Agnes RSS

Agnes

— Mode & Kultur

Arkiv för mars, 2011

2011
17/3
10:57

Permalänk

Hela havet stormar

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 17 mars, 2011.
galliano_webb

Foto: ScanpixModedesignern John Galliano fick kicken av Dior efter han skrek att han älskade Hitler.

Det är slut på modevisningar för denna gång. Men det är bara fem månader kvar till nästa runda och stämningen är ovanligt skakig i modevärlden. Folk sitter löst till höger och vänster och det franska galjonsskeppet Dior behöver ny designer. Läge för skvaller alltså.

Modevärlden har återigen fått leka favoritleken spekulativ designerroulette. Den går till som följer: Vi har ett fåtal stora lyxkoglomerat som äger ett stort antal varumärken fyllda med prestige och historia. Dessutom finns några frifräsare med utomstående ägare och finansiärer. Till dessa varumärken behövs frontfigurer, någon som kan gå ut efter visningen och buga på catwalken samt personifiera varumärket rent kreativt. Om personen också är en genialisk designer är det ett plus. Blir en plats ledig någonstans gäller det att fylla den snabbt vilket kan skapa dominoeffekter och ett stort antal jobb som ska fördelas. Läge för skvaller och spekulationer alltså.

Är man inte genialisk nog för att kläderna och accessoarerna ska sälja säsong efter säsong riskerar man att åka ut snabbt, precis som ryktet gör gällande för Hannah MacGibbons på Chloé. Den ormskinnsmönstrade kollektion hon visade i förra veckan var ingen höjdare och trycket är hårt på att hon ska trolla fram en ny guldkalv till väska.

Eller så gör man som John Galliano, super sig full på en bar och gör bort sig å det grövsta. Vad kan egentligen vara mer oglamouröst än en aspackad 50-årig engelsman i sammet som skriker att han älskar Hitler? Dior var tillräckligt snabba med att sparka honom för att det skulle bildas konspirationsteorier. Var det inte så att de har försökt bli av med honom i flera år nu?

Man kan ju spekulera i om det är modevärldens inbyggda ondska och bitchighet som gör att folk verkar tycka det är så tillfredsställande att döma ut designers. Eller så är det bara en massa lätt uttråkade människor som behöver samtalsämnen i väntan på visningar. Hur som helst vore det ju trevligt om några fler kvinnor kunde plockas upp till toppdesignerjobb. Alltså få göra kläderna åt de Riktigt Prestigefulla Varumärkena.

————————————————————–

Designer som sitter löst:
Christophe Decarnin (för tillfället i alla fall)
Mannen som gjorde en sönderriven t-shirt till ett lyxplagg för 10 000 sitter enligt ryktet på sluten psykiatrisk klinik sedan i januari.

Avgående designer:
Clare Waight Keller (bekräftat)
Ingen mer av Tilda Swinton som modell och supersnyggt stickat för Pringle alltså. Kanske läge att plocka upp Waight Keller för något annat
varumärke?

Kickad designer:
John Galliano (bekräftat)
Galliano har visserligen skickat sin advokat på Dior för att de sparkade ut honom så lättvindigt. Men sannolikheten för att han någonsin mer kommer designa kläder under varumärket är väldigt låg. Hans eget märke är en desto känsligare historia eftersom det finansieras och ägs av Dior.

Ny designer: ???
Det krävdes bara ett snabbt inlägg på Twitter från modejournalisten Derek Blasberg där han skrev att han var backstage på en Katy Perry-konsert och hade fått det bekräftat att Riccardo Tisci skulle få jobbet för att varenda modeblogg skulle basunera ut det som en sanning. Tisci är just nu designer på Givenchy, och säger själv att han trivs där. Det har heller inte sagts pip från Diors håll förutom att ”man funderar”.

Tipsa andra:
 
2011
10/3
10:18

Permalänk

Bråkigt, bäst och vackrast

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 10 mars, 2011.

Fyra veckor och hundratusen plagg senare är vårens omgång av modeveckor över. Paris var som vanligt störst, bäst och vackrast. I år dessutom mest skandalbetonat.

