På väggarna i regissören Malin Stenbergs arbetsrum sitter manuset till ”Vargtimmen”. Scenografen Andreas Nilsson påpekar att hon utelämnat vissa uttryck. Som ”de älskade glupskt”. En annan lapp förklarar innehållet i pjäsen med orden ”65 procent ångest, 35 procent kärlek”.
Ta tre av Sveriges bästa personer inom teater, musik och video, släng in ett manus fyllt med Bergmanångest och addera en dos porr. Resultatet är ”Vargtimmen” som har premiär på lördag på Dramaten.
Det finns en byst av Max von Sydow någonstans på Dramaten. Den råkade Andreas Nilsson hamna ansikte mot ansikte med när han irrade runt i huset och pratade i telefon. Nu går han och regissören Malin Stenberg iväg med bestämda steg för att hämta den. Kanske ska Max hamna i garderoben i Nilssons scenografi till ”Vargtimmen”, kanske kommer han bara att stå bakom scen som en mojo dit huvudrollsinnehavaren Jon Karlsson kan offra en banan eller två.
“Vargtimmen” är en psykologisk skräckfilm Ingmar Bergman gjorde 1967. Max von Sydow spelar konstnären Johan som brottas med diverse demoner, samtidigt som hans gravida fru (Liv Ullman) avslöjar hans otrogenhet när de sitter isolerade i en stuga på en ö.
Manuset läste Malin Stenberg tillsammans med sina samarbetspartners Andreas Nilsson och Karin Dreijer Andersson. Alla tre gillade det. Ingen hade sett filmen. Resultatet har premiär på lördag.
– Jag har sett asmycket Bergman nu men fortfarande inte ”Vargtimmen”, säger Malin Stenberg.
– Jag brukar inte göra så men nu kändes det som det var sådan minerad mark att jag var tvungen. Jag måste veta vad jag ska säga när folk kommer med reaktioner. Ibland är det lite som att man måste slå sig fram i korridorerna här mot alla jobbiga gamla regissörsspöken. Alf Sjöberg och kompani.
För att inte tala om Bergman själv. Stenberg säger att hans manus handlar om sex och kreativitet. Om alla kvinnor han lämnat bakom sig på grund av yrket och att hon slagits mycket med kvinnorollerna i manuset för att komma bort lite från Bergmans blick på kvinnan. Och att det saknas humor i det.
På publikrepet någon timma senare är dock Bergmans gotiska gravallvar från filmen utbytt mot gotisk psykobuskis. Mycket tack vare scenografin och hur skådespelarna snarare är trashiga än bergmanskt gammeldags. Andreas Nilsson säger att hans idé med scenen kom från ett konferenscenter:
– De hade tagit över lokalerna från något kraschat it-bolag och hade ett rum som ingen visste vad det hade använts till. Det hade ett dansgolv och innanför det ett duschrum. Sen var det en soffgrupp framför dansgolvet med en konstig voyeuristisk känsla.
– Det löste så mycket, fyller Stenberg i. Jag har varit noga med att hitta en estetik som säger något helt annat än Bergmans 60-tal. Vi har försökt fånga upp det perversa i texten, läst mycket porr och valt skådisar som inte var några Bergmanfantaster utan kunde hantera hans repliker på rätt sätt.
– Förresten, det här att den är hård nu, jag tyckte den var fin när den var mjuk, flikar Andreas Nilsson in. Han syftar på en dildo som är viktig i scenografin.
– Vi har en väldigt stor dildo med på slutet, förklarar Stenberg. Lina Englund som spelar Alma är höggravid och i slutet när alla fantasier goes berserk kommer hon in och ska våldta sin mans älskarinna. Det är mycket jobbigt.
– Jag vet inte hur jag ska känna, om jag ska skämmas eller vara väldigt stolt, säger Nilsson.
– Det är den bästa av alla känslor. Så känner jag för många delar av den här föreställningen. Såg du mina kinder efter i går? Illröda, avslutar Malin Stenberg och går för att ta itu med den andra publikrepetitionen.
——————————————————————
Vargtimmen
Huvudrollerna spelas av Jon Karlsson och Lina Englund.
Malin Stenberg har tidigare gjort bland annat “Mannen i ormskinnsjackan” och “Askungen” på Dramaten. Den sistnämnda tillsammans med Andreas Nilsson som även gör fantastiska musikvideor. Däribland The Knifes “Silent shout” och Fever Rays “If I had a heart”. Karin Dreijer-Andersson är i sin tur ena halvan av The Knife och hela Fever Ray.
Permalänk