Agnes

Mer färg, mindre minimalism. London levererade både partymode och nästa vinters mest rymliga och praktiska yllekappor. Ungefär som det brukar vara alltså.

Det är modevecka i London och plötsligt ser folk på riktigt roliga ut på gatumodebloggarna. Inte bara dyra som i Paris eller Milano. Av anledningar som sannolikt har med de framgångsrika modeskolorna att göra blir det alltid lite extra energiskt i den brittiska huvudstaden, även om det också balanseras upp av en rejäl dos regnrockskonservatism. Både förnuftigt och roligt alltså. Numera är också Sverige representerat genom att Acne valt att förlägga sin damvisning till London, liksom i år Ann-Sofie Back med den dyrbarare linjen Atelje. Något som det flitigt rapporterats om på internet. Svenskar som lyckas i världen, alltid lika uppskattat.

Päls, päls, päls
Det är intressant att det gått igång en liten diskussion i Sverige om blårävspälsbollarna som pryder vartannat huvud i innerstan just nu. Samtidigt visas det jättemycket päls både i New York och London. Det är heller sannolikt inte någon slump, pälslobbyn med företag som Saga furs och Kopenhagen fur i spetsen har de senaste åren jobbat stenhårt för att vinna tillbaka modevärlden. I en artikel i Times (finns på nätet) från 2009 berättas bland annat om hur designers bjuds till Köpenhamn för workshops och får dyrbara skinn att använda i sina kläder. Bland andra Todd Lynn fick då päls från Saga som han glatt använde. Pälsfarmer är förbjudna i Storbritannien så sannolikt har extra kraft lagts på den brittiska marknaden.
Också för nästa vinter var det en hel del päls hos Todd Lynn, både i form av dekoration och som hela ytterplagg. Kollektionen i övrigt var inte så spännande, draperingar och långsmala plagg, ganska militäriskt med en ton av den välanvända dystopi-i-tight-svart-skinn-looken.
Pringle of Scotland var också ganska trist, designern Claire Wright Keller brukar ju göra fruktansvärt snygga ytterplagg och annat som man gärna klätt sig i om pengar funnits. Men denna gång var det fula stickade ponchos som skymde sikten. Och pälsbitar lite lagom meningslöst adderade till ytterkläder. Minkränder på kappa är inte särskilt kul. (sy48cff5)
Topshop sponsrar jättemycket av Londons modevecka, särskilt så att yngre designers får tillfället att ha riktiga visningar. Det är förstås trevligt. Samtidigt passar de på att visa sin Unique-linje för en massa modemänniskor som inte skulle brytt sig för fem öre annars. Synd bara att den blir konstigare för varje år som går. De vill uppenbarligen göra något fulsnyggt, crazy och utmanande av den goda smaken. Denna gång med modeller med dalmatinerprickiga skor och påmålad nos på näsan, tillsammans med diverse hundrelaterade kläder. Vem som ska köpa är ett mysterium. Deras version av pälsdetaljen var då förstås mjukdjursfluffig fuskpäls i bollar och som stolor.

Den slappa jackan
Stor, skön och med ordentliga fickor att köra ner händerna i, nästa höst blir sannolikt glad för den som föredrar jackan framför kappan. Och det känns faktiskt som en trevlig omväxling.
Acne fick en del gliringar i höstas för att de skulle tagit på sig lite för stor kostym när de visade en ganska basic sportmodekollektion i kungliga lokaler. Det blev lite en illustration av stora ambitioner rent imagemässigt som inte backades upp av en faktiskt produkt. Denna gång var tongångarna mer uppskattande, i en rätt kryptisk recension på Style.com lade Tim Blanks ut orden om någon sorts tröskel och att Jonny Johansson var tårögd och stod inför stora omvälvningar med sitt märke. Vad det blir återstår att se.
Kläderna var i alla fall arbetsinspirerade med mycket skinn. Genomgående fina men absolut inte världsomvälvande, alltså ungefär som Acne brukar vara.
Richard Nicoll var också inne på det lite slappa och mjuka, inte minst med stora fickor. Burberry visade massiva mängder tjock ull i olika färger. Ibland påminde det om tant på hed, ibland om utklädda små modsflickor.