Redan under visningarna i Milano var det Paris som stod i centrum. Superdesignern John Galliano åkte fast för att han skrikit diverse rasistiska och antisemitiska förolämpningar åt några personer på en bar (i Frankrike är det straffbart). Omedelbart läckte en video från ett äldre tillfälle där han på samma bar påtagligt berusad skrikit att han ”älskar Hitler”.
Hans arbetsgivare Dior sa nästan omedelbart upp honom och ingen Galliano syntes till efter Diors visning eller under sin egen. Han själv bad om förlåtelse och meddelade att han omedelbart skulle ta itu med sina problem. Vad som händer nu återstår att se. Ryktena om vem som ska ta hans plats var i alla fall många.
Vad gäller övriga visningar var det som vanligt tydligt att Paris är modets huvudstad. Det är mest och bäst, om än med lite brist på ungdomlighet då och då. Men mycket roliga kläder.

Allvaret
Jämfört med Givenchy framstod Lanvin som urtråkigt. Alber Elbaz var kanske lite väl allvarlig, det var mycket svart och nedtonade varianter på hans annars så gladlynta kläder. Mest stod kanske smyckena ut, för hösten stora och guldiga på ett närmast steampunkartat sätt.

Diverse material
Dries van Noten kom tillbaka från sin fula kollektion från i höstas och gjorde det han är bäst på. Guldbrokad, sidentyger, färgblandningar bland annat i formen av fina enkla klänningar som vid närmare studie visade sig vara helt assymetriska. Junya Watanabe i sin tur fokuserade på mc-jackan, detta djupt uttjatade plagg. För ovanlighetens skull (eller kanske just för att det var Watanabe, hans sommarkollektion ägnades ju åt seglarrandigt) såg det nytt ut. Särskilt den varianten där den grova skinnjackan förvandlats till hård men elegant klänning.

Kattdjuren
Roligaste väskan var Undercovers kattväska. Katter förekom även på de kläder designern Jun Takahashi gjort och som verkligen satte fingret på hur trista många av New Yorks ”tuffa” designers är (tänk Alexander Wang). Det var perfekt blandning mellan gata och finmode, framför allt i ytterplaggen. En väldigt fin kollektion.
Kanske var det kattdjuren som gjorde det, för med sina panterprydda kläder för Givenchy stod Ricardo Tisci för en av de allra bästa kollektionerna. Galet blankt, tacky och snyggt. Pensén, denna töntiga blomma, fick även upprättelse.

Och så lite plast
Här och var bland John Gallianos tjusiga kläder tittade det fram lite färgad plast. En snygg och lagom kinky brytning med det 30-taliga och supereleganta.
Mest plast var det annars hos nyuppväckta Mugler. Lady Gaga var på catwalken, hennes stylist Niccola Formichetti hade lett designarbetet och det var mycket pansarliknande axlar och blinkningar till klassiska Thierry Mugler-plagg. Bra kombination av show och innehåll.

80-talsskinn
Om det inte var fullt så mycket heltäckande pälsar i Paris som på andra håll så var det desto mer mjukt, blankt skinn. Haider Ackerman blandade upp sina flödande former med stora bälten och var kanske en aning repetitiv.
På Hermès har Christophe Lemaire tagit över som kläddesigner efter Jean Paul Gaultier, en roll som kanske inte är hundra procent tacksam eftersom majoriteten av kunderna ju mest är ute efter svindyra väskor och sidenscarves. Lemaire var tidigare på Lacoste och det var ändå snyggt hur sömlöst han gick från sportmode till lyxigaste lyxmode. Mycket vitt i olika material och strukturer, plus det lite pösiga, blanka skinnet i både byxor och överdelar.

En touch av ofräscht
Den Nya Goda Smakens högborg heter Celine numera och designas av Phoebe Philo. I kollektion efter kollektion lyckas hon sätta fingret på hur mängder av moderedaktörer vill se ut. Eller generellt bara mängder av kvinnor som har lite problem att få ihop sitt modeintresse och sina arbetskläder. Höstkollektionen var inget undantag, möjligtvis förutom de vita polotröjorna som genomgående satt underst på modellerna. Påklätt till max i alla fall. Dock var det något som störde lite, en krydda av gillestuga kröp fram i ett trämönster på blus och byxa, 60-talet i vissa klänningar luktade lite för mycket gammal polyester.
Philos gamla assistent Hannah MacGibbon hade i sin tur gått loss på ormskinnsmönstrat på Chloé. Garanterat ofräscht, ormskinn är ju inte i närheten av att vara ”lite crazy” god smak som leopardmönstrat lyckats bli.
Annars precis så mycket 70-tal som MacGibbon gjort till sitt signum.

