Agnes

Foto: ScanpixCarine Roitfeld på Vouges 90–årsfest.

Carine Roitfeld har slutat på franska Vogue. Alla älskare av mästerliga och småporriga modejobb känner saknad i sina hjärtan. Efterträdaren Emmanuelle Alt har väldigt högklackade skor att fylla.

I december förra året meddelade chefredaktören på franska Vogue att hon skulle sluta. Modevärlden fick hicka. Carine Roitfeld hade varit chef sedan 2000 och sett till att tidningen både blev betydligt mindre dammigt franskborgerlig och höjde upplagan från 100 000 till 140 000 (som visserligen är patetisk i förhållande till den amerikanska utgåvan som landar på 1,2 miljoner). Någon riktig anledning till varför får vi nog inte förrän Roitfeld lämnar modevärlden helt och hållet, skvallret har nämligen mest handlat om att annonsörerna inte gillar hennes stil. Världens fjärde rikaste man, Bernard Arnault, som kontrollerar lyxkoglomeratet LVHM skulle tydligen tagit så illa upp av decembernumrets utklädda småflickor i modejobbet ”Cadeux” att han hotat med att dra in alla annonser.

Så nära förbundet är tidningarna i modevärlden med den dem ”bevakar”. Roitfeld lämnar över till sin modechef Emmanuelle Alt som därmed lovat att ”bara” jobba med tidningen, det vill säga sluta sköta hela stylingen för Balmain också.

Aprilnumret är hennes första som chefredaktör och det pryds av Gisele i vit spetsklänning. Eventuellt innehåller det lite högre procentandel hippiemode än brukligt men det är svårt att se någon större avvikelse från hur tidningen sett ut tidigare. Första redaktionella brösten kommer exempelvis på sidan 85 och följs av rätt många till. Det verkar i och för sig inte franska annonsörer ha problem med. Hur det blir framåt återstår att se, Carine Roitfeld har redan tagit jobbet att styra över Chanels höstkampanj så henne lär det inte gå någon nöd på. Så länge hon inte börjar tjafsa med männen med pengarna bara. I New York Times spekulerades det lite i om Alt var mer kommersiellt inriktad, hon är onekligen lite mindre extravagant med den egna klädseln som de senaste åren bestått av supersmala byxor, skinnjacka och högklackade boots. Ungefär. Äkta fransk idé om rock’n’roll, men med Balmain-prislapparna väl synliga.

——————————————————————————————————————-

Tre Roitfeld-favoriter

Alla bilder på Lara Stones bröst
Carine Roitfeld kan nog sägas vara den som hårdast lanserade holländska modellen Lara Stone för några år sedan. Sannolikt mycket tack vare Stones för modemodeller ovanliga sexighet – kombinerad med förmågan att vara sjukt snygg på bild. Jämfört med fransmän med smak för nakna brudar (läs exempelvis Purple magazines sleazeman Olivier Zahm) har Roitfeld haft en förmåga att styra upp modejobb där nakenheten nästan aldrig känts tillkämpad, bara härlig.

Nakna män i päls i Vogue Hommes International
Och så gjorde hon modejobb med nakna män också! Denna klassiker plåtades av Mario Testino och hade titeln ”Fur men”. Det vill säga nakna män nödtorftigt skylda av päls och mycket exponerat
pubeshår. Porr porr!

Hon själv
När tidningen firade 90 år i höstas kom chefredaktören iklädd en magisk rorschach/leopardmönstrad outfit. Plus mask med kattöron på eftersom det var maskerad (se bilden). Äkta kul. Annan partyfavorit är spetsbody buren med mantel.

Det har kallats ”flaggskeppsbutik” men Topshops nya lokaler på Sergelgatan påminner mer om en överfylld källare. Shoppingbesvikelsen blir alltså ganska stor.