Klänningen i avancerat tryck och många färger
Säsong efter säsong vinner de lasertryckta tygerna mark. Det är förstås roligt att som designer kunna få det mest intrikata mönster printat på dyrbart siden, och det blir ofta roligt att titta på också. Inte minst för det flitiga användandet av färg.
Erdem gjorde den lite jordigare varianten i blått, lila, rött och grönt. Otroligt vackra klänningar som rörde sig skickligt runt ett tema utan att bli tjatiga. Basso & Brooke var lite samma sak – fantastiska mönster på fullständigt kommersiella klänningsformer. Inte minst de björknävermönstrade.
Mary Katranzou har ju i sysslat med detta under de senaste åren som en sorts föregångare och lyckades denna gång föra sin fantasi vidare också i plaggens form. Det var en del Alexander McQueen i de stela formerna men också något helt eget.

Textilier som förändras och materialblandningar
I New York var det många som blandade textilier, skinn, plast och päls helt vilt. Det fortsatte i London, kanske med ett ytterligare steg på skalan mot det rent koko.
Christopher Kane följde upp sin fantastiska kollektion från i höstas med ett steg ner i sin mer fulkitschiga sida. VIrkade klänningar som såg ut som kuddfodral hade plastdetaljer fyllda med färgad olja som rörde sig när den värmdes upp av modellernas hud. Lavalampskläder alltså.
På St. Martins examensvisning var det förstås modeskola extra allt. Rejina Pyo hade bland annat satt på sina modeller vagt antropomorfa kroppslånga plankor på bröstet och framför ansiktet. Shaun Samson lät stickat övergå i filtat och sedan i vävt tyg i säckiga särkar för herr. Överlag var det mycket särkar och råa kanter hos eleverna.
Bäst var i alla fall Danielle Scutts nätklänning. Om Marc Jacobs var ute efter en känsla av elegant fetischism i sin kollektion i New York så lyckades Scutt vara porrigt glamourös på ett betydligt mer opretentiöst sätt.

New York bjöd på några höjdarvisningar. Marc Jacobs, Preen och Rodarte satsade alla på påklätt och prydligt med porren gömd strax därunder.

Det finns så väldigt många amerikanska modemärken som ligger och skvalpar i en prisklass ganska långt under sina italienska och franska motsvarigheter, men samtidigt betydligt högre än våra svenska mellanprismärken. Ibland lyckas de göra perfekt kommersiella tolkningar av det mer ansträngda modet, ibland är det bara en enda lång radda med praktiska kläder i halvbra material. Trenderna var i alla fall tydligare än de individuella prestationerna under den gångna veckan. Och ingen kunde ändå slå Carine Roitfeld som inledde veckan med att gå på fest i en av Ricardo Tiscis Japan/robotinspirerade coutureklänningar från Givenchy.

Materialblandningar
Nya former av textilier väver sömlöst ihop stickat med vävt och skinndetaljer med latex, vilket bland annat syntes hos Ohne Titel. Samtidigt rådde glad anarki hos ett antal stylister där ull blandades med funktionsmaterial, bomull, blankt, skinn och smalt med fluffigt.
Uppfräschade gamla dunjacketillverkaren Moncler ordnade massvisning i Grand Central Station, komplett med tafflig koreografi och 150 modeller/dansare i märkliga skidkläder. Ett av de bästa exemplen på blandningen av funktionskläder och mode just nu.

Capen
Den har valsat runt till och från i några säsonger nu. Alexander Wang gjorde capen stor och quiltad, gärna med guldfoder eller i siden kombinerat med något tyngre material. Duro Olowu hade flyttat sina galna mönsterblandningar från London till New York och visade en mycket gullig variant som mer var en axelvärmare än långrock.

Plastdetaljer
Lagom till att Lady Gaga anlände i ett ägg till Grammygalan och sedan uppträdde klädd i latex var det en massa latex och plast som visades. Marc Jacobs gjorde en strikt 50-talskinky kollektion täckt av prickar i olika former och hade tagit hjälp av Londonbaserade House of Harlot för att få till gummidetaljerna ordentligt.
Också VPL som alltid haft en förkärlek för märkliga material och en bredare syn på underkläder slängde in plastmaterial i en rolig kollektion.

