intill när envisa båtar tar sig igenom för att komma ut på friskt vatten. Nej till snö på Valborg. Jag säger det redan nu.

Mitt Stockholm
Har ni läst Hyrkuskens berättelser av August Blanche? Jag gillar Blanche, en gammal Stockholmsskildrare. Republikan från 1800-talet. Ändå kunde han inte låta bli att fira Karl XII:s staty som avtäcktes 1868.

Det är en solig dag i Stockholm. En lurig dag. Vem vet – i morgon kanske det snöar.
Men all tveksamhet försvinner när jag träffar Mia. En glad och nöjd ung mamma som sitter på samma bänk som jag.
– Titta, säger hon och lyfter upp ett litet barn ur vagnen.
Det är förstås ett underverk. Han heter Linus och är tre månader.
– Lite jobbigt med småbarn, säger jag.
Nej, ingenting är jobbigt för Mia. Allt är en enda stor lycka.
– Vad tycker du om min barnvagn? undrar hon.
– Det är bara att gratulera. Den ser ut som en Rolls Royce, säger jag.

Nu får jag höra om hur det bra det går med amningen. Hur snälla de är på barnavårdscentralen.
Man blir lite varm om hjärtat. Kan bero på att jag ibland fastnar bland negativa insändare. Även om jag lärt mig hoppa över dem. Men en del är luriga.
Nu har jag träffat Mia. Hon som prisar sin man Stefan som kommer hem extra tidigt varje dag. Han ska vara pappaledig. Men för närvarande köper han maten och lagar den.
Innan jag hinner fråga får jag veta att Stefan är absolut bäst på tvätt-maskinen. Också.
– Konstigt att du inte sitter på något kafé och dricker latte med dina väninnor, säger jag till Mia.
– Jo, jag vet. Men det är bättre att vara ute i friska luften och promenera. Nu hade vi gått så långt att … i sommar blir det så att …

Jag själv har knappt börjat tänka på sommaren. Men då ska Mia och den lilla familjen resa till Småland där hennes föräldrar har en gård.
– Vi har en ny bil, säger Mia.
Jag känner mig lite förvånad. Eftersom Mias stövlar är så smutsiga och blixtlåset har gått upp.
– Jag brukar ha de här stövlarna när vi ska gå långt, säger hon. På helgerna har jag finstövlarna. Då tar vi en sväng på Djurgården. Man vill kunna röra sig fritt så därför köpte vi en ny bil. För att få in barnvagnen.
Jag nickar. Skönt att träffa en positiv kvinna. Hon är kanske 35.
– Första barnet?
– Ja, vi tyckte det var så dags.
Den lille pojken sover i sin vagn, suger på sin napp. Mamma Mia stryker honom över kinden och undrar om jag inte har någon buss att passa. En orolig fråga.

På några hundra meters avstånd ser jag en kvinna komma gående. Snart är hon framme vid bänken och utropar: Tack Mia för att du passade Linus! Jag bara hatar att dra in den där vagnen i affärer. Har du träffat en väninna. Vad kul!
Jag reser mig upp och går iväg. Stillsamt. Våren är på väg. Alla har rätt till sina drömmar. Och med dem har jag ingenting att göra.
Det finns så många drömmar i den här stan. Och en del av dem gör lite ont. Precis som våren.

JA/Minns du den stad
”Några kvinnor stod utanför O.P. Jonssons matvaruaffär intill Nytorget. Magra, pinade av männens och barnens klagan, trötta på att knuffas i köer. När det inte fanns potatis längre … då gick det inte, då orkade de inte mer.” Dags att läsa om Per Anders Fogelström.

NEJ/bantning
Säg nej till bantningstipset ”Ät en semla. Och inget mer.” Det blir lätt två semlor, eller en semla om dagen. Och det är inte bra ifall du vill gå ner i vikt. Dags att säga nej till alla bantningstips. Du duger.

Mitt Stockholm
Ett år kvar till nästa upplaga av skidtävlingen runt Slottet. Jag vet inte varför jag tycker om dårskap. Men vad är meningen med att frakta snö till Stockholms slott och lägga upp en tävlingsbana? Det är ont om knas i den här stan. Men vi har ett eget kungligt Vasalopp.