Topshop har gjort en lite märklig butikslokalsresa genom Sverige. Först öppnar de på Avenyn i Göteborg (?!), sedan i det då nyöppnade Heron City (!!??). Därefter mer naturligt i Gallerian och sedan till allas stora lättnad på Drottninggatan i lokaler som faktiskt rymde massor av kläder och skor utan att kännas klaustrofobisk. För av någon mystisk anledning är Topshop ofta lite instängt. Den engelska ungdoms/modeversionen av valfritt billighetsvarumärke har ju sin gigantiska butik på Oxford Circus i London, så full med varianter på säsongens trender att man alltid blir helt inträngd i ett hörn av alla paljetthotpants och Kate Moss-kollektioner och de fina kläder som gästande fräckedesigners gör varje säsong när man gör ett försök att handla där.
Det förestår inte riktigt någon sådan risk när man besöker den nya Stockholmsbutiken på Sergelgatan. Den är hett efterlängtad efter att Soukgallerian stängde för ett par år sedan och i en stad med gigantiskt H&M i varje hörn är varje alternativ uppskattat. Synd bara att det känns ungefär lika litet och trångt som i Gallerian. Om inte trängre. Stor besvikelse. Det är en lite slumpmässig uppdelning mellan plaggen gatuplanet (litet) och källarplanet (inklusive herrkläderna). Skorna har väl okej med plats men utbudet är sådär, överlag mycket trötta platåer och superhöga klackar som vanligt.
Klädmässigt är det nog Prada-temat som märks mest, även om man verkar ha missat att ta in den randiga tighta kjolen i en annan färgställning än blå/vit. Den roliga poängen hos Prada var ju att den var grön/svart eller rosa/svart. Och färgglad snarare än så himla sailor-aktig (för illustration, plocka upp ett ex av Nöjesguiden och titta på omslaget, sidan efter är annons, också kul).
Överlag alltså lite butiksbesvikelse i jakten på sommargarderoben. Tre halvbilliga platåskor i betyg blir det.

Notiser:
Cos kommer hem
Det har varit lite prat om att stora varumärken har haft svårt att etablera sig i City på grund av lokalbrist. Tillåt oss att tveka. Lokalbrist på exakt ”rätt” plats kanske, men det finns ju massor av nya ställen att exploatera. Mest hängivna i sitt tjat om att de letar lokal har H&M:s lite dyrare linje Cos varit. Världens stockholmskaste kläder ska nu äntligen komma hem. 20 maj är satt och butiken öppnar i Emporio Armanis gamla butik på Biblioteksgatan.

Helgerån på Söder
Multi Kulti dukade till slut under för skivbutiksdöden. Okej att man inte ska vara nostalgisk och så men när det öppnar J. Lindeberg i lokalen på St. Paulsgatan är det svårt att inte skrika om södervarbättreförr. Eftersom vi minns när Götgatan innehöll en möbelbutik och inget mer håller vi dock käften.

Nitty Gritty goes dam
Nitty Gritty har sedan urminnes tider varit mer för mannen än för kvinnan. I början var mannen ett mod, kvinnan hade tight lycrakjol på sig. Sedan var mannen modeman, kvinnan tråkig modekvinna. Det blir nog ändring på det när butikens inköpare Cecilia Steiner får utrymme för BARA damkläder till hösten.

Gammalt och kungligt
Lagom till en ny kunglig vår (se Ebba von Sydows kungamodebok och prinsbröllop) öppnar Livrustkammaren utställning med ett sjuttiotal klänningar från främst 50- och 60-talen visas. Kungliga förstås, och sydda av de finaste ateljéerna i Stockholm. Eftersom museet vanligtvis har Gustav III:s bröllopsdräkt utställd finns det mycket lyx för det senaste århundrandet att leva upp till.

Fyra veckor och hundratusen plagg senare är vårens omgång av modeveckor över. Paris var som vanligt störst, bäst och vackrast. I år dessutom mest skandalbetonat.

Redan under visningarna i Milano var det Paris som stod i centrum. Superdesignern John Galliano åkte fast för att han skrikit diverse rasistiska och antisemitiska förolämpningar åt några personer på en bar (i Frankrike är det straffbart). Omedelbart läckte en video från ett äldre tillfälle där han på samma bar påtagligt berusad skrikit att han ”älskar Hitler”.
Hans arbetsgivare Dior sa nästan omedelbart upp honom och ingen Galliano syntes till efter Diors visning eller under sin egen. Han själv bad om förlåtelse och meddelade att han omedelbart skulle ta itu med sina problem. Vad som händer nu återstår att se. Ryktena om vem som ska ta hans plats var i alla fall många.
Vad gäller övriga visningar var det som vanligt tydligt att Paris är modets huvudstad. Det är mest och bäst, om än med lite brist på ungdomlighet då och då. Men mycket roliga kläder.