Päls
Inte så många heltäckande pälsar var det men ungefär allt annat kunde kläs in i olika sorters djurskinn. Gorillaärmar, pälsaxlar, lammskinnskragar, stövlar syntes. Derek Lam gjorde en klassiskt amerikansk kollektion med diverse räv, lamm och annat. Allmänt verkar modebranschen helt och hållet släppt på hämningarna när det gäller päls, om något efter en ovanligt lyckad lobbykampanj från pälsföretagen.

Hantverk
Finast av allt var engelska Preen som fiskat bland gamla konsthantverk och modernistisk textilkonst från San Fransisko. Bäst färger, former och helhetskänsla utan att för den delen tappa sin identitet (det vill säga tighta, lite lagom dekonstruerade klänningar).

Påklätt
Skjortan under klänningen syntes bland annat hos Marc Jacobs som också gjorde extra pryda/porriga kragar. Rodarte hade tittat på mellanvästerns hellånga kappor och klädsamt påklädda långa ärmar.
Men allra mest påklädda var ändå Thom Brownes modeller som startade visningen iklädda nunnedok och fortsatte med vita huvor till sina heltäckande och kokongliknande kläder. Inget trams om att vara ”sexig” här inte.

Eftersom det står 2011 i kalendern är det härmed dags för en ny version av ”Beatles eller Stones?”. Denna gång i modetappning. Världens två äldsta popband är tydligen fortfarande relevanta. Just nu är kanske Stones mest aktuella såhär hemma i Sverige eftersom Mick Jagger för tillfället gör reklam för Dressmann, men vänder man blicken mot väst är det Beatles som synts på reklamtavlorna eftersom de numera finns hos den stora musikbutiken på nätet (!?).

Modegrad på medlemmar:
Om man inte heter Patti Smith eller Kim Gordon tenderar den personliga modegraden hos rockartister att minska exponentellt när de börjar nå över 50-årsstrecket. En utväg är att dö relativt ung, vilket är till fördel för Beatles. Färre medlemmar i livet betyder färre misstag. Dock är Paul McCartney lite för tråkig, han har ju mest på sig kostym och t-shirt. Ringo Starr är bara allmänt ful.
I Stones däremot lever ju alla fyra. Mot alla odds. Förkärlek för att klä gubbkroppen i hawaiiskjorta och jeans finnes, liksom lyckosamt mager fysik. Mick Jagger har håret kvar samt en ganska klädsam rockgubbestil. Är man Mick Jagger så är man liksom. Keith Richards kör i sin tur på den mer excentriska linjen, också det lyckat. Övriga medlemmar struntar vi i för enkelhetens skull.
Vinnare: Stones

Modegrad på familjemedlemmar:
Paul McCartney har en dotter som faktiskt är framgångsrik designer. Stella McCartney gör dessutom fina saker. Annars är det tunt.
Mick Jagger har dottern Jade med Bianca Jagger. Man kan säga att mamman är lite mer fashion än dottern som lever lyxbohemliv på Ibiza och gör fula smycken. Han har även varit gift med modellen Jerry Hall, vilket har producerat ett par snygga döttrar som också automatiskt följt i sin moders fotspår. Just nu är Jagger dessutom ihop med 193 cm långa designern och stylisten L’Wren Scott.
Keith Richards döttrar Alexandra och Theodora är också de modeller, något mindre Londoncoola än Jagger-systrarna.
Vinnare: Oavgjort

Modegrad på samarbeten:
2009 slog sig Apple corps (företaget som har hand om Beatles katalog och annat) ihop med japanska Comme des Garçons, vilket bland annat resulterade i t-shirts med Beatles/CdG-tryck och väskor prydda med gröna äpplen.
2011 slog sig Rolling Stones ihop med norska klädföretaget Dressmann som nyproducerade ett antal klassiska konsert-t-shirts och använde Mick Jagger i reklamen, tillsammans med sina mysiga mansmodeller i 40-årsåldern som skuttar runt och spelar luftgitarr.

Här kan vi se en fascinerande spridning. Beatles väljer oantastligt hipsterfashion, Stones väljer motsatsen till Fashion. Självförtroendet i det är så imponerande att poängen måste delas.

Vinnare: Oavgjort.