Manteln
Ibland har det känts som att Rick Owens bara gör samma gamla Rick Owens säsong efter säsong. Varför ändra ett vinnande koncept liksom, med risken att till slut vara urtråkig. Men inför hösten var kläderna så fina att alla eventuella invändningar försvann. Lager på lager med fin filt och vadmal och mjukt stickat och väldigt klädsamma nunnedoksartade huvudbonader. Tar gärna en sådan i stället för mössa nästa vinter. Dessutom stora pluspoäng för att det förekom mantlar i kollektionen.
Manteln förekom även hos Chanel, där Karl Lagerfeld hade gjort en fantastisk hård och grå variant på sina vanliga teman.

Tipsa andra:
 
2011
10/3
09:54

Permalänk

Det perversa hos Bergman

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 10 mars, 2011.
vargtimmen_webb

Foto: Laura Mendelin På väggarna i regissören Malin Stenbergs arbetsrum sitter manuset till ”Vargtimmen”. Scenografen Andreas Nilsson påpekar att hon utelämnat vissa uttryck. Som ”de älskade glupskt”. En annan lapp förklarar innehållet i pjäsen med orden ”65 procent ångest, 35 procent kärlek”.

Ta tre av Sveriges bästa personer inom teater, musik och video, släng in ett manus fyllt med Bergmanångest och addera en dos porr. Resultatet är ”Vargtimmen” som har premiär på lördag på Dramaten.

Det finns en byst av Max von Sydow någonstans på Dramaten. Den råkade Andreas Nilsson hamna ansikte mot ansikte med när han irrade runt i huset och pratade i telefon. Nu går han och regissören Malin Stenberg iväg med bestämda steg för att hämta den. Kanske ska Max hamna i garderoben i Nilssons scenografi till ”Vargtimmen”, kanske kommer han bara att stå bakom scen som en mojo dit huvudrollsinnehavaren Jon Karlsson kan offra en banan eller två.

“Vargtimmen” är en psykologisk skräckfilm Ingmar Bergman gjorde 1967. Max von Sydow spelar konstnären Johan som brottas med diverse demoner, samtidigt som hans gravida fru (Liv Ullman) avslöjar hans otrogenhet när de sitter isolerade i en stuga på en ö.
Manuset läste Malin Stenberg tillsammans med sina samarbetspartners Andreas Nilsson och Karin Dreijer Andersson. Alla tre gillade det. Ingen hade sett filmen. Resultatet har premiär på lördag.

– Jag har sett asmycket Bergman nu men fortfarande inte ”Vargtimmen”, säger Malin Stenberg.

– Jag brukar inte göra så men nu kändes det som det var sådan minerad mark att jag var tvungen. Jag måste veta vad jag ska säga när folk kommer med reaktioner. Ibland är det lite som att man måste slå sig fram i korridorerna här mot alla jobbiga gamla regissörsspöken. Alf Sjöberg och kompani.
För att inte tala om Bergman själv. Stenberg säger att hans manus handlar om sex och kreativitet. Om alla kvinnor han lämnat bakom sig på grund av yrket och att hon slagits mycket med kvinnorollerna i manuset för att komma bort lite från Bergmans blick på kvinnan. Och att det saknas humor i det.

På publikrepet någon timma senare är dock Bergmans gotiska gravallvar från filmen utbytt mot gotisk psykobuskis. Mycket tack vare scenografin och hur skådespelarna snarare är trashiga än bergmanskt gammeldags. Andreas Nilsson säger att hans idé med scenen kom från ett konferenscenter:
– De hade tagit över lokalerna från något kraschat it-bolag och hade ett rum som ingen visste vad det hade använts till. Det hade ett dansgolv och innanför det ett duschrum. Sen var det en soffgrupp framför dansgolvet med en konstig voyeuristisk känsla.

– Det löste så mycket, fyller Stenberg i. Jag har varit noga med att hitta en estetik som säger något helt annat än Bergmans 60-tal. Vi har försökt fånga upp det perversa i texten, läst mycket porr och valt skådisar som inte var några Bergmanfantaster utan kunde hantera hans repliker på rätt sätt.