Allvaret
Jämfört med Givenchy framstod Lanvin som urtråkigt. Alber Elbaz var kanske lite väl allvarlig, det var mycket svart och nedtonade varianter på hans annars så gladlynta kläder. Mest stod kanske smyckena ut, för hösten stora och guldiga på ett närmast steampunkartat sätt.

Diverse material
Dries van Noten kom tillbaka från sin fula kollektion från i höstas och gjorde det han är bäst på. Guldbrokad, sidentyger, färgblandningar bland annat i formen av fina enkla klänningar som vid närmare studie visade sig vara helt assymetriska. Junya Watanabe i sin tur fokuserade på mc-jackan, detta djupt uttjatade plagg. För ovanlighetens skull (eller kanske just för att det var Watanabe, hans sommarkollektion ägnades ju åt seglarrandigt) såg det nytt ut. Särskilt den varianten där den grova skinnjackan förvandlats till hård men elegant klänning.

Kattdjuren
Roligaste väskan var Undercovers kattväska. Katter förekom även på de kläder designern Jun Takahashi gjort och som verkligen satte fingret på hur trista många av New Yorks ”tuffa” designers är (tänk Alexander Wang). Det var perfekt blandning mellan gata och finmode, framför allt i ytterplaggen. En väldigt fin kollektion.
Kanske var det kattdjuren som gjorde det, för med sina panterprydda kläder för Givenchy stod Ricardo Tisci för en av de allra bästa kollektionerna. Galet blankt, tacky och snyggt. Pensén, denna töntiga blomma, fick även upprättelse.

Och så lite plast
Här och var bland John Gallianos tjusiga kläder tittade det fram lite färgad plast. En snygg och lagom kinky brytning med det 30-taliga och supereleganta.
Mest plast var det annars hos nyuppväckta Mugler. Lady Gaga var på catwalken, hennes stylist Niccola Formichetti hade lett designarbetet och det var mycket pansarliknande axlar och blinkningar till klassiska Thierry Mugler-plagg. Bra kombination av show och innehåll.

80-talsskinn
Om det inte var fullt så mycket heltäckande pälsar i Paris som på andra håll så var det desto mer mjukt, blankt skinn. Haider Ackerman blandade upp sina flödande former med stora bälten och var kanske en aning repetitiv.
På Hermès har Christophe Lemaire tagit över som kläddesigner efter Jean Paul Gaultier, en roll som kanske inte är hundra procent tacksam eftersom majoriteten av kunderna ju mest är ute efter svindyra väskor och sidenscarves. Lemaire var tidigare på Lacoste och det var ändå snyggt hur sömlöst han gick från sportmode till lyxigaste lyxmode. Mycket vitt i olika material och strukturer, plus det lite pösiga, blanka skinnet i både byxor och överdelar.

En touch av ofräscht
Den Nya Goda Smakens högborg heter Celine numera och designas av Phoebe Philo. I kollektion efter kollektion lyckas hon sätta fingret på hur mängder av moderedaktörer vill se ut. Eller generellt bara mängder av kvinnor som har lite problem att få ihop sitt modeintresse och sina arbetskläder. Höstkollektionen var inget undantag, möjligtvis förutom de vita polotröjorna som genomgående satt underst på modellerna. Påklätt till max i alla fall. Dock var det något som störde lite, en krydda av gillestuga kröp fram i ett trämönster på blus och byxa, 60-talet i vissa klänningar luktade lite för mycket gammal polyester.
Philos gamla assistent Hannah MacGibbon hade i sin tur gått loss på ormskinnsmönstrat på Chloé. Garanterat ofräscht, ormskinn är ju inte i närheten av att vara ”lite crazy” god smak som leopardmönstrat lyckats bli.
Annars precis så mycket 70-tal som MacGibbon gjort till sitt signum.

Manteln
Ibland har det känts som att Rick Owens bara gör samma gamla Rick Owens säsong efter säsong. Varför ändra ett vinnande koncept liksom, med risken att till slut vara urtråkig. Men inför hösten var kläderna så fina att alla eventuella invändningar försvann. Lager på lager med fin filt och vadmal och mjukt stickat och väldigt klädsamma nunnedoksartade huvudbonader. Tar gärna en sådan i stället för mössa nästa vinter. Dessutom stora pluspoäng för att det förekom mantlar i kollektionen.
Manteln förekom även hos Chanel, där Karl Lagerfeld hade gjort en fantastisk hård och grå variant på sina vanliga teman.