Total vinnare: The Rolling Stones

Snart är våren här och Citys läsare har fått problem, både med den nyblivna mammastilen, de flaxiga byxorna och det doftfria läppstiftet. Tur då att Fråga om fashion kan rycka in och besvara frågorna.

Är socialt accepterat att använda dramaten? Jag är 29 år.
/Jenny
Med tanke på att Stockholms alla stylister åtminstone under en period av sin karriär har dragit runt på grejer i dramaten-väskor skulle jag säga definitivt ja ur ett rent fashionperspektiv. Och det är ju ändå det som betyder något.

Vilka skor ska jag ha till mina flaxiga byxor med hög midja a la 70-tal? Jag känner mig som en clown i mina stövlar till dem och någon kallade mig Barbra Streisand häromdagen när jag hade den kombinationen!
/Hanna
Ett par maskulina knytskor kan verkligen fungera till vida byxor, tar definitivt bort show-elementet. Vill man ha högklackat är sannolikt ett par ordentliga kilklackar/klumpskor/platåer bra, ett klassiskt trick för att se ut som om man har fruktansvärt långa ben. Se bara till att de inte är det minsta 70-taliga, eftersom det direkt för tanken till Abba och så vidare.

Förslag på lämplig o värdig bäbismammestil?
/Hannah
Jag antar att grundförutsättningarna är att man vill ha kläder som går att röra sig och amma i, samt gärna ska vara lätta att tvätta. Ser omedelbart framför mig kollektioner likt Stella McCartney för Adidas. Asdyrt och generellt för piffigt för att sporta i, men samtidigt lite för mysigt att jobba i. Sport/high tech-stilen har utvecklats de senaste åren och man behöver definitivt inte vara rädd för att se ut som en slashas. Vill man vara ännu mer fashion-mjukis finns numera Damir Domas underlinje Silent på Jus.
Annars går det förstås att ha samma kläder som vanligt. Särskilt allt det snygga man har som inte passade under graviditeten.

Jag undrar hur mycket en genomsnittlig klädbutik tjänar på kläderna de säljer, till exempel nu när det är typ 70% rea överallt, går de fortfarande plus då?
/Erik
Det är ju lite upp till butiken att välja påslaget på varorna, säljer man sitt eget – typ H&M eller Acnebutikerna så är det sannolikt större än om butiken agerar mellanhand. Ju dyrare kläderna är, desto mindre går det att lägga på utan att det blir bisarrt, Nathalie Schuterman är ett exempel som gärna lägger på lite för mycket. Men då går det också att ha 70% rea till alla ”fattiga” modeoffers glädje.
Åtminstone 300% verkar vara den siffra som flest utgår ifrån i alla fall.

Jag tycker det skulle vara roligt att måla färg på läpparna ibland, men står inte ut med den kväljande doften av tuttifrutti, äppelblom eller någon slags  förmodad elegans. Varför luktar allt så mycket så nära näsborrarna och var kan man hitta något mer bärbart?!
/Au naturelle
Ett övermåttan användande av parfym i läppstift härstammar troligtvis från att det består av blandat fett och olika pigment som sannolikt inte luktade speciellt gott en gång i tiden. Att försöka förföra någon med röda läppar och sprida dofter av härsket ister omkring sig – inte ultimat. Nu för tiden handlar det nog mest om en inbillad ”lyx”-känsla och ett sätt för varumärkena att särskilja sig. Lyckas man till slut uppskatta lukten av ett Chanelläppstift är det möjligt att man blir så stolt över sin bedrift att man utnämner Chanel till ”sitt” märke.
Helt oparfymerade läppstift finns ofta hos märken som marknadsför sig som ekologiska och till allergiker. Clinique är väl ett av de mer förekommande. M.A.C:s läppstift är heller inte särskilt starkt parfymerade.
Ett trick är också att lämna läppstiften framme utan hylsa på och låta dem ”lufta” likt provexemplaren i butiken. Då kan en betydande del av parfymen försvinna.

