För en vecka sedan satt en ung publik på Chinateatern och väntade spänt på att få höra sin egen referenshumor från scen. Tyvärr hade inte Aziz Ansari fattat att hans Stockholms-publik om möjligt är mer tvångs-mässigt medveten än den han har i LA.
Så han lät det allmängiltiga få gå före, det som ska vara lite mer inkluderande och därmed säkrare och tråkigare. Sen stoppade han in ett gäng av det sofistikerade sexskämtets värsta fiende: de pubertalgrabbiga suga-kuk-skämten.
På ett liknande sätt kan det kännas som om humor i dag måste vara Tydlig. Så att ingen Missförstår. Och känner sig Kränkt.
Kanske är det kommentarskulturens fel där allt måste föda en åsikt, snabbt som tusan. Men det börjar också kännas som om humor är en utrotningshotad art i svenska medier.
En hel generation riskerar att växa upp i tron att allt måste tolkas bokstavligt. Alternativt att man inte behöver stå för det man säger när man blir kritiserad, för det feltolkades/förvrängdes/förstods inte på ”rätt sätt”.
Och det är två riktigt dåliga sidor av samma mynt.
Permalänk