Fyra veckor och hundratusen plagg senare är vårens omgång av modeveckor över. Paris var som vanligt störst, bäst och vackrast. I år dessutom mest skandalbetonat.
Redan under visningarna i Milano var det Paris som stod i centrum. Superdesignern John Galliano åkte fast för att han skrikit diverse rasistiska och antisemitiska förolämpningar åt några personer på en bar (i Frankrike är det straffbart). Omedelbart läckte en video från ett äldre tillfälle där han på samma bar påtagligt berusad skrikit att han ”älskar Hitler”.
Hans arbetsgivare Dior sa nästan omedelbart upp honom och ingen Galliano syntes till efter Diors visning eller under sin egen. Han själv bad om förlåtelse och meddelade att han omedelbart skulle ta itu med sina problem. Vad som händer nu återstår att se. Ryktena om vem som ska ta hans plats var i alla fall många.
Vad gäller övriga visningar var det som vanligt tydligt att Paris är modets huvudstad. Det är mest och bäst, om än med lite brist på ungdomlighet då och då. Men mycket roliga kläder.
Allvaret
Jämfört med Givenchy framstod Lanvin som urtråkigt. Alber Elbaz var kanske lite väl allvarlig, det var mycket svart och nedtonade varianter på hans annars så gladlynta kläder. Mest stod kanske smyckena ut, för hösten stora och guldiga på ett närmast steampunkartat sätt.
Diverse material
Dries van Noten kom tillbaka från sin fula kollektion från i höstas och gjorde det han är bäst på. Guldbrokad, sidentyger, färgblandningar bland annat i formen av fina enkla klänningar som vid närmare studie visade sig vara helt assymetriska. Junya Watanabe i sin tur fokuserade på mc-jackan, detta djupt uttjatade plagg. För ovanlighetens skull (eller kanske just för att det var Watanabe, hans sommarkollektion ägnades ju åt seglarrandigt) såg det nytt ut. Särskilt den varianten där den grova skinnjackan förvandlats till hård men elegant klänning.
Kattdjuren
Roligaste väskan var Undercovers kattväska. Katter förekom även på de kläder designern Jun Takahashi gjort och som verkligen satte fingret på hur trista många av New Yorks ”tuffa” designers är (tänk Alexander Wang). Det var perfekt blandning mellan gata och finmode, framför allt i ytterplaggen. En väldigt fin kollektion.
Kanske var det kattdjuren som gjorde det, för med sina panterprydda kläder för Givenchy stod Ricardo Tisci för en av de allra bästa kollektionerna. Galet blankt, tacky och snyggt. Pensén, denna töntiga blomma, fick även upprättelse.
Och så lite plast
Här och var bland John Gallianos tjusiga kläder tittade det fram lite färgad plast. En snygg och lagom kinky brytning med det 30-taliga och supereleganta.
Mest plast var det annars hos nyuppväckta Mugler. Lady Gaga var på catwalken, hennes stylist Niccola Formichetti hade lett designarbetet och det var mycket pansarliknande axlar och blinkningar till klassiska Thierry Mugler-plagg. Bra kombination av show och innehåll.
80-talsskinn
Om det inte var fullt så mycket heltäckande pälsar i Paris som på andra håll så var det desto mer mjukt, blankt skinn. Haider Ackerman blandade upp sina flödande former med stora bälten och var kanske en aning repetitiv.
På Hermès har Christophe Lemaire tagit över som kläddesigner efter Jean Paul Gaultier, en roll som kanske inte är hundra procent tacksam eftersom majoriteten av kunderna ju mest är ute efter svindyra väskor och sidenscarves. Lemaire var tidigare på Lacoste och det var ändå snyggt hur sömlöst han gick från sportmode till lyxigaste lyxmode. Mycket vitt i olika material och strukturer, plus det lite pösiga, blanka skinnet i både byxor och överdelar.
En touch av ofräscht
Den Nya Goda Smakens högborg heter Celine numera och designas av Phoebe Philo. I kollektion efter kollektion lyckas hon sätta fingret på hur mängder av moderedaktörer vill se ut. Eller generellt bara mängder av kvinnor som har lite problem att få ihop sitt modeintresse och sina arbetskläder. Höstkollektionen var inget undantag, möjligtvis förutom de vita polotröjorna som genomgående satt underst på modellerna. Påklätt till max i alla fall. Dock var det något som störde lite, en krydda av gillestuga kröp fram i ett trämönster på blus och byxa, 60-talet i vissa klänningar luktade lite för mycket gammal polyester.
Philos gamla assistent Hannah MacGibbon hade i sin tur gått loss på ormskinnsmönstrat på Chloé. Garanterat ofräscht, ormskinn är ju inte i närheten av att vara ”lite crazy” god smak som leopardmönstrat lyckats bli.
Annars precis så mycket 70-tal som MacGibbon gjort till sitt signum.
Manteln
Ibland har det känts som att Rick Owens bara gör samma gamla Rick Owens säsong efter säsong. Varför ändra ett vinnande koncept liksom, med risken att till slut vara urtråkig. Men inför hösten var kläderna så fina att alla eventuella invändningar försvann. Lager på lager med fin filt och vadmal och mjukt stickat och väldigt klädsamma nunnedoksartade huvudbonader. Tar gärna en sådan i stället för mössa nästa vinter. Dessutom stora pluspoäng för att det förekom mantlar i kollektionen.
Manteln förekom även hos Chanel, där Karl Lagerfeld hade gjort en fantastisk hård och grå variant på sina vanliga teman.
Permalänk