Jag har handlat hudvårdsprodukter på resa och nu börjar det bli tomt i tuberna. Kan man köpa La Roche-Posay, Formula 10.0.6 och Alessandro international i Stockholm?
/Fast i stan
La Roche-Posay ska finnas på Apoteket, Formula 10.0.6 på exempelvis Kicks. Allessandro international verkar det dock vara sämre med. De har en egen webshop på allessandro-onelineshop.de, där man även får träna på sin tyska. Annars rekommenderas webshopping i allmänhet om man vet vad man vill ha. Av någon outgrundlig anledning tenderar ju skönhetsmedel att alltid kosta ungefär det dubbla i Sverige jämfört med ursprungslandet.

NASA är i Stockholm och hälsar på. Ett antal autentiska rymdobjekt visas just nu på Tekniska museet, i en utställning mer anpassad till samlaren än den som faktiskt är intresserad av människan i rymden.

Tekniska museet har fräschat till sig och flyttat ut allt gammalt skrufs (ånglok? bilar?) ur den stora hallen och museisalarna bakom den. Istället är där nu amerikanskproducerad rymdutställning, komplett med 160-kronorsbiljett och efterföljande Europaturné. NASA – A human adventure lockar med verkliga föremål, replikor och ”fantasifullt uppbyggda miljöer” från 1900-talets amerikanska rymdforskning. Tyvärr är det pedagogiska momentet i utställningen nere på noll. Hyr man inte en audioguide för ytterligare 20 kronor är den enda informationen man får den som står på små skärmar och kortfattat avslöjar vad man ser framför sig. Om inte skärmen har hängt sig vill säga, vilket ungefär 20 procent hade gjort i torsdags. Ledsen, men delar ur Apollo 13:s koldioxidfilter förklarar inte riktigt sig själva. Att sedan audioguidens röst har ett mycket märklig amerikanskt tonläge är mest irriterande. Kom igen, Djuulz Werne hette han väl ändå inte, fransman som han var?
Vad som är mer störande är dock en stor idolbild på en riktig gammal nazist. USA är väldigt ursäktande när det kommer till de vetenskapsmän som de plockade med sig hem efter andra världskriget från Tyskland, man vill förstås hellre prata Apolloprogram och månlandning än slavarbete och bomber när det kommer till Wernher von Braun. Verklighetsfrånvänt är det dock att låta rymdprogrammets bakgrund få ett sådant romantiskt skimmer som det får här. Ett besök på raketmuseet i Peenemünde rekommenderas för alla inblandade, dagens tyskar är mästare på att problematisera kopplingen mellan krig, våld och teknologi. Det är definitivt mer fascinerande än käck prylbonanza och förtar inte alls den svindlande känsla som månfärder och rymdpromenader fortfarande automatiskt för med sig.

Roliga rymdprylar på utställningen

Spacebajs
Skylab var USA:s första rymdstation och låg i omloppsbana runt jorden mellan 1973 och 1979. Här levde forskarna och astronauterna ett mer ”vardagligt” liv, vilket förstås öppnar för tankar kring vadagligheter. Som toan. För att få någon information om hur den fungerade får man dock vända sig till Wikipedia. Sök på ”Space toilet”.

Dockningsstationen Agena
Illustrerar hur mycket förarbete och tester som behövs innan man vågar skicka iväg folk ut i världsrymden. Användes inom Gemini-programmet för att träna dockning inför Apolloprogrammets månfärder.

Diverse rymddräkter
Moonboots ser faktiskt ut som riktiga månstövlar. Ungefär. De tryckdräkter som de tidiga astronauterna använde inne i sina farkoster har garanterat inspirerat en och annan modeskapare till avancerade snörningar.

Lucka som eventuellt varit på månen
Står lite undanskymt bredvid modellen av förarhytten i månlandaren. Ändå kul med saker som (eventuellt) har varit på månen. Finns ju inte så jättemånga.

Stockholms modevecka börjar mogna. Snart är alla kanter bortslipade och vi håller tummarna för att framtiden inte blir alltför slätstruken.