– Förresten, det här att den är hård nu, jag tyckte den var fin när den var mjuk, flikar Andreas Nilsson in. Han syftar på en dildo som är viktig i scenografin.
– Vi har en väldigt stor dildo med på slutet, förklarar Stenberg. Lina Englund som spelar Alma är höggravid och i slutet när alla fantasier goes berserk kommer hon in och ska våldta sin mans älskarinna. Det är mycket jobbigt.
– Jag vet inte hur jag ska känna, om jag ska skämmas eller vara väldigt stolt, säger Nilsson.
– Det är den bästa av alla känslor. Så känner jag för många delar av den här föreställningen. Såg du mina kinder efter i går? Illröda, avslutar Malin Stenberg och går för att ta itu med den andra publikrepetitionen.

——————————————————————

Vargtimmen
Huvudrollerna spelas av Jon Karlsson och Lina Englund.
Malin Stenberg har tidigare gjort bland annat “Mannen i ormskinnsjackan” och “Askungen” på Dramaten. Den sistnämnda tillsammans med Andreas Nilsson som även gör fantastiska musikvideor. Däribland The Knifes “Silent shout” och Fever Rays “If I had a heart”. Karin Dreijer-Andersson är i sin tur ena halvan av The Knife och hela Fever Ray.

Tipsa andra:
 
2011
3/3
16:07

Permalänk

Milano hjärta Kina

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 3 mars, 2011.

Förutom att de mesta kläderna i Milano numera är made in China designas de mer och mer för Kina. Att kombinera milanesisk konservatism med uppkomlingens lyxlängtan ger modehusen nya utmaningar.

Vad det hade varit i vattnet inför förra säsongens visningar i Milano är fortfarande ett mysterium. Något kreativitetsstimulerande i alla fall, med tanke på de fantastiska kollektioner som presenterades. Kanske tömdes de italienska idéreserverna då, för inför nästa vinter verkar det bli betydligt lamare. Samtidigt fanns förstås den där überborgerliga stilsäkerheten som alltid genomsyrar italienskt mode. Ungefär som i filmen ”Io sono l’amore” som var nominerad till en Oscar för bästa kostym i söndags – förkroppsligat av Tilda Swinton i perfekta Jil Sander-kläder.
Vissa saker delades med London och New York, kanske mest pälsen som visserligen alltid brukar vara med i Milano. Annars en hel del retrodoft och kommersiella kläder som skulle kunna hängas in i butiken på stört.

Päls à la Italien
Pälsigast i modevärlden har ofta Fendi varit, kanske inte så konstigt med tanke på att märket startades som en pälsbutik i Rom. I år verkade Karl Lagerfeld och Silvia Fendi ha haft extra roligt när kollektionen skapades, för här bjöds det på kulturtant deluxe. Det var fantastiska färger och luftiga former på kläderna, och själva pälsdetaljerna och pälsarna var ovanligt fantasifulla. Inte minst den snyggaste varianten på lammskinnsrock på mycket länge.
Att päls blivit helt och hållet rumsrent att skriva om i modesammanhang märktes inte minst i style.com:s recension av Marni, där det avhandlades som en del i visningen precis som skor eller andra material brukar nämnas. Det går fort från lite osäker mark till att vara helt stadigt alltså. Om något är Kinas konsumentmakt stor och där är det knappast djurrätt som är i fokus bland lyxshopparna.

Made for China
Kina är inte heller bara stället där modemärkena tillverkar en massa saker för att sedan sy i en knapp eller två i Italien för att få märka dem med ”Made in Italy”. Det är också ett land med en enorm grupp potentiella kunder. Wall Street Journal rapporterar om investerare som förutspår att Kina kommer vara världens största marknad för lyxprodukter 2020. Redan nu är stor del av Louis Vuittons nya feta vinstmarginaler en följd av att det är det populäraste varumärket där, tätt följt av Chanel. Logotypväskor säljer allra bäst, liksom lyx som syns.
Prada har gett sig in i Hong Kong-börsen och försöker som bäst matcha sin väskförsäljning med kläder och andra accessoarer. Kanske var det därför som vinterkollektionen kändes så inriktad på Kina. Kopplingen mellan nationella identiteter och kläder innebär förstås väldigt mycket generaliseringar, men den finns (om så bara att blanka kalsonger säljer i Sydeuropa medan bomullsboxerkalsongerna går bra i norr). Klänningarna och kapporna som Miucca Prada visade var som gjorda för lite mer petita människor, businessorienterat och lagom konservativt utan att bli trist. Också Bottega Veneta var inne på lite samma spår med den inbillade kunden kinesisk konsthandlare.