Det är inte helt lätt det här med att etablera tradition. För bara sex år sedan var Stockholms modevecka ett sammelsurium av organisatörer, visningar, mässor och deltagare. Sedan blev det splittring, sedan enande och i år är till slut allt välorganiserat, prydligt och genomsponsrat. Poängen blir dock mer otydlig.
Borta är visningen långt åt helvete i urblåst rivninglokal, Filippa K:s spritfester, minimässan med de roligaste varumärkena, Acnes extravaganser, det amatörmässiga eller nytänkande. Nu är det mest kläder på modell till musik. Fungerar det inte kommersiellt redan från början får man hoppas på stipendier, likt Martin Bergström som visade veckans härligaste plagg redan innan modeveckan börjat. Själv, på ett galleri.
Frågan är om andra, yngre talanger ens är intresserade. Eller om de drar utomlands och hittar andra vägar att få uppmärksamhet och sälja sina grejer på medan de varumärken som liksom växt upp samtidigt som modeveckan tryggt fortsätter med fina kläder i säkra sammanhang eller sakta försvinner ut i marginalerna. Eller satsar hårt likt Acne och flyttar visningen till den långt mer inflytelserika modeveckan i London.
För att inte fastna i ”det var bättre förr”-trams måste det dock sägas att organisation är bra, sammanhållning likaså. Och att kläderna denna säsong inte var så besatt ungdomliga lovar gott inför en mindre jeans+t-shirttät framtid i Stockholm. Om ändå lite fler vågade sig på färg bara.

Ida Sjöstedt
Modellerna påminde om barn i amerikanska skönhetstävlingar. Blonda lockar, rouge på kind och lite lagom målade läppar. Lite som vackra dockor vilket också förstärktes av Ida Sjöstedts kläder som förvånande för ingen rymde en stor dos glitter och tyll. Mycket var vitt, det var en hel del skridskoprinsessa över kollektionen, eller bara konståkning deluxe. Dock saknades lite av den subversiva känslan som ofta kommer fram hos Sjöstedt, både i kontrasten mot allt övrigt smakfullt under modeveckan och i klädernas anarkistiska extra allt. Kanske var det docklookens fel.

Filippa K dam
Visningen inleddes med en lång klänning i Filippa K:s eviga stickade sidenjersey. Det var precis lika smakfullt som resten av kollektionen. Lite dämpade färger, lite fluffiga yllerockar, lite fler klänningar att glida runt i på cocktailparty i någon oantastligt modernistiskt arkitektdröm. Någonstans bland alla baskläder förmedlades ändå varumärkets själ av blond och lite kylig svenskhet, vilket inte riktigt har hänt på ett antal säsonger.

Back
Lite ironiskt att Ann-Sofi Back får stipendiepengar från modeveckans sminksponsor för att ha en visning. Finns det inga yngre förmågor därute som skulle vinna mer på att exponeras såhär? Kollektionen i sig var helgjuten och snygg, om än fullständigt oöverraskande. Den innehöll allt man vill ha från Back, lite lagom designade men ändå väldigt praktiska kläder.

Whyred
En elak kommentar från Twitter: ”Lite som att jucka mot en träbock. En träbock som är lite finpolerad”. Elak för att det var väldigt gediget från Whyred denna gång. Materialen verkade dyrare och bättre vilket gjorde att alla kläder såg bättre ut också. Herrkollektionen doftade engelskt universitetsliv och sextiotal, ungt vuxet utan att bli malätet eller kitschigt gubbigt. För dam var det påklätt och elegant, kontrasten blev stark när det ballade ur lite mot slutet i rosa och glitter. Mer sånt, tack.

Carin Wester
De senaste kollektionerna från Carin Wester har varit rätt svarta och hårda. Inte så nu. Till nästa höst blir det tillbaka till de mer pastelliga färger och former som hon utgick ifrån en gång i tiden. Också här mycket vitt, kaftanliknande långskjortor ovanpå fladdriga byxor och väldigt barnsliga killar.

Rodebjer
Den lyckliga känslan från visningen av vårkollektionen i somras fanns kvar hos Rodebjer också inför nästa höst. Nu ska hon omlokalisera sitt kontor till New York, göra något nytt, flytta från denna gudsförgätna stad. Kanske är det den optimismen som har lyst igenom i designen. Det var vackert rött, partykänsla och vuxet på ett mycket trevligt sätt. Plagg som den pösiga byxan med häng i benen balanserade samtidigt bort allt från det stelt eleganta.

The Local Firm
Ingen är rädd för att vara övertydlig här inte. Modeller med svartkantade ögon och blött hår kom in till någon avskyvärd nedpitchad version av ”Dancing queen”. Herrkläderna var som vanligt en lyckad blandning av överskottsbolag och gråsvart, som gjort för Stockholmsmannen som inte tilltalas av Westers eller Acnes mer feminina sidor. För dam betydligt svårare att se var kläderna slutade och stylingen började. Med ambition att vara lite kantigt sexig?

Diana Orving
Också Diana Orvings kläder såg mer påkostade ut än tidigare. Kanske var det själva visningen, kanske var det för att den dominerande färgen var matt guld, men liksom hos både Whyred och Rodebjer fanns en sorts självförtroende i material och sammanhållenhet. Att det förekom mantlar i kollektionen var bara en extra bonus.

Herrvisningarna över för denna gång, nu pågår haute couture-visningarna i Paris och nästa vecka är det Stockholms modevecka. Allt för att vi ska få reda på hur vi ska klä oss nästa höst.

Som vanligt var det männen som fick inleda de kommande modeveckorna under februari och mars. Först i Milano och på den stora herrmodemässan i Florens, därefter i Paris. Vissa säsonger har det varit betydligt roligare att titta på herrkläderna än på damkläderna, trots att de senare omsätter så otroligt mycket mer uppmärksamhet. Huruvida det är så denna omgång återstår att se, men några kreativa explosioner var det kanske inte som visades.
Milano bjöd på en hel del spektakulärt fult (John Varvatos glamrocksversioner av någon slags vildavästernmode, Montclers och Thom Brownes quiltbonanza, Neil Barretts långkalsonger i neopren) och en del söndertuggat retromode. Paris var trevligt och mysigt, över huvud taget var det mycket mys i mannens kläder för nästa höst. Tänk koftan, tweeden och en ordentlig filt över axlarna.
Som kontrast till det fanns även det galna, kanske tydligast utnyttjat hos Mugler som ger sig in i klädbranschen igen. För att få mesta mängd uppmärksamhet har man anlitat stylisten Niccola Formichetti som i sin tur använt sig av designerkompisar och Lady Gaga. Kollektionen var väl inte sådär jättekul, särskilt bleknade kläderna i ljuset av ”musan” Rick Genest som taturerat hela sig som ett skelett, komplett med svart näsa och allt.
Att utvinna trender ur visningarna kan vara mer hittepå än verklighet men några tendenser kunde i alla fall skönjas:

Den långa rocken
Nästan fotsid var den. Stor och militärisk hos Alexander McQueen, försedd med kåpa hos Rick Owens, avslappnat hängig hos Yohji Yamamoto och Acne och bara stor och tjock hos Maison Martin Margiela. Lanvin gjorde den knälång och lite gangsteraktig, som gjord för att stå och fladdra i på en klippa högt över havet.

Lammskinn i valfri form
Denna vinters lammskinnsbonanza fortsätter över nästa år. Det fanns riktigt kortklippt lammull, lurviga kragar, stora jackor, mindra jackor. Det som syntes minst var nog hippielammskinnet, som dock dök upp hos Gucci. Annars var det en lång radda fluffiga män hos Louis Vuitton, Viktor&Rolf, Rick Owens, Neil Barrett, Dirk Bikkembergs och Margiela. Bland andra.

Lösa brallor
Yohji Yamamoto matchade ledig åttiotalskänsla med västar och stora byxor. Japanska kollegorna på Comme des Garçons hade till och med pudelfrisyr på vissa av modellerna, clownbyxor och väldigt mycket volym. Frågan är bara om den svenske modemannen vågar släppa sina smala byxor. Tveksamt.

Friluftshipstern och gubbhipstern i fusion
Som sprungen ur Herr Judit, Our Legacy och Naturkompaniet gjorde skogshuggarmodet en gir mot gubben. Junya Watanabe visade underbara lusekoftor och amerikanska friluftskläder som inte kändes det minsta gamla. Adam Kimmel satsade på det lite ”lustiga”, tänk den snyggast klädda lastbilschaffisen du sett. Som gjort för Stockholm.
Ett något svårare funktionsmode för skandinaven görs av Raf Simons. Här kan man ofta se vår fixering vid ”prydligt” och ”cleant” hamna i vägen för riktigt snygga kläder. Betydligt vanligare hos Hamburg-gallerister.