Den stora kappan
Det är mycket rykten och snack just nu om diverse stora modehus. Stefano Pilati är enligt skvallret på väg bort från YSL, för att ersättas av någon annan. Kanske gamle Dior Homme-designern Hedi Slimane, kanske Raf Simons som ju gör ett fantastiskt jobb på Jil Sander. Dessutom har John Galliano gjort bort sig något abnormt genom att fyllegasta om Hitler på en Parisbar. Mer om det i nästa vecka, men det verkar inte bättre än att Dior också ser sig om efter en ny designer.
Än så länge är det dock Milano och Jil Sander som gäller för Raf Simons. Sommarkollektionen var fantastisk och följdes i veckan av en vinterversion. Det var verkligen som de långa kjolarna och avancerat minimalistiska skjortorna hade transporterats till sitt vinterviste. Cathy Horyn på New York Times skriver om filmreferenser och skidorter i Bayern. Ungefär så var det verkligen. Lite Hitchcock-sextiotal, väldigt långt borta från pastellfärgade overaller och vad som helst som osar snowboard. Stora fickor, stora kappor med klassisk Balenciagavolym och smala skidbyxor. Absolut snyggaste detaljen var de halvlånga ärmarna på en kappa som avslöjade ett par centimeter hud när handen befann sig i fickan.
Enda lilla frågetecknet var det i sig fina orangeröda läppstiftet som såg ut som det målats på för att understryka modellernas nedvinklade mungipor.

Tipsa andra:
 
2011
3/3
16:06

Permalänk

Tvångsmässig balettskräck

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 3 mars, 2011.

Black Swan
Av: Darren Aronofsky
Med: Nathalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder
Betyg: 2
Det finns ett antal argument som används för att bevisa att det är fel att tycka att ”Black swan” är en dålig film. Man har exempelvis inte förstått regissören Darren Aronofskys vilja att genom stereotyper berätta om kvinnan som helt går upp i sin konst och därmed blir galen. Förutom de dagisenkla parallellerna med baletten ”Svansjön” som utgör filmens fond har vi det pinsamt självklara i att den ”vilda” tjejen knarkar och super och har sex, och att den kontrollerade i Nathalie Portmans gestalt är den som både flippar och straffas. Vincent Cassel tillåts spela över som superslemmig balettchef med tungan långt ner i dansarnas halsar när de kvinnligt intrigerar om rollen som premiärdansös. ”Go home and touch yourself” säger han med fransk brytning. Äckeltricksen med blodiga tånaglar i tåspetsskor känns bara billiga. Vi har drömsekvenser, klaustrofobiska lägenheter och månader av baletträning för huvudrollsinnehavarna. Ändå lyckas inget berättas om vare sig dansens själ eller anledningen till att dansarna förstör sina kroppar så. Portman knycker mest fågellikt på nacken och är frustrerande vän fram tills dess att hon hetsas att anta den svarta svanens destruktivitet. Den kontrollerande modern som hon delar lägenhet med är en sådan stereotyp av den galna medelålders kvinnan att man måste gå tillbaka till Aronofskys ”Requiem for a dream” från 2000 för att hitta något liknande på kvinnoföraktsskalan.
”Black swan” är en film som får mig som betraktare att om och om igen sucka teatraliskt och himla med ögonen åt bänkgrannen. Hade den dragits bara aningen längre att det varit en ren kitschig skrattfest. Alla ingredienserna finns ju där, bisarra människor, äckel, vulgo och bajsnödiga konstnärliga ambitioner. Problemet är bara att filmen verkar ha verkliga konstnärliga ambitioner. Något ska tydligen berättas på riktigt och det är sannolikt något mer än ett allmänt obehag när man går ut ur bion.
”Så töntig” utropar någon. ”Så fantastisk” säger någon annan och ”den var ju inte alls dålig” avslutar en tredje lite smått förolämpat. Det är i alla fall en prestation om något.

Tipsa andra:
 
2011
3/3
16:02

Permalänk

På tårna genom stan

Av: Agnes af Geijerstam, publicerad 3 mars, 2011.

I söndags fick Nathalie Portman en Oscar för att hon spelade knäpp balettdansare så bra i ”Black swan”. Fullt så demonisk verkade inte balettscenen vara i Stockholm när City inventerade utbudet av rosa trikåer och föreställningar.