Allmänt crazy i konstiga proportioner
Mugler är redan nämnd. Jean Paul Gaultier gjorde korta, breda jackor i guld och James Bond med shorts och lårhölster. Riccardo Tisci på Givenchy körde vidare på shortsen, ibland med snörda, mjuka kängor hela vägen upp på låret, parat med märkliga tryck på rottweilers och snirkliga blommor. Kan eventuellt fungera på Kanye, nu när Tisci något oväntat designade omslaget till hans och Jay-Z:s gemensamma singel H.A.M.

Prydligt, gärna i filt
Inte så förvånande var Jil Sander mycket filt, prydligt och med en hel del färg. Mjukt på ett fint sätt.

I Ozarkbergen äter man ekorre, kokar metamfetamin och håller hårt i den egna historien. Debra Graniks film ”Winter’s bone” är en stenhårt realistisk berättelse därifrån.

Sveriges landsbygd är generellt ganska välstädad. Visst finns de där, gårdarna med hundra rostiga jordbruksmaskiner på gårdsplanen och rundbalsplast fladdrande i träden. Eller de där huset är mitt i en evig ombyggnad och gödselstacken sömlöst lierat sig med leran runt ladugården.
Oftast göms dock inte en metamfetaminfabrik i källaren.
Som det kan göra i det inre av USA:s fattigare delstater.
Regissören Debra Granik åkte från den välbärgade akademiska klichén i New York till den oländiga Ozarkplatån i Missouri med ett manus baserat på Daniel Woodrells bok ”Winter’s bone” (utgiven som ”En helvetes vinter” på svenska”).
- Enda sättet vi kunde göra filmen på var genom en lokal guide som läste boken och manus och hjälpte oss med kontakter. På det sättet hamnade bokens fiktion i verkligheten, i riktiga hem, bland leksaker och detaljer. Vi hade egentligen inte så mycket val, vi kunde inte direkt låtsas att vi visste, berättar Granik.
Hon är på plats i Stockholm för att presentera sin film på filmfestivalen där den är med i tävlingskategorin. Om det finns någon rättvisa borde den också vinna när bronshästen delas ut på lördag, ”Winter’s bone” lyckas nämligen både vara isande realistisk och nästan grekiskt ödesmättad med fantastiska skådespelarinsatser.
Berättelsen handlar om sjuttonåriga Ree Dolly (Jennifer Lawrence), vars far försvunnit efter att ha satt familjens hus i pant för att betala sin borgen. Modern lever i sin egen värld och Ree tar hand om hushållet och sina två småsyskon. Fattigdomen är överallt, men också en sorts stolthet över platsen och den egna historien där. ”Be inte om det du inte erbjuds” säger Ree till sin lillebror när grannen flår en hjort på tomten.
- Det finns en skillnad mellan ekonomisk fattigdom och total fattigdom, säger Debra Granik.
- Ree tycker att hon har resurser, hon kan saker, hon kan överleva. De har aldrig haft några pengar men de har marken de lever på, de är människor som har växt upp på en särskild plats med kunskap. Till och med känslan av att hon har rätt att leva sitt liv, den gör att hon blir mindre fattig. Vi blir alla imponerade av människor som är så starka, vi fascineras av överlevare och attraheras av deras berättelser.
Rees jakt efter pappan tar henne till släktingar och människor som definitivt inte vill berätta något för henne. Det är genuint obehagligt och spännande. Debra Granik säger att hon drogs till mysterieelementet i berättelsen, vad som händer när man fortsätter fråga efter ledtrådarna ingen vill ge dig.
- Samtidigt älskar jag att se saker lösas. Det behöver inte alls vara något våldsamt, det kan vara sociala problem, jobb, hus, vad som helst.
- Och det är något jag måste erkänna, hur frågande jag än känner mig inför vissa delar av amerikansk filmkultur så finns det en sak jag har lärt mig – jag är så amerikansk att jag måste ha hopp i slutet. Det behöver absolut inte vara ett ”lyckligt” slut, bara en droppe, något som får mig att inte bli helt nedtryckt. Jag har aldrig kunnat acceptera den nihilism som till exempel kan finnas i rysk film, hur mycket jag än beundrar den.

”Winter’s bone” visas under Stockholms filmfestival och får biopremiär 7 janari.