Titta
Operan
Kungliga baletten hör till ett av världens äldsta balettkompanier, Gustav III grundade det redan 1773 för att Sverige skulle kunna producera egna, inhemska dansare. Just nu består det av 73 dansare förutom alla som jobbar med kringsaker. Att sitta på andra raden och se treaktaren ”Coppelia” om några veckor, ackompanjerat av Hovkapellet kostar 280 kr. Kan vara den absolut mest prisvärda kulturaktiviteten man kan ägna sig åt.
Just nu dansas en dubbel föreställning bestående av de moderna styckena ”Sync” och ”Altro canto”. Från och med i höst blir dessutom Göteborgsoperans hyllade ledare Johannes Öhman ny chef efter Marc Ribaud som för ett år sedan fick en varning efter en anklagelse om sextrakasserier. Så en del sleaze bakom verklighetens kulisser verkar det alltså finnas.

Dansmuseet
I lokalerna runt hörnet från Operan kan man just nu gå och få sig lite lunchdans. Hovdansaren Jan-Erik Wikström framför en koreografi av Virpi Pahkinen samt ”Bolero” av Norberto dos Santos.
Gustav Adolfs torg 22-24, tors-fre kl 12.30, lör-sön kl 14. Dansas till 13 mars

Jeanloup Sieff på Moderna museet
En mindre utställning av franske fotografen Jeanloup Sieffs bilder som ovanligt väl lyckas fånga dansarnas dagliga arbete. Mycket långt borta från den rätt vulgära känslan som genomsyrar ”Black swan”.

La danse
Dokumentärmästaren Frederick Wisemans film ”La danse” gick på bio förra året och finns att få tag på på dvd. Helt utan kommentarer skildras här arbetet på Parisoperans balett. Riktiga superdansare är det gott om och de filmas ofta i helfigur vilket gör deras skicklighet än mer tydlig.

Apollo’s angels av Jennifer Homans
672 sidor baletthistoria av amerikanske danskritikern Jennifer Homans kanske man inte klämmer på en eftermiddag men boken har fått lysande recensioner i USA. Homans är rätt pessimistisk inför balettens framtid, för en sammanfattning av det finns en text hos magasinet The New Republic som heter ”Is Ballet Over?” och går att läsa på internet.

Göra
Balettakademien
Folkuniversitetet har kurser från allt från nybörjare till proffs även om mycket är indelat per termin och därmed för sent att börja på såhär halvvägs mot våren. Det finns ett antal öppna klasser dit man kan gå med klippkort. Se schemat på folkuniversitetet.se.
Birger Jarlsgatan 70

Danshögskolan
Också här terminsindelat men ett tillfälle att få riktigt billig dansundervisning när eleverna på danspedagogikprogrammet får träna på riktiga människor. Se schema på doch.se.
Brinellvägen 58

Stockholms Balettstudio
För barn och vuxna komplett med fransk lärarinna och klädkoder beroende på vilken nivå man befinner sig på.
Jungfrugatan 6

Shoppa
Designsystrarna bakom märket Rodarte blev sura när de inte nominerades till kostymoscar efter att de hade gjort några balettdräkter till Nathalie Portman i ”Black swan”. Något liknande deras dramatiska fjäderkreationer kan vara svårt att få tag på i Stockholm, eventuellt är det lättare att ha skådespelarkollegan Hailee Steinfelds galautstyrsel som stilförebild. Rosa fluff med lite glitter och uppsatt hår fungerar åtminstone om man som hon är 14 år gammal och fullständigt förtjusande.

Dance & gymshop
Gamla Brogatan 34
För den mer minimalistiskt inriktade dansaren. Här finns tåspetsskor, tyllkjolar och lagom avslappnade uppvärmningskläder.

Repetto.com
Ingen i Stockholm säljer de mest klassiska franska balettskorna. På internet går det dock att välja mellan 121 olika varianter på ballerinaskon om man vill. Bra för den rätta 60-talsvibben och för alla som behöver ny kläddetalj att samlas kring när det blir för varmt för pälsbollsmössan.

Stockholms dansservice
Hornsgatan 71
Paljettband per meter och mycket fjäderboor. Stockholms dansservice kanske riktar sig mer till showdansvärlden men de har även mer basic dansutrustning.

Beyond Retro
Drottninggatan 77
Har alltid ett lager av tyllkjolar i olika färger.

Tipsa andra: